Visar inlägg med etikett Skada. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Skada. Visa alla inlägg

söndag 11 februari 2018

Alldeles för närgånget förhållande

I måndags var jag på Aleris Ryggklinik här i Skåne. Första tanken när jag fick kallelsen var "Äntligen" men sedan blev jag fruktansvärt nervös. Nervös över att de skulle döma ut L-5 och S-1 kotorna helt och hållet och säga att steloperation skulle vara den enda utvägen. Det sa dem inte.... Istället sa läkaren att det här kan vi ganska enkelt hjälpa dig med. Men han sa också "- det här kan läka ut av sig själv. Det kan ta ett år det kan ta två år eller i värsta fall läker det aldrig helt och hållet".

Jag är ju trots allt mycket bättre än vad jag var i höstas. Den smärtan går inte att jämföra med den molande värken jag har nu i mitt ben. Jag kan springa, jag kan cykla skapligt och det kan gå flera timmar då jag faktiskt är helt smärtfri. Så det är inte utan, att jag funderar en hel del på att jag tackade ja till operation. För visst kan man stå ut med mycket smärta och ett diskbråck är ju inte särskilt farligt mer än för välbefinnandet och möjligen för levern då det krävs en hel del smärtstillande i början...Men vem vill gå och ha ont alltid? Inte jag i alla fall.

Och så är med facit i hand har bensmärtorna som har kommit och gått de senaste åren garanterat berott på min disk som är alldeles för närgången mot mina nerver som går ner i benen. Så om inte smärtorna i mitt ben har gått över tills jag får tid för operation så får det bli kniven som får göra slut på det mycket smärtsamma disk-nerv förhållandet.

fredag 6 oktober 2017

Långpass, piller och tid




Långpass idag.... Jodå så att.... 5 kilometer promenad är det jag kallar långpass just nu. Jag har ju gjort framsteg och KAN faktiskt promenera nu. På söndag är det 4 veckor sedan smärtan i mitt högerben kom och jag har gått från hopp till förtvivlan hur många gånger som helst under denna tiden. När jag har full effekt av smärtstillande mediciner är jag smärtfri för att en timme senare varit helt oförmögen att stå stilla på grund av att smärtan sätter igång igen med full kraft. Remiss till Magnetröntgen är skickad och jag hoppas att få komma till så snabbt som möjligt för att få besked på om det här är ett diskbråck eller inte.
Jag har accepterat min situation och har slutat att testa om jag  klara mig utan piller. Det gör mig bara ännu mer förtvivlad när jag får bakslag hela tiden. Nej, jag tar vad jag behöver och låter tiden gå. Det tar minst två månader för ett diskbråck att läka och jag hoppas vid min gud att detta kommer att läka så att jag slipper lägga mig under kniven.
Så fram tills dess promenerar jag, äter piller och låter tiden ha sin gång



