Visar inlägg med etikett Triathlontävling. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Triathlontävling. Visa alla inlägg

måndag 9 juli 2018

Halvan i Halmstad

Som vanan är, denna säsongen, så hade jag inte särskilt lång framförhållning inför Halmstad Triathlon 11.3 heller. Men okey lite mer än 24 timmar blev det denna gången...
Det blev faktiskt 6 dagar och jag fick med mig min minst lika galna granne denna gången också och klassen var medeldistans (1900 m sim,9 mil cykel, 21 km löpning)

Det visade sig att det var mycket som var bra med denna tävlingen. Tex parkering nära växlingsområdet, tävlingcentra i en fin och lummig park och speakern, som drog igång cirkusen med en brytning som lät precis som Hasse Alfredssons Bob Lindeman... Ni vet GRÖUJNA SEJDAN OPP...
Det var minst sagt Ironstämning över det hela. Så i lördags var det precis så som man föreställer sig en triathlontävling. Soligt, varmt och riktigt bra stämning

Simningen gick i ån Nissan vilken var som gjord för triathlonsimning! Ca 1/3 motströms och 2/3 med. Vi startade i vattnet och tempen var strax under 19 grader. Lite skillnad från de 24 graderna som var i Sövde för 4 veckor sedan. För en gång skull var det masstart. Vilket faktiskt är lite ovanligt förekommande nu för tiden. Och det var trångt i början. Ända fram till första bojen fick man ducka för andras armbågar. Men sedan släppte den värsta proppen. Och min simning kändes bra!! Framför allt medströms ;-) Kanske, kanske börjar jag hitta några gasknappar som sitter på höft och rotation. Jag försöker rotera mer och brukar föreställa mig som en fisk som gör en snärt med stjärtfenan. Men framförallt måste jag tänka på det hela tiden annars faller jag tillbaka i det gamla sättet och bara plaskar fram på det enkla mindre ansträngande sättet.

Efter 1900 meter på 39 minuter kom jag upp ur vattnet ganska pigg och utan att ha så mycket sjösmak i munnen. Konstigt men vattnet smakade ingenting. Nu låter det som att jag medvetet smakar på vattnet men nix...det är högst ofrivilligt.
När jag var färdig i första växlingen och hoppat upp på cykeln så märker jag att styret sitter snett... Herregud vilken AMATÖR jag är!! Styret sitter snett...Varför kollade jag inte det? Eller var det möjligen löst....? Försökte känna efter om det gick att styra. Tänkte mig att jag skulle stanna och rätta till det så fort jag kom ut ur stan. Förbannade mig själv och retade mig på att jag är så korkad..."-Ska jag verkligen behöva stanna? Kan jag rätta till det i farten kanske ;-)". Tog några svängar ut ur stan och det kändes urknasigt att svänga med ett snett styre. När jag väl var ute på landsvägen och hade farten uppe så bedrog tävlingsinstinkten visheten...Så jag körde helt enkelt vidare...Med ett snedvridet styre. Efter några mil tänkte jag inte så mycket på det längre. Trots snett styre så gick cyklingen fort. Jag kände av diskbråcket och hade lite nervpåverkan i mitt högra ben. Det "drog" i vaden och i knävecket men vid det här laget så vet jag att jag gör ingen skada av att fortsätta. När jag kommer upp i stående position så släpper det. Jag var mer orolig för det illamående som jag kände. Tänkte där och då att det kunde komma att bli ett problem på löpningen. Men den tiden den sorgen....

