söndag 14 december 2014

Kul utan Jul...

Idag borde jag nog ha julstädat lite, kanske bakat pepparkakor, lagt lutfisken i blöt och eventuellt tvätten också eller kanske skulle jag gjort julkorv eller någon annan sylta.....
Men icke....trots att julen närmar sig så stod det ju faktiskt "Upplevelselöpning på Skåneleden" på schemat. Julkorven och det där andra fick vänta.
Om jag var ensam??? Nejdå!!! Vi var 13 stycken som trotsade alla "julmåsten" som istället tog bussen i morse till startplatsen i Simrishamn för att därifrån följa dom orangea vägvisarna upp till busshållplatsen och våra parkerade bilar norr om Brösarp.

Den första deletappen mellan Simrishamn och Kivik var helt sanslöst vacker. Större delen gick längs med kusten och genom de små pittoreska fiskebyarna Vik och Baskemölla.
För att inte tala om Knäbäckshusen som kan liknas vid en söderhavsö med träd hängandes ner över vattnet.
Etapp 5 graderas som "svart", det vill säga kuperad terräng, branta partier och naturstig och när vi nådde Stenshuvud kändes det i benen och då hade vi bara sprungit 12 kilometer!
Där var det någon som hade beställt hämtning och vi andra fortsatte löpningen norrut. Efter ytterligare 8-9 kilometer nådde vi Kivik och då övergick leden till etapp 6 Kivik - Vantalängan som skulle leda oss upp till den busshållplats där allting startade några timmar tidigare. Den etappen var röd vilket innebär varierande terräng med mer än 50% på naturstig.

Strandlöpning söder om StensHuvud

 




 
Vilken fantastisk löpning och upplevelse jag fick idag. Alla som var med fullföljde så långt som man hade tänkt sig och det var bara en och en annan orienterare som "gick i backen"....
Med andra ord var detta en riktig bra dag i december trots att det varken blev korvstoppning eller pepparkakshus...

fredag 21 november 2014

Imorse vaknade jag och var sängliggande....

Jorå så att....förkylning från h-vetet är på besök.  Men herre jisses vad gör det?? Är det någon gång det är lägligt att vara krasslig så är det väl i november.  Fast det är ju synd att inte klaga...
Årets mörkaste månad är snart slut och jag har minsann bestämt mig för att julklapparna ska införskaffas innan lucia tänder sina ljus i kronan.  Och jag är på go väg kan jag berätta! ! Frågan är bara om jag kommer hitta alla de gömda julklapparna när det väl är dags att plocka fram dom ?!  Har nämligen en förmåga att gömma klapparna så bra(?) att jag sen inte hittar dom.  Det har hänt att jag hittat julklappar här hemma lagom till midsommar.

Det är kul med jul tycker jag! Jag är barnsligt förtjust i bjällerklang och allt annat som hör julen till. Min önskelista till tomten hänger jag fortfarande upp på kylskåpet (även om det nu för tiden är mer en komihåglapp över vad jag själv behöver införskaffa).  Och det slår aldrig fel för varje år går jag på niten att köpa något juligt klädesplagg, ni vet nåt sånt där rött eller grått, stickat med luddkrage och gärna med tofsar eller snöflingor på. Det använder jag ju förstås aldrig efter mellandagarna och till nästa år är det samma sak igen.... Ja ni förstår....traditioner är till för att hållas!  Inga avkall på dom här inte! Så det lär väl bli en lusekofta eller nån annan gräslig stickad tröja att hänga i garderoben i år också....

söndag 16 november 2014

Med hjärtat som insats

Jag var på Mr Spinning El Diablos pass i onsdags. Nervös som vanligt för jag vet att han ger sig helst inte förrän någon ligger som en lase över cykelstyret. Och i vanlig ordning inleder El Diablo spinningpasset med att säga: "För er som inte varit här förut så är ALLT ANNAT än gult och rött rehabträning! Och jag har en piska, så här ska tuggas styrlinda i 75 minuter!!" Med gult och rött menar han pulsmätarna som ser ut som hastighetsmätare där det finns fyra färger. Blått, grönt, gult och rött och där gult är 80-90 % av maxpulsen och rött är över 90 %!

Det här scenariot har jag numera koll på, så innan passet börjar och jag ska kalibrera min pulsmätare med min maxpuls så drar jag bort några snäpp från min löparmaxpuls. Allt för att jag ska lyckas hålla mig borta från rehabzonen. Allas pulsmätare finns nämligen på en vit filmduk framför alla spinningcyklarna så det finns inga chanser till mygel....

Men nu till den mest absurda med hela grejen...
Halvvägs in i passet kör vi "lagtempointervaller" och det innebär att hälften av pulsmätarna är lag 1 och andra hälften är lag 2. I 3 minuter "drar" sedan varje lag. Det betyder att alla visarna ska ligga i den röda zonen största delen av de tre minuterna.
Mitt hjärta tar dock alla chanser till vila så min puls faller som en sten ner till den gröna zonen (rehab !?) så fort jag slår av på belastningen. Så när intervallen för mitt lag börjar så får jag dra på rejält innan pulsen kommer upp bortom den förnedrande rehabträningen  .... ;-).
Då händer det konstiga. Mitt huvud börjar tänka TÄVLING i ungefär samma takt som blodsmaken i munnen förnimmar sig. Kan man tävla med pulsmätarna? Jahaaadå.....I allra högsta grad! Så då sitter jag där och jagar procentenheter. Jag jagar den mätaren som har högst procent med min egen puls. Det finns inga genvägar, inga nerförsbackar, inga rullar att snålåka på. Det enda sättet att närma sig ledaren är genom att bli tröttare, få mer smärta och att bli spyfärdig så att pulseländet slår om till 92....93.... 94 %....
Hur sjuk i huvudet är jag egentligen.....:-)

Ahhh... det är lika bra att inte veta...

Mer mjölksyra åt folket!

torsdag 13 november 2014

Sista delen i "klistra tubdäck"

Här följer den spännande (?) fortsättningen i "operation klistra tubdäck":
 
Efter att limmet på däck och fälg torkat i 12 timmar penslade jag på ett nytt lager klister på tygremsan på däcket. Efter det väntade jag ett par minuter och SEN KOM DET ALLRA SVÅRASTE MOMENTET!! Nämligen att kränga på däcket på fälgen och få det någorlunda centrerat utan att vare sig klistra fast sig själv eller få alltför mycket klister på utsidan av fälgen. 
Jag hade lite luft i däcket och gjorde precis likadant som när jag "tänjde däcket" på fälgen. Det vill säga att jag började vid ventilen och sträckte på det neråt lika mycket på varje sida.
 
