torsdag 29 juli 2021

Där fick man så man teg





Eftersom mitt minne är sämre än min tilltro till min träning så frågade jag TriMia för några veckor sedan om hon ville Swimrunna med mig i 2XU Island Challenge i Karlshamn. Jag har ju nästan förträngt att jag låg halvt om halvt förlamad i Guillaine Barre för 6 månader sedan. Men Swimrun är en så sjukt häftig tävlingsform, så när det till slut blev klart att tävlingen skulle bli av så var jag ju bara tvungen att vara med. Och Mia... hon har en galen vinnarskalle och kan ta ut sig till bristningsgränsen när det väl gäller. I lördags tog hon ut även mig....

Idag, 4 dagar efter rejset, kan jag gå någorlunda normalt...

Men för att ta det från början så är Mia lite av en rookie på det här med Swimrun. Det var dock inget som oroade mig. Hon hade koll iallafall. Innan start tränade vi några gånger tillsammans för att testa med eller utan lina, paddlar dolme osv. Mias enda problem var hennes opererade axel som fick alldeles för mycket stryk med paddlar så vi bestämde att hon skulle köra utan paddlar och ligga på linan bakom mig i alla simningarna. Vi fick helt enkelt springa in den tid vi eventuellt skulle förlora i simningarna. För trots allt så ÄR paddlarna en fartväxel. 

Tävlingen 2XU Island Challenge är en krävande Swimruntävling. Man startar inne på Eriksbergs Hotell och Safaripark och de första 3 kilometrarna springer man mitt bland Visenter, Mufflon och vildsvin. Tävlingen är ca 26 km lång varav ca 4000 m är simning. När man läser raceinfon kan man tycka att det är bara korta och lätta simningar och den längsta är 440 m. Men det man inte tänker på är de många växlingar och väldigt korta och tekniska löpningar emellan. Det är definitivt en krävande Swimruntävling.

Innan start hade vi bestämt för att gå ut hårt och ta in tid på den första långa löpningen. Vi gjorde som vi hade sagt och vi sprang fort . Vi sprang om lag och höll fart. Jag såg en lång tävling framför mig och fick bromsa Mia flera gånger. "-hååååll igeeeeen Mia, det är en lååååång dag" flämtade jag flera gånger. Jag tyckte att jag snubblade i den enkla terrängen och benen var inte riktigt med mig. Mitt korta minne blev plötsligt väldigt tydligt och tankarna befann sig för en stund i en säng på intensiven 6 månader tillbaka i tiden....Men vi sprang på. Framme vid första simningen så var vi bra med i startfältet. Snabbt i och iväg på ett drygt 100 m första sim. Vattnet var varmt och väldigt stilla åtminstone i början av tävlingen.  

Första uppstigningen och jag tyckte att jag fumlade och benen var ostadiga. Hala klipphällar med lite yrsel är ingen bra kombo. Jag fick en hand i baken flera gånger av Mia som puttade upp mig och jag blev plötsligt varse om att det fanns saker som jag inte har kunnat träna mig på efter Guillaine Barrén i vintras....

Varenda uppstigning och nerstigning på de första 2/3 av banan är i princip klättringar/ålningar och balansgång och varende en slet hårt på mig. Jag kände mig klumpig och svag i klättringsmusklerna och jag började dissa mig själv med negativa tankar som  "-jag har inte här att göra och borde kanske ägna mig åt asfaltslöpning eller solskenscykling istället..."



Men i samma takt som vi sprang om lag kom jag på lite bättre tankar. Mia drev på tempot och ville springa om så fort vi kom ikapp. Jag låg bak och vi hade linan påkopplad. Mia är snabb och mycket bättre än jag på att springa i terrängen. Jag såg ett skräckscenario framför mig varje gång vi sprang om, där jag skulle snubbla och fälla alla som käglor. Men jag gjorde ingen touchdown.. Åtminstone inte i samma ögonblick som vi sprang om. Däremot ett par gånger ute på stenhällarna. Det kostade ett blått finger och lite annat smått men herregud vad gjorde det.... Är det något man inte behöver på en swimrun så är det ett finger. Däremot behöver man en olycksfallsförsäkring ;-)

Två timmar in i tävlingen var jag sliten. Jag hade fått i mig alldeles för lite energi. Och det var nästan halva sträckan kvar. Fick i mig lite gel och i samma veva började banan ändra karaktär från klipphällar till stugområde med lite gräs-och grusvägar. Nu kunde jag återhämta mig lite och få till ett löpsteg igen. Mia var pigg hela tiden och var en grym tävlingspartner. Vi hade damlag runt oss och fick lägesrapporter från vårt supporterteam (och tillika filmteam ;-) utmed banan. Vi visste att vi låg någonstans 6-7:e plats och att pallen var ouppnåelig. Men då ändrar man bara mål från pallplats till att komma före de lag som vi fightades med. Vårt problem var bara det att de simmade om oss och vi sprang om dom igen.. Det betydde att vi var tvungna att ha ett försprång inför varje simning de sista etappperna för att överhuvudtaget ha en chans. Och h-lvete vad vi sprang... Vårt stackars suporterteam hade köpt cocacola och choklad som vi slet ur händerna på dom och hann inte ens säga tack förrän vi rusade iväg som om det gällde ett OS guld..

