måndag 6 november 2023

The rain in Spain....

....stays mainly in the plain...

Eller....?





För ett par veckor sedan åkte jag till Mallorca och lämnade cykeln hemma för en gång skull.
Och som av en händelse gick Palma Marathon precis när jag hade bokat att åka dit.... Mycket märkligt sammanträffande. Eller kanske inte förresten...
Nåväl slumpen eller inte... Jag tog dotter med pojkvän med mig och vi hade några dagar med fantastisk vackert väder och för första gången körde jag ner och upp för Sa Calobra MED BIL!!! Och visst... det var inte utan att jag glodde mögigt av avund på de cyklister som kämpade sig upp till Coll de Reis. 

Det var ovanligt höga oktobertemperaturer och jag började nästan ångra mig att jag inte hade valt Växjö Marathon istället för Palma. För 27 grader och springa marathon är sådär.....

Det kändes dock skönt att det "bara" var ett marathon och det enda jag behövde ha koll på var typ platsen starten skulle gå på och när... Jag behövde inte ha koll på däcktryck, transitionspåsar eller annat triathlontrams . Ett par löpardojjor och saken var biff.
Jag trodde mig ha ganska bra koll på läget. Men planen failade redan på hotellet kl 06. För den frukost jag hade blivit lovad bestod av en kopp kaffe och ett kakfat. Hur fasen ska man kunna springa ett marathon på två små chokladmuffins och två koppar kaffe?

Men det var inte mycket att göra åt. Jag hade åtminstone en banan och några gel som jag stoppade ner innan jag gav mig iväg. Jag tog bussen in till Palma och hade följe med en engelsk tjej som jag träffade vid busshållsplatsen. När vi steg av bussen öppnade sig himlen och det var ett galet skyfall och åska. Det fullkomligen forsade vatten på gatorna. Vi skylade under viadukten vid katedralen och där anslöt även en  tysk tjej. Vi var totalt dyngsura och vi stod i en fors av regnvatten blandat med en massa smuts. Vi skrattade åt hela spektaklet och konstaterade att det hade ändå inte gått att ligga på stranden idag och det var åtminstone inte 30 grader varmt och stekhett.





Det började ljusna och jag gjorde mig klar för start och lämnade in min överdragspåse. Men varför var det inte alls särskilt många vid starten. Klockan var  ju 07:45 och starten skulle gå kl 08:00. Jag frågade någon var alla var och fick då reda på att starten var framflyttad en hel timme. "-It has been written on Facebook. You must look there" sa en spanjor som såg hur förvirrad jag var.  F-siken också, det var då jag började känna att mina två muffins började gå ner för räkning och det var tveksamt om energin ens skulle räcka fram till start...

En timme och en gel senare gick äntligen starten. Vädret hade gått från skyfall till precis lagom löparväder. Ca 18 -19 grader och lite molnigt. Det var trångt i starten men jag hade inte bråttom. Jag hade gett mig sjutton på att jag skulle ha en hyfsat bra känsla hela vägen. Och som bekant så brukar tempo i dom flesta fall höra ihop med graden av bekvämlighet. Så sagt och gjort. Ingen stress. Jag skulle springa en mara kontrollerat, någorlunda smärtfritt och utan kramp!

Det är alltid lite extra kul och kravlöst att springa ett lopp utomlands. Även om banan var knixig, kuperad och lite svårsprungen så var den rolig. Mil 2 och 4 gick mestadels uppe i Palmas gränder. Banan började längs med kusten västerut förbi hamnarna och sedan tillbaka för att sedan vända upp i Palma centrum. På andra varvet öppnade sig himlen igen och det var en väldigt fuktig 3:e mil. 

Som vanligt när man springer ett marathon har alla löpare energidippar och energikickar på olika ställen. Så den pigge löparen som så käckt springer om en och säger; "-come on , vamos vamos, You can do it" kan vara den man springer förbi ett par kilometer senare... Den enes bröd den andres död...
Nåja, jag kom iallafall i mål utan att känna mig döende, och som jag konstaterade tidigare så kan det ha någonting med tempot att göra ....
Och som med dom allra flesta lopp, så gör man nya lärdomar. Denna gången lärde jag mig att det går alldeles utmärkt att springa en mara på två små torra chokladmuffins och två koppar kaffe ;-)



/Peace Love and Löparskor









måndag 4 september 2023

Testar man inte, vet man inte....

Vad händer om man tar nattkräm i ansiktet på dagen? Eller handtvål när man duschar? Eller... bevare mig väl.... fotkräm på händerna?

Ibland måste man våga prova för att veta vad som händer...

Så i helgen testade jag att springa ett marathon utan att vare sig vara riktigt återhämtad (ifrån förra helgens Vadstena triathlon Olympisk distans) eller för den delen tränad för att springa marathon....

Och nu vet jag att det inte går riktigt bra. Det är inte "bara" att springa ett marathon. Det är en konst från första steget. Fel i början blir BIG MISTAKE i slutet. Min marathonrutin har försvunnit lika fort som denna sommaren och jag gjorde typ alla misstag man kan göra...

