Ironman Barcelona Del 3. BARA ETT MARATHON KVAR NU

Man kan lätt längta sig igenom ett Ironman race om man inte ser upp. Simmar man så längtar man efter cyklingen och när man cyklar vill man bara springa. Jag försökte verkligen att inte göra det denna gången utan njuta av "nuet" och av att äntligen vara där! Det är så lätt att ta saker för givet, men man vet faktiskt aldrig hur länge man får vara frisk och ha möjligheten att träna så mycket som krävs. Att träna inför en Ironman är definitivt inte en dans på rosor alla gånger. En Ironman tävling däremot ÄR en cirkus och glamour utan dess like. Vi roade oss en kväll med att räkna ut hur mycket pengar en enda Ironmantävling får in. Av bara startavgifterna blir det ca 12 miljoner kronor! Och lägg därefter till alla Ironmanprylar, kläder etc som säljs i tälten på tävlingsområdet. Jag gissar att varje tävlande handlar för minst 500 kr. Man måste ju unna sig.....Det är man ju värd!
Och för alla dom intäkterna är ju lite glamour det minsta man kan begära! Och det får man! För det är röda mattor, strålkastare, musik, bankett, Ironmanryggsäck, Finishertröja och ett sjuhelsikes drag helt enkelt. De sista deltagarna som går i mål under "Heroes Hour" hyllas om möjligt mer än de som vinner tävlingen! Och nu när jag fortfarande går på "Ironman-ångorna" så erkänner jag att jag är såld helt enkelt. Såld till Ironman cirkusen. Möjligen lättköpt, men jag kan inte hjälpa det. Det ÄR en fantastiskt rolig tävling!

LÖPNINGEN 42,2 km
Efter att ha varit igång i nära 7 timmar så var det då dags för ett Ironmanmarathon i Calella. Jag hade på känn att jag nog skulle få betala i tid och smärta för att cyklingen gått ganska fort. Och mycket riktigt så var det på mycket tunga ben som jag gav mig ut från växlingsområdet. Men då var jag ju mitt uppe i cirkusen. Massor med folk som kantade strandpromenaden och snabba triathleter som varvade och sprang om. "RACE WITH A SMILE!!" är ju Ironman budskapet! Jamen, det är ju klart jag ska!! Det här ju KUL!!! (okey, lite smärtsamt tror jag att det också var, men jag har ju så kort minne.....;-)

Maran gick på en 4 varvsbana utmed havet och på halva varvet möttes man. Det var en ganska tuff Ironman mara faktiskt. När man hade vänt och sprang de 5 kilometrarna mot målets vändplats var det inte mindre än tre korta men branta backar. Den sträckan hade man 4 gånger.

 

När jag hade kommit till den första vändplatsen efter växlingen så hoppades jag få se Noa igen. Vi sprang precis utanför vårt hotell. Jag tittade upp mot balkongen men kunde inte se honom där. Plötsligt tror jag mig höra någon ropa "-Mamma" . Men med öronen fulla med saltvatten, allt syre i benen och vimsig i planeten så trodde jag att jag hörde fel. Men herregud, där var han ju!! Noa sprang på andra sidan avspärrningen och ropade och vinkade. Fattar ni....VILKEN LYCKA! Jag var ju bara tvungen att stanna och ge honom en kram!! Fast han höll mig på en armlängds avstånd ;-) . Han vet nämligen vad man gör i våtdräkten under simningen (!) och hur mycket svett som finns i tridräkten så han var inte så sugen på en mamma-son kram. Och jag klandrar honom inte :-). Men det kändes så härligt att få byta några ord med honom (och samtidigt tömma ut en sten som satt inuti strumpan).

