Slutet på en 6 månader lång Racereport

Det här var nog den löjligaste och mest utdragna racereport i historien. Men jag lovar detta är sista delen och sedan lägger jag detta bakom mig och blickar framåt istället.

CYKEL OCH LÖPNING

Cykelmomentet på Kona var en jobbig historia. Cyklingen har ca 1700 hm och det går knappt att beskriva hur dom heta vindarna snurrade runt en hela tiden ute på Queen K Highway. Landskapet var böljande och det fanns inte tillstymmelse till skugga någonstans. Av alla backar var den mest krävande upp till Hawi efter ca halva sträckan. Där rundar man en kon för att cykla samma väg tillbaka. 

CYKELBANAN

Och dom omtalade kastvindarna som kan vara obehagliga i samma backe utför, var denna dag väldigt snälla.  Visst kände man att vinden tog tag i framhjulet men det var aldrig något problem. Och vindarna ja....dom mytomspunna, skräckinjagande hawaiivindarana som beter sig alltid mer eller mindre likadant på Hawaii. Det innebär att om man cyklar så långsamt som jag så hinner man inte med den lilla medvinden man ändå har möjlighet att få på "hemvägen" utan efter lunch har vinden stabiliserat sig till nästan bara motvind söderut. Och eftersom jag läst säkert 100 racereports innan så visste jag detta. Men inte hade jag kunnat föreställa mig att värme, vind och vätskebrist skulle kosta så enormt mycket. 

Även om vindarna inte var fullt så hårda som dom kan vara, så var dom fruktansvärt varma. Det var inte särskilt fuktig värme utan "bara" galet hett. Efter 9-10 mil var jag så varm så att jag fick hälla vatten på fötterna. Det kändes som att pedalerna var glödande kolbitar.

Såklart uppenbarade sig negativa tankar när jag såg hastigheten gå ner och jag hade sjukt svårt för att hålla de 165 watt som var tänkt. Självförtroendet bokstavligen smälte bort i värmen och jag kände att alla andra var mycket bättre än jag. 

Cykelbanan var tuff. Bland det tuffaste jag har cyklat. Vätskedepåerna var få och man behövde mer vatten än man fick plats med på cykeln. Mina ben var ångkokta när jag var framme i T2. Jag hade till och med svårt för att gå på fötterna och hur i hela fridens namn ska man då kunna springa en mara med samma fötter...

Men ge upp....? Nej det var aldrig något jag ens funderade på. Hur skulle det se ut? Jag har aldrig brutit innan och varför i herrans namn skulle jag då göra det på den viktigaste av dom alla...Nej, på med löpardojjorna och ut från den lilla skuggan som T2 tältet gav.

Sedan ut på löparbanan i publikhavet till stående ovationer...(överdriver såklart. De flesta var i skuggan och satt dessutom ner)

Fotsulorna brann fortfarande men det var bara att bita ihop. Förutom dom sista 500 metrarna på maran var den första milen roligast trots smärtan i fötterna . Banan gjorde en loop på den kända Alii's Drive inne i Kailua-Kona och det var mycket publik. Jag försökte få någon typ "pace" med de som jag kom ifatt men av någon outgrundlig anledning så gick det inte. Det var som om jag försökte springa ifrån värmen istället för att sänka tempot... Det slutade varenda gång med att de tjejer som sprang saktare än jag sprang om mig när jag sedan fick gå några steg för att inte svimma av värmeslag...

När jag sprungit den första milen så började den ännu varmare sträckningen ut på Queen K Highway.

Svart asfalt och en stekhet sol... Och 32 kilometer kvar. Det var glest med vätskedepåer. Färre än vad det varit tidigare enligt uppgift från de som varit där tidigare. Ja är det varmt i helvetet så kan Hawaii omöjligt vara ett paradis. För satan i gatan vad hett det var. Det hade tom lanserats en keps med någon form av stenar som skulle kyla ner huvudet. Den kostade typ 2500 kronor och många av elittriathleterna hade denna. Säkert såklart sponsrade... Och kan ni tänka er.. Jag gick INTE på det. Nix det var billigare att hälla en liter iskallt vatten över sig var 3:e kilometer

Efter ca halva sträckan så kom en skön utförslöpning ner till EnergyLab. Men eftersom sträckningen ute på Queens K är en vändbana så var det lite svårt att glädjas eftersom varje meter nerför skulle sedan springas uppför.

Backen till EnergyLab

Sträckningen till och från "EnergyLab" beskrivs som den tuffaste delen av löparbanan. Och själva EnergyLabområdet är ganska tråkigt och ser lite ut som ett industriområde. När jag rundade konen  hade jag ca 12-13 km kvar och en låååång uppförsbacke tillbaka till Queens K Highway. Solen började gå ner och även graderna. Det blev faktiskt pyttelite behagligare. Jag insåg snabbt att det skulle bli en målgång i kvällsmörker. Och mörkret kom snabbt. Någon släckte lampan när jag fortfarande var ute på Queens K Highway. Sista 6-7 kilometrarna innan man kom in i stan var bitvis obehagligt mörka. Det var inte utan att man fick en viss styrka av att möta de hjältar med pannlampor som hade 3 mil kvar att springa.