fredag 29 september 2017

Från 100 till 0

För tre veckor sedan slog den till. Smärtan från helvetet. En kniv i baken och sedan var det haj och goddbaj till allt vad träning heter. Okey.... det är ingen synlig kniv men den känns i min skinka och gör dödens ont i varje rörelse och bränner som eld långt ner i vaden. Jag har haft lite känningar i höfterna och ryggen under en längre tid och även slarvat med att gräva, bära och sitta på huk. Låter klent, eller hur.... Hur kan man göra en Ironman och inte kunna gräva ett hål i trädgården? Men så är det. Jag har en dålig rygg och det finns vissa saker som jag under åren har lärt mig att vara försiktig med. Och det är oftast sådana saker som ändå inte är särskilt roliga, så jag har lätt kunna att säga "-tack, men nej tack" till den där rabatten som är full med ogräs.... Men har man gjort en Ironman känner man sig stark som Pippi Långstrump och vad kunde väl lite grävande och kylskåpsbärande (!) göra med min odödliga kropp.... :-s . Det sa inte pang, klick eller nåt sånt utan smärtan utvecklade sig över några timmar och slutade med att jag överhuvudtaget inte kunde röra mig utan Voltaren och Ipren. Livet förvandlades från en actionfilm till en svartvit gammal film som går i slowmotion. Men jag är faktiskt ganska positiv av mig trots att det inte låter så här, så jag hoppas varje dag att jag ska slå upp ögonen och känna att smärta är borta. Nu har snart tre veckor förflutit och den dagen har inte infunnit sig än. Snarare tvärtom så har det blivit värre. Mitt hopp är dock att eftersom fulldos Voltaren tar det mesta av smärtan och att jag då åtminstone kan stiga upp och ur sängen och jobba så borde det "bara" vara Ischias och inget diskbråck. Jag har redan lagt massor med pengar på att legitimerade personer ska tala om för mig det jag redan själv förstår. "-det verkar vara falsk ischias" "- ta smärtstillande och vila" "-du får ge det ett par, tre veckor" "-jag kan skriva ut starkare mediciner till dig" "- kan vara muskelinflammation" "-akupunktur kan hjälpa". Det är väl klart att ingen vet med säkerhet hur det ser ut i min ryggrad och jag vet att man inte kan skicka kreti och pleti till magnettomografi så fort man söker för lite krämpor. Nej, jag får helt enkelt vänta och låta tiden utvisa om jag behöver någon MR eller inte. Under denna tiden går jag åtminstone till en duktig sjukgymnast. I första hand för stötvågsbehandling för min hälsena. Men den stackars senan har definitivt hamnat på undantaget. Vi hinner inte med den, utan fokus läggs på min rygg och högerben. Så tiden går åt till Akupunktur, tips och råd om hur jag ska göra för att fungera när smärtan från helvetet sätter igång. Så numera är jag och pilatesbollen ej längre ifrån varandra än några meter. Plötsligt behöver jag nämligen inta ryggläge med fötterna högt för att minska pådraget av smärta.
Det här är inget "tycka synd om" inlägg utan bara mitt sätt att påminna hur viktigt det är att vara tacksam över det man kan och inte gräma sig över tider som inte infinner sig, träningspass som inte hinns med eller några kilo hit eller dit.
Så ut och spring, promenera eller cykla! Bara för att du kan......

tisdag 20 december 2016

Nu tar jag ett nytt steg

När den ena skadan ersätter den andra och löpningen är förenad med smärta är det väldigt lätt att tappa sugen. Man vill bara ge upp och lägga sig ner och äta praliner och tycka synd om sig själv. Men det är ändå glädjen och lusten med löpning som gör att man fortsätter att springa. En gång löpare ....alltid löpare... Jag gillar visserligen cykling men kan fortfarande inte få ut samma härliga känsla under ett cykelpass som jag får när jag springer.

I februari i år fick jag en muskelbristning i högervaden. Jag har aldrig någonsin haft så ont i en muskel som jag hade då. Jag kunde knappt gå. Då fanns det tankar på att jag aldrig någonsin skulle kunna springa igen. Jag började tänka "propp i benet" och funderade på om jag skulle borde söka sjukvård....Hade någon frågat mig hade jag förmodligen gett rådet att få det undersökt. Men när det gäller en själv är det mycket svårare. Men jag ringde i allafall sjukvårdsupplysningen för att höra vad dom tyckte. En halvtimme senare satt jag på akuten..... Misstanke om propp i benet! Men efter blodprover och ultraljud kunde det dock uteslutas och min egen diagnos "muskelbristning" blev bekräftad... Efter 2½ månad kunde jag äntligen börja springa så smått. I maj månad fanns det hopp om att komma tillbaka i löpardojjorna. Jag testade att springa Stockholm Marathon i början av juni och det funkade någotsånär och vaden blev faktiskt bättre efteråt.

Några veckor efter Stockholm Marathon så kom nästa smärta. Denna gången i vänster hälsena. Jäkla skit...Då tänkte jag att nu är det kört. Det är inte meningen att ska springa mer....Och som lök på laxen så sprang jag och ramlade på en traillöpning och slog i bröstkorgen så illa att jag troligen  bröt ett eller ett par revben....

Men kroppen är konstig ...för när det väl gäller så går det att förtränga vissa saker... Så när det var dags för SwimRun-tävlingarna Rockman och ÖtillÖ så blev det start och även målgång på båda.
Men därefter sade det stopp...Hösten har gått åt till att återhämta mig. Vilket jag har haft svårt för att acceptera. Men nu när jag tittar tillbaka på året som har gått kan jag nog förstå att det har funnits anledningar både till skador och den otroligt långa återhämtningen som varit under hösten.