Efter jag hade träffat honom gick löpningen lite lättare. Jag försökte hitta någon annan triathlet att hålla jämna steg med men det är väldigt svårt. Alla har så olika perioder av pigga vs döda ben, så rätt vad det är så har man förlorat den draghjälp man hade och får leta någon ny. Efter drygt halva sträckan dvs 23 km och två varv kvar, började det kännas riktigt tungt. Vätskedepåerna fanns med 2 kilometers mellanrum och jag fullkomligen vräkte i mig socker dvs energigel, CocaCola, Red Bull. De salta nötter som hade funnits tidigare började tyvärr sina och jag kände att jag behövde salt! Jag började känna lite varningssignaler om en begynnande kramp i framsida lår och kramp brukar jag kunna hålla i schack med extra salt! Fick helt enkelt lita på att saltet i gelen och sportdryckerna skulle vara tillräckligt.
På det tredje och näst sista varvet var det sjukt jobbigt. Jag började tappa fokus och motivation. Men när jag påbörjade det sista varvet och tittade på klockan så började en målbild visa upp sig i mitt huvud. Jag började nämligen räkna och kalkylera på en sluttid. För att komma i mål på runt 11 timmar skulle jag ha en knapp timme på mig att springa de 10 sista kilometrarna. Det skulle ju vara suveränt! Tänk om jag skulle klara sub 11, inklusive punka....Det borde vara möjligt. Det kunde gå!!

Vad jag inte tänkte på då, var att min klocka var inställd på cykelinställning och därmed "automatiskt stopp" när man inte flyttar sig fortare än 5 km/h. Så när jag stod utmed cykelbanan och fibblade med kolsyrepatron och sedan i servicetältet för tubbytet hade tidtagaruret varit stoppat i 13 minuter utan att jag visste det.
Men med "11 timmar" i huvudet sprang jag sista varvet för allt vad tyget höll. Klockan tickade på ....10,56- 10,57-10,58 . Det började skymma och på bara 5 minuter hade det blivit mörkt. Så när jag äntligen var framme vid målet fick jag springa in på röda mattan i ljuset av strålkastare och höra den välbekanta speakern, Paul Kayes ljuvliga stämma! Jag gjorde en "High Five" med honom och jublade över mina 11,05......
Det stämde ju såklart inte! Det gick upp för mig två timmar senare på hotellrummet. Den rätta tiden var istället 11,15!
Men jag é inte bitter....

Nej, jag är så jäkla glad och tacksam! Glad över att ha fått en ny Ironmanmedalj. Glad över att Noa valde att följa med oss. Glad över att ha fått dela ännu ett galet roligt svettspektakel med Lotta Järnviljan. Glad över att vi två tjejer klarade ta oss ner till Barcelona och vara våra egna cykelmeckare (med viss hjälp av Noa såklart!). Glad över att få vara frisk och Glad över att ha fått nya erfarenheter och minnen att lägga i livsryggsäcken!

 

Liselott Håkansson

Overall Rank: 984

Div Rank: 13

Gender Rank: 49

General Info
BIB	537
Division	40-44
Age	44
State	SE
Country	SWE
Profession	---
Points	3860

Race Summary
Swim	01:22:28
Bike	05:39:08
Run	04:06:39
Overall	11:15:31

SWIM DETAILS | Division Rank: 40

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	3.9 km	01:22:28	01:22:28	02:08/100m	40	151	1636

BIKE DETAILS | Division Rank: 18

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	180.2 km	05:39:08	07:07:26	31.89 kph	18	79	1355

RUN DETAILS | Division Rank: 13

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	42.2 km	04:06:39	11:15:31	05:50/km	13	49	984

Transition Details

T1: Swim-to-bike	00:05:50
T2: Bike-to-run	00:01:26

Ironman Barcelona Del 2: ALDRIG MER.....