I år var den sista simningen ändrad och man simmade aldrig ut till Kastellet och därmed inte heller den sista långa simningen längs med piren. Men tävlingen skulle fortfarande avgöras på den sista simningen. Det vill säga det lag som når stegen först kommer först i mål. För väl uppe från stegen är det bara spurten in till mål kvar. Jag och Mia hade sprungit till oss ett litet försprång på den relativt korta löpningen som var innan sista simningen. Vi var först i och vi simmade allt vad vi kunda. Mina armar var som spaghetti och det vara ett skvalpigt vatten. Och mycket riktigt när jag tittade upp till höger efter drygt halva simningen så var en av det andra lagets tjej där.... Faaaaan osså..... Men vara var den andra tjejen? Stegen började närma sig och tjejen som jag sett på höger sida stannade plötsligt i vattnet vid stegen....Jag tänkte TACK ... "Hon måste mena ålder går före skönhet och låter oss klättra upp först".



Men nej riktigt så var det inte, även om dom både var yngre och snyggare... Hennes lagkamrat simmade nämligen efter oss och hann inte till stegen innan både mig och Mia. 

YEEEES där satt den. Kampen om stegen var vår denna gången. Vi klättrade upp och sa "- Do you MIND if we go first?" Team Do you MIND sprang in som segrare! Åtminstone i kampen om 5:e platsen ;-)




Och jag fick så jag teg! Mia körde hårt med mig! Men jag är henne evigt tacksam för att hon fick mig att våga satsa så hårt! Framtänder, armar och ben var ju hela ända in mål. Så trots allt är jag är nog inte riktigt färdig med det här med swimrun än... 

Ska bara läka ihop lite sargade muskler och ett blått finger först ....


/Peace Love and Löparskor

måndag 7 juni 2021

Förstå sig på

Herre gud vad denna pandemitiden har fött många "förståsigpåare". Alla sociala medier och även traditionella medier är fullproppade med människor som vill säga sin åsikt och inte minst klaga på andra som sagt något och som visat sig inte stämma helt. 

Men kom igen..... Vem kunde veta vad som var rätt eller fel i mars 2020. Folkhälsomyndigheten bad oss göra det som de trodde var det bästa. Sverige stängde ner lite lagom och vi skyddade våra äldre. Samtidigt såg vi andra länder som hade husarrest och Lock down. Folk klagade... Varför gjorde vi inte si eller varför gjorde vi inte så..... Sveriges modell användes som skräckexempel i vissa länders medier. Men vem vet hur väl andra länders siffror stämmer? Görs statistiken lika noggrant som i Sverige? Nej, jag tror inte det....Vi är ett land av ordning och vi är också "Landet Lagom" Vi ska inte göra för mycket och inte heller för lite...

Och vi är också ett land av yttrandefrihet. Vilket såklart är väldigt väldigt bra! Men yttrandet tar ibland sig väldigt stora former och ibland onödiga. Alla kan vi vara efterkloka när man har facit i hand. Och kan man hänga någon så gör man gärna det. "-se nu  här som det blev bara för att du sa att vi skulle göra så" . 

Men jag vill hävda att vi är långt ifrån facit. Det krävs flera år till innan vi kan se vad som var rätt strategi. Om vi ens nånsin kommer att kunna göra det. För det finns alltid två sidor av ett mynt. Och kanske även flera sidor av siffror... Men jag tror dock,  att det är inte många i Sverige som haft Covid 19 utan att ha fått en egen liten pinne i statistiken....

tisdag 4 maj 2021

Det var bättre förr


Den gamla klyschan "Det var bättre förr" har aldrig stämt så bra som nu. Det var bättre innan Pandemin. Covid 19 orsakar katastrofer som man inte riktigt förstår. Åtminstone inte jag. Och varför får vissa bara en liten förnimmelse av symtom och andra blir fruktansvärt sjuka. Hur kan en del som delar hushåll, säng och tom pussar med en som är Covid19-positiv klara sig från att själv bli smittad. Varför drabbas män oftare av svår Covid19 i än kvinnor. (Kanske finns det ändå en sanning bakom det lite nervärderade uttrycket "Man cold" .... ) I Indien är det en ofantlig katastrof. Över 300 000 döda enligt den trovärdiga källan Aftonbladet ;-). Och då är garanterat inte alla räknade. Det rapporteras om syrgas som är slut och att det dör så många att man inte hinner ta hand om kropparna. Fy satan.... 

USCH.... Detta är en mardröm som man inte vaknar ifrån. Frågan är om det någonsin kommer att bli som förr. Själv är jag tveksam.

En del saker kommer nog aldrig att återuppstå efter pandemin. Och vissa saker är förstås bra att slippa och andra väldigt tråkiga. Framför oss har vi ännu en sommar där allt, åter igen, ställs in. Man frågar sig förstås hur många organisationer och arrangemang kommer att överleva 2 säsongers paus.... Kommer till exempel Ironman att överleva pandemin? Hoppas det....

Men ibland undrar jag hur man tolkar restriktionerna... Häromveckan gick vi ut och åt lunch. Då fick vi, som normalt sitter vid samma middagsbord varje dag, inte sitta vid samma bord på restaurangen.... Vi skulle sprida ut oss och sitta vid olika bord. Det ledde i sin tur till att vi hamnade närmare andra okända människor.... Restaurangens personal gick runt och vaktade så att ingen bröt mot reglerna. Vid buffén däremot, var det fritt fram för alla att härja samtidigt... Ingen såg till att det var begränsat antal som hämtade mat samtidigt. Inte heller byttes besticken som man tog med ur buffén. Några dagar tidigare intogs lunchen på en annan restaurang som istället hade separerat borden med längre avstånd emellan gästerna. Det vill säga att de som kom dit tillsammans fick sitta tillsammans. Rimligt tycker jag. Men jag är kanske naiv som tror att de flesta själva kan bedöma vilka som är lämpliga att dela bord med. Det vill säga de man normalt sätt delar hus, bil eller kafferum med.... Men jag kan ha fel...


Dagens statistik i Sverige

FUCK COVID