Testar man inte, vet man inte....

Vad händer om man tar nattkräm i ansiktet på dagen? Eller handtvål när man duschar? Eller... bevare mig väl.... fotkräm på händerna?

Ibland måste man våga prova för att veta vad som händer...

Så i helgen testade jag att springa ett marathon utan att vare sig vara riktigt återhämtad (ifrån förra helgens Vadstena triathlon Olympisk distans) eller för den delen tränad för att springa marathon....

Och nu vet jag att det inte går riktigt bra. Det är inte "bara" att springa ett marathon. Det är en konst från första steget. Fel i början blir BIG MISTAKE i slutet. Min marathonrutin har försvunnit lika fort som denna sommaren och jag gjorde typ alla misstag man kan göra...

Det var friskt vågat och närapå allt förlorat. Men jag ville så gärna springa Helsingborg Marathon och SM/RM Vadstena triathlon som bara låg en vecka innan. Helsingborg marathon har blivit ett riktigt stort marathon och är så ovanligt som en envarvsbanan. Men fyyyy satiken vilken bana. Det var ca 370 höjdmeter och de var i princip fördelade på de första 25 km. Det var allt från asfalt till grus och lite större stig. Jag gick ut alldeles för hårt (fort) och höll väl ungefär i lite mer än halva banan sen stod det en vägg... En ca 17 km tjock j-ä betongvägg. Det var inget annat än att stånga sig i den gång på gång eller bryta hela möget. Men jag är inte så lättknäckt av mig och hade jag brutit hade jag ju inte heller fått se omgivningarna... Även om det var en ganska smärtsam och inte minst krampartad sightseeing. 

Men medaljen inhämtades och jag lägger detta passet till handlingarna, bryter ihop och går vidare.

By the way... idag går ÖtillÖ. Idag är det 7 år sedan jag gjorde denna bedrift. Jag kan knappt fatta att jag har varit där. 

Löpning och handikapp.... Hur funkar det?

Igår var det äntligen dags för lite löpartävling. Inget stort men åtminstone ett klubbmästerskap. Och jisses vad jag har saknat de här små gemytliga löparloppen som nu för tiden är inställda. Även om jag jobbar med dom allra sjukaste Covid19 patienterna kan jag ändå tycka att det är lite konstigt att alla motionsevenemang ställs in. Det känns lite som att det som är enkelt att sätta stopp för, det gör man. Tex  olika former av motionslopp och friskvård. Det känns väldigt osannolikt att smittspridningen vid sådana tillställningar skulle vara särskilt stor. Dels ställer man inte upp i ett löparlopp om man känner sig krasslig och dessutom är alla dessa lopp utomhus. Kollektivtrafiken däremot.... Den är omöjlig att stopp för, så där får man stå och trängas... I ett litet, slutet utrymme, nästan på varandra.. Nej då tror vissa att man kan ta på sig ett munskydd när man åker bussen och sedan ta av sig det och lägga det i handväskan när man går av. För hur många spritar händerna innan och efter man tar på, och av sig ett munskydd. Och hur många vet hur viktigt det är VAR man är med sina händer på munskyddet. Det går inte att dra ett munskydd med händerna upp och ner från mun, näsa och till hakan...DÅ är det en stor risk att man får viruspartiklar i ansiktet. Antingen från sina händer eller från munskyddet. Jag anser att ett munskydd kan visst skydda både från smitta och att föra smittan vidare men det krävs att man vet hur man ska bära det och INTE MINST hur man ska ta det av sig! Vet man inte det så är det en större risk eftersom man är med sina händer uppe i ansiktet där man absolut inre ska få viruset. 

Nu har snillet spekulerat färdigt och går över till något som jag aldrig lär mig...Nämligen att det är så fasansfullt obekvämt att springa fort på tävling. Jag håller på att flåsa upp lungorna i halsen och hela munnen känns som en öken. Varför i herrans namn vill jag då göra det? Jo för det är så infernaliskt roligt. Och enkelt, eller tja.... enkelt och enkelt var kanske och ta i. För TA I det får man verkligen göra om man är som jag, sekundjägare. Men man behöver iallafall inte mer grejjor än ett par löpardojjor och tjockt pannben. 

Som sagt så var det en så kallad handikapptävling igår. Det innebar att förste man eller kvinna över mållinjen vann. Och så är det ju ALDRIG om man är kvinna på en löpartävling. Det är alltid en kille som korsar mållinjen först. Så bara det var kul. Hela tävlingen byggde på att man visste OCH var ärlig när man uppgav hur fort man trodde att man skulle kunna springa sin sträcka på. Och denna säsongen är det inte särskilt lätt att veta. Man har ju inga tävlingsreferenser över huvudtaget. Sedan spelar ju banprofilen en viss roll också. Så utifrån sin förväntade sluttid blev det en jaktstart. Det vill säga den snabbaste fick starta sist och jaga ikapp startfältet. Klubben hade till och med blandat alla distanserna så oavsett om man sprang 3 varv, 2 eller 1 varv så tävlade alla mot alla. Tävlingsformen funkade alldeles utmärkt till ett klubbmästerskap där både förste löpare över mållinjen prisades plus de som hade snabbaste tid av damer och herrar. 

Jag har sagt det förr... och säger det igen ...Löpare är ett enkelt folk. Ge oss en nummerlapp, en startsignal och möjligen en grillad korv i bröd och kvällen är räddad.

Peace Love and Löparskor 

Ivösjön

I belive I can (Vapor) Fly

Har börjat inse hur mycket jag har saknat att springa tävlingar. Det har nämligen inte varit särskilt mycket "rena" löpartävlingar dom senaste åren. Det har varit fokus triathlon och löpartävlingar har bara känts väldigt jobbiga. Och det är klart att löptävlingar är apjobbiga. I alla lägen! Det är nämligen inte så att de är mindre jobbiga för att man tränar mer utan förhoppningsvis "bara" jobbiga under lite kortare tid. Men det är så häftigt att ha lärt känna sin kropp så väl så att man känner var gränser till andra sidan går... Det vill säga den röda sidan... på andra sidan tröskeln vill säga.