CYKELMOMENTET

Om jag tänker "18 mil cykling" så känns det ohyggligt långt! Tänker jag dessutom på hur det är att cykla 18 mil ensam och utan en "rulle" eller lite trevligt sällskap så känns det som tortyr. Men att cykla 18 mil på en Ironman är av någon outgrundlig anledning helt okey! Visst är det lite plågsamt efter 4-5 timmar när ändalykten och cykelsadeln inte har skiljts åt en enda gång.
 Men när det gäller ett IronmanRace så har jag så otroligt kort minne ! Den smärta  jag har känt på tidigare lopp är helt utraderad från minnet. Och tur är väl det. Så när jag var färdig med simmomentet och gränslade stålhingsten fanns det inte en enda tanke på smärta. Inte heller en enda tanke på att det skulle bli några problem. Bara fokus på hur "hårt" jag skulle våga cykla för att benen inte skulle liknas vid något dåligt "secondhand köp" på den avslutande maran.

Cykelbanan började med 3 kilometer transportsträcka inne i Calella med en massa snäva svängar, fartgupp och människor som nästan fickas tvångshållas av funktionärer för att dom inte skulle springa över vägen och  i värsta fall rakt framför en cyklande triathlet.
När man väl var ute ur Calella började äntligen den "riktiga" cyklingen. Ryktet sa att det skulle vara en lättcyklad bana, men alla tre varven började med en hel del backar faktiskt. Både uppför och utför. Banan gick längs med kusten och var bitvis ganska vacker med utsikt över över det gröna medelhavet. Den var förlagd som en vändbana med ca 7 mil fram och tillbaka två gånger, och ett sista varv som vände efter ca halva sträckan. Jag inbillar mig att det var bansträckningen som gjorde att det var trångt och svårt att hålla 10 metersregeln (det vill säga förbudet att drafta eller ligga på rulle). Jag försökte verkligen hålla mig till 10 meter men det var svårt. För mig var de första milen en enda lång omkörning. Och då var det svårt att veta var man skulle ta vägen. En omkörning får ta högst 15 sekunder men jag var ju direkt framme vid nästa omkörning. Men tydligen så skötte jag mig okey för det var ingen av sherifferna (motorcykeldomarna) som antydde att jag höll på att bryta mot regeln.

Min cykling började riktigt bra. Det var ingen vind och cykelbenen kändes som nya. Det gick fort. Ett snitt på 33 km/h utan minsta ansträngning. Jag körde om den ena efter den andra. Roade mig med att läsa nummerlappar och heja på de som var svenskar. Såklart var det extra roligt att cykla om de  nummerlappar med K40-44 på (min mastersklass....) . Den här "cykeleuforin" varade i ungefär 3 mil.....Sedan hände det som absolut inte fick hända!! Jag fick PUNKTERING!!!! Jag började känna att det guppade märkligt i bakdäcket men hoppades att jag inbillade mig. Efter någon kilometer inbillade jag mig inte längre....Däcket var helt platt och jag cyklade på fälgen. FAN FAN FAN....Jag som inte tog med mig det extra tubdäcket! Varför tog jag inte det med mig?? Vet inte.....Jag trodde väl helt enkelt på turen. Tubdäck ska ju vara så svåra att få punka med... Jo, pyttsan....Jag har fått punka 2 gånger i mitt cykelliv och 100 % av gångerna har varit på tubdäck!!
Tårarna sprutade och jag kände mig som en liten unge som inte skulle få vara med och leka längre....Jag stannade inte direkt utan cyklade på fälgen (Det går att göra det eftersom det är tubhjul....) men det var såklart tungt och gick väldigt sakta. Jag ville förflytta mig framåt samtidigt som jag var försökte tänka klart. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag kunna komma tillbaks till min son Noa, som följt med oss ända ner till Barcelona och säga att tyvärr så fick mamma punka och kunde inte fortsätta...Förbannade mig själv för blogginlägg, Instagram och att jag själv flaggat vitt och brett för att jag skulle göra en Ironman! Jag borde givetvis gjort detta i hemlighet! Då behövde inte någon heller få veta att jag eventuellt skulle misslyckas....