När jag äntligen sprang in till Kailua (eller sprang och sprang.... vet inte om man kan kalla det för löpning...) så var jag helt slut... Fötterna värkte och benen var kokta. Men nu skulle belöningen komma. Nämligen att få springa på den berömda målrakan på Alii´s drive. Blåsorna under foten sprack i backen nerför Palanis Road och sedan var det dom längsta 2 kilometrarna jag nånsin sprungit (eller vad det nu var jag gjorde...)  Men till slut... vände banan till höger på Alii`s Drive och den magiska tunneln av flaggor, människor, jubel musik och fest uppenbarade sig.

Och lilla JAG fick springa där! Jag hörde mitt namn och såg mina nära och kära som tjoade och viftade. Jag gjorde några High five och sprang sedan dom sista metrarna in i mål på den dyngsura röda matten.

Jag gjorde det till slut. Min 7:e Ironmantävling kvalade jag äntligen till Hawaii och nu var jag framme vid målet på World Championship Kona. Det var helt sjuuukt. Det var lite svårt att ta in faktiskt. Efter målgång stod jag en stund i strålkastarljuset och glänste i svett med mina två amerikanska personliga assistenter. Alla fick det... Två stycken som visade vägen, serverade dryck och hjälpte till att få tröja, energi och överdragspåsen. 

En flera års "resa" tog slut här. Efter målgången på Kona var det var nog den tuffaste "Ironmanblues" jag har gått igenom (jmf babyblues = nedstämdhet efter man fått barn). Jag vet faktiskt inte om jag har tagit mig ur känslan av tomhet, mållöshet ännu...

Kanske därav denna enormt utdragna racereport... Men nu är det här histora som jag ska bära med mig så länge jag lever. För det var inte bara första gången på Kona utan även sista. Jag skulle inte åka dit igen även om jag får möjligheten. Worldchampionship på Kona har nog gjort "sitt" nu. Organisationen förändrar upplägget och Herrar och damer kommer from nu att tävla var för sig. Ena året på Hawaii och nästa i Nice Frankrike.

Så nu får jag se vad som händer.

Jag säger som Pippi; "antigen så kör jag en Ironman till eller så gör jag det inte"

/Peace Love and Löparskor 💛

Cykelen e nyckelen....

Del 2 Ironman Kalmar 2022

Cykelmomentet

I år kunde jag för en gång skull ge mig ut på cykeln utan att frysa. Det kändes otroligt skönt att slippa vela om man skulle våga köra utan vindjacka. När jag sprang mot min cykel var det faktiskt många cyklar kvar i T1:an. Det kan berott på att jag lite djärvt hade valt att starta i 1,10 gruppen på simningen. Nåja, det kändes ändå som att jag var i rätt grupp och inte allt för mycket i vägen för de snabbare simmarna. Jag sprang mot rack O och in ingefär på mitten och där hängde den. Och luften i däcken var kvar... Tog cykeln och sprang med den åt fel håll mot utgången. Blev tillrättavisad av en funktionär och fick vända om. Jag lämnade T1:an och hoppade på ( eller snarare steg på) cykeln vid startlinjen och hörde mitt namn från någon i publiken. Sedan bar det iväg genom en tunnel av publik som hejjade på. Det skulle bli en bra dag. Det kände jag på mig redan där.

Som vanligt är det svårt att hålla avstånd till de andra tävlande så tidigt på banan. Många kommer ut på cyklingen samtidigt och det finns ingenstans att ta vägen. Men det är inget att göra åt. Det är bara att stanna i kön och dra lite nytta av att vi är många cyklister som är på samma ställe. För om man ska följa drafting regeln fullt får man stanna cykeln.... och det går ju inte. 

Jag hade noga tänkt igenom mitt race denna gången och speciellt cykelmomentet. Det är nämligen där det kan avgöras hur resten av loppet går. Jag har tränat med WATT-mätare ett tag nu och hade som plan att hålla ett snittwatt på 160-165 under de 18 mil som en Ironmancykling består av. Och absolut inte gå över 210 watt i uppförsbackar eller omkörningar. 

Jag höll mig till planen. Det gick ganska lätt att cykla och jag tänkte "nemas problemas" det här blir en enkel transport till T2:an.

Njaeee det blev det ju såklart inte. Det är sällan en "walk in the park" att cykla 18 mil i triposition. Men den dryga tvärvägen från öst till väst på Öland efter ca 9 mil har aldrig varit så enkel att cykla. Varför ? Det var ju fortfarande motvind som alla år. Jo därför att jag brydde mig inte ett dugg om hastigheten. Hade inte ens den framme på cykeldatorn. Det var liksom med i planen. Max 165 watt var det sagt, och så fick det bli! Sedan att motvinden gjorde att det bara gick 26 km/h var jag helt ostressad och ovetande över.

Energin på cykeln bestod som tidigare beskrivet av 10 st Hallongel (Umara) + 3 skopor sportdryck+ 1 Uhydrate brustablett uppblandat med vatten till ca 750 ml. Utöver detta tog jag minst 1 Maurtengel i timmen, sportdryck så mycket jag orkade och så mycket salt jag kunde utan att må illa. Salt tar jag i form av flingsalt och saltkapslar.