Trots att däcket var uttänjt på fälgen i flera dygn  så var det jäkligt svårt att få det runt hjulet. Men med viss möda gick det tillslut att få ner det i fälgfåran. Sedan skulle slangeländet justeras så att det satt mitt i fåran hela vägen runt. Och slutligen rullade jag hjulet fram och tillbaka på golvet med min egen kroppsvikt som tyngd. 
FIX FÄRDIGT!
Hur blev det då? 
Ärligt talat så tror jag att det kommer att funka. Men tygremsan som klistrar mot fälgen var helt omöjlig att få helt ner i fälgen. Man kan se en liten smal kant av remsan utanför fälgen runt om på båda sidor om fälgen så jag tror iallafall att däcket ligger centrerat. Och sitter fast..DET gör det. 
Troligtvis kommer cykelmakaren undra vad det är för en klåpare som har limmat däcket men det håller jag givetvis konfidentiellt. 

 
 


tisdag 11 november 2014

R

Ett ärr är väl inget man kan fuska med, eller? Antingen så finns det där eller så inte...
Häromveckan skulle jag ansöka om ersättning från försäkringsbolaget till mitt 14-åriga livsverk. Han har nämligen ett ganska stort ärr på sin haka som han fick efter en cykelolycka då han var 5 år gammal. Han slog upp ett stort sår som förstås behövdes sys med åtskilliga stygn. Som väl var så skadade han inte sig mer. Nu har han kvar ärret som minne, och vi har insett att det inte kommer att blekas mycket mer. Därför tyckte jag (i min enfald....) att det var dags att försöka få ersättning av det försäkringsbolag som vi haft ända sedan han låg i magen. I försäkringsvillkoren stod det ju att det gick att söka ersättning TIDIGAST ett år efter skadan. Så i "tid" tyckte jag att jag var helt rätt ute. Det var ju 9 år sedan och det måste ju vara perfekt att bedöma ärr efter så pass långt tid. Jag hade journalhandlingar som bevisade olyckan och sonen hade (har) ju ETT ÄRR att visa upp. Döm av min förvåning när försäkringspampen säger: "-Tyvärr, det är försent att få ersättning".
Va f-n, för sent!?? Ärret finns ju och ju längre jag har väntat desto större sannolikhet är det att det aldrig kommer att försvinna!
Nej då! Så enkelt var det inte.... I dom ALLMÄNNA försäkringsvillkoren (alltså inte i varje bolags villkor) står det tydligen att man har max 2 år på sig (om jag minns rätt) efter att man har "rätt" att söka ersättning. Har man inte gjort det så är det Tack å ajöss... Bara pain and no gain..

Så tänk på att söka ersättning från era försäkringsbolag tidigt!!

torsdag 6 november 2014

Hur svårt kan det va....

Att träna är det lättaste av allt i cykelbranchen. I alla fall om man är som jag...snål, nyfiken och sjuhelsikes envis. För när jag behöver byta nåt på cyklarna så kostar det ju skjortan att köpa prylarna, och ännu mer om man ska ta cykeln till cykelmakaren för att få servicen utförd.
Nej, bra "piga" reder sig själv....Åtminstone för det mesta...det har nämligen hänt att jag har fått åka till cykelmakaren med svansen mellan benen när jag ej lyckats hela vägen. Som till exempel när jag skulle sätta på dom nya kolfiberhjulen. Det var inte en enda växel som hamnade där den skulle. Då fick jag i panik köra till cykelmakaren. Då glodde han lite mögigt på mig. Han tyckte förstås att jag inte skulle gett mig på sånt som jag inte förstod. Han tyckte såklart att jag skulle lämnat den till honom redan från början och dessutom var han lite långsint över att jag kom med en cykel som jag inte hade köpt av honom.

Men skam den som ger sig....Så nu står jag här igen...
Jag har ju ett carbonhjul med ett punkterat tubdäck på. Så nu är jag i full gång med att byta detta. Som säkert alla vet finns det två sorters däck. Kanttrådsdäck och tubdäck. Kanttrådsdäck är det vanliga och består av däck och slang. Tubdäck däremot är "allt i ett" kan man säga. Vissa cyklister säger att tubdäck är bättre medans andra menar att "klöddet" när man ska byta däcket uppväger inte fördelarna. Tubdäck ska också vara mindre lätt att få punka på (dock verkade denna fördelen inte funnits på mina däck. Fick explosionspunka efter bara 24 mil!!) .
Varför köpte jag tubdäck då? Jo, för att det fanns inget alternativ till just de carbonhjulen jag köpte.

Tubdäck klistras alltså direkt på fälgen. Det låter ju inte så svårt eller hur.....
Nej, det tycker inte jag heller. Så nu är jag i full gång! Jag får helt enkelt statuera ett exempel. Kan jag så .... ja, ni vet vad jag menar.

Så här gick det till:

Efter att jag slitit av det gamla däcket rengjorde jag fälgen med fint sandpapper och därefter tvättade jag fåran med aceton.


Eftersom jag har hjul med hög profil så behövs det förlängning på ventilen så den flyttade jag över på det nya däcket.
 


Sedan skulle det nya däcket tänjas ut på fälgen i minst 24 timmar men gärna flera dygn .
Jag krängde på däcket med lite luft i på fälgen och när det sedan var på plats pumpade jag upp det till 10 bar. Däcket lät jag sitta på fälgen i 4 dygn. (Hmmm.... inte kul att behöva göra sånt här mitt i säsongen när det går åt flera dygn)
Lägg märke till min övervakare till vänster

 
Att få det nya däcket på fälgen var inte det lättaste kan jag berätta....




DAG 5
När däcket sedan tänjts färdigt så var det då dags för klister. Och det är minsann inte bara att limma. Nej, för jösse namn....Jag har pluggat YouTube filmer må ni tro. Så idag tog jag mod till mig. Jag penslade tygremsan på däcket med det speciella klistret och hängde sedan upp det på tork.
 
Därefter la jag ett tunt lager klister i fälgfåran medhjälp av en handsbeklätt finger. Dock inte över hålen. Jag var noga med att klistra en liten bit i taget för det torkade väldigt snabbt och då blev det genast väldigt svårt att stryka ut.
 

Nu ska detta torka i 12 timmar....

To be continued...




SIPE

Outside Magasine publicerade en artikel i söndags om SIPE. Dom beskriver det som ett mystiskt och oförklarligt tillstånd hos vältränade triathleter och dykare.

lördag 1 november 2014

Det kom ett mail...

För ett par år sedan skrev jag om andningsproblem i samband med simning och hittade ett syndrom som heter SIPE på nätet. SIPE står för "Swimming Induced Pulmonary Edema" och liknar någon form av lungödem som bara uppträder i samband med simning. Jag har en god vän som troligen drabbas av detta då och då och jag fått hennes besvär beskrivna och även varit med i öppet vatten när hon fått ett anfall. Det här fenomenet är, som väl är, ganska ovanligt men väldigt väldigt konstigt eftersom det är helt friska, vältränade individer som drabbas, men BARA när dom simmar!