JAG VILLE JU I MÅL!! Till varje pris!! Bestämde mig för att stanna och försöka få i en kolsyrepatron i däcket. Det gick inget vidare.....Försökte komma ihåg hur långt det var till cykel servicen, men jag hade ingen uppfattning om hur länge sedan jag hade sett en. Bestämde mig för att trampa vidare och hoppas på att det fanns hjälp inom rimligt avstånd. Det var otroligt tungt att cykla på fälgen och jag blev såklart omkörd hela tiden. Men jag vägrade att ge mig!! Jag skulle åtminstone ta mig till en servicestation för att se om de kunde hjälpa mig!! Jag vet ju att man inte ska cykla på en helt ny, icke förklistrad tub på fälgen....
Efter ca 6-7 kilometer så ser jag äntligen ett tält där det står BIKESERVICE!!! YES!! Nu får jag antingen en chans till eller så får jag kasta in handduken.
Hoppar av cykeln och ber på mina bara knän (nästan iallafall) och säger till cykelmeckaren;
"- PLEASE, help me....I´ve got a flat tubular tire....I want to finish so much.....Please.....Do you think you can fix it?"
Cykelmeckaren säger att om det "bara" hänger på däcket så kommer jag att ta mig i mål för han kan klistra en ny tub på fälgen. Han bad mig dock att ta det lite lugnt i svängar och rondeller så att inte däcket skulle krängas av hjulet....
Jag hade kunnat kyssa hans fötter! Efter 7-8 minuter lämnade jag servicetälten och ropade "-YOU ARE MY HERO TODAY"  Samtidigt som han skrev en saftig räkning på mitt startnummer......

Nu skulle inget kunna stoppa mig! Dom skulle få bära mig i vågrätt läge från banan om jag inte skulle ta mig i mål!
Efter några kilometer kom jag dock tillbaks till verkligheten. Det var långt kvar och jag ville ju fortfarande göra ett bra lopp. Så det var bara att "tagga till" och trampa, trampa, trampa så hårt jag vågade. Ut på andra varvet och vinden började tillta och backarna kändes både jobbigare och längre. Jag var tvungen att titta upp och fram ofta eftersom det var trångt och en hel del rondeller och därför började jag få ont i nacken. Men tiden går fort när man har roligt(?) så innan jag han blinka, så var jag tillbaka i Calella för att köra dom 3 sista knixiga kilometrarna in till T2. Sista kilometern gick förbi vårt hotell igen och gud vad jag hoppades att Noa skulle stå på balkongen så jag kunde få se en skymt av honom. Nacken höll på att gå av när jag vred upp huvudet för att titta upp på 7:e våningen och men DÄR STOD HAN JU och vinkade! Och nu lipade jag igen....Men av glädje, av att kunna vinka till mitt äldsta livsverk och att ha klarat av cyklingen trots allt.

Det tog mig 5 timmar och 39 minuter att cykla de 18 milen och jag var jag så enormt tacksam över att få hänga upp åbäket på min plats och säga "-du kan dra dit pepparn växer.....vi va vänner innan men det är historia nu....Vi får ta och göra upp nästa gång vi ses!!" .

In i tältet och fångade min röda RUN BAG (med strumpan). Av med cykelskorna och hjälmen och äntligen ner i löpardojjorna. En liten bit kvar nu bara....närmare bestämt ett marathon...

 

När jag kom hem till Sverige och packade upp min väska, förstod jag varför jag hade fått punka. Jag hade glömt ta på mig mitt Lyckoarmband som jag har fått av mitt yngsta Livsverk och som jag har haft på mig på alla mina Ironmanrace! Det hade legat kvar i väskan under hela Ironman tävlingen!! Och en sak är säker; Jag ska aldrig mer köra en Ironmantävling utan Linns armband runt handleden! Kanske ska jag inte heller köra utan en extra tubslang med mig......