När jag kom in till den berömda rondellen i Kalmar och gjorde ett ärevarv så kändes det riktigt bra. Drygt 12 mil var avklarade och kroppen kändes fortfarande fräsch. Jag hörde mina goa vänner Mia o Fredrik från MIND vråla mitt namn och jag vinkade hej vilt. Det var magiskt att få känna sig lite utvald i den stora skaran.

Ungefär 10 minuter senare upphörde magin. Det var nästan 6 mil kvar och och jag började bli lite uttråkad. Cyklingen på fastlandet är dessutom jobbigare. Inte bara för att man har hållit på länge utan även för att banan är lite trixig med smala och backiga vägar. Men det var bara att bita ihop och försöka tänka på allt som var positivt. Vädret, energiintaget, känslan i kroppen osv. Tiden gick och plötsligt var jag tillbaka i Kalmar. Jag trampade in mot rondellen och mötte flera som var på väg ut. Denna gången fick jag äntligen köra rakt igenom och in till transition. Cyklingen var slut och jag hoppade av och sträckte ut ryggen. Försökte småspringa in i T2 genom portalen men det blev mest som någon slags "funny walk/jogg". Det gjorde ont....och det gör det alltid vid denna övergången. Det går också över.. Det gör det alltid men inte förrän efter 4-5 km i löparskorna...  

Lämnade cykeln efter 5 timmar 34 minuter. Nu var det bara ett Maraton kvar. Och eftersom "cykelen e nykelen" till ett någorlunda hanterbart Ironmanmaraton så var jag glad över att ha känslan av att ha använt rätt cykelnyckel som jag låst upp de 18 milen med...

Fortsättning följer...

Ironman Kalmar 2022

 

Alla som har gjort en Ironman eller något annat stort vet att man ofta efteråt drabbas av nedstämdhet och mållöshet. Det man har tränat för i många månader har plötsligt försvunnit och festen är slut. Vi som håller på med triathlon kallar det för Ironmanblues.....(motvarigheten till "babyblues" hos en nybliven mamma). Det är precis så jag känner mig nu. 

Jag hade tänkt att årets stora fest i Kalmar skulle vara min avslutning på en låååång och intensiv träningsperiod. Träningen började nämligen "stå mig upp i halsen" eftersom all vaken tid har i princip handlat om just träning. Och triathlon kan man träna i princip hur mycket som helst.

Nåja nu blev det inte riktigt avslutning på säsongen efter Kalmar...... Den intensiva träningen har gett resultat och jag kvalade till Kona ... Så det är bara att ladda om batterierna. ALOHA Hawaii!

Men först lite samlade minnen ifrån racet i Kalmar

STARTEN och SIMNINGEN

Det hotande oväder som det hade varnats om visade sig komma som en regnskur på natten innan raceday. Så förutsättningarna för ett bra race var perfekta. Det var varmt 20-22 grader, 3-4 sekundmeter och lite molnigt. Dagen innan var det 35 grader och tropisk luftfuktighet och det hade inte varit roligt att köra en IM i. Vi bodde på Hotel Best Western ca 5 minuters promenad från start och transition. Så det var hur smidigt som helst. När jag kom till växlingsområdet på morgonen så stod ungefär 50% av alla triathleter i vanlig ordning och pumpade sina cyklar. Jag har ALDRIG "morgonpumpat" min cykel... Jag fattar inte varför man ska behöva det. Speciellt eftersom ALLA vet att det alltid smäller ett antal punkor när solen går upp och tempen stiger. Det var till och med upprättat ett pumphotel inne i transition där alla pumpar skulle förvaras. Nåja, var och en gör som den tycker är bäst. För mig funkar det bäst att ha allting klart dagen innan. Det är bara energin som jag häller i mitt dryckessystem och lägger i mina påsar samma morgon. Numera häller jag 10 gel blandat med mycket koncentrerad sportdryck i en av flaskorna på cykeln. Detta testade jag på Jönköping 70,3 (halva Ironmandistansen) tidigare i somras och det fungerade toppen! Dock får man stå ut med en djävulsk halsbränna.

När jag lämnade växlingsområdet flr att gå ner till Kattrumpan och starten kom jag på att jag hade glömt att klämma på däcken. Där fick jag, för att jag gjort narr av alla triatleter som har en pumpfetisch...

Jaja inget att göra åt, och varför skulle däcken ha släppt luft denna natten när dom aldrig gör det annars. Väl nere vid havet såg man solen gå upp och det var en magisk lite spänd stämning i startområdet. Jag fick rysningar längs med ryggraden och fick nypa mig i armen. Jag kände en enorm tacksamhet över att få vara delaktig i denna cirkusen ännu en gång. 

Jag hann heja och småprata med lite folk man har lärt känna under åren och träffade även flera klubbkompisar från Kristianstads Triathlon. Jag bjöd också på morgonens gapflabb när en klubbkompis undrar varför jag i herrans namn har lånat TP:s tävlingsdräkt? "-Vad menar du" säger jag och tänker att hon är ju knäpp... Varför trodde hon det? Min är ju likadan...