Jag har också alltid skrutit om att löpning är en rättvis idrott. Öga för öga ….tand för tand...svett för svett... Det är inga kolfiberramar eller tjocka plånböcker som gör att man kan köpa sig tid. Eller...…?

I lördags sprang jag Jämjöhalvan. En halvmara på asfalt och grusväg. Jag tog mina lätta Asics DS Racer för att få ett lätt steg. På bekostnad av viss dämpning och en del mer smärta i vaderna efteråt förstås. Men vad gör man inte för att tjäna några sekunder på den lilla vikt man slapp lyfta med fötterna. Efter målgången satt vi några stycken och diskuterade den nya omtalade NIKE Vaporfly skon som är svindyr och som sägs vara något utöver det vanliga. Det sätts banrekord runt om i världen och segrar tas hem och vad har de på fötterna? Jo NIKE:s High Tech SuperDuper dojja. I min löparvärld av rättvisa och dravvel om samma spelregler kanske är historia. För tekniken i denna sko består både av kolfiber och någon form av frånskjut i hälen som gör att man springer snabbare. Såklart kommer denna tekniken att utvecklas. För alla vill ju sälja skor som är snabba och vi vill ju inte minst köpa dom! Men var går gränsen? Kommer man att tillåta vilka skor som helst eller blir det kontrollerat i framtiden? Det är ju trots allt uppenbart att det finns sekundrar att tjäna.... och pengar att förlora... Skorna kostar ca 3000 riksdaler och sägs bara fungera i ca 25 mil...

Nu tar jag ett nytt steg

När den ena skadan ersätter den andra och löpningen är förenad med smärta är det väldigt lätt att tappa sugen. Man vill bara ge upp och lägga sig ner och äta praliner och tycka synd om sig själv. Men det är ändå glädjen och lusten med löpning som gör att man fortsätter att springa. En gång löpare ....alltid löpare... Jag gillar visserligen cykling men kan fortfarande inte få ut samma härliga känsla under ett cykelpass som jag får när jag springer.

I februari i år fick jag en muskelbristning i högervaden. Jag har aldrig någonsin haft så ont i en muskel som jag hade då. Jag kunde knappt gå. Då fanns det tankar på att jag aldrig någonsin skulle kunna springa igen. Jag började tänka "propp i benet" och funderade på om jag skulle borde söka sjukvård....Hade någon frågat mig hade jag förmodligen gett rådet att få det undersökt. Men när det gäller en själv är det mycket svårare. Men jag ringde i allafall sjukvårdsupplysningen för att höra vad dom tyckte. En halvtimme senare satt jag på akuten..... Misstanke om propp i benet! Men efter blodprover och ultraljud kunde det dock uteslutas och min egen diagnos "muskelbristning" blev bekräftad... Efter 2½ månad kunde jag äntligen börja springa så smått. I maj månad fanns det hopp om att komma tillbaka i löpardojjorna. Jag testade att springa Stockholm Marathon i början av juni och det funkade någotsånär och vaden blev faktiskt bättre efteråt.

Några veckor efter Stockholm Marathon så kom nästa smärta. Denna gången i vänster hälsena. Jäkla skit...Då tänkte jag att nu är det kört. Det är inte meningen att ska springa mer....Och som lök på laxen så sprang jag och ramlade på en traillöpning och slog i bröstkorgen så illa att jag troligen  bröt ett eller ett par revben....

Men kroppen är konstig ...för när det väl gäller så går det att förtränga vissa saker... Så när det var dags för SwimRun-tävlingarna Rockman och ÖtillÖ så blev det start och även målgång på båda.
Men därefter sade det stopp...Hösten har gått åt till att återhämta mig. Vilket jag har haft svårt för att acceptera. Men nu när jag tittar tillbaka på året som har gått kan jag nog förstå att det har funnits anledningar både till skador och den otroligt långa återhämtningen som varit under hösten.

Men nu har jag tagit ett nytt steg. Från neutralt till pronation. Hur gick det till egentligen? Jag fick ju en löpstegsanalys gjord för 10-12 år sedan och då fick jag besked på att jag har ett neutralt löpsteg. Mina trotjänare har varit Asics Nimbus sedan dess. Men när någon tittade på mitt löpsteg under ett träningspass i höstas och ifrågasatte starkt mitt val av skor så gick jag och ställde mig och gjorde en ny analys på mitt steg. Och det var ingen tvekan... JAG PRONERAR och till och med ÖVERPRONERAR!!

Så nu har jag nytt steg, nya skor och ny tilltro....
Första rundorna med skor för pronation kändes lite konstigt. Jag fick lite småont i vaderna och tårna somnade men nu när jag sprungit flera mil i dom så känns det riktigt bra. Hälsenan är redan mycket bättre och hoppets låga har tänts.

Jag vet inget om tur....

 

Äntligen har termometern letat sig upp till tvåsiffrigt...typ 5,5 grader (?)...och cykeln har gränslats utomhus för första gången. För mig är det  nästan som ett kosläpp och det är extra välkommet i år, då jag fortfarande inte är riktigt bra i min vad och löparskorna är "aja baja....". Vinterns träning har fokuserat på löpning och simning och därför har nötandet på den stillastående cykeln i det alldeles för röriga förrådet varit på tok för dålig. Vilket i och för sig varit målmedvetet då två stora SwimRun tävlingar är säsongens mål. Det som inte fanns med i planeringen var att jag skulle drabbas av en skada i min vad....Så just nu, efter nästan 4 veckors försök till återkomst, känns det som att jag har glömt hur man gör när man springer.. Hur var det nu....? Ja, just det så var det ju; flytta ena benet framför det andra och repetera, repetera, repetera.....