Ironman Barcelona Del 1. EN TRILOGI I TRIATHLON

Jodå, jag fick den. Medaljen alltså. Dock inte utan en hel massa betalning i svett! Och en hel del tårar också faktiskt. Eftersom en Ironman är en lång kraftansträngning så blir det också ett långt tidsödande inlägg.... Och som bekant finns det ett arbete som inkräktar på fritiden...därför blir denna racereporten en trilogi ;-)

 

Här är del 1:

 



Att göra en Ironman i Barcelona innebär en massa andra saker att oroa sig för än för själva kraftansträningen. Så när jag hade lyckats asa på cykelväskan (som för övrigt vägde 38 kg!!!) på tåg, flyg, bussar, taxi, uppför och nerför trappor och över mina egna fötter och därefter satt ihop cykeln och insett att den funkade hade nervositeten lagt sig på ett behagligt plan.

När sedan alla andra logistiska omständigheter gick i lås så fanns det inget mer att oroa sig för! Inte ens för tävlingen i sig! Visserligen var havet helt galet vilt dagen innan starten och när vi provade simma på lördagseftermiddagen så fanns det en liten tanke om det verkligen skulle kunna vara möjligt att släppa ut 2600 triathleter i ett sådant hav?

 

Det vore ju förfärligt tråkigt att ha åkt ända ner till medelhavet och inte få göra en "hel" Ironman. Men vädrets makter kan man inte styra över så inte heller det oroade jag mig för. Prognosen för söndagen visade 3-4 sekundmeter, inget regn och runt 20 grader så jag valde att lita på den vilket senare visade sig stämma!


MORGONEN INNAN START
Att göra en Ironman vid medelhavet innebar också helt andra start- och måltider eftersom ljuset inte alls är det samma som på våra nordliga breddgrader. Så starten gick inte förrän klockan 08:45! Det var fantastiskt skönt att slippa ställa klockan på väckning mitt i natten!
Klockan 06:45 promenerade vi bort till starten som låg ca 1,5 km från vårt hotel. Det var fortfarande mörkt och det gick ett lämmeltåg av helspända triathleter på den mörka gränden precis bredvid strandpromenaden och RenFe tåget.

Vid växlingsområdet täckte jag av cykeln, fyllde triathlonflaskan med sportdryck och pumpade däcken. I min Bikebag stoppade jag ner en liten Zippåse med "Gott o Blandat" godis som jag kunde ha att tröstäta ute på cykeln. För övrigt bestod dagens rätt av Snickers, Enervit gel, Bars och allt annat som Ironmantävlingen langade.


Av erfarenhet vet jag att det är så lätt att vimsa omkring i växlingarna och leta efter sin Bikebag och Runbag på en ställning som har hundratals likadana påsar. Men Lotta Jänviljan kom på en snilleblixt! Vi band strumpor på våra påsar för att skilja ut dom i mängden! Suveränt genialiskt!!

Ser ni vår håsepåsar....?

När vi hade kollat påsarna en sista gång gick vi ner till stranden och starten. Vi värmde upp med lite simning och det var så skönt! Jag fick nypa mig själv i armen för att förstå att jag faktiskt var där! I medelhavet! På väg att göra min tredje Ironman! I väntan på starten i soluppgången och med fötterna på en halvkylig sandstrand kunde vi såklart inte låta bli att lipa lite! Det är så stora känslor! Jag kan inte riktigt förklara det! Men man är så ödmjuk inför uppgiften och tacksam och lycklig över att ha möjligheten att kunna starta i en Ironman!

 

IRONMAN SIMNINGEN

Starten för proffsen gick 08:30 och för de tävlande i mastersklasserna (dvs åldersklasserna ) klockan 08:45 och det var en rullande start, dvs chipet gick igång när man passerade en matta vid vattenbrynet. Jag hade valt att ställa mig längst bak i 1.15-1.19 gruppen. Strax innan vi började springa till vattnet kramade jag och Lotta om varandra och önskade varandra lycka och sedan var vi igång!

 

 

Havet var så där fantastiskt grönt och salt  och simningen var helt magisk! Banan var ett varv och Noa kunde se simmarna som en jetstream hemma från vår balkong.