Men nu har jag tagit ett nytt steg. Från neutralt till pronation. Hur gick det till egentligen? Jag fick ju en löpstegsanalys gjord för 10-12 år sedan och då fick jag besked på att jag har ett neutralt löpsteg. Mina trotjänare har varit Asics Nimbus sedan dess. Men när någon tittade på mitt löpsteg under ett träningspass i höstas och ifrågasatte starkt mitt val av skor så gick jag och ställde mig och gjorde en ny analys på mitt steg. Och det var ingen tvekan... JAG PRONERAR och till och med ÖVERPRONERAR!!

Så nu har jag nytt steg, nya skor och ny tilltro....
Första rundorna med skor för pronation kändes lite konstigt. Jag fick lite småont i vaderna och tårna somnade men nu när jag sprungit flera mil i dom så känns det riktigt bra. Hälsenan är redan mycket bättre och hoppets låga har tänts.


torsdag 24 mars 2016

Vad är en vår utan löpning......?


Oj oj oj vad många fördelar det finns med att inte kunna springa! Tro det eller ej men jag kan skriva en hel lista med bra saker med att ha löpförbud :

  • Tvättkorgen svämmar inte över av illaluktande löparkläder
  • Det blir massor av timmar över då jag kan städa, tvätta och sitta och blänga på löparskorna
  • Cykeln kommer inte undan längre. Kanske kommer jag ifatt den nästan obefintliga cykelträningen på trainern i vinter nu när jag måste cykla istället för att springa. Och det passar ju väldgt bra eftersom jag snart ska flänga upp och ner på två hjul i bergen på Mallorca
  • Man behöver inte tvätta håret två gånger om dagen
  • Jag slipper fundera på vilken typ av intervallträning som ska pressa upp pulsen till en känsla av illamående
  • Jag slipper slita på mina fina nya NIKE tights som inhandlades i vintras

Ja ni förstår...

Jag vill ju kunna SPRINGA!! Nu har det snart gått 2 månader och jag har fått laserbehandling, massage, akupunktur, fått nacken knäckt, ryggen knäckt, fått benet röntgat, fått doktor att titta på det, kompression, TENS, vilat, rehabbat, tåhävningar (som ju är en universalbehandling till ALLT)....och fortfarande kan jag inte springa. Dock kan jag numera gå obehindrat.... och cykla, och simma!

Ingen vet riktigt vad det är.
Men de jag har träffat har haft vissa hypoteser.
Muskebristning? kanske, men stämmer inte riktigt då skadan inte uppstod plötsligt plus att den behandling som rekommenderats har förvärrat symtomen
Stressfraktur? Nix
Överansträngning? Ja troligtvis
Inflammation i sena? Ja kanske
Nervpåverkan? Eventuellt
Diskbråck? Nix
Blödning i muskeln? Kanske, men borde absorberats vid det här laget

I helgen hörde jag mig själv säga till en klubbkompis som också är skadad och befinner sig i samma situation. "-men herregud man ska ju vara tacksam att man är frisk, vi kommer ju att kunna springa snart igen, och man kan ju alltid cykla under tiden"

Efteråt undrade jag tyst för mig själv om det verkligen var jag som sa det...Det var ju en makalöst bra kommentar. Borde bara säga den till mig själv lite oftare...

Frossar i cykeltidningar medans löpardojjorna försöker locka på mig....









tisdag 16 februari 2016

Vad är en vad liksom...?



Nu när man harvat igenom snö, blåst, och regn från alla fyra väderstrecken, lera, kyla en hel vinter så får man äntligen kamma hem lite vinster i form av ljus, värme, snöfria vägar och en havererad vad....

Jajaja... nu tänker nog någon; "jag kunde slått vad om att den vaden inte skulle hålla vad den lovat, såsom hon tejpat, lindat och kört på".  För det är precis vad jag själv tänker! Hur dum får man va...Men vissa saker kan man faktiskt "träna" bort. För säger man att man ALLTID är helt smärtfri när man tränar löpning så tror jag att dom flesta ljuger. Man har ont lite här och där. Kanske när man börjar springa, kanske efter man har sprungit, kanske går det överunder tiden man springer eller så kanske det INTE GÖR DET...

