Det behövs inga krussiduller

Efter att ha deltagit i världens största terränglopp i helgen så kan jag bara bekräfta det jag redan visste. Löpare är ett förbannat enkelt folk. Ge oss ett par löparskor och några snitslar så är vi nöjda. Det är nämligen inte svårare än så....Och det är det som gör löpningen så charmig. Okey, nu för tiden (låter som att jag är jäääättegammal....) så finns det en massa krussiduller även när det gäller löpning som tex kompressionskläder, barfotaskor, GPS klockor, vätskesystem etc etc. Men det är inte det som är avgörande. Det är bara du, ditt huvud, dina ben och din träning som har betydelse för din löpning. Måhända kan prylarna göra att det blir lite roligare att träna och ibland kan det behövas lite hjälp i traven. För det är sannerligen inte LIKA roligt varje gång som man ska ut och löpträna och då kan det pigga upp tex med ett par "hippa" löpartights ...

 50 sekunder

I lördags sprang jag Lidingöloppet och jag trodde att det skulle vara en enkel match att springa på silvertid (2,38). Det har jag ju gjort två gånger förut. Men icke sa nicke....Det var minsann en kamp mot klockan i år igen....Vid 10 kilometerspasseringen hade jag minst två minuter sämre tid än vad jag hade planerat och då förstod jag att det här kommer att bli tufft. Idiotförklarade mig själv någonstans vid Kyrkviken för att jag hade gått och trott att jag var bättre i backarna än vad jag var....Men jag ryckte upp mig igen och tänkte: "Spelar väl ingen som helst roll...Jag kan springa, vädret är vackert och det här är kul!" Stretade på och sneglade på klockan titt som tätt. Hade lite ont i mitt ben (har haft det sedan ÖtillÖ) och var rädd för att jag skulle få kramp då jag nog inte hade ett helt avslappnat löpsteg. Efter 20 kilometer vid Grönstagärde så tänkte jag att detta går åt h-vete. Det blir inget silver...Stoppade munnen full med saltgurka och fortsatte upp i mördarbacken ut på den sista milen. Det ända jag kunde tänka om mig själv där och då var: BIT IHOP NU DÅ!! MESPROPP!! SOPA!! Men just då hör jag två välbekanta röster som bokstavligen skriker i kör "HEJA LISELOTT HEJA LISELOTT" om och om igen. Fasiken vad glad jag blev. Dom stod där i år igen!  Hade jag haft tid skulle jag stannat och gett dom varsen stor blöt kram. Nu blev det bara en "high five" eftersom jag hade en tid att passa. Men jag är övertygad att deras glada hejarrop gav mig den extra energi som behövdes för att komma i mål 50 sekunder innan medaljen hade slagit om från silver till brons....
Passerade mållinjen på 2,37,10 och medaljen blev silvrig i år också. Men en sak är säker jag ska aldrig mer överskatta min förmåga att springa i backar.....