Ironman Barcelona Del 1. EN TRILOGI I TRIATHLON

Jodå, jag fick den. Medaljen alltså. Dock inte utan en hel massa betalning i svett! Och en hel del tårar också faktiskt. Eftersom en Ironman är en lång kraftansträngning så blir det också ett långt tidsödande inlägg.... Och som bekant finns det ett arbete som inkräktar på fritiden...därför blir denna racereporten en trilogi ;-)

 

Här är del 1:

 



Att göra en Ironman i Barcelona innebär en massa andra saker att oroa sig för än för själva kraftansträningen. Så när jag hade lyckats asa på cykelväskan (som för övrigt vägde 38 kg!!!) på tåg, flyg, bussar, taxi, uppför och nerför trappor och över mina egna fötter och därefter satt ihop cykeln och insett att den funkade hade nervositeten lagt sig på ett behagligt plan.

När sedan alla andra logistiska omständigheter gick i lås så fanns det inget mer att oroa sig för! Inte ens för tävlingen i sig! Visserligen var havet helt galet vilt dagen innan starten och när vi provade simma på lördagseftermiddagen så fanns det en liten tanke om det verkligen skulle kunna vara möjligt att släppa ut 2600 triathleter i ett sådant hav?

 

Det vore ju förfärligt tråkigt att ha åkt ända ner till medelhavet och inte få göra en "hel" Ironman. Men vädrets makter kan man inte styra över så inte heller det oroade jag mig för. Prognosen för söndagen visade 3-4 sekundmeter, inget regn och runt 20 grader så jag valde att lita på den vilket senare visade sig stämma!


MORGONEN INNAN START
Att göra en Ironman vid medelhavet innebar också helt andra start- och måltider eftersom ljuset inte alls är det samma som på våra nordliga breddgrader. Så starten gick inte förrän klockan 08:45! Det var fantastiskt skönt att slippa ställa klockan på väckning mitt i natten!
Klockan 06:45 promenerade vi bort till starten som låg ca 1,5 km från vårt hotel. Det var fortfarande mörkt och det gick ett lämmeltåg av helspända triathleter på den mörka gränden precis bredvid strandpromenaden och RenFe tåget.

Vid växlingsområdet täckte jag av cykeln, fyllde triathlonflaskan med sportdryck och pumpade däcken. I min Bikebag stoppade jag ner en liten Zippåse med "Gott o Blandat" godis som jag kunde ha att tröstäta ute på cykeln. För övrigt bestod dagens rätt av Snickers, Enervit gel, Bars och allt annat som Ironmantävlingen langade.


Av erfarenhet vet jag att det är så lätt att vimsa omkring i växlingarna och leta efter sin Bikebag och Runbag på en ställning som har hundratals likadana påsar. Men Lotta Jänviljan kom på en snilleblixt! Vi band strumpor på våra påsar för att skilja ut dom i mängden! Suveränt genialiskt!!

Ser ni vår håsepåsar....?

När vi hade kollat påsarna en sista gång gick vi ner till stranden och starten. Vi värmde upp med lite simning och det var så skönt! Jag fick nypa mig själv i armen för att förstå att jag faktiskt var där! I medelhavet! På väg att göra min tredje Ironman! I väntan på starten i soluppgången och med fötterna på en halvkylig sandstrand kunde vi såklart inte låta bli att lipa lite! Det är så stora känslor! Jag kan inte riktigt förklara det! Men man är så ödmjuk inför uppgiften och tacksam och lycklig över att ha möjligheten att kunna starta i en Ironman!

 

IRONMAN SIMNINGEN

Starten för proffsen gick 08:30 och för de tävlande i mastersklasserna (dvs åldersklasserna ) klockan 08:45 och det var en rullande start, dvs chipet gick igång när man passerade en matta vid vattenbrynet. Jag hade valt att ställa mig längst bak i 1.15-1.19 gruppen. Strax innan vi började springa till vattnet kramade jag och Lotta om varandra och önskade varandra lycka och sedan var vi igång!

 

 

Havet var så där fantastiskt grönt och salt  och simningen var helt magisk! Banan var ett varv och Noa kunde se simmarna som en jetstream hemma från vår balkong.

Ett svagt sträck av Ironmantriathleter i medelhavet

 

Simningen gick bra. Jag hade bra koll på bojarna och det var "lättsimmat". Visst var det lite vågigt men inget som försvårade simningen (åtminstone så länge man inte har lätt för att bli sjösjuk!). Sista sträckan in till stranden var lite av vågsurfing faktiskt. Det innebar såklart vissa svårigheter att ta sig upp, eftersom vågorna bröts och slog upp ganska rejält på stranden och efter 3800 m gungig simning är man lite yr. Även utan vågor är det vingligt! Men i strandkanten stod det en massa funktionärer beredda att hjälpa till så att man inte skulle få benen omkullkastade av vågorna. Jag klarade ta mig upp mellan två vågor och när jag sprang över tidtagningsmattan så såg jag att simningen hade tagit 1 timme och 22 minuter. YES!! DÄR SATT DEN!!

 

En kort löpning och sen in i det stora tältet där jag lätt som en plätt kunde hugga min "håsepåse". Snabbt av med våtdräkten och på med strumpor, cykelskor, solglasögon och cykelhjälm. Fyllde "benfickorna" fulla med Gott o blandat, gel och Snickers för att sedan springa ut till Stålhingsten som stod vackert i sin spilta och väntade! Vi skulle komma att spendera flera timmar tillsammans! För nu jäklar skulle det bli "åka av"....

 

 

Fortsättning följer

.