Här om månaden fick jag ett mail.

Så här stod det:

"Hej
Jag heter Helena och kommenterade ett inlägg på din blogg i oktober förra året om andningsbesvär vid simning. Du var vänlig att ge mig din mailadress om jag ville prata mer om SIPE som din väninna troligtvis lider av. Jag har tänkt så många gånger att jag ska höra av mig mig inte blivit "färdig" till det förrän nu. Mycket om varför jag inte har hört av mig beror på att när anfallen inte inträffar är jag mycket duktig på att förtränga och intala mig om att det inte är något fel på mig. Hur som helst så på tävling igår (Malmö triathlon) fick jag ett så kraftigt anfall under simningen att jag var tvungen att uppsöka akutsjukvård. Det akuta tillståndet behandlades med inhalation, de tog en massa blodprov och gjorde även en ct thorax. De misstänkte proppar i lungorna och ville utesluta lungödem. Alla undersökningar var ok och efter ett par timmar fick jag åka hem. Jag mådde också då mycket bättre när allt var upphostat från lungorna ( mestadels blod) men jag hade iaf tur att träffa en bra dr på akuten som jag nämnde SIPE för och han tog sig tid att googla på det. Han menade att jag kanske kunde ha det eftersom många av symtomen stämmer men det finns ingen evidens att luta sig mot, bara forskning. Jag ska bli vidare utredd på lungkliniken om specialisterna vill ta emot mig, han menade att det kanske de inte gör eftersom detta "bara" händer under simning och behandlingen är då ju att sluta simma. Jag är så ledsen. För mig är det ju inte "bara" att sluta simma, utan det handlar om så mycket mer, att aldrig mer kunna köra triathlon osv.
"Hur som helst så undrar jag hur det har gått för din väninna och om hon träffat någon dr som har satt sig in i syndromet och om hon har någon medicin som hon kan ta innan hon simmar( jag har själv provat bricanyl som jag fick utskrivet på vårdcentralen efter mycket tjat, men det fungerar inte för mig, jag kan få anfall ändå)
/Helena

Visst är SIPE-fenomenet konstigt! Min vännina har vänt ut och in på det mesta för att försöka bli av med problemen. Vi har försökt hitta orsaker i för små våtdräkter, stasade stora blodkärl, onaturlig andning, övervätskad osv osv. Tyvärr har vi inte funnit något som gör skillnad. Först trodde vi att kallt vatten var orsaken men när problemet även uppstod i bassäng så kunde vi utesluta även det.
Jag hoppas innerligt att både Helena och min väninna kan se något positivt att man inte kan hitta några fel på dom och att dom finner glädjen i det som dom faktiskt kan göra. Dom här är ju super starka atleter som älskar att testa gränser och svettas lite.

 
 
Tack Helena för att jag fick dela med mig av ditt mail. Hoppas du mår bra.

 

onsdag 22 oktober 2014

Hello Halloween!


Att göra lyktor av pumpor är "ett måste" vid den här tiden av året. Mitt minsta lilla livsverk odlade egna pumpor i våras och har kunnat skörda massor av stora orangea skönheter.

Hon vill, via mig, meddela ett par heta tips när det gäller pumpor.
Nr 1
Använd pepparkaksformar och en hammare när du ska göra pumpalyktor. Då blir det lättare att trycka ut mönster i pumporna. Det blir både snyggt och är mindre farligt än att sitta och karva med en stor förskärare....
Linn använde pepparkaksstjärnan och är supernöjd med resultatet.

Nr 2
Gör en god soppa på den pumpan som är mindre snygg att göra en lykta av

Recept
1 gul lök
pumpa ca ½ kg skuren i bitar
½ vitlök.
Stek detta lite lätt i en kastrull och häll på 5 dl grönsaksbuljong och låt koka i ca 15 minuter. Mixa allt i en mixer.
Tillsätt sedan
2,5 dl grädde
salt peppar
ev lite riven färsk ingefära.

Mycket god även om man inte riktigt kunde urskilja någon säregen smak av just pumpan....






Tips nr 3
Torrosta pumpakärnorna i ett hett stekjärn. Krydda dom sedan med favoritkryddan tex grillkrydda, citronpeppar eller bara flingsalt.
Ät som snacks eller på salladen.


/Hälsningar från Linn

 
 

måndag 20 oktober 2014

Det skulle ju vara Sol på Sunday...det hörs ju på namnet!

Hur ska jag kunna tala om att jag var ute och sprang på Skåneleden i söndags. Det var ju ösregn och inte ens hundar ville gå ut....Vad ska folk tro...Lämna stugvärmen och låta bli att helga vilodagen...

Men datumet var ju spikat sedan länge och vad kunde vi göra åt vädret...Inte ett skit. Bara att gilla läget. Det vore ju förfärligt om Tony, som var initiativtagare till söndagslöpningen, skulle stå själv med alla muffins, kaffe lättöl och allt annat som han alltid bjuder på när han drar ihop ett gäng till sina långpass. Nej, det var bara att bita ihop och ge sig av till Piratens P-plats där vi skulle mötas på morgonen. Puuuuhhhh....det var inte bara jag som kom. Det fick mig att känna mig lite mindre galen...
 
Sedan följde 37 km episk löpning...nej nej jag bara skojade....Det var 37 kilometer helvetisk löpning i ösregn, lera och på översvämmade stigar. Men med trevligt sällskap var det ändå en fantastisk upplevelse. Ja, galet eller hur. Men jag vet att det finns folk som förstår vad jag menar.

Brösarps backar





Skylade från regnet några minuter i Vantalängans stuga

Nej det är ingen rökig Whiskeybar....

 


 


 
Verkeån

Gårdagens lärdom:
(dock enbart genom att måla upp "fan" på väggen)
Aldrig ge sig av på denna typen av löpning utan tryckförband i form av daurbinda.
Att falla på spetsiga stubbar kan vara förödande och ett tryckförband kan behövas för att stoppa en ev blödning
Alltid ta med någon form av värmefilt typ foliefilt.
Det går blixtsnabbt att bli nerkyld om man skadar sig och inte kan hålla värmen
Ta med nödproviant i form av energigel, bars att ta när orken tryter
Va säker på att ha tillräckligt med batteri på mobilen så att du kan ringa efter hjälp
Det kan hända mycket. En "enkel" stukning kan göra att du inte kan ta dig tillbaka till startplatsen.
Lås inte in alla sakerna i en bil (tex alla de andra löparnas bilnycklar....)
 