"-DET STÅR JU PETERSON PÅ DEN! " säger hon . Jag tittar ner på magen och bryter ihop i ett hysteriskt NÄÄÄÄÄÄÄ

Jag hade fått med mig fel dräkt hemifrån, och tagit på mig den utan att märka det.. Förbannar mig själv men skrattar mest. Det var inget att göra åt så det var bara att släppa Jag fick helt enkelt tävla som Petersson och i en dräkt med gällivarehäng (vilket senare skulle ge sig till känna i "södra Thailand" för att citera Morgan Pålsson i Hipp Hipp)

Men nu till själva simningen. Jag hade bestämt mig för att starta i 1,10 gruppen (det vill säga med de som har en förväntad sluttid runt 1,10 ). Jag simmar inte 3800 m på 1,10 men jag vet att jag har blivit pyttelite snabbare på simningen. Jag vet också att om man hittar en bra grupp och fötter under simningen så går det fortare. Det är lite som att ligga på rulle på cykeln.

När starten gick så tog det ca 10 minuter tills jag var framme vid startrampen. Det var flera som dök i före mig så jag tog chansen att se lite rutinerad ut och dök med huvudet före...;-)Vattnet var kallare än jag hade förväntat men otroligt skönt. Jag gissar att tempen i vattnet varierade mellan 19 - 23 grader. Simningen kändes väldigt bra. Lite trångt i början men helt okey. Jag lyckades undvika att få på flabben och inte heller några större kallsupar. Det var emellanåt lite svårt att navigera pga att solen bländade men jag litade på de jag hade runt mig. Det var dock lite trångt och stökigt längs med kajkanten och under bron vid båthamnen. Dessutom smakar vattnet bensin och illa där inne. Jag förstår inte varför banan måste dras in där. De sista 200 metrarna in i kanalen så var det sjukt varmt vatten och möjligen lite mindre jordigt än tidigare år. När jag nådde rampen så var jag berudd på kramp baksida lår eftersom jag nästa alltid får det. Men icke.... Det måste ha betytt att min ändrade uppladdningsstrategi hade funkat....

Simningen var över och jag kände mig oförskämt pigg och varm. Drygt tre minuter i T1:an och sedan  mot cykeln ....

Fortsättning följer

Ironman Köpenhamn

Då var det över. Mitt stora mål sedan hösten 2018, nämligen Ironman Köpenhamn. All träning och tankar har hela tiden varit med fokus på detta under det senaste året. Jag har köpt ny cykel, ny våtdräkt och jag ska inte sticka under stol med att jag ville hemskt gärna göra bra ifrån mig. Jag ville helt enkelt ha revanch efter mitt riktigt tråkiga och smärtsamma race i Kalmar 2017.

Tänkte jag skulle försöka ge mig på en racereport men först lite tankar om själva Ironmandistansen.
Jag vill påstå att en Ironman är en riktigt speciell tävling. När folk i allmänhet frågar mig hur långa varje moment är hör jag mig själv säga ;"- först simmar man 3,8 km och sedan cyklar man 18 mil och därefter springer man ett maraton"  Följdfrågan jag ofta får på det är; "-Hur många dagar gör man det på?" 

Till och med i mina öron kan det låta omöjligt. Men det går! Och för dom allra flesta riktigt bra. Det är nämligen ingen som tror att man kan genomföra en IM på ren vilja eller efter en vadslagning, utan alla är väl förberedda på en lång dags slit. Men trots att man förberett sig så kommer tvivlet när raceday närmar sig. Har man egentligen vad som krävs...? Och framför allt... har man tränat tillräckligt?

I soluppgången i söndags var det äntligen min tur att stå barfota i denna kalla sanden, iklädd våtdräkten och känna tvivlet om jag verkligen skulle kunna nå mitt mål på under 11 timmar. Jag hade valt att göra min Ironman i Köpenhamn denna gången. Dels för att jag har gjort distansen i Kalmar 3 gånger men också för att simningen i Köpenhamn är lite speciellt då simbanan är lagd i Amager strandpark är nog så nära en pool i öppet vatten man kan komma.
Speciellt för Köpenhamn är ockå att T1 och T2 är på olika ställen. Det verkade ju hur krångligt som helst att ha växling 1 och 2 på olika ställen. Men efter att ha läst igenom Athletes Guide några gånger föll allt på plats. Jag fick tips om att bo nära målet och hittade rum på Hotel Christian IV ungefär 500-700 m från målet.
Denna gången kände jag att jag hade en helt annan förberedelse än vad jag har haft på mina tidigare Ironmantävlingar. Innan om åren har det varit mer "manjana" men i år ville jag inte lämna något åt slumpen. Jag gjorde ordning alla växlingspåsarna redan hemma. Packade ner det cykelgrejorna i en ICA kasse och löparskorna i en konsumpåse och väl framme var det bara att tömma över det i Ironmanpåsarna. Väl framme i Köoenhamn registrerade jag mig på kulturhuset BLOX och därefter körde vi direkt ut till Amager strand där allt checkades in. Den röda RUN påsen som skulle in till T2 lade man i containers som sedan organisationen körde dit.

