Ironman Kalmar 2017 Del II

Efter 3800m simning i Kalmarsund och ca 5 minuters tid i växlingsområdet var det dags för 18 mil på cykeln. Hur tänker man när man har 18 mil cykling fram till att man ska starta springa ett Marathon? Det kan ju knäcka vem som helst. För min del är det bara att försöka tänka att det är roligt att cykla. När det är jobbigt eller motvind eller uppförsbacke tänker jag alltid att snart blir det medvind och lättare igen. Så när vinden blåste i ryggen på Ölandsbron så visst jag att vinden skulle vara mot eller möjligen från sidan på väg söderut på Öland. Men DÄREMOT i Degerhamn vänder banan norrut igen och vinden och då skulle vinden bli gynnsam. Men nere i Degerhamn var jag sliten och då hade jag bara cyklat ca 6 mil. 6 mil!!! Herregud, det var ju bara en tredjedel! Jag brottades med negativa tankar och var mest irriterad över vinden som bokstavligen satte käppar hjulen. En stor käpp i hjulet höll jag också på att få, när jag mitt under en omkörning plötsligt hade en tillfällig vägavdelare mitt framför cykeln.

Jag såg min egen cykelkrasch spelas upp i huvudet och jag kunde riktigt känna känslan av att nu var det slut. Kanske inte hela livet men åtminstone tävlingen. Men av någon outgrundlig anledning körde jag bara på kanten med framhjulet och det small som bara sjutton. Med hjärtat i halsgropen av att faktiskt ha klarat mig från att vurpa så blev plötsligt resultat, målgång och hela Ironmancirkusen betydelselös....Åtminstone i ca 30 sekunder...Sen var det full fokus mot mål igen. Efter att jag korsat Alvaret i den djävulska motvinden skulle jag över Ölandsbron igen och efter det var det ju bara 6 mil på fastlandet kvar. 6 sketna mil. Ungefär som fram och tillbaka till jobbet hemma. Men när jag  gav mig ut från Kalmar dog motivationen igen. Motvind, motvind motvind i alla väderstrecken kändes det som. Skit också... Jag som skulle glänsa lite med en bra cykeltid. För jag hade bestämt mig att det skulle inte vara någon mening med att spara på krutet till löpningen för jag skulle troligen ändå inte springa fort pga min ömmande hälsena. Och när cyklingen äntligen var över efter knappt 6 timmar så fanns det mycket riktigt inget krut i benen kvar....