Simningen däremot, går bra. Jag har hunnit simma en hel massa Open Water redan...Jajamensan, på en kanarieholme...Öppet vattensimning är verkligen belöningen för alla tradiga, oglamorösa simpass i klorbassängen, där det enda man kan roa sig med är att följa kakelfogarna och räkna gamla plåster som flyter omkring. Nej, tacka vet jag havet och allra helst ett salt, glittrande hav i soluppgången. Då inser man hur tacksam man ska vara för att ha möjligheten. Möjligheten att kunna röra på sig, vara frisk och vara glad för det lilla.

 

 

Men trots att jag är tacksam och nöjd med att "bara" kunna träna så är det väl ingen som har ungått att förstå att jag gillar ju även att bli bättre, få höra ett startskott, springa över en mållinje och överträffa mig själv då och då. Och för att göra det krävs träning. Träning som inte alltid är så glamorös som ovan beskrivna. Dom allra flesta träningspass är ju trots allt ganska oglamorösa och det finns inga genvägar. Det är bara att göra. Och ju fler oglamorösa, skitjobbiga och tuffa träningspass jag lyckas genomföra desto mer glamour blir det definitivt på tävling.....

Så jag citerar Ingmar Stenmark;
"-Jag vet inget om tur, bara att ju mer jag tränar desto mer tur har jag...."

/Peace, Love and Löparskor

Löpning, snor och fåfänga....

Att springa långpass med en smärtfri förkylning och lite snor är oftast inga hinder. Bara man inte har ont i halsen eller feber och håller nere tempot så pulsen är på en behaglig nivå. Då är lite snor oftast inte något hinder. Däremot finns det andra problem med att springa med en förkylning....åtminstone om man är som jag. Det vill säga samtidigt som mina armhålor börjar fuktas av svett så börjar jag att spotta, fräsa och snora till höger och vänster. Ja, precis sådär gräsligt, okvinnligt, rakt ut i luften och utan en enda tanke på att det kan upplevas som lite äckligt... Men jag kan inte hjälpa det. Det är bara något som sker. Och är man då förkyld kan det komma ut mer än vad som är lämpligt och kanske, bevare mig väl...på fel ställe......

Är det någon som vet och är van vid min dåliga vana att bete mig som än snorfontän, så är det finaste Lotta Järnviljan. Hon reagerar knappt (!) längre.
På helgens långpass var tyvärr inte Lotta med. Jag hade sällskap av några som kanske inte är riktigt lika luttrade av mitt beteende. Men med min förkylning som jag dras med just nu var det extra nödvändigt att fräsa lite....Måste man så måste man....
Och det brukar ju gå bra, åtminstone tror jag det... I söndags gick det också bra ända tills jag kom hem och tittade mig i spegeln och upptäckte att det satt en minst 15 kilometer gammal snorloska fastklistrad på min vänstra kind....
Joråsatte....Fåfänga och löpning är så skönt långt ifrån varandra man bara kan komma....

"Sju rockar kallt"....

....eller åtminstone "tre tröjor och vintertightskallt"....
Går det verkligen att springa när det är så kallt?

Jamen det är väl klart att det gör! Kylan är inget problem för löpning överhuvudtaget! Tvärtom så skulle jag vilja säga att löpning och skidåkning är dom bästa utomhusträningarna när termometern börjar krypa under minus 10 strecket. Det enda problemet med just löpning är underlaget (okej det finns fler problem men dom hör mer ihop med fåfängan...) Det finns en uppsjö av bra skor och dubbar man kan använda för att få säkert fäste i snö och på is. Det svåra är bara att välja rätt skor vid olika temperaturer och underlag.
Jag tycker att trailskor funkar hyfsat på lössnö. Dubbar, antingen dubbade skor typ Icebugs eller lösa dubbar som man skruvar i sina vanliga löparskor, är bäst på hårt packad snö eller is. Men när termometern smyger ner mot 10 minus är halkan oftast inget problem. Då är underlaget så strävt av kylan, att fästet oftast är riktigt bra.

Och om det för en gångs skull är snö och kallt här i södern så är det som balsam för själen att ge sig ut och springa i vinterkvällen i ett snöspritsat landskap där en måne skiner genom trädtopparna och får snön att glittra värre än en askungeklänning...

Kylan är helt klart hanterbar så länge det inte är kallare än minus 15. Det som dock inte håller vad de lovar är de dyra dagkrämerna till ansiktet som man sätter sin tilltro till i min respektingivande ålder.... Ja ni vet, antirynk, antitorr och antiallt.....Nej, löpning i 10 minusgrader kan inte ens den finaste dagkrämen rå på.....Men herre jisses.... en rynka mer eller mindre. Vad gör det? Det ska synas att man lever eller rättare sagt att man har levt ett tag.....

/Peace Love and Löparskor

En extra timme till förfogande

 

Vaknade i morse och insåg att jag hade en HEL timme extra på dygnet! SMS:ade till Lotta och föreslog ett långpass nere vid havet. Hon är aldrig sen att hänga på, och det är guld värt!
För 4 veckor sedan simtränade vi i samma hav vilket vi inte tyckte var så konstigt men däremot att vi lyckades göra en Ironman i Barcelona för tre veckor sedan....Hur sjutton gick det till? Benen kändes ju som ett dåligt second hand köp idag! Det hade aldrig gått att göra idag kan jag säga! (Okey jag erkänner....Att jag sprang Växjö Maraton för en vecka sedan kanske har något lite med saken att göra. Men det har jag inte talat om för någon och tänker inte göra heller... ;-) )

Nu har vi höstlov och vi får väl se om mina små underverk har tid att spendera lite av lovet med mig.....Får väl se vad jag kan locka dom med.....Det går nog inte med långpass i alla fall :-)

Tävla sig i form.....

När man håller på med triathlon och löpning och är en lika stor tävlingsnörd som jag, så åldras man i 5 års-cykler kan man säga. Man tävlar i sin åldersklass som är med 5 års intervaller. Dvs i kvinnor -35, -40, -45 osv. Och om jag befinner mig nånstans i mitten av en åldersklass och får frågan om min ålder, så får jag ofta räkna på fingrarna och tänka efter hur gammal jag är. Eller så svarar jag helt enkelt K40....I alla fall till de som talar samma "svett- och tävlingsspråkspråk" som jag.