Så på söndagens långpass fälldes avgörandet. Vaden sa stopp! Muskelbristning troligtvis. Säkert i det område som varit inflammerat och irriterat en längre tid. Så nu är det ingen löpning och rehab på riktigt som gäller...
Lasermannen är uppringd och första behandlingen är i hamn. Laser är suveränt. Det har hjälpt mig förr och det kommer att hjälpa mig igen. Och det är inte utan att man tycker att det är lite hokuspokus. En lampa som sätts mot muskeln, lite pip då och då och inte en enda förnimmelse av att det känns något just där och då. Hur mycket jag än koncentrerar mig på att försöka känna laserstrålarna så gör jag inte det. Men det händer uppenbarligen något. Läkningsprocessen sätts igång! Och i övermorgon är det dags igen. Här ska det minsann inte sparas på lasern...Nu ska det bli bra, riktigt bra

fredag 15 januari 2016

Nålad och nackad....

Nu har jag äntligen kommit på att jag ska gå till botten med problemet med min vrist och mitt högerben. Eller åtminstone ska jag gå till någon som kan behandla det. Så i tisdags stod jag hos Kiropraktikern för att få laser och kanske lite massage. Men Nähädå...Det fick jag inte...

Istället försökte hon vrida nacken av mig och när inte det gick, så omvandlades jag till en voodoodocka.
Och jag som alltid har undvikit kiropraktiker just av rädslan för att få nacke och rygg knäckt på ett olämpligt sätt. Men under besöket fanns det inte en chans att protestera. Hon sa; "-Jag känner att du har en låsning i nacken, benen är olika långa....slappna av och ta ett djupt andetag..." Och innan jag hann ta hela andetaget så sa det bara PANG! Och jäklar vad det small till i nacken! Det första jag gjorde efter smällen var att vifta på tårna. Det gick tack o lov. Hon hade inte vridit av nacken på mig, jag var inte förlamad...

Äsch...det är väl klart att kiropraktik är ett säkert behandlingssätt. Kiropraktiker är ju både ett legitimerat yrke och väldigt väl accepterat hos den traditionella medicinen.
Men jag måste bara "spetsa" till det lite, annars blir det här blogginlägget alldeles dötradigt att läsa ;-)

Efter mordförsöket ;-) trycktes det på onda punkter och mättes ben och sedan var det då dags för akupunktur. Det däremot, är jag inte alls rädd för. Det är ju ett gammalt, väl beprövat traditionellt kinesiskt behandlingssätt. Och jag menar..... så många kineser kan ju inte ha fel i så många hundratals år som detta har praktiserats.
Jag fick nålar i vaden, djupt in i hamstring och en i vristen. Och det är ju ingen som helst tvekan av att nålarna triggar igång nervsystemet. När hon snurrade på en av nålarna som hon satt i min hamstring kändes som någon klämde åt hela baksidan i ett skruvstäd.



Så nu har jag ett höger ben som funkar ännu sämre...fast då är det som det ska vara. Akupunktur ger lite samma symtom som träningsvärk. Ungefär som laser, som sätter igång en process som gör att området blir lite känsligt.

Men det här kommer att bli bra igen det vet jag. Men just nu är det på tok för roligt att träna för att låta bli. Jajaja... jag vet att det finns dom som tänker....tvångstankar... Men tro mig, det finns värre tvångstankar..... och dom har inte jag, hoppas jag....

söndag 14 juli 2013

4 veckor av vakuum



 
Nu måste jag komma ut ur bubblan och bli en löpare igen. För jag känner mig som en helt miserabel före detta löpare som inte har kunnat springa på snart 4 veckor! Helt otroligt!! När mitt livs största utmaning står för dörren och semestern, som jag numera har bakom mig, låg framför så har jag inte kunnat löpträna pga att min tå troligen gick av några dagar innan midsommar.
Idag går jag här och har bestämt mig för att testa om den håller för 10 km löpning. Men jag skjuter på det hela tiden liksom.....Det känns som detta är domedagen....Vågar knappt...
Om det inte går att träna idag kommer det då att funka springa ett Marathon på IronMan i Kalmar om 5 veckor??
Återkommer! Kanske................