Efter 2 timmar och 43 minuter var illamåendet som bortblåst. Cykelmomentet var slut och cykeln, med det sneda styret, satte jag tillbaka i fållan och gav mig ut på det första av 4 löparvarv på den avslutande halvmaran.
Och herregud vad benen kan vara tunga....Men man vill ju ändå hålla huvudet högt och låtsas som att det regnar och att det här är busenkelt...
Efter ca 1,5 km kom den omtalade backen som skulle besegras 4 gånger innan målgång. Den var egentligen varken särskilt brant eller lång men efter 9 mil triathloncykling kan en trottoarkant kännas jobbig.
Löpmomentet var en riktigt roligt 4-varvsbana som gick inne i stan, längs med uteserveringar, genom parker och längs med Nissan. Det konstigaste med triathlon är att löpningen faktiskt går lättare och lättare ju längre man har håller på. För mig tar det ca 5-6 km innan benen har ställt om sig till löpning. Men såklart finns det en gräns hur länge det går lättare, men någonstans mellan 11-17 km går det relativt lätt. Om man bara lyckas med energiintaget vill säga . Jag hade egna gel med mig och använde 2 stycken under cyklingen och två stycken under löpningen. Därutöver hade jag såklart mina Ahlgrens bilar och sportdryck.

Under mitt sista varv försökte jag hitta alla möjliga livlinor (ryggar) att följa. Hittade en pigg tjej som sprang i ett riktigt bra tempo för mig. Jag bet mig fast i hennes rygg och kunde tillslut gå om och samtidigt tacka för hjälpen. Hon hade något varv kvar..
Målgången i parken var efterlängtad och jag kände mig ordentligt trött när jag passerade mållinjen. Och det kändes förstås bra att inte ha sparat på krutet. Och dessutom att allt krut räckte till en 2:a plats i min åldersgrupp.


Tävlingen i Halmstad var riktigt rolig. Jag träffade flera triathlonvänner som jag lärt känna ute på tävlingar under åren. Triathleter är ett förbaskat trevligt folk. Och sedan är det också så fantastiskt skönt att få känna att det "bara" är orken som hindrar mig! Jag brukar tänka på det när det är så där apjobbigt, och man känner hjärtat dunka i bröstkorgen, mjölksyran bubbla i tänderna och bara irritation över att det inte går fort tillräckligt. Då är mitt nya mantra; " -Jag är inte trött....jag kan springa.... ;-)"

Nu blir det inte fler halvor (medeldistanser) innan årets stora mål, Masters SM på Tjörn den 28/8.
Då gäller det...Pallplats är mitt mål och tills dess måste det hända lite med löpningen. Då räcker inte mitt mantra att vara tacksam och

smärtfri....

fredag 8 juni 2018

Tillbaka till brottsplatsen

Trots att diskbråcket ligger där och lurar så har träningen fungerat riktigt bra sedan i mitten på april. Faktum är att det är just under träning som jag är helt smärtfri i mitt ben. Stillasittande under lång tid är däremot inget bra för disk-nerv förhållandet. Så därför var det ju egentligen inte så konstigt att jag gick och funderade på Sövde Triathlon hela förra veckan. 
Men för en triathlontävling har jag egentligen på tok för lite simträning i bagaget och definitivt ingen fart i löpningen men va fasen....Det kan väl kvitta... Jag har ju en rygg som tillåter mig att göra det jag brinner för och lite minutrar hit eller dit kan väl kvitta.
Jag slängde ut frågan till en gammal löparkompis om att hänga med. Allt för att slippa ta beslutet själv om att starta eller inte. På lördagsmorgonen, 24 timmar innan start var det ett faktum. Jag skulle efteranmäla mig och starta i Sövde Triathlon på söndagen. Och håller man på med triathlon så är ju det här med material och prylar ett gissel. Så att packa alla tusentals grejor för mindre än medeldistansen kändes inte lönt. Så de fick det bli. 1900 meter simning, 9 mil cykling och 21 km löpning. 

När det gäller triathlon så är värme något man vill ha. I Sverige är annars kyla, regn och blåst ett mycket mer förekommande problem för triathlon men just denna söndag var det hettan som ställde till det. När jag efteranmälde mig sa sekreteriatet att det var 24.4 grader i vattnet. Gränsen för att få  använda våtdräkt är 24,6....Som tävlingsarrangör så vill man nog inte gärna förbjuda våtdräkt på en medeldistans där flertalet deltagare är vanliga motionärer …  Så jag tror att dom hade stoppat ner den där termometern på "rätt" (läs skuggigt) ställe i sjön.
Men 24,4 grader var jag personligen väldigt glad för eftersom jag fick behålla våtdräkten och därmed lite bättre vattenläge. Jag behöver nämligen alla hjälpmedel jag får lov att ha i simningen..