Men om man nu har kommit upp i en respektingivande K40-klass och däröver så är uthållighet det som är allra lättast att träna upp. Snabbheten och explosiviteten är däremot svårare. Så för att bli snabb måste man träna på att vara snabb. Och hur gör man det svårast(?)....Jo på tävling såklart! För det känns väl aldrig så svårt att springa som på just tävling. Och på ett kortare lopp som till exempel Orderinvestloppet igårkväll så är det fullt ös hela tiden. Efter första kilometern håller man på att svimma bara för att man har dragit igång ferrarin på alla cylindrarna. Efter ytterligare några kilometer får man tunnelseende och det ända man tänker på är att "tänka positiva tankar". Intala sig själv att "det här är kul och inte alls jobbigt, blodsmaken i munnen är bara inbillning". När man sedan har sprungit ungefär halva loppet vilket igår betydde 3,5 kilometer och tankar som "Nä fy fanken vad håller jag på med, låt dom andra springa tills dom dör men jag skiter i det, jag slinker in på pizzerian mitt i backen istället...." Då plötsligt händer det där magiska att peaken är nådd och nedräkningen av kilometrarna kvar till mål har börjat. Då växer kohornen ut på undertecknad! För inte fasen ska jag ha sprungit första halvan och ha blivit så trött till ingen nytta! Bara för att hjärtat håller på att hoppa upp i halsgropen, kan jag ju inte förstöra alltihop och slå av på gasen på sista halva delen av loppet. Nej någon ordning och reda får det vara. Så då är det "bara" att stå ut, bita ihop och tänka "ju fortare jag springer desto kortare blir lidandet......Jag svimmar när jag kommer mål men det gör inget bara jag har gjort mitt allra yttersta just denna dagen....."
Efter målgången när man tittar på sin sluttid så får man förhoppningsvis en "aha" upplevelse om att det var därför jag höll på att spy efter halva loppet och framför allt att det var värt det! För en sådan sluttid på den distansen hade jag aldrig kunnat åstadkomma just den dagen om jag hade sprungit ett snabbpass ensam hemma

Så att tävla sig i form är en alldeles förträfflig variant av träning. Och eftersom jag i grund och botten är bekväm och ganska lat så finns det inget som kan få mig att pressa mig så som när ett startskott har gått. Även om jag vet att det förmodligen bara blir ett par håsor i pris (vilket det också blev igår....), så har jag fått ett träningspass som jag aldrig skulle kunna åstadkomma ensam hemma. Och när det är som allra allra jobbigast så ringer Mr Spinning El Diablos citat i mina öron; "HÅÅÅÅÅLLLL UUUUT, DET ÄR NU TRÄNINGEN GÖR NYTTA!!!!"

Resultat Orderinvestloppet hittar du HÄR

De é bare å löp...

Jag har definitivt blivit varse om att kunna springa milen på runt (och helst under) 40 minuter handlar om mycket mer, än om att "bara" springa snabbt.... Under alla år jag har tränat löpning så har det räckt att jag har sprungit fortare på träning så har det gett ett resultat på tävling. Men nu är ju min personliga löputveckling utdragen på onödigt många år, och det har i gengäld gjort att utvecklingskurvan tacksamt fortfarande pekar uppåt. Dock är det svårare att hålla den uppåtgående trenden i liv när man kommer ner i kilometertider på 4,00-4,05. Vad krävs då för att komma ner under 40 minuter på milen? Ja jag är kanske inte rätt person att uttala mig om det eftersom jag fortfarande inte har lyckats. Men en sak vet jag, och det är att det krävs hård, genomtänkt och målinriktad löpträning. Det krävs styrketräning såsom löpskolning och backträning. Det krävs intervallträning med långa intervaller för att höja sin mjölksyratröskel och korta intervaller för att träna på att springa snabbt. Och det krävs att man kan utföra tuff träning och hålla sig skadefri. Man kan lätt tro att det oftast är hjärtat, dvs konditionen, som hindrar en från att springa snabbt. Men det räcker inte att bara ha en god konditionen...Man måste ha styrka och teknik att springa snabbt också. 

Ajamen det låter väl inte så svårt....eller... ;-). Det är absolut det som är det bästa med löpning! Att något som är så infernaliskt lätt kan vara så helsikes svårt...

Men dagens tips för att få lite ordning på sin löpteknik kan vara att låta någon titta på hur man springer och ge tips på vad man behöver förbättra för att få mer fart med sig.

De tips jag brukar få om hur jag kan förbättra min löpteknik är:

Nr 1 (ALLTID!!): Armföringen. Jag ska inte pendla med armarna som i ett kors framför kroppen utan istället pendla fram och tillbaks längs med sidorna på kroppen. Och varje gång jag tänker på detta så får jag automatiskt en bättre fart.

Nr 2 Fotisättningen. Landa på på främre delen av foten, under knäet/höften

Nr 3 Våga "stampa" hårt ner i underlaget för att få bättre fart uppåt och därmed framåt

Nr 4 Tänk uppåt framåt med kroppen

Nr 5 Skjut fram höften och bröstet och löp avslappnad i axlarna

Och förresten jag glömde att säga.....Glöm inte att ha kul annars är det inget roligt.... oavsett hur snabbt det går!!

Oväntat besök ....

 

 

Herre gud, vad 3000 stackars meter kan vara jobbiga....Hjärtat dunkar så att man tror att det ska

hoppa upp i halsgropen och kroppen skriker STANNA!!!!