måndag 8 juli 2013

3 till 6 veckor

"Prinskorven" som barnen har döpt min högra ringtå till
Om nu någon, mot förmodan, är intresserad av min tå så kan jag berätta att den är fortfarande inte frisk! På onsdag är det tre veckor sedan jag slog i den i ett bordsben och enligt källor på internet tar det tre till sex veckor för en tåfraktur att läka! Att jag kunde genomföra 26 km löpning under kustjagaren för en och en halv vecka sedan är jag fortfarande förundrad över. Och att jag ställde upp i Kustjagaren med en havererad tå, talar jag bara om för folk som är av samma skrot och korn som jag själv. Det vill säga mer eller mindre galna......
Jag har bestämt mig för att INTE springa förrän jag är någorlunda smärtfri för det verkar som att tån svullnar och försämras av just löpning. Det är tur att det är just triathlon som är mitt mål för tillfället för det finns ju definitivt alltid något annat att träna. Så nu är det cykel och simning för hela slanten.
Och jag hoppas, hoppas, hoppas att tån snart är bra igen så att jag kan starta i Ironman Kalmar, mitt livs största svettutmaning hittills!!

onsdag 19 juni 2013

Ironmandrömmen i kras? Iallafall tån....

Under dagen idag har jag sett mitt mål gå i stöpet! All min träning gå åt pipsvängen och Ironmanmedaljen bli en hägring i öknen.....
Varför???
Jo, det ska jag berätta. I morse slog jag ringtån i ett bordsben så att jag trodde jag skulle svimma! Det gjorde så ont så jag såg stjärnor och jag var helt säker på att jag brutit den. På en sekund såg jag allt mitt slit gå till spillo... Jag kunde ju för sjutton inte gå på foten! Helt omöjligt att ta ett normalt steg!! Jag proppade i mig en värktablett och haltade fram på insidan av foten och försökte tänka positiva tankar :-(
Efter några timmar såg tån ut så här:

 
Det är mycket som kan stjälpa en som man inte riktigt har tänkt på! Samtidigt som man tycker så fruktansvärt synd om sig själv så får man dåligt samvete. För vad är en tå i det stora hela....den kommer att läka.
Att få vara frisk är ett privilegium och nu ikväll när tån redan är mycket bättre så förstår jag att den inte bruten. Så nu är det lätt att vara ödmjuk ;-) för Ironman medaljen har kommit tillbaka som en tydlig målbild. Hade tån varit bruten så hade jag troligen varit sur som en citron!!
Löpningen får ligga på hyllan några dagar framöver också håller jag tummarna för att tån är "fit for fight" till den 29:e när jag och Lotta Järnviljan ska jaga längs Blekingekusten!!

måndag 11 juni 2012

AjAjAj.....Vad gör vi...

.....och vad borde vi istället göra?
 Vad gör vi då om vi plötsligt får ont någonstans mitt under ett tränings- eller tävlingspass?? Jo, troligen fortsätter dom allra flesta av oss med det vi håller på med. Vi är liksom vana vid lite smärta vid stora kraftansträngningar och vi tror nog att det försvinner om jag bara trampar på. Och faktum är, att det gör det oftast också, åtminstone under just DET träningspasset. För då har vi ökad cirkulation, endorfiner och adrenalinpåslag. Då är det helt naturligt för hjärnan att ignorera sådana symtom eftersom det utsöndras ämnen som säger till kroppen att "du är på flykt, maka på påkarna".
Men varför är det så dumt att fortsätta då?? Skadan är ju redan skedd? Jo, det som händer vid skadetillfället, oavsett skada, är att blir det en blödning i området och när vi har hög puls under träning har vi en ökad cirkulation ut i vävnaderna. Det leder till att blödningen blir mycket större än vad den hade blivit i vila! Detta känns oftast inte under tiden vi tränar men, när vi kommer hem och alla endorfinerna har gått och lagt sig för att sova så börjar det att bulta och göra ont.
Vad ska vi då göra för att minimera en plötsligt uppkommen skada under träning eller tävling?

STANNA DIREKT -  puls och blodtryck blodtryck sjunker vilket leder till att blödningen i området minskar och gör att skadan inte fortskrider
KYL OMRÅDET -  blodkärlen dras ihop så att blödningen minskar ännu mer plus att det har en smärtlindrande effekt
KOMPRIMERA OMRÅDET SÅ FORT SOM MÖJLIGT - linda skadan så hårt du kan utan att du tappar känseln nedanför bindan. Låt trycket sitta i 24-48 timmar innan du släpper på det. Även detta minskar blödningen och tillåter inte att vävnaden svullnar.
HÖGLÄGE - förbättrar det venösa återflödet till hjärtat och minskar svullnaden som annars gör att det tar längre tid att få skadan att läka

Det finns en minnesregel för ovanstående beskrivna åtgärder som benämns RICE
R= Rest
I= Ice
C= Compression
E= Elevation

Nu har jag väl varit snusförnuftig, eller hur??