Sövdesjön var som en spegel på morgonen...Och nytt var också att dom hade en rullande start. 4 stycken släpptes i vattnet typ var 5:e sekund.
Nu var det tyvärr inte jättemånga deltagare i medeldistansen så det var kanske lite överambitiöst att inte släppa hela startfältet samtidigt. Men inte mig emot att slippa störas av andras armbågar och fötter. Och simningen kändes superbra.
Konstigt nog....Jag har ju inte simtränat en enda meter på hela vintern! Simningen i Sövde blev dryga minuten bättre än vad jag nånsin simmat den banan på. Så det är tydligt att simträning för mig är utan betydelse...Jag har bara en växel och i den går det inte särskilt fort
Men faktum var att när jag kom upp ur vattnet och in i växlingsområdet så fanns det ju faktiskt några där som höll på att växla. Med andra ord...Jag var inte sist .. (kan såklart också ha att göra med den rullande start jag precis beskrev fast det låtsas jag inte om :-)


Cyklingen
9 mil cykling i strålande solsken och ingen vind eller njae..nästan ingen vind. För den lilla vind som fanns var emot oss precis där berg- och dalbanan går nerför och där det fanns en chans att snygga till kilometertiderna. Jag fegade också lite på cyklingen. Jag ville så gärna att jag skulle få en bra känsla till löpningen
Jag saknade mitt obligatoriska godis på cykeln. Den otroligt korta uppladdningen och förberedelsetiden på 24 timmar hade gjort att jag totalt glömt bort att packa ner en liten "Goodie Bag" med Ahlgrens Bilar och Gott o Blandat i ryggfickan. Men jag hade iallfall ett dubbel Twisterchoklad som jag hade hittat längst in i skafferiet på morgonen. Det kunde jag typ suga i mig...För det var ju fullständigt flytande i hettan. Försökte att tvätta bort chokladet från mungipor, haka och händer med vattenflaskan. Ville ju se någorlunda anständig ut när jag gav mig ut på mitt favoritmoment, löpningen..

Löpningen
Växlade till löpning på 1 minut och 43 sekunder. Och innan jag lämnade min fålla så tog jag en klunk av den vätskeersättning som jag hade lagt där, mitt i solen. Och jag lovar...jag brände mig nästan . Den var stekhet och smakade skit...
Härifrån var det 21 kilometer löpning kvar på en 4-varvsbana i 35 graders hetta. Och den tuffa skogs- och traillöpningen som irriterat mig tidigare om åren var nu räddningen. I skogen var det fortfarande hett men man kom åtminstone från den gassande solen. Löpningen var verkligen jobbig. Den gick otroligt långsamt, men det gick åtminstone. Och jag var så tacksam! Jag sprang och tänkte på hur glad jag var över att det "bara" var tröttheten som hindrade mig, och inte smärta. Så det var bara att bita ihop och kämpa, meter efter meter, kilometer efter kilometer.
4:e och sista varvet var konstigt nog inte jobbigast. Då var det bara ren och skär glädje över att inse att jag har vunnit över diskbråcket. För 8 månader sedan, när nervsmärtorna var som värst, så trodde jag aldrig att jag skulle komma tillbaka till det jag brinner för.

Så att "komma tillbaka" på Sövde Triathlon och inse att jag får lov att leka triathlet några år till kändes väldigt speciellt. Det var faktiskt på just Sövde Triathlon 2012 allting började. Där gjorde jag min första långa triathlontävling, och det var där jag förstod att en hel Ironman inte skulle vara omöjlig. 
Så i söndags var jag tillbaka på brottsplatsen kan man säga... Och i söndags blev jag dömd till att få vara lite lagom kriminell en stund till i livet....