När allt var på plats i T1 memorerade jag vägen från simningen igenom växlingsområdet och ut. Allt för att slippa fundera på det på kvällen.

Sen var det bara att vänta på att klockan skulle gå … TICK TACK TICK TACK...….

Roade mig under eftermiddagen med att följa mina vänner som tävlade i Kalmar på lördagen. Men jag valde att stänga ner allt det där fram mot kvällen. Fest i all ära.... men man vill ju inte vara bakis redan innan festen har börjat... Och jag ville vara riktigt festsugen när det var min tur!

Så kom den då äntligen. DAGEN D! Vädret var ganska okey. Lite molnigt, men vindstilla och ca 16 grader. Frukosten intogs kl 05:00 på hotellet och jag åt betydligt mindre och faktiskt annorlunda än före mina tidigare IM-lopp. Det blev bara lättsmälta grejor som yoghurt, vitt bröd med sylt och en bananpannkaka också kaffe såklart.
Det här med nutritionen innan och under loppet lade jag en del tankar på veckorna innan tävlingen. Jag fick många goda råd som jag gjorde en gyllene medelväg av. Planen var frukost som beskriven ovan. Sedan dricka Maurten sportdryck fram till start och ta en gel precis innan. På cykeln skulle jag dricka minst en dl Maurten var 20:e minut plus en gel i timmen. Samt så många salttabletter jag förmådde utan att spy... På löpningen var tanken att ta minst en gel i timmen plus sportdryck.

SIMNINGEN
Redan vid registreringen, dagen innan, skulle man seeda sig till startgrupp med sin förväntade simtid och utefter det sedan välja färg på badmössan. Jag hade tänkt rosa, då skulle man simma på 1,11-1,17 men när jag skulle hämta min mössa var dom rosa slut. Då blev det att snabbt tänka om … Skulle jag våga ta en snabbare grupp med risk för att bli översimmad eller skulle jag gå ner till en långsammare. Bestämde mig för att gå på en snabbare. Det fick bli ljusblå med förväntad simtid på 1,06-1,11.

Simbanan vid Amager strandpark

Vid simstarten var det superenkelt att komma åt att värma upp i vattnet och det kunde man göra ganska nära inpå sin egen start. Starten var inte närmelsevis lika stämningsfull som i Kalmar. Jag tror att dom spelade typ Danmarks nationalsång och sedan gick starten. Så ingen Kenta med "Just idag är jag stark...." Den fick jag nynna på i mitt eget huvud istället...

Damproffsen släpptes först. De var nog bara 10 stycken tror jag. Sedan var det en ström av AgeGroup triathleter som startade med 6 sekunders mellanrum. Jag väntade tills alla blåa badmössor hade gått i och startade sedan sist i det ledet. Det visade sig vara ett bra koncept. Jag fick relativt fritt vatten direkt och simglasögon och allt annat satt bra på plats. Vattnet var salt, det fanns mycket plats och var enkelt att navigera. Jag fick ett par fötter att följa och låg kvar där ett tag. För en gång skull kände jag att jag inte blev omsimmad hela tiden utan kunde själv simma om, och vara kvar i små grupper. Kanske var det den nya våtdräkten... Eller möjligen mycket simträning i havet som hade gett utdelning. Simningen gick bra och den hann aldrig bli långtråkig. Den var dock inte så exotisk. Det var mycket sjögräs som jag vid nåt tillfälle kände att jag hade både runt armar och hals. Jag hade köpt öronproppar på registreringen, mest för att jag gillar att vara i en bubbla när jag simmar. När jag äntligen hörde musiken från målet närma sig så var det dags att komma ut ur bubblan. Jag behövde ta ett beslut om VINDJACKA eller ARMVÄRMARE på cyklingen. Eftersom jag inte hade kunnat bestämma mig om detta vid incheckningen låg båda nämligen i den blåa påsen. Vädret skulle bli 17 grader under dagen och det var stor risk för regn. På lite vingliga ben sprang jag upp på rampen och drog av mig våtdräkten på ovankroppen. Jag hittade snabbt min blåa påse och krånglade av mig våtdräkten och på med cykelskor och hjälm. Och det blev vindjacka... Jag hatar nämligen att frysa. Så det fick bli en fladdrig, långt ifrån aero vindjacka istället för att vara en urfräck triathlet och köra bara i tempodräkten….. Sedan sprang jag den ganska långa vägen genom växlingsområdet till min nyputsade Argon 18. Och väl uppe på den ser jag att jag av misstag har tryckt en gång för mycket på klockan. Typiskt..... Det var bara att starta om klockan och göra ett cykelpass istället.

CYKLINGEN
Cyklingen började allt annat än bra.Det var nämligen otroligt mycket knixar, trottoarkanter, cykelvägar och hål i asfalten fram tills man hade kommit ut till den loop man skulle köra två varv i.  Där blev banan helt okey och man cyklade längs med havet med en skön medvind innan man svängde västerut inåt landet. Banan var relativt platt och lättcyklad. Den enda rejäla backen var egentligen bara Geels bakke som man passerade vid ca 70 och 140 km.