För er som förstår att jag inte har kommit på detta alldeles själv kan läsa mer på denna utomordentligt välskrivna blogg om träningslära HÄR !

/Moss och grästorvor



fredag 16 mars 2012

Viktigt meddelande till alla glada löpare!!



Tänk att Vasaloppet är fullt redan innan jag har hunnit lägga vintermössan på hyllan. Otroligt!! Jag som hade en liten tanke på att åka igen 2013. Men då får jag nog köpa en startplats på blocket. Det märks tydligt att det är en sanslös motionstrend just nu. Inte bara på loppen utan även hur snacket går i fikarummet på jobbet och facebook etc. Jag har aldrig pratat om min träning på jobbet, utan jag har istället låtit likasinnade löparnördar fått lyssna på det ältandet. Men nu är det många som tar upp ämnet och det pratas ideligen om träningspass, göteborgsvarv och annat kul. Det är också väldigt trevligt att upptäcka att man plötsligt kan prata med helt okända människor när man till exempel har en start i ett Vasalopp gemensamt.

Idag har jag sprungit en HEL MIL! Öm fot men det gick och jag är superglad. Men det är en vansklig balans på hur mycket jag vågar träna utan att överanstränga foten. Men idag kunde tröttheten förvilla bort smärtan under korta delar av passet och det ser jag som ett mycket gott tecken.

Nu till det viktiga meddelandet:
Så se upp alla ni glada löpare så ni inte blir polisanmälda...... :-)

onsdag 14 mars 2012

De flesta människor är goda men bara vissa har förmågan att dela med sig av godheten


Nu försöker jag komma igång med löpningen efter fotskadan.Tyvärr är det inte riktigt lika lätt att ignorera smärtan vid löpning som vid skidåkning. Men så länge det går på rätt håll och inte blir värre så ska jag försöka knata på. 
En påse iskallt vatten efter träningen gör susen!

Jag fick ett fantastiskt brev och present av en kollega när jag kom hem från mitt skidäventyr. Jag blev sååå glad! Att lilla jag kan inspirera någon annan känns overkligt....men fantastiskt roligt!
Vissa människor har en förmåga att vara så omtänksamma och kunna ge andra uppmuntran på ett alldeles speciellt sätt. Det har verkligen denna människan!! 
TACK C, du gjorde min dag!

torsdag 23 februari 2012

Nu är det VÅR

7 dagar i rad med plusgrader är lika med VÅR enligt SMHI. All snö är som bortblåst och mina löparskor har aldrig varit så snustorra som dom är nu. I normala fall vid denna tiden är dom leriga och skitiga efter löpning på blöta skogsvägar. Foten är, som ni förstår INTE bra! Efter helgens positiva känsla var jag ute i måndags och provade på några löparsteg. Men NIX, Det gick inte. Kan inte belasta fullt utan att det sticker som knivar på utsidan av ankeln. Men jag kan åtminstone gå utan att det gör ont, och det är ju ett framsteg! Har börjat fundera på om det kan vara en spricka i benet. Det finns en så väldigt tydlig punkt på skelettet som ömmar vid tryck. Om det nu skulle vara en liten fraktur så är det inget att mer att göra än alternativ träning och vänta tills det har läkt. Som grädde på moset så har jag även ont i halsen och när jag vaknade i morse så var jag sängliggande.......;-). 

Och Nu till lite positivt tänkande:
Mina barn och familjen är friska och krya!

Min kära syster har hittat ett fint hus som hon ska hyra. Är så glad för hennes skull!

Pappas nya knä börjar bli bättre efter en del strul.


Om en månad letar vi efter dom första blåsipporna!

Snart är grönskan här. Detta är utsikten uppe från toppen på Bökestorp.



PÅ lördag bär det av till Lund med ett par goda vänner för att se föreställninen "Köp Mjölk". Efter det blir det övernattning på hotell och sist men absolut inte minst HOTELLFRUKOST!

Jag är glad trots allt!
CARPE DIEM!