Mina tider på Sövde Medeldistans 2018:
Sim: 41:08
T1:2:57:59
Cykel:2:57:47
T2:1:43
Löpning:1:57:47
Totaltid: 5:42:31











söndag 27 augusti 2017

Ironman Kalmar Del III

Sista kilometrarna på cykeln koncentrerade jag mig på att kunna komma in till löparskorna och SLIPPA upptäcka att benen satt kvar på cykeln. Lätta växlar, lätta växlar....Men ändå en kamp mot klockan som började närma sig 6 timmar. "Jag måste för fasiken komma in på "rätt" sida om 6 timmars strecken" Jodå 5,59 ....Tack för det, benen!
Men när jag kom in till växlingsområdet för att byta till löpningen var jag inte alls på humör. Cyklingen hade inte alls gått som jag hade hoppats på och jag var lite smått besviken. Jag hade helt enkelt inte tillräckligt med kraft att stå emot vinden som jag tyckte kom i alla möjliga riktningar (det gjorde den ju förstås inte men jag måste ju skylla på nåt.....)
När jag sprang till min löparpåse i växlingsområdet så tänkte jag att "jag kommer aldrig bli vän med den hojjen igen men nu glömmer jag det för tillfället. Nu är det fokus framåt och inte bakåt". Känslan när man tar upp fötterna ur ett par hårda och kalla cykelskor och stoppar ner dom i ett par Asics Kayano är nästan obeskrivlig. Det känns som att man stoppar ner dom i två mjuka HÄSTEN sängar med härliga madrasser som lägger sig som bomull runt hela foten. Det sista man gör är att knyta fast duntäcket ovanpå dom och säga NÄHÄDU...Trodde ni att ni skulle sova? WAKIE WAKIE....Nu ska det min själ springas. 4,2 mil för att vara exakt.
I ungefär samma sekund som jag kom ut från växlingsområdet i Kalmar så var alla negativa tankar som bortblåsta. Man sprang bokstavligen ut i en tunnel av hejande människor. Och här hade dom stått och väntat på alla oss triathleter som BARA gör det här för att vi tycker det är en rolig utmaning. För alla dom som jagade en placering hade kommit ut från växlingsområdet för länge sen.
Jag höll huvudet högt och vinkade till några som läst på min nummerlapp och hejade på mig med mitt namn. Benen verkade ha hela min blodvolymen i sig och var tunga som bly men i detta publikhav vill man ju se lätt ut. Så upp med hakan och bit ihop!
Det var en lång sträcka mitt inne i Kalmar och massor med folk. Tunneln av människor verkade aldrig ta slut. Just då ville jag att den skulle ta slut. Och en stund senare var jag ute ur centrum och inne i skogen en kort sträcka. Det var så skönt...Komma undan, gömma sig en stund. Löpningen gick tungt, fruktansvärt tungt. Men Kalmar Ironman är och förblir en publikfest! Det är helt galet vad publiken gör för löparna! Och det hjälper till när tankarna och kroppen är tung som bly. När jag kom fram till Neptunusvägen på första varvet trodde jag knappt mina ögon. Detta villakvarter hade förvandlats till en arena av ballonger, ljudanläggningar, och hör och häpna, en hejarklack som var upphissade i en lyftkran10 meter rakt upp i luften. Där uppe satt dom under ett parasoll och skålade för alla löpare som kom.

Men för att återgå till min avslutande löpning på Ironman så var det en kamp. En kamp mot tröttheten och en smärtande hälsena. Men mitt i allt detta var det också en sanslös lycka av att äntligen få vara där, på Ironmanbanan igen. Att få uppleva det en gång till trots allt. Träningsåret som har passerat har varit kantat av skador och två rejäla sommarförkylningar. Och det skulle definitivt inte bli min snabbaste Ironman, men jag hade kunnat starta och jag skulle ta mig i mål!