Eftersom jag inte hade någon Wattmätare på Tricykeln så gick jag på pulsen och på känslan av att ha samma tryck i pedalerna hela tiden. Det är nämligen ett av alla cykeltips jag har fått under året. Jämna tryck.... Låt det gå sakta i uppförsbackarna... Kom upp för backarna utan att dra på mig mjölksyra... och kör sedan om konkurrenterna igen efter backen....

Jag tänkte hålla mig runt 130 i puls och det var inga problem. Hjärtat var på min sida men benen däremot började bli stumma efter 12-13 mil.
Dom sista milen på cykeln började jag få mörka tankar... Benen var "sura" och jag oroade mig för den stundande maran i löparskorna.

Efter 5 timmar och 24 minuter på cykeln var jag framme vid den förhoppningsvis snabbaste T2:an någonsin. Åtminstone om man skulle tro KMD Ironman Copenhagens egen reklam. Framme vid linjen för avstigning stod det nämligen en funktionär som tog hand om cykeln. Därför kunde man springa direkt till sin sin röda RUN påse utan att ta vägen genom T2 för att hänga upp sin cykel.
Jag bytte snabbt cykelskorna till löparskor och stoppade på mig de extra Maurtengel som låg i påsen. Sen var det "bara" att ge sig ut på maran med cykeltunga ben och invänta tills dom fattat att dom ska springa och inte längre cykla ...

LÖPNINGEN
Hur sjutton tänker man för att inte gå fullständigt i däck när man har cyklat 18 mil och simmat 3800 m och har ett Marathon i löparskorna framför sig…. ?Personligen tänker jag inte alls. Jag delar in maran i 4 delar och sen är det bara att streta på. Och löpningen började helt okey. De första kilometrarna hamnade jag med en av de danska proffsdamerna och fick fantisera och spegla mig lite i hennes glans. Det var fotografer med filmkameror, motorcyklar och massor med jubel från publiken. Det var lätt att dras med i tempot och jag tyckte att det kändes bra. Jag tittade på klockan och såg att vi höll ca 5,05 tempo och tänkte att det var ju inte speciellt fort för att vara ett proffs... Men det var definitivt för fort för mig. Så jag släppte glansen och uppståndelsen efter några kilometer och kom tillbaka till mitt eget tempo.

Löparbanan i Köpenhamn är en 4-varvsbana med två vändpunkter. Och jag tyckte att det fanns en del små backar faktiskt. Och ju närmare målet man kommer på en IM desto brantare och längre blir backarna. Efter ca 21 kilometer gick vädret från att vara gråmulet till ösregn. Det blev svinkallt och vinden tilltog. Jag var sliten och tyckte allmänt synd om mig själv. Jag kände att energin bara försvann. Jag stoppade i mig så mycket sportdryck, gels och cocacola som jag bara vågade. Men det var som att hälla vatten på en gås. Det kändes som att det inte hände någonting.

När jag äntligen hade passerat halvmaran och hade börjat räkna ner, istället för upp, så tänkte jag försöka "trycka till" lite i steget. Då fick jag kramp i baksidan av högerbenet och var tvungen att stanna flera gånger för att sträcka ut muskeln. Det var kallt och kylan gjorde troligen att kramptröskeln var nära hela tiden. Så den tredje milen var en kamp mot krampen. Orken fanns, men tryckte jag på i steget så bröt krampen ut. Jag hade några salttabletter kvar från cyklingen och tuggade i mig dom samtidigt som jag försökte undgå att ulka upp dom igen... Salt brukar nämligen hjälpa mig mot kramp men denna dagen gjorde dom inte ett dugg nytta. Gudskelov så slutade det regna efter ca 31 kilometer. Musklerna blev varma igen och jag kunde äntligen springa någorlunda normalt igen. Då tändes såklart hoppet om en bra placering igen. Jag hade ju fått rapportering om att jag låg 3:a efter cykelmomentet. Jag försökte komma ihåg hur många som hade sprungit om mig under löpningen. Jag hade känslan av att det var två stycken. Men jag visste inte riktigt säkert. Det är nästintill omöjligt att se på nummerlappen vilken agegroup man tillhör, så man får helt enkelt gissa. Det kan hända mycket under ett maraton och ännu mer under ett Ironmanmarathon så det var bara att springa så mycket jag orkade. När jag hade ca 5 km kvar närmade jag mig en tjej som såg ut att vara i min agegroup. Hon hade ungefär lika många rynkor som jag. Gjorde ett försök att springa om vilket lyckades, i ungefär 2 kilometer....sedan slog krampen från helvetet till igen! Fasen också. Blev såklart omsprungen av henne igen. Men skam den som ger sig så jag gjorde ett nytt försök och lyckades komma om ytterligare en gång. En kilometer kvar ingen kramp, och jag njöt av att snart vara i mål. Dom där sista kilometrarna på en Ironman är väldigt speciella. Man börjar inse att slutet på en lång dag närmar sig och samtidigt som man är aptrött och har ont lite varstans så vill man inte riktigt att det ska ta slut. Man vill stanna tiden och njuta av stämningen och att målet är nära. Publikstödet i Köpenhamn var inte i närheten av det som är i Kalmar men på slutet blev det faktiskt lite Kalmarstämning. Det tråkiga vädret bidrog såklart till att det inte var så mycket folk ute längs banan.
Som tur var stannade inte tiden utan jag kom till slut fram där jag skulle få svänga vänster och springa in på den röda mattan. Krampen höll sig på rätt sida om tröskeln och damen jag hade haft en kamp med, höll sig på rätt sida om mig, och målet låg framför fötterna på mig. En magisk känsla infann sig och just då struntade jag fullständigt i vad sluttiden skulle bli. Jag ville bara njuta av att ha kunnat genomföra detta en gång till. Att kroppen hållit för all träning och att det jag hade kunnat påverka hade gått som på räls hela dagen. Inte undra på att tårarna kom när jag hörde speakern säga på någon konstig svensk-dansk brytning; "-Liselott, du har kommit hem, Du är en Ironman" Jag sprang in i mål och undvek medvetet att titta vad det stod på klockan i målportalen. Jag ville liksom inte riskera att ta bort glädjen med att få reda på att jag INTE klarat mitt mål. Jag ville ju så gärna ha en sluttid under 11 timmar.