Att springa på Skåneleden är otroligt bra terrängträning. Kan verkligen rekommendera det. Men gör inte det i ösregn.....
 

fredag 17 oktober 2014

Team 2 x L8

Nästa säsongs första SwimRun tävling är anmäld och betald. Team 2 x L8 står på startlinjen på Utö Swimrun den 31 maj. Vi valde just Utö Swimrun eftersom den ska vara mest lik ÖtillÖ vad gäller terräng och växlingar. Banan är totalt 37 km varav 3,8 km är simning fördelat på 13 sträckor. Den längsta simsträckan är 480 m. Det här kommer att vara perfekt för en tidig formkoll på hur mycket vi har kunnat utveckla simningen och hur vi lyckas ta oss fram i terrängen ute på skärgårdsöarna.

Hur gör vi då för att utveckla simningen?
Vi tränar mycket teknik. Vi filmar, vi tittar på varandra under vattnet, studerar simteknik YouTubefilmer, vi korrigerar och rättar till.
Vi har helt enkelt slutat med att bara vara nöjda. Vi tränar alltid intervaller på våra simpass. Vi simmar sträckor som är så jobbiga så att man precis orkar ta sig fram sista metrarna tills näven slår i kaklet. Vi simmar korta sträckor det fortaste vi kan som gör att vi får ett bättre vattenläge ( Huvud-Höft-Hälar!) Vi tränar benspark och har börjat ta med benen i frisimmet mycket mer än vi gjort tidigare. Vi "klockar" varandra och vi jämför och dokumenterar. Vi räknar armdrag per 25 meter och försöker komma så långt vi kan på så få drag som möjligt.

 
Den nya trenden
SwimRun är helt klart här för att stanna! Men innan detaljhandeln har kommit på det och designat alla världens specifika, säkert jättedyra prylar, så är en av tjusningarna med tävlingsformen känslan av att vara sin egen "Mc Gyver".....det vill säga att var och en experimenterar med utrustning och kläder. Man kollar runt lite på nätet, läser lite råd och tips. Man klipper sin gamla våtdräkt och hittar på lösningar med rep, vätska och förvaring etc.

Mitt SwimRun tips
Mitt bästa tips för SwimRun är mitt egenhändigt gjorda etappschema. Där skrev jag sträckornas olika längd, var vätskedepåerna låg och "cut off:erna". Jag skulle aldrig delta i en SwimRun igen utan att ha detta! Vissa team skriver sträckorna med tusch på paddlarna eller på våtdräkten (men detta kan ju bli lite rörigt när man sedan ska delta i nästa tävling....)
När jag hade skrivit schemat färdigt laminerade jag det och fäste det på våtdräktens ena arm med hjälp av kardborreklisterband. (Finns i syaffärer eller på Maxi). Den ena kardborren klistrades på våtdräktens arm och den andra på baksidan av schemat. Kardborrebandet på våtdräkten kan sedan sitta kvar för nästa tävlings etappschema.  Är det inte fiffigt så säg.....

Etappschemat på höger arm. Hade en lös gummisnodd utanpå fall i fall kardborren skulle gå upp vilket den inte gjorde.

 
Gillar du att springa och räds inte för simning i öppet vatten så kan jag varmt rekommendera att testa ett Swimrun lopp. Det är riktigt roligt!
Kolla  HÄR för att se vilket lopp som passar just dig!


torsdag 16 oktober 2014

Löpning, när den är som tråkigast

Jag var ute och sprang långpass häromdagen. Tyckte synd om mig själv från första steget. Det var tydligt att det var längesedan jag tränade "huvudet" i att springa ensam, långt och i duggregn. Jag har skämt bort mig med att träna långpass med sällskap eller med publik eller för den delen ha en stor gul sol i 9:an....
Det har varit alldeles för mycket glamour i min träning på sistone :-). Snygga cyklar, fina profilhjul, Triathlontävlingar och medaljer. Nej, det är slut på det nu! Nu är det andra bullar som gäller. Back to basic....Nu ska det trampas lera i den skånska myllan. Ut i regn, blåst kyla och mörker. Löpargrupper och sällskap i all ära, men ska man bli stark mentalt gäller det att brottas med
 tanken som säger att soffan är skönare idag. Så om ensampassen ute i höstmörkret vinner över soffan så har man kommit långt. Som bekant ångrar man aldrig ett genomfört pass och dom effektivaste passen är dom som blir av..... ;-)
Tänk på det nästa gång du tycker synd om dig själv och regnet står som spön i backen och nordanvinden biter i kinderna. Det är ett privilegium att kunna springa så gör det bara för att DU KAN!

måndag 6 oktober 2014

Efter sol kommer äntligen regn....

Äntligen så blåser det och småregnar ute. Det satt långt inne! Sommaren har varit oändligt lång. Nu njuter jag av att inte gå ut och istället ta på raggsockarna och bara njuta. Strunta i triathlon, våtdräkter och cykeldäck...Slippa ruta in livet efter träningen utan istället löpträna lite när man känner för det. Jag är ju i grund och botten en latmask som gärna ligger på sofflocket och äter praliner. Men det brukar jag inte tala om för folk utan låter dom istället tro att jag är en riktig träningsfreak. Nej, denna månaden ska jag "sitta på hela ryggen" i soffan och bara pilla navelludd och frossa i säsongens alla Finisherfotografier .....
 

 
Jag kan rekommendera alla som funderar på att åka på ett Triathlonläger att hålla utkik HÄR! Christian och Fredrik på IMORN kommer nämligen att arrangera ännu ett kalasbra läger som kommer att vara fullt av alldeles färträffligt trevliga människor!

onsdag 1 oktober 2014

Det behövs inga krussiduller

Efter att ha deltagit i världens största terränglopp i helgen så kan jag bara bekräfta det jag redan visste. Löpare är ett förbannat enkelt folk. Ge oss ett par löparskor och några snitslar så är vi nöjda. Det är nämligen inte svårare än så....Och det är det som gör löpningen så charmig. Okey, nu för tiden (låter som att jag är jäääättegammal....) så finns det en massa krussiduller även när det gäller löpning som tex kompressionskläder, barfotaskor, GPS klockor, vätskesystem etc etc. Men det är inte det som är avgörande. Det är bara du, ditt huvud, dina ben och din träning som har betydelse för din löpning. Måhända kan prylarna göra att det blir lite roligare att träna och ibland kan det behövas lite hjälp i traven. För det är sannerligen inte LIKA roligt varje gång som man ska ut och löpträna och då kan det pigga upp tex med ett par "hippa" löpartights ...



