The world is spinning around

Igårkväll avverkade jag vinterns första spinningpass med cykelklubben. Och som vanligt var det med viss ångest jag satte på mig blöjbyxan, cykelskorna och pulsbandet. Det är nämligen ett djurisk jobbigt pass som lätt kan sluta i kräkkänslor och att hela spinningsalen snurrar .
Varför? Det är väl bara att trampa? Vem märker om jag fuskar lite och låter tramporna snurra av sig själva? Jo ALLA! Men viktigast av allt JAG SJÄLV! Den där pulsmätaren på storbildsskärmen går inte nämligen inte att fuska mot. Nej, det enda sättet att få upp pulsen till det röda fältet dvs på över 90 % av maxpulsen, är att prestera i mer kraft, mer svett och högre kadens! Det finns inga genvägar, inga nedförsbackar och ingen medvind! Enda sättet att få upp pulsen är att vända ut och in på lungorna och sätta fyr i lårmusklerna.
Igår var det dock inte som det brukar vara. Jag fick nämligen upp min puls betydligt lättare än vad jag brukar. Det var precis som att hjärtat "svarade" direkt och pulsen sjönk inte så snabbt eller så lågt som den brukar göra när jag slår av på kraften. Under passet blev jag lite osäker på om jag hade kalibrerat min pulsmätare med en för låg maxpuls. Trodde mig komma ihåg att jag använde mig av 175 som min cykelmaxpuls förra säsongen. Kanske har jag under sommaren lyckats få upp cykelpulsen lite närmre min "riktiga maxpuls.
Kanske borde jag ändå anta erbjudandet om att få hjälp att mäta upp min maxpuls. Jag har ju inte riktigt vågat att tacka ja ännu. Jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det är. Jag slår vad om att jag skulle få springa upp för en backe om och om igen tills jag nästan dör och då tvingas jag fortsätta lite till och precis innan jag svimmar mäter man upp min maxpuls.....Är det konstigt att man inte riktigt längtar efter en sån test....

Fast i och för sig.... Jag brukar ju inte ta den lätta vägen när det finns en, lite jobbigare, lite svårare eller lite mer utmanande.....


Kristianstad Trail 25 km (fågelvägen gick i bäcken, den rätta vägen vid sidan om....)

Det som inte dödar det härdar....

NovemberKåsan

I lördags var jag och sprang Kristianstad Trail. Ett lopp som var helt galet riskabelt för fotleder, mina porslinsvriser och allt annat som kan gå sönder när man tror att man kan forcera terrängen som en bulldozer ...
I vanlig ordning så brukar det bli så som jag har bestämt. Det vill säga att jag startar oavsett. Att sedan min högra vrist inte ville vara med är en helt annan sak...Mina olika kroppsdelar får nämligen sällan komma till tals...Kan vara bra.... Kan också vara dåligt....I lördags var det dock bra att vristen inte fick avgöra. För då hade jag gått miste om ett riktigt häftigt, 25 kilometer långt traillopp rakt ut i höstskogen. Jag skulle vilja säga att det finns traillopp också finns det riktiga traillopp! Detta var definitivt ett riktigt trail/terränglopp. I skogarna runt Bockatorpet hade arrangörerna dragit en fantastisk envarvs-bana (!) som till säkert 80% inte hade några naturliga vägval. Det vill säga att det var väldigt få vägar, eller så pass stora stigar, som man kunde vara säker på att man skulle följa. Det måste ha gått åt hur mycket snitsel som helst!En stor eloge till arrangörerna Härlövs If!

Jag hade inte varit på provlöpning, inte studerat någon banprofil eller något av det som man kanske borde gjort. Men herregud, jag har ju vrister som inte ens klarar högklackat....Det här var ju bara att ta sig igenom och hoppas på att det skulle finnas lite normala partier på banan där fötterna kunde få landa på plan mark...Om det fanns?? Jadå....kanske var det totalt 3-4 kilometer där man på förhand kunde veta hur foten skulle landa på underlaget!! 4 kilometer av 25 km! Jodå så att.....Det som inte dödar det härdar.....Fast jag vet inte om min redan illa tilltygade fotled blev härdad, men å andra sidan dog den inte heller helt....
I ungefär 7 kilometer lyckades jag hålla min tejpade fotled stabil, sedan kom tröttheten och några snedsteg och därefter vek den sig ideligen. Borde såklart ha tagit hjälp att tejpa vristen på riktigt "orienterarvis" så kanske det kunde gått lite längre.
När jag hade sprungait ca 20-21 kilometer kom duktiga Kajann flygande. Jo då, jag menar flygande! Åtminstone såg det så ut, fast att hon inte har några vingar alls ....Bara urstarka vrister och en otrolig fart! Då var jag helt sjukt trött och motarbetade alla element så gott jag kunde. Det sa bara SWISH så var hon om och förbi. Med nöd och näppe hann hon fråga om jag var okey, fast jag hann inte svara förrän hon var försvunnen. Höjden av oartighet tycker jag faktiskt.... Hon borde ju såklart ha stannat och tagit mig under armen och sagt "-nu ska jag hjälpa dig över stengärdet här" eller möjligen " -varsågod gå du före... " Ålder ska ju alltid gå före skönhet... Men nejdå hon bara stack snabbt, som ett litet bi, och som om det inte fanns en enda sten eller rot under hennes dobbar....  Om jag hade gjort detsamma om jag hade sprungit om henne ....?? Nej för sjutton! Jag hade troligtvis inte ens frågat om hon var okey....  ;-)

Men min nödproviant där bestod av Ahlgrens bilar och jag fick någon liten energi tillbaks och överlevde dom sista 5 kilometrarna. Och väl i mål så stod Kajann där, fräsch som en nyponros, medans jag hängde och dröp som en lase över staketet....

Hon är grym den där Kajann, och alla de andra duktiga tekniska löpare som lyckas hålla fantastiska kilometertider över stock och sten, bäckar och stengärde! Det är där man skiljer agnarna från vetet kan man säga.... Det räcker inte att ha ett starkt löparhjärta. Man måste ha lite känsla för terräng och vara tekniskt stark för att våga hålla fart.

Så all min respekt till alla de med vrister av stål!! Detta är helt klart löpningens svar på NovemberKåsan!

Det blev en fin och jobbig dag i skogen helt enkelt. Även om utsikten för undertecknad kunde varit lite vackrare om jag bara hade vågat ta blicken lite högre än två decimeter ovanför myllan, men hade jag gjort det hade jag nog sett myllan på väldigt, väldigt nära håll ....

/Peace Love and Trailskor....