Men visst SKA man kanske ha ett mål. Och jag hade ett mål som inte "bara" var att ta mig i mål. Men det är också viktigt att acceptera att det inte alltid blir som man har tänkt sig. För vad gör det? Det är bara att bryta ihop och komma igen. Och bryter ihop och kommer igen det gör man hur många gånger som helst under en Ironman. Och hade man inte bitit ihop hade man aldrig tagit sig ända fram till mål.
Jag bet ihop och började kunna le när jag var på nedräkning. Det vill säga när jag hade passerat 21 km på löparbanan. Jag erkänner, det var tufft denna dag. Men jag hade en liten hejarklack som var min livlina och jag sprang och tänkte på dom hela tiden och hur kul det var att se dom varje varv. Jag letade febrilt vid de passeringar där jag visste att dom skulle stå. Letade efter kepsen på mitt yngsta livsverk för att kunna upptäcka dom på långt håll. Och när jag såg dom var det som en våg av värme och energi gick genom hela kroppen. Tänk att dom tre stod där en hel dag bara för att heja fram mig! Det är minsann jobbigt bara det! Dom fick ju ingenting. Jag fick ju åtminstone en ryggsäck och tröja för mödan.
Jag längtade så enormt efter den tredje gummisnodden på sista varvet som skulle berättiga mig till att springa in i mål och slippa springa vid sidan om. Tänk vad en liten gummisnodd kan göra med hjärnan. När tre gummisnoddar satt runt armen var alla smärtor som bortblåsta. Det var till och med så att jag undrade vad jag hade sysslat med dom andra 4 milen... Det här kändes ju hur lätt som helst. Jag la mig i omkörningsfilen och nu var det bara ett enda långt ärovarv på 2 kilometer kvar.


Jag sprang in i mål på 11 timmar och 56 minuter. Det tog jag dock reda på långt senare. Det kändes inte viktigt just då. Jag hade kommit i mål och jag ville komma och tacka mina nära och kära. Och där stod dom ju. Dom tre musketörerna! Jag ville hylla dom lika mycket som dom hyllade mig! Det blev ett kramkalas och den obligatoriska "efter" bilden då man tror att man är snyggast och starkast i hela världen.....



Nu sätter jag punkt för årets stora träningsmål och det känns riktigt skönt faktiskt. Nu ska jag börja ta tag i hälsena och vad och faktiskt göra allt det där som jag har skjutit upp till efter Ironman. En Ironman är fantastiskt roligt men det tar mycket tid! Ibland har man tiden och ibland inte, men har man en Ironman framför sig måste man ta tiden, kontrollera tiden och ta vara på tiden...
Tid HAR man nämligen inte, tid TAR man. Man lär sig prioritera. Vad måste man göra och vad kan vänta? Vissa saker sätter man inte på vänt oavsett... men de saker som fått vänta ligger framför mig nu.


Stort tack till alla, inte minst mina två livsverk som accepterar mig och stöttar mig i mitt sätt att vara och leva.




HÄR finns mitt resultat i Ironman Kalmar 2017




onsdag 23 augusti 2017

Ironman Kalmar 2017 Del II

Efter 3800m simning i Kalmarsund och ca 5 minuters tid i växlingsområdet var det dags för 18 mil på cykeln. Hur tänker man när man har 18 mil cykling fram till att man ska starta springa ett Marathon? Det kan ju knäcka vem som helst. För min del är det bara att försöka tänka att det är roligt att cykla. När det är jobbigt eller motvind eller uppförsbacke tänker jag alltid att snart blir det medvind och lättare igen. Så när vinden blåste i ryggen på Ölandsbron så visst jag att vinden skulle vara mot eller möjligen från sidan på väg söderut på Öland. Men DÄREMOT i Degerhamn vänder banan norrut igen och vinden och då skulle vinden bli gynnsam. Men nere i Degerhamn var jag sliten och då hade jag bara cyklat ca 6 mil. 6 mil!!! Herregud, det var ju bara en tredjedel! Jag brottades med negativa tankar och var mest irriterad över vinden som bokstavligen satte käppar hjulen. En stor käpp i hjulet höll jag också på att få, när jag mitt under en omkörning plötsligt hade en tillfällig vägavdelare mitt framför cykeln.
Jag såg min egen cykelkrasch spelas upp i huvudet och jag kunde riktigt känna känslan av att nu var det slut. Kanske inte hela livet men åtminstone tävlingen. Men av någon outgrundlig anledning körde jag bara på kanten med framhjulet och det small som bara sjutton. Med hjärtat i halsgropen av att faktiskt ha klarat mig från att vurpa så blev plötsligt resultat, målgång och hela Ironmancirkusen betydelselös....Åtminstone i ca 30 sekunder...Sen var det full fokus mot mål igen. Efter att jag korsat Alvaret i den djävulska motvinden skulle jag över Ölandsbron igen och efter det var det ju bara 6 mil på fastlandet kvar. 6 sketna mil. Ungefär som fram och tillbaka till jobbet hemma. Men när jag  gav mig ut från Kalmar dog motivationen igen. Motvind, motvind motvind i alla väderstrecken kändes det som. Skit också... Jag som skulle glänsa lite med en bra cykeltid. För jag hade bestämt mig att det skulle inte vara någon mening med att spara på krutet till löpningen för jag skulle troligen ändå inte springa fort pga min ömmande hälsena. Och när cyklingen äntligen var över efter knappt 6 timmar så fanns det mycket riktigt inget krut i benen kvar....