 50 sekunder

I lördags sprang jag Lidingöloppet och jag trodde att det skulle vara en enkel match att springa på silvertid (2,38). Det har jag ju gjort två gånger förut. Men icke sa nicke....Det var minsann en kamp mot klockan i år igen....Vid 10 kilometerspasseringen hade jag minst två minuter sämre tid än vad jag hade planerat och då förstod jag att det här kommer att bli tufft. Idiotförklarade mig själv någonstans vid Kyrkviken för att jag hade gått och trott att jag var bättre i backarna än vad jag var....Men jag ryckte upp mig igen och tänkte: "Spelar väl ingen som helst roll...Jag kan springa, vädret är vackert och det här är kul!" Stretade på och sneglade på klockan titt som tätt. Hade lite ont i mitt ben (har haft det sedan ÖtillÖ) och var rädd för att jag skulle få kramp då jag nog inte hade ett helt avslappnat löpsteg. Efter 20 kilometer vid Grönstagärde så tänkte jag att detta går åt h-vete. Det blir inget silver...Stoppade munnen full med saltgurka och fortsatte upp i mördarbacken ut på den sista milen. Det ända jag kunde tänka om mig själv där och då var: BIT IHOP NU DÅ!! MESPROPP!! SOPA!! Men just då hör jag två välbekanta röster som bokstavligen skriker i kör "HEJA LISELOTT HEJA LISELOTT" om och om igen. Fasiken vad glad jag blev. Dom stod där i år igen!  Hade jag haft tid skulle jag stannat och gett dom varsen stor blöt kram. Nu blev det bara en "high five" eftersom jag hade en tid att passa. Men jag är övertygad att deras glada hejarrop gav mig den extra energi som behövdes för att komma i mål 50 sekunder innan medaljen hade slagit om från silver till brons....
Passerade mållinjen på 2,37,10 och medaljen blev silvrig i år också. Men en sak är säker jag ska aldrig mer överskatta min förmåga att springa i backar.....

fredag 26 september 2014

Favorit i repris

Nu är det.dags igen. Anmälde mig till Lidingöloppet i våras eftersom jag tycker att just det loppet är så infernaliskt roligt. Det var på nåt sätt där allting började...det var där jag insåg att jag faktiskt kunde  springa långt. Lidingöloppet är en enda lång skogsrunda i höstens fantastiskta färger. Jag tror att detta är 8:e gången jag springer LL och genom åren har det varit allt från ösregn och 30 km lervälling till sensommarvärme. Första gången jag sprang minns jag att det tog 20 minuter längre tid än vad jag hade hoppats på och. Men det ÄR ett svårt lopp att "lägga upp" första gången man springer det. Det är inte så lätt att veta hur mycket man vågar springa i början och hur branta backarna är och om man hinner återhämta sig till nästa backe. Visst kan man plugga banprofilen men det är ändå svårt att få en rättvis bild av verkligheten. Men har man tränat i backar och inser att man kommer att brottas med rejäla pulshöjningar och mjölksyrakänningar så är man bra förberedd. Men ta det lugnt i början och försök hushålla med krafterna tills de värsta backarna kommer efter ca 15 km. Försök att inte bromsa i nedförsbackarna utan låt benen rulla på. Att bromsa är bara onödigt jobbigt och kan göra ont om man inte tränat springa mycket nedför. Tårna kommer att vara mer "utsatta" än vanligt så försök knyt skorna så att foten inte glider fram och tårna stöter i framkanten.
Imorgon ska det bli vackert höstväder och det kommer att bli hur kul som helst! Det kommer att vara skönt att kunna ge sig ut på Koltorps gärde i god tid imorgon och slippa tänka regnkläder och våta skor. (Det är nämligen en ganska lång väg att gå, ca 15 minuter från Lidingövallen till starten, så det är skönt att inte behöva stressa ut till starten). Och apropå blöta skor så håll inte långt ut till höger i högersvängen efter start om du vill springa Lidingöloppet torrskodd resten av de 29,5 kilometrarna. Det finns nämligen en anledning att inte så många springer just där...
LYCKA TILL!

tisdag 23 september 2014

"Stjernelöb"....på cykel??

Min cykelklubb hade ordnat klubbmästerskap i helgen och trots att jag inte cyklat ordentligt sedan Ironman och att ett av mina superduper snabba tubdäck hade exploderat (joråsåatt....punka på första träningsrundan efter IM Kalmar) så var jag väldigt nyfiken på detta "Stjernelöb". Det var alltså inte deltagarna i loppet som fick det att heta Stjernelöb ( vilket man annars lätt hade kunnat tro... ;-) utan det var tävlingsformen. Jag har aldrig cyklat något liknande innan, men vad jag förstod så är syftet med detta linjelopp att klungor ska splittras och taktiska körningar ska vara svåra. Det kändes ju som att jag hade en fördel direkt eftersom jag aldrig haft någon taktik och därmed inte heller kunde få den förstörd....:-)
Men i alla fall... så här går ett Stjernelöb till: Alla cyklisterna ska köra X antal varv på X antal olika lagda slingor. Dessa ska köras i olika följd vilket man får reda på strax innan start. Loppet avslutas med en gemensam spurt som är lika för alla. I vårt fall i söndags så var det två olika varv, 16 km respektive 14 km som skulle köras 4 gånger. Min "lottning" (fast jag tror inte det var lottning utan tävlingsledaren Mr Spinning El Diablo hade nog någon liten baktanke med varvtagningen....) blev VHHV det vill säga vänster varv, höger varv, höger varv, vänster varv och sedan en spurt på 11 kilometer. Hela linjeloppet blev då 71 kilometer.

När starten hade gått gav halva startfältet sig ut på det vänstra varvet och andra halvan på det högra. Då var det att snabbt alliera sig med några bra kämpar. För alla vill vi ju ha en "rulle" ....Jag hamnade i en klunga på 7-8 stycken. Och vi samarbetade bra. Alla drog sitt strå till stacken genom att "dra" dvs ligga först i klungan. Andra varvet blev vi några färre eftersom vissa hade då höger- och andra vänster varv, men jag hade fördelen att ha fått samma lottning som en som jag var ganska jämn med. Han och jag hade såklart insett detta ganska tidigt efter start och vi hade kommit överens om att hålla ihop och dela på jobbet. Ut på tredje varvet blev vi själva och där kom vi ifatt två stycken där den ena cyklisten hängde på vår lilla tvåmannaklunga. Och vi tre höll ihop och hade riktigt bra klungkörning. Alla tre hjälpes åt och det var jämna och fina förningar. Men när vi hade 1 km spurt kvar var det inget samarbete längre.....De tre musketörerna slogs om att korsa målllinjen först. Man hade kunnat tro att det var värsta girot eller för den delen ett riktigt Stjernelöb....

Herre Göta Petter vad roligt det var!!




torsdag 18 september 2014

Ropa inte "det brinner" om det inte gör det....