Ett svagt sträck av Ironmantriathleter i medelhavet

 

Simningen gick bra. Jag hade bra koll på bojarna och det var "lättsimmat". Visst var det lite vågigt men inget som försvårade simningen (åtminstone så länge man inte har lätt för att bli sjösjuk!). Sista sträckan in till stranden var lite av vågsurfing faktiskt. Det innebar såklart vissa svårigheter att ta sig upp, eftersom vågorna bröts och slog upp ganska rejält på stranden och efter 3800 m gungig simning är man lite yr. Även utan vågor är det vingligt! Men i strandkanten stod det en massa funktionärer beredda att hjälpa till så att man inte skulle få benen omkullkastade av vågorna. Jag klarade ta mig upp mellan två vågor och när jag sprang över tidtagningsmattan så såg jag att simningen hade tagit 1 timme och 22 minuter. YES!! DÄR SATT DEN!!

 

En kort löpning och sen in i det stora tältet där jag lätt som en plätt kunde hugga min "håsepåse". Snabbt av med våtdräkten och på med strumpor, cykelskor, solglasögon och cykelhjälm. Fyllde "benfickorna" fulla med Gott o blandat, gel och Snickers för att sedan springa ut till Stålhingsten som stod vackert i sin spilta och väntade! Vi skulle komma att spendera flera timmar tillsammans! För nu jäklar skulle det bli "åka av"....

 

 

Fortsättning följer

.

Jag visste väl att det va nåt jag glömt...

Jag har ju glömt att simträna!!! 

 

Herre Gud! Tre dagar kvar till Ironman Barcelona! Hinner jag???

Okey, jag erkänner.... Jag har simmat en del, men inte tillräckligt!! För i vanlig ordning, så kommer jag på så här i elfte timmen, att jag borde förstås tränat mer, annorlunda, hårdare, längre men framförallt betydligt mer simning.....Men jag får helt enkelt vara nöjd om det bara är simningen jag har glömt och inte något som jag skulle packat ner i väskan när det är dags för start på söndag!

Jag har inte heller vågat kolla träningsloggen för att räkna ihop träningstimmarna och jämföra förra årets förberedelser till Ironman Kalmar 2014. Har jag tränat mindre??? Har jag tränat tillräckligt långa pass??Tiderna är åtminstone bättre men har jag verkligen uthålligheten? Men det får jag reda på tids nog... Sådär lagom vid 17-18 tiden på söndagkväll då jag förhoppningsvis befinner mig på IronMan maran på strandpromenaden i Calella, Barcelona. Då får jag svaret!

 

Men nu finns ingen återvändo! Cykeln är nerpackad för andra gången (var ju tvungen att öva mig på att sätta ihop den en gång också) och ligger inslagen i bubbelplast och elisoleringsrör i Canyonväskan. Jag offrar en av de två skumgummiplattor som skulle legat i locket och använder den ytan till att packa resten av grejorna. Det blir perfekt, men väskan kommer att vara sjukt tung....Det är ju det jag alltid har sagt! Utövar man triathlon behövs en Caddy! En TriathlonCaddy!

 

Skämt å sido ...

Faktum är att när jag står så nära inför något som jag tränat för så länge, blir jag plötsligt så fruktansvärt ödmjuk inför livet i stort. I det här skedet borde jag ju såklart ha bättre fokus på tävlingen och bruka allvar, men istället känner jag mig så enormt tacksam över att livet är snällt mot mig. För det är livet i stort, som är allvar! Det här är bara på lek....En lång, jobbig, smärtsam och fruktansvärt rolig lek som kallas IRONMAN!

 

 

 

Chiafröets vara eller icke vara...

 

Mirakelfrö eller inte, men nu har även jag trillat dit. Det tog några år för mig att "gå på" detta lilla obefintliga frö som heter Chia....Men om man är som jag, det vill säga alltid hungrig och ständigt sugen på en god middag så måste man hitta något att stoppa i sig som kan fylla ut och ge lite mättnad. Och faktum är att en Chiapudding är riktigt god!

 

Gör så här:

2 dl Mandelmjölk eller kokosmjölk

2 -3 msk Chiafrön

Vanilj pulver ca 1 tsk (OBS inte vaniljsocker!!)

