Det här var nog den löjligaste och mest utdragna racereport i historien. Men jag lovar detta är sista delen och sedan lägger jag detta bakom mig och blickar framåt istället.
CYKEL OCH LÖPNING
Cykelmomentet på Kona var en jobbig historia. Cyklingen har ca 1700 hm och det går knappt att beskriva hur dom heta vindarna snurrade runt en hela tiden ute på Queen K Highway. Landskapet var böljande och det fanns inte tillstymmelse till skugga någonstans. Av alla backar var den mest krävande upp till Hawi efter ca halva sträckan. Där rundar man en kon för att cykla samma väg tillbaka.
 |
| CYKELBANAN |
Och dom omtalade kastvindarna som kan vara obehagliga i samma backe utför, var denna dag väldigt snälla. Visst kände man att vinden tog tag i framhjulet men det var aldrig något problem. Och vindarna ja....dom mytomspunna, skräckinjagande hawaiivindarana som beter sig alltid mer eller mindre likadant på Hawaii. Det innebär att om man cyklar så långsamt som jag så hinner man inte med den lilla medvinden man ändå har möjlighet att få på "hemvägen" utan efter lunch har vinden stabiliserat sig till nästan bara motvind söderut. Och eftersom jag läst säkert 100 racereports innan så visste jag detta. Men inte hade jag kunnat föreställa mig att värme, vind och vätskebrist skulle kosta så enormt mycket.
Även om vindarna inte var fullt så hårda som dom kan vara, så var dom fruktansvärt varma. Det var inte särskilt fuktig värme utan "bara" galet hett. Efter 9-10 mil var jag så varm så att jag fick hälla vatten på fötterna. Det kändes som att pedalerna var glödande kolbitar.
Såklart uppenbarade sig negativa tankar när jag såg hastigheten gå ner och jag hade sjukt svårt för att hålla de 165 watt som var tänkt. Självförtroendet bokstavligen smälte bort i värmen och jag kände att alla andra var mycket bättre än jag.
Cykelbanan var tuff. Bland det tuffaste jag har cyklat. Vätskedepåerna var få och man behövde mer vatten än man fick plats med på cykeln. Mina ben var ångkokta när jag var framme i T2. Jag hade till och med svårt för att gå på fötterna och hur i hela fridens namn ska man då kunna springa en mara med samma fötter...
Men ge upp....? Nej det var aldrig något jag ens funderade på. Hur skulle det se ut? Jag har aldrig brutit innan och varför i herrans namn skulle jag då göra det på den viktigaste av dom alla...Nej, på med löpardojjorna och ut från den lilla skuggan som T2 tältet gav.
Sedan ut på löparbanan i publikhavet till stående ovationer...(överdriver såklart. De flesta var i skuggan och satt dessutom ner)
Fotsulorna brann fortfarande men det var bara att bita ihop. Förutom dom sista 500 metrarna på maran var den första milen roligast trots smärtan i fötterna . Banan gjorde en loop på den kända Alii's Drive inne i Kailua-Kona och det var mycket publik. Jag försökte få någon typ "pace" med de som jag kom ifatt men av någon outgrundlig anledning så gick det inte. Det var som om jag försökte springa ifrån värmen istället för att sänka tempot... Det slutade varenda gång med att de tjejer som sprang saktare än jag sprang om mig när jag sedan fick gå några steg för att inte svimma av värmeslag...
När jag sprungit den första milen så började den ännu varmare sträckningen ut på Queen K Highway.
Svart asfalt och en stekhet sol... Och 32 kilometer kvar. Det var glest med vätskedepåer. Färre än vad det varit tidigare enligt uppgift från de som varit där tidigare. Ja är det varmt i helvetet så kan Hawaii omöjligt vara ett paradis. För satan i gatan vad hett det var. Det hade tom lanserats en keps med någon form av stenar som skulle kyla ner huvudet. Den kostade typ 2500 kronor och många av elittriathleterna hade denna. Säkert såklart sponsrade... Och kan ni tänka er.. Jag gick INTE på det. Nix det var billigare att hälla en liter iskallt vatten över sig var 3:e kilometer
Efter ca halva sträckan så kom en skön utförslöpning ner till EnergyLab. Men eftersom sträckningen ute på Queens K är en vändbana så var det lite svårt att glädjas eftersom varje meter nerför skulle sedan springas uppför.
 |
| Backen till EnergyLab |
Sträckningen till och från "EnergyLab" beskrivs som den tuffaste delen av löparbanan. Och själva EnergyLabområdet är ganska tråkigt och ser lite ut som ett industriområde. När jag rundade konen hade jag ca 12-13 km kvar och en låååång uppförsbacke tillbaka till Queens K Highway. Solen började gå ner och även graderna. Det blev faktiskt pyttelite behagligare. Jag insåg snabbt att det skulle bli en målgång i kvällsmörker. Och mörkret kom snabbt. Någon släckte lampan när jag fortfarande var ute på Queens K Highway. Sista 6-7 kilometrarna innan man kom in i stan var bitvis obehagligt mörka. Det var inte utan att man fick en viss styrka av att möta de hjältar med pannlampor som hade 3 mil kvar att springa.
När jag äntligen sprang in till Kailua (eller sprang och sprang.... vet inte om man kan kalla det för löpning...) så var jag helt slut... Fötterna värkte och benen var kokta. Men nu skulle belöningen komma. Nämligen att få springa på den berömda målrakan på Alii´s drive. Blåsorna under foten sprack i backen nerför Palanis Road och sedan var det dom längsta 2 kilometrarna jag nånsin sprungit (eller vad det nu var jag gjorde...) Men till slut... vände banan till höger på Alii`s Drive och den magiska tunneln av flaggor, människor, jubel musik och fest uppenbarade sig.
Och lilla JAG fick springa där! Jag hörde mitt namn och såg mina nära och kära som tjoade och viftade. Jag gjorde några High five och sprang sedan dom sista metrarna in i mål på den dyngsura röda matten.
Jag gjorde det till slut. Min 7:e Ironmantävling kvalade jag äntligen till Hawaii och nu var jag framme vid målet på World Championship Kona. Det var helt sjuuukt. Det var lite svårt att ta in faktiskt. Efter målgång stod jag en stund i strålkastarljuset och glänste i svett med mina två amerikanska personliga assistenter. Alla fick det... Två stycken som visade vägen, serverade dryck och hjälpte till att få tröja, energi och överdragspåsen.
En flera års "resa" tog slut här. Efter målgången på Kona var det var nog den tuffaste "Ironmanblues" jag har gått igenom (jmf babyblues = nedstämdhet efter man fått barn). Jag vet faktiskt inte om jag har tagit mig ur känslan av tomhet, mållöshet ännu...
Kanske därav denna enormt utdragna racereport... Men nu är det här histora som jag ska bära med mig så länge jag lever. För det var inte bara första gången på Kona utan även sista. Jag skulle inte åka dit igen även om jag får möjligheten. Worldchampionship på Kona har nog gjort "sitt" nu. Organisationen förändrar upplägget och Herrar och damer kommer from nu att tävla var för sig. Ena året på Hawaii och nästa i Nice Frankrike.
/Peace Love and Löparskor 💛
