Tävla sig i form.....

När man håller på med triathlon och löpning och är en lika stor tävlingsnörd som jag, så åldras man i 5 års-cykler kan man säga. Man tävlar i sin åldersklass som är med 5 års intervaller. Dvs i kvinnor -35, -40, -45 osv. Och om jag befinner mig nånstans i mitten av en åldersklass och får frågan om min ålder, så får jag ofta räkna på fingrarna och tänka efter hur gammal jag är. Eller så svarar jag helt enkelt K40....I alla fall till de som talar samma "svett- och tävlingsspråkspråk" som jag.

Men om man nu har kommit upp i en respektingivande K40-klass och däröver så är uthållighet det som är allra lättast att träna upp. Snabbheten och explosiviteten är däremot svårare. Så för att bli snabb måste man träna på att vara snabb. Och hur gör man det svårast(?)....Jo på tävling såklart! För det känns väl aldrig så svårt att springa som på just tävling. Och på ett kortare lopp som till exempel Orderinvestloppet igårkväll så är det fullt ös hela tiden. Efter första kilometern håller man på att svimma bara för att man har dragit igång ferrarin på alla cylindrarna. Efter ytterligare några kilometer får man tunnelseende och det ända man tänker på är att "tänka positiva tankar". Intala sig själv att "det här är kul och inte alls jobbigt, blodsmaken i munnen är bara inbillning". När man sedan har sprungit ungefär halva loppet vilket igår betydde 3,5 kilometer och tankar som "Nä fy fanken vad håller jag på med, låt dom andra springa tills dom dör men jag skiter i det, jag slinker in på pizzerian mitt i backen istället...." Då plötsligt händer det där magiska att peaken är nådd och nedräkningen av kilometrarna kvar till mål har börjat. Då växer kohornen ut på undertecknad! För inte fasen ska jag ha sprungit första halvan och ha blivit så trött till ingen nytta! Bara för att hjärtat håller på att hoppa upp i halsgropen, kan jag ju inte förstöra alltihop och slå av på gasen på sista halva delen av loppet. Nej någon ordning och reda får det vara. Så då är det "bara" att stå ut, bita ihop och tänka "ju fortare jag springer desto kortare blir lidandet......Jag svimmar när jag kommer mål men det gör inget bara jag har gjort mitt allra yttersta just denna dagen....."
Efter målgången när man tittar på sin sluttid så får man förhoppningsvis en "aha" upplevelse om att det var därför jag höll på att spy efter halva loppet och framför allt att det var värt det! För en sådan sluttid på den distansen hade jag aldrig kunnat åstadkomma just den dagen om jag hade sprungit ett snabbpass ensam hemma

Så att tävla sig i form är en alldeles förträfflig variant av träning. Och eftersom jag i grund och botten är bekväm och ganska lat så finns det inget som kan få mig att pressa mig så som när ett startskott har gått. Även om jag vet att det förmodligen bara blir ett par håsor i pris (vilket det också blev igår....), så har jag fått ett träningspass som jag aldrig skulle kunna åstadkomma ensam hemma. Och när det är som allra allra jobbigast så ringer Mr Spinning El Diablos citat i mina öron; "HÅÅÅÅÅLLLL UUUUT, DET ÄR NU TRÄNINGEN GÖR NYTTA!!!!"

Resultat Orderinvestloppet hittar du HÄR