Jag fick en varm skön foliefilt och stod kvar en liten stund i cirkusmanegen och speglade mig i glansen och feststämningen. Glamouren gick dock i spillror när det plötsligt kom en blek, vinglande tjej som högg tag i säcken med nya foliefiltar och spydde rakt ner i den..... :-o En funktionär försökte förtvivlat hindra henne men när hon väl hade fått tag i säcken så släppte hon inte taget! Stackaren....Foliefiltarna gick åt skogen men den röda mattan räddade hon åtminstone.... ;-)

Just då kände jag att det var läge att lämna manegen så jag gick vidare till athletes garden. Jag satte mig och åt världens äckligaste Chili Con Carne. Jag saknade faktiskt allt det där andra som det bjuds på i Kalmar. Godis, chips, pizza osv. Efter en stund var tidpunkten slagen för att öppna Ironman appen och titta på mitt resultat. Min klocka hade jag ju misslyckats med redan efter simningen så jag hade ingen koll överhuvudtaget på min totaltid. Med lite skakiga händer knappade jag in mitt startnummer 943 och fick upp resultatet. 10:51:51.... YES!!!!"DÄR SATT DEN! Plötsligt smakade ChiliConCarnen mycket bättre! Placeringen då...? Jag blev 5:a i min åldersklass och ingen Hawaiislot! Nåja... vad är en bal på slottet (läs Hawaii.....) den kan ju vara fruktansvärt långtråkig..... döjobbig…….dyr...….. och säkert alldeles alldeles underbar.....

Liselott Hakansson

Overall Rank: 818

Div Rank: 5

Gender Rank: 52

General Info
BIB	943
Division	45-49
Age	48
State	---
Country	SWE
Profession	---
Points	4704

Race Summary
Swim	01:14:37
Bike	05:24:49
Run	04:02:15
Overall	10:51:51

SWIM DETAILS | Division Rank: 21

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	3.9 km	01:14:37	01:14:37	01:55/100m	21	160	1293

BIKE DETAILS | Division Rank: 3

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	180.2 km	05:24:49	06:45:33	33.30 kph	3	64	984

RUN DETAILS | Division Rank: 5

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	42.2 km	04:02:15	10:51:51	05:44/km	5	52	818

Transition Details

T1: Swim-to-bike	00:06:07
T2: Bike-to-run	00:04:03

Originally from: https://eu.ironman.com/triathlon/events/emea/ironman/copenhagen/results.aspx#ixzz60XS5nQ3j