tisdag 22 augusti 2017

Ironman Kalmar 2017 Del I

I söndags var det dagen efter....dagen efter det stora triathlonpartyt i Kalmar. Nästan 2500 atleter steg upp ur sängen denna morgon och jag tror alla kände att dom levde. Däremot såg många ut som spökena i Walking Dead...

Jag är en av dom. En av dem ca 2000 som korsade mållinjen i lördagskväll och hyllades som hjälte. Och nu går jag här som ett Frankensteins monster och stolt Finisher i Ironman Kalmar.
Men någonstans i närheten av Alvaret på Öland i lördags förmiddag, höll jag på att tappa modet.....

Flera timmar tidigare än Alvaret på Öland ösregnade det, och när klockan ringde 03:50 så vräkte regnet ner. Ölandsvindarna blåste så det ven runt husknuten men jag litade blint på min YR-väderapp som spådde regnstopp kl 06:00 och vindar på 5-6 mps. Jag ville ju så gärna att det skulle vara bra förhållanden för min egen skull men såklart också för värdefulla supportercrew.


Väderappen hade rätt när det gällde regnet. Det slutade nämligen ungefär samtidigt som vi körde över Ölandsbron på väg in till starten. Så när jag stegade in i växlingsområdet en timme innan start för att tömma sportdryck i min cykelflaska så var det "bara" gråa moln och inget regn. En timme innan start på en Ironman är stämningen i växlingsområdet så laddad så att man nästan kan ta på den.
Yrvaken och vettskrämd
 Min cykel hade jag preparerat dagen innan med tejpade gel, mitt lyckoarmband och reservtub och kolsyrepatron. Den var minst sagt pimpad. Jag kollade bara så att allt var kvar och att däcken var hårda och sen gick vi vidare ner till simstarten. Kalmar Sund låg kavlugnt och jag var icke ont anande om den vind som skulle blåsa upp om ett par timmar.

Jag seedade mig till 1,30 gruppen, det vill säga att jag förväntade mig att simma på det. Och klockan 06:50 stod jag där barfota, på den kalla våta asfalten och lyssnade på Kalmar Ironmans egen hyllningssång och fick i vanlig ordning gåshud;
"Just idag är jag stark,
just idag mår jag bra
jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida"


Men jag kände mig ganska klen just då faktiskt. Det här låter konstigt men hade det "bara" varit ett Marathon denna dag hade jag aldrig startat. Min skada i hälsenan har varit en följetong och jag har inte haft många smärtfria löpningar denna säsongen. Men nu var det ju en Ironman som stod för dörren och all kraft, tid och pengar som jag har lagt ner skulle inte förspillas på en fjantig hälsena. Jag tänkte att jag gör mitt yttersta på simningen och cyklingen så får väl löpningen bli som den blir.