 

Blanda ihop som det är eller mixa/krossa fröna (vilket jag inte orkar ....)

Låt stå i kylen över natten och ät det sedan som det är rakt upp och ner eller med lite frukt och bär, kanel eller nåt annat som kan förgylla smaken.

 

Chiafrö är, förutom dyrt...... väldigt innehållsrikt på protein, antioxidanter, Omega 3. Och gör man en Chiapudding kan man faktiskt förena nytta med njutning för det är faktiskt gott!

 

Imorgon är det Lidingöloppet! Detta roliga, jobbiga och stora terränglopp i huvudstaden. Jag tycker att det är något speciellt med Lidingöloppet. Det går när hösten är som bäst, naturen som vackrast och luften som bäst att springa i! Men i år blir det inget Lidingölopp för mig. För om en vecka åker jag istället söderut för att förhoppningsvis få några dagars sommarluft och lite "IRON" som lön för lång och trogen träningstjänst i den svenska sommarens regn och blåst.

Dom sista hårda träningspassen är i hamn och nu ska jag bara hålla mig frisk och se till att få med mig alla hundratals prylar i ett handbagage....

Det ska bli fantastiskt roligt och jag kan ofta nypa mig i armen och tänka drömmer jag  .....? Eller är det verkligen så att jag ska åka till Spanien, göra en IronMan och dessutom, förutom Lotta Järnviljan, få sällskap av mitt äldsta livsverk! Jag är så otroligt tacksam och glad och njuter så länge jag bara kan!

 

 

 

 

 

                                                                /Tro hopp och triathlon

Får nog lämna aftonklänningen hemma...

 

 

 

Nu har jag övat mig i att montera ner triathloncykeln och packa den i cykelväskan. Detta har jag skjutit upp länge, men nu vågar jag inte vänta mer. Det är ju dags att flyga till Barcelona om 11 dagar! Att  göra en Ironman i Spanien, och inte på hemmaplan, innebär att man har så mycket annat än själva racet att vara nervös för!
 

Väskan är en Canyon och den är hård på utsidan. Och i vanlig ordning har jag studerat på YouTube för att se hur man kan göra för att få ner cykeln i väskan. Alltså, jag bara undrar vad i herrans namn man gjorde innan Internet fanns......?

 

 

 

 

 

 

Jag började med att ta av hjulen och packa ner dom i de tillhörande hjulväskorna.

 

 

 

Därefter monterade jag av styret ifrån styrstammen och satte tillbaka alla skruvar och ringar. Såklart memorerade jag noga hur många ringar jag hade underst på styrstammen, det vill säga hur högt styret ska monteras tillbaka. Styret hänger ju fast i växel- och bromsvajrar så det fick ligga bredvid ramen. Därefter tog jag av sadeln och sköt ner sadelstolpen till det lägsta läget. Jag satte en liten markering på sadelstolpen för att markera vilken höjd den ska upp till igen. Sist men absolut inte minst skruvade jag av pedalerna. Dom kan ju sitta som BERGET!! Det gjorde dom faktiskt inte så det gick att få loss dom med en insexnyckel.

Sedan var det bara att lyfta i ramen i väskan, lägga styret bredvid, packa ner pedalerna i en platspåse och lägga sadeln på nåt lämpligt ställe i väskan. So far so good....

Men hjulen då!!!! Det blir ju liksom inget kul utan hjul.....  ;-)
Ett hjul gick i väskan utan problem men bakhjulet med kassetten var lite svårare att lägga ner på ett bra sätt. Men till slut gick den i alla fall att stänga.

 

För att skydda cykeln kommer jag att slå in ramen i isoleringsrör från Biltema och vira in växelpaketet, kedja och drev i bubbelplast. Sedan är det bara ett bekymmer kvar.....

 

Nämligen resten av alla triathlonprylarna! De ska ju få plats i ett handbagage......!!

Så det får nog bli träningskläderna till frukost, middag och kväll!!