Ironman Kalmar Del III

Sista kilometrarna på cykeln koncentrerade jag mig på att kunna komma in till löparskorna och SLIPPA upptäcka att benen satt kvar på cykeln. Lätta växlar, lätta växlar....Men ändå en kamp mot klockan som började närma sig 6 timmar. "Jag måste för fasiken komma in på "rätt" sida om 6 timmars strecken" Jodå 5,59 ....Tack för det, benen!
Men när jag kom in till växlingsområdet för att byta till löpningen var jag inte alls på humör. Cyklingen hade inte alls gått som jag hade hoppats på och jag var lite smått besviken. Jag hade helt enkelt inte tillräckligt med kraft att stå emot vinden som jag tyckte kom i alla möjliga riktningar (det gjorde den ju förstås inte men jag måste ju skylla på nåt.....)
När jag sprang till min löparpåse i växlingsområdet så tänkte jag att "jag kommer aldrig bli vän med den hojjen igen men nu glömmer jag det för tillfället. Nu är det fokus framåt och inte bakåt". Känslan när man tar upp fötterna ur ett par hårda och kalla cykelskor och stoppar ner dom i ett par Asics Kayano är nästan obeskrivlig. Det känns som att man stoppar ner dom i två mjuka HÄSTEN sängar med härliga madrasser som lägger sig som bomull runt hela foten. Det sista man gör är att knyta fast duntäcket ovanpå dom och säga NÄHÄDU...Trodde ni att ni skulle sova? WAKIE WAKIE....Nu ska det min själ springas. 4,2 mil för att vara exakt.
I ungefär samma sekund som jag kom ut från växlingsområdet i Kalmar så var alla negativa tankar som bortblåsta. Man sprang bokstavligen ut i en tunnel av hejande människor. Och här hade dom stått och väntat på alla oss triathleter som BARA gör det här för att vi tycker det är en rolig utmaning. För alla dom som jagade en placering hade kommit ut från växlingsområdet för länge sen.
Jag höll huvudet högt och vinkade till några som läst på min nummerlapp och hejade på mig med mitt namn. Benen verkade ha hela min blodvolymen i sig och var tunga som bly men i detta publikhav vill man ju se lätt ut. Så upp med hakan och bit ihop!
Det var en lång sträcka mitt inne i Kalmar och massor med folk. Tunneln av människor verkade aldrig ta slut. Just då ville jag att den skulle ta slut. Och en stund senare var jag ute ur centrum och inne i skogen en kort sträcka. Det var så skönt...Komma undan, gömma sig en stund. Löpningen gick tungt, fruktansvärt tungt. Men Kalmar Ironman är och förblir en publikfest! Det är helt galet vad publiken gör för löparna! Och det hjälper till när tankarna och kroppen är tung som bly. När jag kom fram till Neptunusvägen på första varvet trodde jag knappt mina ögon. Detta villakvarter hade förvandlats till en arena av ballonger, ljudanläggningar, och hör och häpna, en hejarklack som var upphissade i en lyftkran10 meter rakt upp i luften. Där uppe satt dom under ett parasoll och skålade för alla löpare som kom.

Men för att återgå till min avslutande löpning på Ironman så var det en kamp. En kamp mot tröttheten och en smärtande hälsena. Men mitt i allt detta var det också en sanslös lycka av att äntligen få vara där, på Ironmanbanan igen. Att få uppleva det en gång till trots allt. Träningsåret som har passerat har varit kantat av skador och två rejäla sommarförkylningar. Och det skulle definitivt inte bli min snabbaste Ironman, men jag hade kunnat starta och jag skulle ta mig i mål!

Men visst SKA man kanske ha ett mål. Och jag hade ett mål som inte "bara" var att ta mig i mål. Men det är också viktigt att acceptera att det inte alltid blir som man har tänkt sig. För vad gör det? Det är bara att bryta ihop och komma igen. Och bryter ihop och kommer igen det gör man hur många gånger som helst under en Ironman. Och hade man inte bitit ihop hade man aldrig tagit sig ända fram till mål.
Jag bet ihop och började kunna le när jag var på nedräkning. Det vill säga när jag hade passerat 21 km på löparbanan. Jag erkänner, det var tufft denna dag. Men jag hade en liten hejarklack som var min livlina och jag sprang och tänkte på dom hela tiden och hur kul det var att se dom varje varv. Jag letade febrilt vid de passeringar där jag visste att dom skulle stå. Letade efter kepsen på mitt yngsta livsverk för att kunna upptäcka dom på långt håll. Och när jag såg dom var det som en våg av värme och energi gick genom hela kroppen. Tänk att dom tre stod där en hel dag bara för att heja fram mig! Det är minsann jobbigt bara det! Dom fick ju ingenting. Jag fick ju åtminstone en ryggsäck och tröja för mödan.
Jag längtade så enormt efter den tredje gummisnodden på sista varvet som skulle berättiga mig till att springa in i mål och slippa springa vid sidan om. Tänk vad en liten gummisnodd kan göra med hjärnan. När tre gummisnoddar satt runt armen var alla smärtor som bortblåsta. Det var till och med så att jag undrade vad jag hade sysslat med dom andra 4 milen... Det här kändes ju hur lätt som helst. Jag la mig i omkörningsfilen och nu var det bara ett enda långt ärovarv på 2 kilometer kvar.


Jag sprang in i mål på 11 timmar och 56 minuter. Det tog jag dock reda på långt senare. Det kändes inte viktigt just då. Jag hade kommit i mål och jag ville komma och tacka mina nära och kära. Och där stod dom ju. Dom tre musketörerna! Jag ville hylla dom lika mycket som dom hyllade mig! Det blev ett kramkalas och den obligatoriska "efter" bilden då man tror att man är snyggast och starkast i hela världen.....

Nu sätter jag punkt för årets stora träningsmål och det känns riktigt skönt faktiskt. Nu ska jag börja ta tag i hälsena och vad och faktiskt göra allt det där som jag har skjutit upp till efter Ironman. En Ironman är fantastiskt roligt men det tar mycket tid! Ibland har man tiden och ibland inte, men har man en Ironman framför sig måste man ta tiden, kontrollera tiden och ta vara på tiden...

Tid HAR man nämligen inte, tid TAR man. Man lär sig prioritera. Vad måste man göra och vad kan vänta? Vissa saker sätter man inte på vänt oavsett... men de saker som fått vänta ligger framför mig nu.

Stort tack till alla, inte minst mina två livsverk som accepterar mig och stöttar mig i mitt sätt att vara och leva.

HÄR finns mitt resultat i Ironman Kalmar 2017