När starten gick kl 07:05 så rullade startfältet med dom 2500 atleterna sakta men säkert ner i Kalmar Sund. Vattnet höll nog ca 20 grader och jag hade försökt memorera simbanan som jag faktiskt tyckte var ganska knicksig. Men det visade sig att den var nog väl genomtänkt för det var en bra simning. Det var inte mycket vågor och inte alls svårt att hitta rätt väg mot bojarna. Bara man kom ihåg gula bojar på vänster sida och dom orangea på den högra. Med mina mått mätt gick simningen bra. Den senaste tiden har jag börjat andas i tvåtakt istället och det ger mig mer syre och mer kraft och kanske lite lite mer fart. Men visst tog det lång tid...Så jag låg där och kände maneterna som gele på händerna och tänkte på hur otroligt bra mina simglasögon var och på hur fort jag skulle kunna cykla i den fördelaktiga och ganska svaga vinden på Öland......
Den sista biten i den svarta skitiga kanalen avslutade jag med simma klockrent rakt in i räcket på uppstigningsrampen. Som om yrseln från simningen inte räckte!? Men trots det kunde jag sätta ganska stadiga ben på land igen efter 1 timme och 31 minuters simning. Jag tog mig några sekunder att stanna till under sprinklern för att skölja av den värsta smutsen från ansiktet.

Nu sprang jag och högg min blåa cykelpåse. Snabbt av med våtdräkt, på med cykelskor och hjälm och sedan ut till cykeln. Som vanligt var det inte så många cyklar kvar när jag kom upp från simningen men kanske, kanske några fler än det brukar vara...

Men vad var nu detta....Det blåste ju som sjutton. Jag tog cykeln och sprang ut från växlingsområdet och hoppade på. Inget att hänga läpp för ...Motvind föder medvind någonstans och jag tänkte att jag kommer bara att behöva cykla halva banan. Andra halvan kan jag åka i medvinden... Eller......

Fortsättning följer...




torsdag 10 augusti 2017

Triathlon....pau redigt....

....som vi säger här i Skåne


För så kändes den nya versionen av Malmö Triathlon som avverkades i helgen. På riktigt alltså. Jag startade mest för att få en riktig genomkörare som det ju heter, och testa alla prylar inför IM Kalmar den 19/8. Och eftersom jag ville ha lite valuta för pengarna valde jag den längsta distansen denna dag dvs Olympisk (1500 m, 4mil, 10 km) och den fanns bara i motionsklass i år. Men trots "bara" motionsklass var det inte mindre proffsigt för det. Det var massor med folk på Posthusplatsen där tävlingsarenan låg, (för er som kommer ihåg och är riktigt gamla, ungefär som jag då alltså...så är det där dom gamla Danmarksbåtarna la till förr ;-) Där var till och med möjlighet till dykstart ifrån kajen och fina blåa mattor vid målområdet och uppbyggda läktare. Allt för att man skulle känna sig som en triathlet på redigt :-)

Det var just det jag fick för mig att jag skulle prova. Det vill säga uppföra mig och leka ett "pro" denna söndag....Så när starten gick och tävlingsfältet "rullade" i vattnet om 10 personer var 10:e sekund så stod jag där på kajkanten, tog i ända från tårna och dök i likt en simhopperska.....
Bild lånad från Malmö Triathlon
POFFF och jag hann tänka jäklar vad snyggt det måste sett ut :-) Ända tills jag kom upp till ytan igen och kände att det här var något som inte stämde...Vad hände..? Men jag var ju i och huvudet hade nått vattenytan först så det var nog bara inbillning...Jag behövde bara snabbt rätta till simglasögonen för att sedan paddla de 1500 metrarna i hamnkanalen.
Men simglasögonen fanns inte på ögonen. NEEEEEJ HJÄÄÄÄLP tänkte jag...Hur ska detta gå om jag ska simma 1500 m utan simglasögon
En snabb blick på ytan runt mig men inga brillor. Kände en gång till på huvudet men dom var inte där...Men vad var det jag hade runt halsen... Jodå där hängde dom, simglasögonen, som en segerkrans... Puhhh tack för det. Det var långa 5 sekunder...Hade hunnit tänka DNF och allt möjligt negativt på den lilla tiden..
På med brillorna och iväg. Det som jag trodde skulle vara en mörk och skitig simning i centrala Malmö var riktigt fin. Till synes bra vatten, ganska salt och med en behaglig temp på ca 17 grader.

Simningen gick som vanligt. Det vill säga helt utan probem och helt utan fart...Jag KAN BARA INTE speeda upp farten. Det är helt sanslöst. Jag har helt enkelt inte hittat dom rätta gasknapparna. Jag är som en gammal Volvobil i vattnet. Lättstartad, långlivad och dödens långsam helt utan accelaration.