Som mitt förra inlägg avslöjade så hade jag (eller rättare sagt Mc Run-appen) en målsättning på 11,27 på dagens DM tävling 3000 m. Det skulle betyda 3,49 tempo och 1,31 per varv. När startskottet gick kom dock tävlingsdjävulen på besök och sa "TA RYGG, TA RYGG!!" Och djävulen, han lyder man, (åtminstone om man är som jag) så jag tog en rygg som kändes rimlig och den höll jag i 3½ varv. Och ärligt talat så tänkte jag under dom tre varven; "fy fanken vad smart jag är, hon framför mig får ta vinden, här ligger jag och lurpassar och snart går jag om......" Om jag tänkte på kilometertider eller varvtider?? Nej inte ett dugg....
Jag hade nog lite otur när jag tänkte och det straffade sig efter ca 3 varv. Det hade givetvis gått för snabbt för mig och mjölksyran var väldigt nära. "Ryggen" försvann och jag fick tunnelseende och blodsmak i munnen. Jag hade inte en suck att hänga kvar...
Men då ändrades min målsättning till att släppa ryggen framför och att hålla min egen fri...Och det gick ju bra i alla fall. Ingen sprang om mig och jag fick ett DM brons.
Det är bara att konstatera att Mc Run appen hade fel. Idag gick det inte snabbare än 11,38 vilket betyder ett snittempo på 3,52 /kilometer. Men trots allt dravvel här om tider hit och dit så är jag ju sjukt nöjd och tacksam. Man kan inte vara nåt annat!

Att springa bana är fruktansvärt nervöst. Man har ingenstans att "gömma" sig och allting verkar vara så proffsigt. Man får en alldeles egen tidtagare som ropar varvtider och även hur många varv man har kvar. Det finns verkligen inte så mycket annat att fokusera på än att just flytta benen och bara bita ihop. Dock är banlopp inte min melodi egentligen. Men jag har gjort det några enstaka gånger tidigare och det är utan tvekan kul att utmana sig att springa på den berömda gränsen och få känna sig lite som en proffsig friidrottare. Och den där "djävulen" gör att man kan pressa sig långt utanför de gränser som finns under ett träningspass.

Så summan av kardemumman är; bli vän med djävulen, våga testa nya grejer och för guds skull HA KUL annars är det inget roligt!!

På banan igen

På torsdag ska jag springa 3000 m på bana. Och idag kom det ett meddelande från en god vän som skrev "- Såg dig i startlistan. Sånt där brukar du väl inte du springa!?" Nej, just det. Tänkte inte på det....

Har funderat lite på hur sjutton jag ska lägga upp detta...3000 m är långt men ändå inte...Det gäller ju att våga "ta i" redan från början och hitta den där magiska tröskeln. Helt enkelt springa så fort det bara går, utan att få mjölksyra. Eller ja....helt enkelt, lär det ju inte bli.
Men för att ändå få en liten hint om vad jag ska ha för tempo så använder jag Mc Run:s app i telefonen. Där knappar jag in en aktuell tävlingsfart tex 5000m eller 10 km också omvandlar den det till ett tävlingstempo. I samma app kan man även få önskvärt tempo i sina olika intervallträningar. Genialiskt eller hur!

Så hur ska jag springa 3000 m om jag litar på appen? Jo, jag ska hålla ett tempo på 3,49 vilket landar på sluttiden 11:27.

Den som lever får se...

AB och PB

Idag har jag "finsprungit"....
Med det menar jag, att jag i morse satte på mig lite mascara, borstade håret och tänkte lite (!?) mer på att jag inte borde spotta och snyta ut snor till höger och vänster.
Jodå, jag skärpte mig ordentligt på Maxiloppet i Bromölla idag. Jag snorade inte en enda gång! (Okey spottade gjorde jag, men inte PÅ någon i alla fall).
Jag sprang 10 kilometer. Det är en distans som jag tycker är väldigt svår, men som faktiskt börjar det bli roligare och roligare. Jag börjar äntligen få lite kontroll på fart och att springa med eftertanke. Idag hade jag gett mig fanken på att jag inte skulle jaga några toppluvor, eller några andra toppar heller för den delen, utan istället starta och hitta det tempo som jag trodde jag skulle kunna hålla i 10 kilometer. Allt för att se om vinterns alla kvalitetspass har gjort någon skillnad. Direkt efter start hamnade jag i en liten klunga på 4 personer som hjälpte mig hålla ett tempo på ca 4,08/km. Första varvet gick lätt och vid varvningen, efter 5 kilometer, var självförtroendet på topp. Då tappade två stycken i vår lilla klunga och jag försökte bita mig kvar i han som var farthållare i vårt lilla gäng. Han fick ett försprång på ca 10 meter i motvinden så jag hade egentligen inte så mycket hjälp av honom, men det var åtminstone en rygg att jaga.
Hur gick det då? Har jag förbättrats av vinterns alla intervallträningar? Jodå, hela 12 sekunder bättre har jag blivit.....Herre Jisses.... 12 sekunder. Fattar ni.... 12 sekunder! Det är 1 sekund och 2 tiondelar snabbare per kilometer än min snabbaste miltid! Vad är 1 sekund per kilometer? 1½ steg kanske?Men nej då, jag é inte bitter... Det är bara att bryta ihop och komma igen ;-)

Nej, tacka vet jag Lotta Järnviljans prestation idag! Där kan man snacka utveckling! Hon förbättrade sitt personbästa med 4 minuter! FANTASTISKT!!



HÄR kan man hitta resultatet

Men man kan ju inte vara något annat än glad för ett PB (personbästa) även om det bara är 12 sekunder! AB (antibiotika) är också något jag är väldigt tacksam för idag!  Halsfluss in da house...
Dock inte i min hals, ännu.
Där jag går, går också handspriten....

Löparna är billiga i drift!

Huvudet vill mer än kroppen kan....

Om Marathonlöpare är löparsportens små nätta och ettriga golfbilar så är banne mig orienterare och traillöpare bulldozers som tar sig fram överallt oavsett underlag. Otroligt att man kan springa så snabbt som många gjorde på Åhus TrailRun i lördags.

 

För mig gjorde den där förbenade nummerlappen på magen, i vanlig ordning, att huvudet blir så dumt så att den stackars kroppen får lida. Jag tror att dom där två snart får ta och göra upp.....Mitt huvud och kroppen alltså.