Vi hamnade i den lokala tidningen häromdagen....Vi fick till slut ge vika för alla paparazzis som jagade oss i tid och otid. Vi fick ju inte en lugn stund, så det var lika bra att gå med på en intervju om vårt deltagande i ÖtillÖ.....
Ehhh.....eller ... kanske inte förresten. Nej "någon" hade förstås tipsat den lokala pressen vilket vi fick reda på nästan innan tårarna hade torkat över att vi inte hade lyckats ta oss hela vägen i mål. Känslorna när vi kom tillbaka med "brytbåten", var att jag ville bara ha ett hål och gräva ner mig i. Eller om någon kunde kasta nåt gammalt över mig och inte ta bort den förrän alla har glömt att vi nånsin varit där och deltagit i ÖtillÖ. Trots att vi lovat varandra att inte "hänga läpp" om vi inte klarade det, så var det svårt att undvika. Vi orkade inte ens stå vid målet och glädjas med dom som kom i mål.....Så prata med pressen var en katastrof som bara skulle strö salt i såren.
Men när våtdräkten hade torkat och vi hade tagit vårt förnuft till fånga så var det ju såklart ingen tvekan om att vi ville prata om vårt äventyr. Vi vill ju bidra med att folk får läsa om nåt annat än fotboll och handboll. Och dessutom är vi ju faktiskt tjejer och DET hör ju inte till vanligheterna att pressen skriver något om kvinnors prestationer. Åtminstone inte i tävlingar eller idrotter där männen alltid är det snabbaste könet. (Tänk på det nästa gång ni läser om någon lokal löptävling...jag kan slå vad om att huvuddelen av artikeln handlar om den som kom först i mål det vill säga en man och kanske ev står det en rad om damvinnaren....). Om någon undrar, så NEJ jag röstade inte på FI... ;-)

Det var roligt att prata med pressen om fenomenet SwimRun. Det är faktiskt fortfarande relativt okänt för gemene man. De första spontana reaktionerna man har fått är att det är konstigt att man inte byter om och att man kan simma med löparskor och ännu konstigare att kunna springa med våta sådana.
SwimRun är garanterat här för att stanna! Så det är bara att lära sig att simma om du inte redan kan det.....
 
Dagens undran:
 
Hur kommer Anna Odell lyckas få vård nästa gång hon drabbas av en äkta psykos.....Kanske tänkte hon inte på det när hon iscensatte en psykos, blev intagen och kallade det för en konstinstallation....?
 
Det är ungefär lika dumt som att ropa att "det brinner" om det inte gör det....

 
 
 

torsdag 11 september 2014

Man kan förstå utan att se det...

Jag ska inte sticka under stol med att jag oftast roas av att läsa Facebook. Där är för det mesta lättsamma roliga inlägg och även en hel del "bra att veta" nyheter såsom tex tävlingar, träningar, träningsgrupper etc. Dock är jag inte själv så aktiv med att lägga ut egna "statusar" utan jag skriver hellre några rader här. Mest för egen skull!
Jag har ingen som helst synpunkt på vad som läggs ut på Facebook så länge man inte kränker någon annan och att det man skriver om, handlar om sig själv eller om någon, som har godkänt inlägget. Nyheter delas också (både nya och flera år gamla som får ny genomslagskraft då det oftast inte framgår att det inte är en aktuell nyhet).
Men på senare tid har det tyvärr funnits inlägg i mitt nyhetsflöde som har varit väldigt, väldigt obehagliga!! Det har varit filmer på mord, djurplågeri, barnmisshandel etc etc. Dessa inlägg hamnar i mitt nyhetsflöde för att någon av mina vänner har delat inlägget. Ett sådant inlägg delar man säkert i syfte att visa sin avsky, vilket jag i och för sig kan förstå. Men det man kanske inte alltid tänker på är att det sitter unga killar och tjejer och tittar i sina nyhetsflöde där säkerligen sådana inlägg hamnar ganska snabbt. Facebook har som bekant en sanslös genomslagskraft!!
Jag har blivit riktigt illa berörd av att se dessa filmer och jag kan bara föreställa mig hur en tonåring känner sig efter att ha sett ett sådant klipp. Det första man frågar sig är förstås: "Kan det verkligen vara äkta?". Kanske är det fejk, kanske inte. Jag är inte kapabel att bedöma det. Men oavsett det så är de ju lika obehagliga. Jag tror att alla vet, att i världen finns människor som begår sjuka handlingar. Dock tror jag inte att något blir bättre av att vi får se dessa avskyvärda gärningar på filmer i ett forum som Facebook.

Kanske ska jag låta bli de så kallade "nyheterna" på Facebook ett tag. Så slipper jag kanske att ha "bilder på näthinnan" som jag har svårt för att bli av med....


söndag 7 september 2014

Gör om gör rätt....




Våtdräkten har torkat nu och det känns overkligt att jag var där ute, på skärgårdsöarna, tillsammans med Lotta, för mindre än en vecka sedan. Jag kan ärligt talat inte sluta tänka på vilken otrolig naturupplevelse det var och hur fascinerande det är att kunna förlytta sig rakt över både land och vatten med bara sin egen kropp. Att komma upp ur havet, klättrandes, hasandes och krypandes och bara fortsätta rakt fram på klippor och genom skog, snår och helt enkelt ta sig fram överallt. Jag tänker ofta på känslan jag hade när vi simmade ute på djupt hav, när man inte hörde något annat än "kaffekokarljudet"  från sin egen andning och det enda man såg i vattnet var  mängder av små bubblor som bildades i hålen på paddlarna. Det låter kanske som en klyscha men man var "ett med naturen".
Det vore väldigt konstigt om man inte skulle vilja göra det igen, eller hur.....och då hela vägen!! Så gör om gör rätt!! Vår sponsor är villig att ge oss en andra chans. TACK http://www.helrent.se/ för att du tror på oss!

Men vad kommer att krävas för att vi ska vara säkra på att ta oss hela vägen på ÖtillÖ?
För det första : SIMTEKNIKTRÄNING! Uthålligheten har vi, men däremot inte tekniken och därmed inte heller snabbheten.
För det andra: Löpträning off road!! Till exempel 5 meter utanför skogsvägen/stigen i obanad terräng. Inte löpning över stengäret utan PÅ! Det får helt enkelt vara slut på glamouren och ge sig rakt ut i myllan istället!! No more asfalt.....
Team Hel(l)Rent,  jag med blåa remmar på händerna och LottaJärnviljan som stoppar i öronproppar
 
Men nu är det ju inte så enkelt (inget är enkelt med ÖtillÖ!!!) att bara bestämma sig, utan man ska ha lite tur att få en startplats också. SwimRun är helt klart här för att stanna. Så kvala in på någon annan SwimRun-tävling lär bara bli svårare och svårare då fler upptäcker tjusningen med SwimRun.
Vi får helt enkelt ha en överläggning, planering och målsättning inför 2015......Är vi villiga att ta tid från annan träning och istället lägga det på simningen? Det är beslut som måste tänkas över. För ska jag ställa upp i ÖtillÖ igen så SKA JAG BANNE MIG TA MIG HELA VÄGEN!
 