Eftersom jag har minne som en guldfisk så hade jag glömt fadäsen och det oproffsiga i min dykstart när nästa försök att visa sig lite proffsig kom. Det var nämligen när man skulle ta sig upp från simningen på en flytbrygga precis vid kajkanten. Jag förberedde mig mentalt på att hiva mig upp på armarna och vika upp ett ben under mig och resa mig upp.
Bild lånad från Malmö Triathlon.... och Nej det är inte jag på bilden...

Men när jag skulle göra det kom jag bara upp ur vattnet till ungefär brösthöjd och sedan lade jag mig pladask på magen på flytbryggan..... Likt en säl eller ett sjölejon som försöker surfa upp på land. Sedan kan ni ju räkna ut hur svårt det var att fortsätta åla sig upp när man har gummi (våtdräkt) runt i hela kroppen mot ett underlag som består av plast med gummidetaljer. Så där låg jag fast på magen och kunde inte komma loss. Jag såg ett par fötter på en funktionär framför mig men ingen hand...Det var verkligen ingen som kunde tänka sig att hjälpa tant upp :-) Nähä tack för det...Då var det bara att ta i lite mer och tillslut kom jag upp på ostadiga, vingliga ben på en brygga som inte var stilla en sekund. Upptäckte först då att solskenet vid starten hade förvandlats till ett kallt ösregn.
På redigt triathlonvis krängde jag av mig våtdräkten på ovankroppen samtidigt som jag sprang till min cykel. Vid cykeln kom nästa problem. Våtdräkten fastnade över chipet på högerfoten och jag hade skitsvårt för att stå på ett ben av yrseln ifrån simningen. Funderade starkt på att sätta mig ner på asfalten för att få loss det men just då sa det plopp och benet var ute...
Nu försök till ett snabbt byte till cykeloutfiten. Och NEJ .....inga skor fastsatta på pedalerna som ska tas på i farten. Där går gränsen för min proffslek. Så roligt ska vi inte ha :-)
Så ner med cykeln från hängaren och med cykelskorna sprang jag i nåt som skulle kunna kallas balanslöpning med cykel fram till linjen där jag fick hoppa upp på cykeln och äntligen börja trampa de 4 milen. 5 km medvind och 5 km motvind på en 4:a varvs bana passade mig ypperligt. Jag trampade aldrig på mig någon mjölksyra som jag annars brukar och det gick riktigt bra. Det regnade och var solsken om vartannat. Banan blev hal och jag var bara någon meter från att krascha in i cyklist som kanade av banan i U-svängen vid vändpunkten. Det blev ett snitt på 34 km/h och några av de snabba simmarna kunde jag lägga bakom mig under cyklingen.



Nöjd for jag in för växling och på med löpardojjorna. Och gud vilken rolig löparbana. Det var 4 varv à 2,5 km med löpare och publik överallt. Så roligt och så många glada triathleter. Det där med att "leka" proffs är ju bara trams. Det här gör jag ju bara för att det är så fantastiskt roligt. För det är just det som Triathlon handlar om. Att se glädjen på alla de som överträffar sig själva och kommer i mål på en triathlontävling är oslagbar. Så även om jag tror att dom allra flesta kan genomföra en Triathlontävling så är det ändå mycket som ska övervinnas. Det kan vara obehag av öppet vatten, cykling som man kanske inte tränat så mycket eller löpning som någon har några extra trivselkilon att bära på. Triathlon må vara dyrt, tidödande och lite krångligt med alla tusenals prylar och man kan verkligen göra triathlon hur krångligt som helst. Men så länge man har läst, förstått och kommit ihåg alla förhållningsregler på en tävling så kan man också delta med bara en badräkt, en cykelkorgscykel och ett par löparskor.





Så ut och testa! Ett hett tips är att börja med Balsby Triathlon som är en helt ny tävling arrangerad av min hemmaklubb Kristianstads Triathlon. Den vänder sig både till cykelkorgstriathleter och Struthjälmstriathleter

RACE WITH A SMILE :-)

Resultat Damklass Olympisk distans