Det var nog ca 250 löpare som startade i ÅhusTrailRun i lördags. Mina farhågor om att det skulle bli trångt i starten var helt onödiga. Arrangörerna hade såklart tidtagning med sportidentpinne så vi startades på en rad, i förhållande till vår kilomtertid på 10 km landsväg och tidtagningen gick igång vid startpasseringen. Så det var inte trångt över huvudtaget!

När starten hade gått så sa mina ben till huvudet; "- Ta det lugnt, ta det lugnt, stressa inte, det är vi, benen här nere, som ska göra jobbet och vi behöver spara på krafterna till sanden......"
Huvudet däremot, sa till benen; "Herregud vad långsamma ni är, har ni ingeting att komma med?? Kolla där, hon med den rosa toppluvan springer ifrån er, kom igen spring ikapp!! Slöfockar är ni båda två!"

Nåja, det tog några kilometer sedan hade benen och huvudet kommit någorlunda överens om ett tempo som passade båda..... När stranden kom första gången så var mitt vägval att springa på den lilla strandremsa där vågorna slår in. Det kostade ju såklart både våta skor och strumpor men var helt klart till fördel att få lite bättre fäste under skorna. Det här konceptet var dock väldigt kortvarigt då banan ganska snabbt vände upp i sanddynerna igen. Och i sandynerna sprang man upp och ner i hålor. Och utan att ljuga så sjönk man ner en decimeter på många ställen. Och på de partier som det inte var sand på så var det backar. Korta men branta. Ja, som sagt kroppen fick lida.....

Undertecknad blir omsprungen ca 1,5 km innan mål

Men eftersom jag är som jag är....så betyder svett och mjölksyra nöje för mig (ja, jag vet...... det finns dom som tänker tvångströja....men sån är jag ;-) . Så jag tyckte förstås att det var superkul! Man var tvungen att vara i myllan både med fötterna och huvudet så det var definitivt inga 52 minuter som jag kunde lösa några "världsliga problem" på.  Det var inte många likadana vågräta fotistättningar under dom 10 kilometrarna, så tankeverksamheten gick åt till att se var fötterna skulle sättas ner.

Sandynerna

 

Efter start försvann den "rosa toppluvan" lika snabbt som en avlöning. Och den rosa toppluvan ÄR snabbare, det vet jag, men mitt huvud ville göra att försök att hänga på... och ja ni vet..... huvudet styr jag inte över  ;-). Men jag är nöjd med min insats. 5:a bland damerna och utan en "suck" på tätkvartetten.  Resultatet finns här.


Det är alltid lika häftigt och imponerande att komma ut på tävlingar som är arrangerade av orienteringsklubbar. Det är äkta människor det.....Där går funktion före fåfänga kan man säga. På tävlingsområdet är "ryggsäcksstolen" en lika given asseccoar som hörlurarna är på en marathontävling. Man kan inget annat än att älska löpningens alla kontraster!



 

Damerna fick det lyxiga duschrummet!

Åhus TrailRun... I´ll be back!

Snart dags för årets första nummerlapp på magen

Snart är det dags för årets första löpning med nummerlapp på magen. 28 februari är det nämligen premiär för Åhus Trail, ett alldeles nytt lopp i mina hemmatrakter. Det arrangeras av en orienteringsklubb och då lär det bli "åka av"...... För har arrangörerna döpt det till trail och är tillika orienterare kommer det att bli så nära obanat som det bara kan bli, men ändå med en snitsel att följa. Alltså spännande och KUL!
Men för säkerhets skull var jag med på den provlöpning av banan som erbjöds förra helgen. Allt för att slippa få en massa onödiga överraskningar under det riktiga loppet.

Och, jo visst var det som jag trodde. Upp, ner, ojämnt, stockar, sanddyner och grymt jobbig bana. Men ändå ganska schysst lagd för att vi med vanliga vrister ska kunna behärska stegen utan att vricka fötterna av oss eller syna gräsrötterna på nära håll.

Så här kommer lite "Insideinformation" till er som inte var där:

Banan är en varvbana på 5 km.
Varvet börjar med en kort, lite bredare gångväg uppför, som sedan övergår i en smalare stig. Om man inte är orienterare så kan det vara svårt att springa om andra löpare där banan är stig. Så håll dig långt framme i starten om du inte kan springa om ute i terrängen. Efter ca 1000 m blir det obanat ut på skogsgräs en kort sträcka och sedan ut på stigar igen. Efter ungefär 2,5 km går banan ut i sandynerna och ner på stranden. Det är inte särskilt långt i sanden, kanske 400 m, men det suger musten ur en totalt....Helt omöjligt att få ett frånskjut (alltså om man är som jag, van vid fasta underlag).
Det är två korta strandlöpningar på varvet och efter den sista börjar den jobbigaste delen av banan.  Då har man sprungit ca 3,5 km och banan börjar gå upp och ner för branta backar. Inte så långa men en av dom var så brant att man kunde dra sig upp med hjälp av träd som stod mitt i backen! Sista 200 metrarna innan varvning går nedför.

Det var ca 100 personer som var med på provlöpningen och det tog ca 3 km innan det blev plats för att springa i sitt eget tempo. Så det kommer att vara trångt i början. Så vill man springa snabbt så starta långt fram!
Det var en fantastiskt rolig och utmanande bana. Det krävs mycket löpstyrka för att orka hålla farten på dom olika underlagen och jag tror att det kommer att märkas tydligt vilka som brukar hålla en karta i handen.
Det fanns vitmossa på flera ställen på banan och denna fina mjuka mossa är glashal (oavsett om det är varmt eller kallt ute) och där hjälper dubbar på skorna föga. Men på övriga delar av banan var det nog en fördel att ha trail- eller orienteringsskor. Jag sprang i mina Salomon Speed Cross som funkade helt okey. (Det kan ju bli spännande om det blir snö....)