 
När man tittar på bilderna så ser det helt fantastiskt ut! Nästan exotiskt.....men jag måste medge att SwimRun kan man inte riktigt kalla exotiskt...Det är inte så glamoröst somdet ser ut! Det är en hård kamp om att övervinna vatten, kyla, terräng och trötthet och det är...... alldeles alldeles underbart kul!!

onsdag 3 september 2014

Statistik

117 lag startade i ÖtillÖ 2014
14 av dem var damlag
24 var mixlag

Totalt var det 98 lag som lyckades ta sig i mål.
Av de 19 lag som inte kom i mål var 5 i damklassen.

Statistik ÖtillÖ 2014

tisdag 2 september 2014

ÖTILLÖ DNF............



Vi kom tyvärr inte hela vägen från Sandhamn till Utö igår. Vi gjorde allt vad vi kunde och kämpade tillsammans men vi hade inte vad som krävdes denna dag. Vi klarade inte att ta oss förbi den fjärde och nästsista Cut off:en kl 16:00. Vi missade passeringen med en minut. Så där stod vi, fem minuter över 4, igår eftermiddag, på en vacker skärgårdsö i Stockholm och grät. Vi blev tröstade och berömda av dom underbara funktionärerna och vi kramade varandra länge. Vi hade insett ett tag ute på banan att vi inte skulle klara nästa Cut off tid kl 18 men vi hade kommit en bit längre om vi hade hunnit fram hit innan 16:00. Vi ville ju så gärna fortsätta!
Vid den tidpunkten hade vi avverkat 8115m simning fördelat på 16 etapper (inkl. grissimmet (?)....förklarar det sen), och ca 40 km löpning under totalt 17 sträckor. Men för att göra en lång historia ännu längre så börjar vi på skeppskajen i Stockholm i söndags kl 12. Där avgick nämligen den chartrade båt som skulle ta alla 119 ÖtillÖ-lagen ut till Sandhamn där starten skulle gå dagen efter. Solen sken och det såg ut till att bli bra väder i skärgården. Det första som vi blev varse om var, att det fanns ingen, och jag menar verkligen INGEN, som man såg och tänkte "- den ser ut som en vanlig medelmåtta,  kanske några extra trivselkilo eller med lite ängslan och vånda blicken. Nej, alla var helt otroliga super atleter!

 




På väg ut till skärgården



Vi gick ombord på landgången och det kändes lite som att någon ledde ut mig på en planka och sa: "Din dag är kommen, Hoppa!!" Nåväl, vi tog plats på akterdäck och började prata med några team från Belgien och UK. Det kändes lite bättre när vi förstod att det var inte bara vi som var nervösa, trots att alla andra såg kolugna ut.
När vi kom ut till Sandhamn fick vi våra nummervästar, simmössor och racechip men även en Ice break t-shirt, ullstrumpor. Man tackar!! Sedan checkade vi in på vårt hotellrum och gjorde dom sista förberedelserna.
Micheal Lemmel och Mats Scott tog emot alla lagen på kajen ute på Sandhamn

 
På kvällen bjöds det på pasta på seglarhotellet och det kändes lite som att vi var på semester faktiskt. Den känslan höll inte i sig så länge kan jag berätta.....
 





Man behöver inte fixa håret på morgonen innan racet i alla fall.......
Efter en mycket kort natt med ett evinnerligt farande fram och tillbaka under täcket gick vi i gryningen till seglarhotellet för att få i oss lite frukost. Det var en småkylig morgon och vattnet låg spegelblankt i hamnen. Skärgården skulle garanterat visa upp sin finaste sida denna första höstdag

 


Förväntansfulla, spända och taggade innan start



kl 04:30 måndagmorgon.



.
Samtidigt som solen började stiga upp gick vi ner till hamnen och starten iklädda våra våtdräkter. På vägen droppade vi av våra väskor på båten som skulle transportera dom till Utö och målet.

Känslorna vi hade där och då var obeskrivliga! Vi stod inför något som vi med stor ödmjukhet skulle starta i. Vi visste att det skulle bli otroligt tufft att klara alla 5 Cut Off-tiderna men vi peppade varandra och hade fullt fokus på att ta oss de 75 km ända fram till målet på Utö. 
Ca 05:50 startades vi (den icke exakta starttiden berodde på att man väntade på att Finlands färjan skulle passera en av simningarna).
Racet började med en kort löpning på 1200 m innan vi nådde den första simningen.  Detta var också den längsta simningen under hela ÖtillÖ, 1650 m. Det var också den lättaste istigningen på hela dagen. Det var bara att springa i från en strand.


Märkväl att detta gällde bara själva tekniken att ta sig i vattnet! För detta var helt klart den mest chockartade växlingen. Vatten var svinkallt (9 grader enligt info efteråt) och ansiktet domnade bort efter 5 minuter. Men trots detta var det helt magiskt. När vi varit igång några minuter tittade jag bak i mitt andetag för att se var jag hade Lotta och då såg jag soluppgången färga både hav och himmel i färger som man bara ser då solen gör morgon till dag. Då gick mina tankar till min familj och jag ville bara krama mina barn och tala om för dom hur mycket dom betyder för mig!