Det var friskt vågat och närapå allt förlorat. Men jag ville så gärna springa Helsingborg Marathon och SM/RM Vadstena triathlon som bara låg en vecka innan. Helsingborg marathon har blivit ett riktigt stort marathon och är så ovanligt som en envarvsbanan. Men fyyyy satiken vilken bana. Det var ca 370 höjdmeter och de var i princip fördelade på de första 25 km. Det var allt från asfalt till grus och lite större stig. Jag gick ut alldeles för hårt (fort) och höll väl ungefär i lite mer än halva banan sen stod det en vägg... En ca 17 km tjock j-ä betongvägg. Det var inget annat än att stånga sig i den gång på gång eller bryta hela möget. Men jag är inte så lättknäckt av mig och hade jag brutit hade jag ju inte heller fått se omgivningarna... Även om det var en ganska smärtsam och inte minst krampartad sightseeing. 

Men medaljen inhämtades och jag lägger detta passet till handlingarna, bryter ihop och går vidare.


By the way... idag går ÖtillÖ. Idag är det 7 år sedan jag gjorde denna bedrift. Jag kan knappt fatta att jag har varit där. 

tisdag 25 juli 2023

En salig blandning av triathleter, pilsner och röa pölsor

Midsommar blev en torr tillställning kan man säga. För på midsommardagen drog jag till Ironman 70.3 (=halva Ironmandistansen 1900m/9 mil/21 km) i Helsingör och hämtade nummerlapp och den femtielfte ryggsäcken som det står IRONMAN på (som i särklass är dom dyraste väskorna jag äger...) 

Jag har sagt det förut och säger det igen ... Ironmancirkusen har vett att ta betalt och vi triathleter har inte vett nog att låta bli att betala...Och så även jag...

Så ännu en gång betalade jag den dyra startavgiften och fick en hejdundrande fest (om man gillar att festa på energigel, mjölksyra och svett förstås). Festen började tidigt på morgonen närmare bestämt kl 08 så det fick spenderas lite pengar på boende, trots att jag bor ganska nära danskarna. Men eftersom jag anmälde mig så sent som 1½ vecka innan start så var alla rimliga boende i Helsingör slut. Så det fick bli en natt i Helsingborg vilket funkade okey, men krävdes lite planering med tidig utcheckning, packning av väskor, bilparkering och färjor fram och tillbaka några gånger extra. För när det gäller Ironmantävlingar känns det ofta som att själva tävlingen är den som behövs minst planering. Det är logistiken runt omkring som kräver mest.

Nåväl... Starten dvs simningen gick i den gamla hamnbassängen i Helsingör och banan var väldigt knixig med många bojar att runda. Man kunde se hela banan från kajkanten så det var bara att memorera den någotsånär kvällen innan Jag såg ett par brännmaneter från kajkanten och kände inte för att få ögonkontakt med en sådan heting.... Jag seedade mig som vanligt lite djärvt och startade sist i 33-36 minutersgruppen och jag såg verkligen framemot simningen.  Det var en fantastiskt fin sommarmorgon och säkert 22 grader i luften redan kl 07 (17 i vattnet...).



Simbanan
Simningen gick bra. Inga konstigheter förutom en box på läppen vilket kändes bättre än en brännmanet i ansiktet.
Jag höll inte riktigt vad jag lovade (33-36 min) men kom upp på 37,30 vilket får vara okey för att vara mig...

Cyklingen var faktiskt en av de roligare halv IM cyklingar jag har gjort. Vacker lättcyklad bana och sååå varmt och skönt. Jag hade cyklat klart efter 2 timmar och 36 minuter.

När löpardojjorna hade åkt på var det ännu varmare men dock inte längre så skönt.....Värmen tog ut sin rätt och det var otroligt tungt att springa. 
Men... lika för alla så det var bara att bita ihop. Jag har utvecklat mitt energiintag de senaste åren och faktiskt blivit väldigt bra på det... det är stor skillnad från hur jag la upp tävlingarna innan. Numera tar jag minst en gel var 20:e minut och till denna tävlingen hade jag Vitargos gel som enligt osäker källa är den gel som ska ha högst saltinnehåll. Förutom gel och sportdryck har jag också alltid ett rör med flingsalt med mig. Och det har räddat mig många gånger kan jag säga. För efter att jag var sjuk i Guillaine Barre så har jag väldigt låg kramptröskel. Så jag gör vad jag kan för att hålla mig på rätt sida om tröskeln.
Löpningen var jobbig i Helsingör men banan var rolig. Nästan lika festligt som i Kalmar. Mycket publik på uteserveringar och parker och såklart en och annan svensk öldrickare som aldrig satt sin fot i en träningssko... Jag sprang in i mål på tiden 5,07 vilket resulterade i en 4:e plats. Jag missade pallen med tillräckligt många minuter för att inte behöva gräma mig att jag "skulle kunnat, om jag bara hade" osv... Jag hade helt enkelt inte vad som krävdes att springa snabbare denna dag (för löpningen är alltid den gren jag mobbar mig mest över...)
Men vad är en pallplats...jag fick ju en bal vid slottet (Kronoborg...)... och dessutom en rygga som kostade drygt 5000 spänn..Det får man väl vara nöjd med ;-)
Skämt å sido ...Kosta vad det kosta vill...Kul var det iallafall..





/Peace Love and Löparskor