Under tiden jag sprang banan gjorde jag vissa ljudiakttagelser och kom fram till följande:

Om det låter så här runt dig på banan:
Helt tyst förutom lite knak och brak till höger eller vänster utanför trailen/stigen. Så är det troligen en orienterare som springer om OCH som förmodligen filmar samtidigt!

Helt tyst och emellanåt hörs skrik som till exempel OOOPS, AJJJ, F-N, J-LAR, SHIT . Då är du sannolikt i närheten av en asfaltslöpare som är djupt koncentrerad på varje fotisättning men som misslyckas då och då

Plötsliga höga kommentarer som till exempel "GREN", "HINDER", "GROP" . Då har du en cyklist på banan som varnar efterkommande för hinder på vägen.

Jag kommer med all säkerhet låta som den i mitten.....

Äntligen ägglossning...

Som jag har väntat!! Och längtat!! Hela vintern har jag gått och hoppats på att "idag lossnar det". Men äggen har suttit långt inne denna vintern....
Men så igår hände det plötsligt! Ett ÄGG i hönsredet!
Tack HönaPöna. Äntligen, lite rediga och goda ägg!

När det gäller träningen så rullar det på, som man brukar säga....Jag tränar så mycket som kroppen pallar och på en nivå där jag tycker att det är roligt. Det är väldigt skönt att ha klarat av den "tråkigaste" träningsperioden" på året och ha lusten i behåll. Ja, för inte ska jag väl sticka under stol med att det är inte alltid superkul att ge sig ut i blåst, kyla och mörker under vintermånaderna. Och ofta är man lite småkrasslig och virusen avlöser varandra. Men nu börjar man se ljuset igen...Fram till 17:30 klarar man sig utan pannlampa. Det finns hopp om en vår detta året också.

Man kan ju lugnt säga att det är en "löparboom" utan dess like just nu. Plötsligt har man gått och blivit en trendig träningsfreak utan att man själv har fattat det. Det är löpargrupper, löparcoacher, löpartidningar, löparevent, löparläger och ett löparmode som inte har några gränser. När jag började träna och springa lite lopp ansågs man nog vara lite nördig.... (av de som inte själva ägnar sig åt löpning alltså). Och visst var det kanske inte lika "hypade" människor som sprang och inte lika storslagna tävlingar som nu, men det var precis lika trevligt! Dom allra roligaste tävlingarna är egentligen dom lite mindre loppen som arrangeras av småklubbar som brinner för sitt intresse. Där får man springa en runda som kanske går ut i fin natur och på ställen som man aldrig skulle sätta sin fot annars. Kanske får man en medalj när man kommer i mål och har man tur (eller snabbhet) så vinner man en bal toapapper eller ett par strumpor.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Löpare är ett förbannat enkelt folk. Vi behöver inga stereoanläggningar med Avicii på högsta volym innan starten går och inte heller stora uppblåsbara reklamlportaler att springa i mål under. Vi nöjer oss med likasinnade, en startlinje, lite snitslar och en mållinje. När vi sedan har fått en startsignal så står vi själva för nöjet.....

                                                               /Peace, Love and Löparskor

Löpande träning

Ibland (läs ofta) när jag är ute och springer så känns det tungt, jobbigt och helt hopplöst. Det är liksom som att min träning står och stampar på samma ställe. Det händer inte ett skit! Jag vill ju att benen ska kännas lätta och att jag ska få lite "kred" för allt slit....

Sedan träffar man människor som springer en gång i veckan och kubbar om en på intervallpassen...
Jag väntar numera på att någon ska komma på det: "Sluta träna och bli snabbare på milen" står det  snart på alla träningssidor.....
Nej....jag tror inte det....

Men om man lägger mycket tankar på dom passen så är det lätt att ge upp. Så gör inte det! Tänk istället att: "för dagens form var detta ett bra pass. Nästa kommer att kännas bättre!"

Det ÄR jobbigt att löpträna och framförallt så SKA det vara jobbigt att springa! Oavsett om man tränar för att springa snabbt, långsamt, kort eller långt så kommer alltid de pass som är kräkjobbiga att finnas. Och ofta (konstigt nog) är det dom passen man minst anar som kan vara så där infernaliskt jobbiga. På intervallpassen är man förberedd, då ska det göra ont. Men när ett vanligt lugnt distanspass känns som att det är det första löppasset man gör på tre månader kan det vara en helt oförberedd känsla. Då är det lätt att man tappar allt löparsjälvförtroende! Och då är det viktigt att INTE ta med sig dom negativa tankarna på nästa pass! Eller kanske till och med skjuta upp nästa pass lite längre för att det var inget roligt på förra....

Så när det gäller löpning får man inte vara för hård mot sig själv! Det är ingen dans på rosor alltid att löpträna. Det är väl därför jag gillar det så skarpt! Det är faktiskt en utmaning varje gång! Och vad gör det, om man hasar sig fram på tandköttet då och då eller om tungan hänger längs med knäskålarna och det ända man tänker är; "herre jösses det är nog inte meningen att jag ska träna löpning jag döööööör innan jag är hemma".
Så trots att det känns så här ibland så älskar jag att kalla mig löpare. För det som skiljer ut en löpare från mängden är att löparen inte låter dessa tankar påverka träningen utan man ger sig ut igen och igen och igen....
Och oavsett om ett löparpass har varit svinjobbigt, smärtsamt och alldeles för långt så VA NÖJD MED DIG SJÄLV, DET ÄR DOM PASSEN SOM GÖR ATT DET KOMMER ATT GÅ LÄTTARE NÄSTA GÅNG.
Och jobbigt.....ja, det är det för alla

/Love Peace och Löparskor

Kul utan Jul...