Riktmärket vi hade att följa var en blinkande lanterna på den ö där vi skulle stiga upp. Det var ganska lätt att följa.
Efter denna långa simningen blev vi varse om svårighetssgraden i löpningen. Eller ja löpning och löpning.....det fanns många sträckor där det var helt omöjligt att springa!  Det hade varit förenat med ren livsfara. På vissa ställe var det bokstavligen klättring på klippor både uppför och nerför. Vi hade en del vurpor och Lotta skar sig i handen och jag slog i mitt knä i en sten. Det var dock inget allvarligare och det hindrade oss inte.
Första Cutoff:en (tidsgränsen) var kl 09:00 och den låg efter sammanlagt 2830 m simning och ca 10,5 km löpning. Den fanns halvvägs in i Runmarö löpningen vilket vi inte riktigt hade kalkylerat med eftersom vi tolkade etappschemat på ÖtillÖ:s hemsida som att cutoffen låg 4 kilometer tidigare. Detta skulle ge oss mindre tid att lägga i tidbanken till kommande cut off:s. Vi nådde den första cutoff:en med 20 minuter tillgodo. Då och där förstod vi att minsta lilla " dipp", felsimning, eller annat krångel som kunde förlänga vår etapptid, skulle göra att vi inte skulle komma förbi Cut off:en kl 12:00. Vi pratade inte så mycket med varandra just då. Vi var nog lite sammanbitna och någonstans inom oss hade vi ett tvivel. Men vi stretade på. Sprang på ordentligt på de få sträckor där man kunde hålla ett normalt löpsteg, gjorde bra och snabba ned- och uppstigningar för att inte förlora onödig tid och vi stod inte kvar vid vätskestationerna utan fyllde på och snabbade oss iväg igen.
Våra 20 minuter som vi hade tillgodo hade minskat till 15 när vi nådde nästa Cutoff kl 11:45. Trots det, tändes mitt hopp igen och jag tänkte det fanns nog en liten chans iallafall. Jag tänkte: "Det måste vara något på banan som gör att vi kommer att få bättre marginal till nästa hållplats kl 14:30!" Och det var något som ändrades på banan....Fast inte till vår fördel. Det blev kallare simningar igen! Speciellt en simning mellan Mörtö klobb och Kvinnoholmen som var svinkall.  Den var 1400 meter lång och jag var glad att vi långt tidigare hade bestämt oss för att koppla ihop oss med linan. Det var så kallt att man skakade under tiden man simmade. Det var svårt att hålla fokus på något annat än sig själv och den där förbannade lanternan som aldrig verkade närma sig. Men jag visste att Lotta satt fast där i andra änden på repet. Jag kunde vara säker på att om  hon inte mådde bra eller fick kramp så skulle jag känna det i repet. Det ända jag tänkte på då var framåt framå framåt, meter efter meter, våg efter våg. När vi äntligen nådde stenhällen var vi helt stelfrusna. Vi skakade som asplöv och benen bar knappt. Jag bad till funktionärerna där att säga att detta var den berömda Grissimningen och att vi därför skulle ha den bakom oss..... "-Njae" sa dom...lite sådär lagom försiktigt. "-Inte riktigt men det är en del ev grissimningen" Dom försökte förstås få oss att inte tappa modet. De två lag vi hade runt oss hade också stora problem med kylan. Men nu gällde det att springa sig varm innan nästa sim. Tyvärr var löpningen på tok för kort (530 m) för att vi skulle få normal kroppstemperatur. Men vi tvekade inte en sekund när vi stod där på klippan inför ytterligare 489 meter svinkallt hav mellan oss och nästa ö. Vi kastade oss i och tog oss fram fram fram. Efter dom två simningarna skakade Lotta ännu mer. Hon hade ett apatiskt ansiktsuttryck och jag tänkte att närsomhelst så säger hon att det inte går längre. Försökte peppa och få henne att äta choklad och få i sig energi samtidigt som vi sprang. Vad som helst men inte stanna!! Då skulle vi aldrig få upp värmen!  Här någonstans skulle vi passera mitten på banan åtminstone när det gällde simningen. Jag försökte peppa oss med att nu är vi på nedräkning och att det fanns en stor chans att vi skulle fixa det om vi höll detta tempot.
Nästa cutoff klarade vi med 14 minuters marginal och vi visste att det fanns fler lag bakom oss. På den vätskestationen tog vi varm buljong för att värma oss på insidan. Det funkade både för kropp och själ. Jag såg ett team som stod och väntade på att få gå ombord på "brytbåten" och trots att man har medlidande med dom, så känns det ändå ganska bra att vi inte var ensamma om att ha det tufft. Nu började vi nästa strid mot klockan. 16:00 var den nästsista Cut off:en och dessförinnan skulle vi bla simma den fruktade "Grissimningen". Den simsträckan är 970 meter lång och går mellan Kymmendö Bunsö till Getskär är känd för att vara kall, ström och mycket svårsimmad. Vi förberedde oss med energigel innan nedstigningen och vi sa till varandra att detta är sista långa simmet. Nu fixar vi detta!! Och det gjorde vi men det tog tid. Det var kallt men inte mycket kallare än dom sista simningarna. Det var motströms och sidoströmmar och allt tycktes gå emot oss där. När vi kom upp ur vattnet var det en kamp mot klockan. Tick tack tick tack.... 2,7 km på 16-17 minuter! På stelfrusna ben sprang vi och 2 km innan cutoff:en blev vi ifattsprungna av våra italienska nyvunna vänner. Dom försökte få oss att hänga på deras tempo och det var tydligt att dom ville ha sällskap över till "andra sidan" även denna gången. Stackars Lotta kämpade mot en mage som inte ville lika mycket som hon. Klockan var 15:50 och LottaJärnviljan bad om att få stanna. Jag hade koll på tiden och jag pressade henne och skrek "-Snälla Lotta bara lite till....Vi är snart där. Stannar vi nu klarar vi inte cutoff:en...Jag lovar dig en baja maja när vi når cutoff:en" Åh jäklar vad vi sprang.... Jag hann tänka att shit vad blek hon är! ! Pressar jag henne för hårt?? Jag letade febrilt efter dom där RedBull skyltarna. Var faaaan är den!!?? Där är den!!! SPRIIIIIING!!! Vi sprang över mattan. Jag tyckte att det pep. Gjorde de det? Min klocka gick kanske 1 minut för fort. Vi stannade och jag fick ögonkontakt med en av funktionärerna som stod vid tidtagningsmattan. Han såg lite ledsen ut och gjorde ett sånt där tecken med handen mot halsen ni vet, ungefär som en halshuggning.  Det var precis vad det var....vi tappade våra huvud....
HELVETE !!! Vi klarade inte ta oss längre än så här. Vårt race slutade här, kl 16:01. Vi fick inte fortsätta.
Vi var så ledsna och besvikna men vi insåg att även om vi var väldigt nära, så var vi ändå långt ifrån. Vi hade bara haft två timmar på oss att springa 19,7 km och simma 300 meter tills nästa CutOff kl 18:00. Den hade vi inte klarat utan mer tid tillgodo.



Lite uppgivna över att komma till målområdet nyduschade istället för svettiga, skitiga och alldeles överlyckliga.....
 
Men sånt är livet...Vi visste att det skulle bli tufft! Vi hade helt enkelt inte vad som krävdes för att bemästra tidsgränserna. Dom var otroligt tighta! Simningarna tog för lång tid och det var omöjligt att tjäna in den tiden under löpningarna eftersom det var så väldigt svår terräng på öarna.
 
Jag och Lotta (Team HelRent) är en erfarenhet rikare och vi hade otroligt roligt trots allt. Det är väldigt speciellt att ta sig igenom en sån här utmaning som ett lag, och vi upplevde saker där ute på öarna som bara jag och Lotta förstår. Det känns som att repet vi knöt mellan oss på ÖtillÖ inte går att knyta upp så lätt. Vi har delat detta äventyret och vi kommer troligtvis att älta det med varandra ända fram till domedag !
 
TeamHelRent säger bara: ALL RESPEKT TILL DE SOM TAR SIG I MÅL PÅ ÖTILLÖ!
 
På väg från Utö in till Stockholm tisdagmorgon



 
Nu lägger vi ÖtillÖ bakom oss och tar nya tag. Vem vet, kanske kommer vi tillbaka en dag, med lite bättre simteknik, och då kommer vi definitivt ta oss hela vägen fram till Utö!!