Idag borde jag nog ha julstädat lite, kanske bakat pepparkakor, lagt lutfisken i blöt och eventuellt tvätten också eller kanske skulle jag gjort julkorv eller någon annan sylta.....
Men icke....trots att julen närmar sig så stod det ju faktiskt "Upplevelselöpning på Skåneleden" på schemat. Julkorven och det där andra fick vänta.
Om jag var ensam??? Nejdå!!! Vi var 13 stycken som trotsade alla "julmåsten" som istället tog bussen i morse till startplatsen i Simrishamn för att därifrån följa dom orangea vägvisarna upp till busshållplatsen och våra parkerade bilar norr om Brösarp.

Den första deletappen mellan Simrishamn och Kivik var helt sanslöst vacker. Större delen gick längs med kusten och genom de små pittoreska fiskebyarna Vik och Baskemölla.
För att inte tala om Knäbäckshusen som kan liknas vid en söderhavsö med träd hängandes ner över vattnet.
Etapp 5 graderas som "svart", det vill säga kuperad terräng, branta partier och naturstig och när vi nådde Stenshuvud kändes det i benen och då hade vi bara sprungit 12 kilometer!
Där var det någon som hade beställt hämtning och vi andra fortsatte löpningen norrut. Efter ytterligare 8-9 kilometer nådde vi Kivik och då övergick leden till etapp 6 Kivik - Vantalängan som skulle leda oss upp till den busshållplats där allting startade några timmar tidigare. Den etappen var röd vilket innebär varierande terräng med mer än 50% på naturstig.

Strandlöpning söder om StensHuvud

 

 

Vilken fantastisk löpning och upplevelse jag fick idag. Alla som var med fullföljde så långt som man hade tänkt sig och det var bara en och en annan orienterare som "gick i backen"....
Med andra ord var detta en riktig bra dag i december trots att det varken blev korvstoppning eller pepparkakshus...

Det skulle ju vara Sol på Sunday...det hörs ju på namnet!

Hur ska jag kunna tala om att jag var ute och sprang på Skåneleden i söndags. Det var ju ösregn och inte ens hundar ville gå ut....Vad ska folk tro...Lämna stugvärmen och låta bli att helga vilodagen...

Men datumet var ju spikat sedan länge och vad kunde vi göra åt vädret...Inte ett skit. Bara att gilla läget. Det vore ju förfärligt om Tony, som var initiativtagare till söndagslöpningen, skulle stå själv med alla muffins, kaffe lättöl och allt annat som han alltid bjuder på när han drar ihop ett gäng till sina långpass. Nej, det var bara att bita ihop och ge sig av till Piratens P-plats där vi skulle mötas på morgonen. Puuuuhhhh....det var inte bara jag som kom. Det fick mig att känna mig lite mindre galen...

 

Sedan följde 37 km episk löpning...nej nej jag bara skojade....Det var 37 kilometer helvetisk löpning i ösregn, lera och på översvämmade stigar. Men med trevligt sällskap var det ändå en fantastisk upplevelse. Ja, galet eller hur. Men jag vet att det finns folk som förstår vad jag menar.

Brösarps backar



Skylade från regnet några minuter i Vantalängans stuga

Nej det är ingen rökig Whiskeybar....

 

 

 

Verkeån

Gårdagens lärdom:

(dock enbart genom att måla upp "fan" på väggen)

Aldrig ge sig av på denna typen av löpning utan tryckförband i form av daurbinda.

Att falla på spetsiga stubbar kan vara förödande och ett tryckförband kan behövas för att stoppa en ev blödning

Alltid ta med någon form av värmefilt typ foliefilt.

Det går blixtsnabbt att bli nerkyld om man skadar sig och inte kan hålla värmen

Ta med nödproviant i form av energigel, bars att ta när orken tryter

Va säker på att ha tillräckligt med batteri på mobilen så att du kan ringa efter hjälp

Det kan hända mycket. En "enkel" stukning kan göra att du inte kan ta dig tillbaka till startplatsen.

Lås inte in alla sakerna i en bil (tex alla de andra löparnas bilnycklar....)

 

Att springa på Skåneleden är otroligt bra terrängträning. Kan verkligen rekommendera det. Men gör inte det i ösregn.....

 

Favorit i repris

Nu är det.dags igen. Anmälde mig till Lidingöloppet i våras eftersom jag tycker att just det loppet är så infernaliskt roligt. Det var på nåt sätt där allting började...det var där jag insåg att jag faktiskt kunde  springa långt. Lidingöloppet är en enda lång skogsrunda i höstens fantastiskta färger. Jag tror att detta är 8:e gången jag springer LL och genom åren har det varit allt från ösregn och 30 km lervälling till sensommarvärme. Första gången jag sprang minns jag att det tog 20 minuter längre tid än vad jag hade hoppats på och. Men det ÄR ett svårt lopp att "lägga upp" första gången man springer det. Det är inte så lätt att veta hur mycket man vågar springa i början och hur branta backarna är och om man hinner återhämta sig till nästa backe. Visst kan man plugga banprofilen men det är ändå svårt att få en rättvis bild av verkligheten. Men har man tränat i backar och inser att man kommer att brottas med rejäla pulshöjningar och mjölksyrakänningar så är man bra förberedd. Men ta det lugnt i början och försök hushålla med krafterna tills de värsta backarna kommer efter ca 15 km. Försök att inte bromsa i nedförsbackarna utan låt benen rulla på. Att bromsa är bara onödigt jobbigt och kan göra ont om man inte tränat springa mycket nedför. Tårna kommer att vara mer "utsatta" än vanligt så försök knyt skorna så att foten inte glider fram och tårna stöter i framkanten.
Imorgon ska det bli vackert höstväder och det kommer att bli hur kul som helst! Det kommer att vara skönt att kunna ge sig ut på Koltorps gärde i god tid imorgon och slippa tänka regnkläder och våta skor. (Det är nämligen en ganska lång väg att gå, ca 15 minuter från Lidingövallen till starten, så det är skönt att inte behöva stressa ut till starten). Och apropå blöta skor så håll inte långt ut till höger i högersvängen efter start om du vill springa Lidingöloppet torrskodd resten av de 29,5 kilometrarna. Det finns nämligen en anledning att inte så många springer just där...
LYCKA TILL!