lördag 31 december 2016

Grått nytt Hår!

2016 börjar ta slut. Ett år som jag gärna lägger bakom mig faktiskt. Även om det har hänt en del roligt så har det ändå varit ett riktigt skitår....

Men nu är det snart nytt år! Det betyder nya möjligheter och nya utmaningar

Så gör det du vill! Sluta tro att du inte kan eller inte klarar. Bestäm dig och ge dig sjutton på att du fixar det! Det är nämligen mycket lättare att ångra det du inte gjorde,än att ångra det du gjorde...

Snillet har spekulerat....

GOTT NYTT ÅR!


torsdag 22 december 2016

RIp Tommy

Denna lilla söta krabat måste vara en av de mest saknade och dyraste (och förmodligen DÖDA!!) katt i historien.
Denna annons har setts i den lokala blaskan minst varannan vecka sedan i februari...Nu är det december....

Kanske finns det någon i annonsägarnas  närhet som kan berätta att Tommy med all sannolikhet är i katthimlen så kan husse och matte spara sina annonspengar och köpa en ny katt  ;-)


Tommy
Rest In Peace


tisdag 20 december 2016

Nu tar jag ett nytt steg

När den ena skadan ersätter den andra och löpningen är förenad med smärta är det väldigt lätt att tappa sugen. Man vill bara ge upp och lägga sig ner och äta praliner och tycka synd om sig själv. Men det är ändå glädjen och lusten med löpning som gör att man fortsätter att springa. En gång löpare ....alltid löpare... Jag gillar visserligen cykling men kan fortfarande inte få ut samma härliga känsla under ett cykelpass som jag får när jag springer.

I februari i år fick jag en muskelbristning i högervaden. Jag har aldrig någonsin haft så ont i en muskel som jag hade då. Jag kunde knappt gå. Då fanns det tankar på att jag aldrig någonsin skulle kunna springa igen. Jag började tänka "propp i benet" och funderade på om jag skulle borde söka sjukvård....Hade någon frågat mig hade jag förmodligen gett rådet att få det undersökt. Men när det gäller en själv är det mycket svårare. Men jag ringde i allafall sjukvårdsupplysningen för att höra vad dom tyckte. En halvtimme senare satt jag på akuten..... Misstanke om propp i benet! Men efter blodprover och ultraljud kunde det dock uteslutas och min egen diagnos "muskelbristning" blev bekräftad... Efter 2½ månad kunde jag äntligen börja springa så smått. I maj månad fanns det hopp om att komma tillbaka i löpardojjorna. Jag testade att springa Stockholm Marathon i början av juni och det funkade någotsånär och vaden blev faktiskt bättre efteråt.

Några veckor efter Stockholm Marathon så kom nästa smärta. Denna gången i vänster hälsena. Jäkla skit...Då tänkte jag att nu är det kört. Det är inte meningen att ska springa mer....Och som lök på laxen så sprang jag och ramlade på en traillöpning och slog i bröstkorgen så illa att jag troligen  bröt ett eller ett par revben....

Men kroppen är konstig ...för när det väl gäller så går det att förtränga vissa saker... Så när det var dags för SwimRun-tävlingarna Rockman och ÖtillÖ så blev det start och även målgång på båda.
Men därefter sade det stopp...Hösten har gått åt till att återhämta mig. Vilket jag har haft svårt för att acceptera. Men nu när jag tittar tillbaka på året som har gått kan jag nog förstå att det har funnits anledningar både till skador och den otroligt långa återhämtningen som varit under hösten.

Men nu har jag tagit ett nytt steg. Från neutralt till pronation. Hur gick det till egentligen? Jag fick ju en löpstegsanalys gjord för 10-12 år sedan och då fick jag besked på att jag har ett neutralt löpsteg. Mina trotjänare har varit Asics Nimbus sedan dess. Men när någon tittade på mitt löpsteg under ett träningspass i höstas och ifrågasatte starkt mitt val av skor så gick jag och ställde mig och gjorde en ny analys på mitt steg. Och det var ingen tvekan... JAG PRONERAR och till och med ÖVERPRONERAR!!

Så nu har jag nytt steg, nya skor och ny tilltro....
Första rundorna med skor för pronation kändes lite konstigt. Jag fick lite småont i vaderna och tårna somnade men nu när jag sprungit flera mil i dom så känns det riktigt bra. Hälsenan är redan mycket bättre och hoppets låga har tänts.


måndag 19 september 2016

Sömnens betydelse

I detta bloggträsk ägnar jag mig inte åt något annat än spekulationer, påståenden och tro. Här finns oftast inga vetenskapliga belägg utan bara en massa dravvel om att jag tror.... och jag har upplevt....osv osv
Så nu ska jag spekulera lite om det här med sömnens betydelse. Jag har nämligen haft lite svårigheter att sova sammanhängande, tillräckligt många timmar dom senaste månaderna. Jag har kunnat ställa klockan efter mig själv då jag har vaknat på exakt samma tidpunkt varje natt. Anledningen till min sömnbrist har nog många olika orsaker men en del är nog att det har hänt många saker i mitt liv under den sista tiden.
Men vad händer när man inte sover tillräckligt? Förutom att man har stora mörka ringar runt ögonen och ser ut som sju svåra år...
För min egen del så blev jag egentligen inte tröttare av att sova mindre. Men jag kände mig dåsig i huvudet och kunde hamna i totalt paltkoma på jobbet efter lunch då jag i princip skulle kunnat sitta rakt upp och ner och sova.
Kroppen däremot har sagt ifrån. Jag har haft en känsla av feber, en inflammerad hälsena som kommer och går och en ständig hunger som gör att jag har hägringar som ser ut som tallrikar fulla med god mat.
Men jag tror att kroppen är så finurlig att om den måste prestera, så gör den det oavsett . Åtminstone under en kortare period. Kroppen är liksom förberedd på strid och använder säkert sina stridshormoner såsom kortisol mm för att hålla ihop och fungera. Ska man träna eller tävla så fixar man det trots avsaknad av den viktiga sömnen, dock inte i längden....
Till slut säger kroppen ifrån. Då tror jag att skadorna kommer som ett brev på posten. Det börjar kanske med nåt lätt som en liten överansträngning som kroppen hade tagit hand om, om den bara hade haft extra krafter utöver de som går åt att hålla den vaken. Men om man hela tiden är på gränsen så finns det inte mycket energi över till att fixa och hålla inflammationer och annat i schack.

Sömnen har helt enkelt massor av betydelse! Inte bara för kroppen utan även för hjärnans avkoppling. Och alla som någon gång lidit av sömnbrist vet att ju mer man tänker på att man måste sova desto svårare är det. För vem har inte suttit på en föreläsning eller på ett ställe där man absolut inte får sova och nickat till? För man är väl aldrig så trött som när man absolut inte får, eller kan somna...


Senaste veckorna har jag sovit som en stock. Och jag tror att höstens intrång har en del med saken att göra. OCH vila från träningen. Det finns inte så många "måsten" längre. ÖtillÖ och Rockman är i hamn och jag behöver inte känna att jag är tvungen att träna just nu utan nu tränar jag bara för att det är så kul. Och har jag inte tid en dag så är det strunt samma om jag hoppar över en simning eller en löpning...
Dock saknar jag havsimningarna otroligt mycket. Det har varit väldigt mycket av den varan ända sedan tidigt i våras. Och jag tycker att det är fantastiskt att simma i havet.

Idag hade jag ambitionen att simma sista gången i havet för denna säsongen. Dock var inte havet så inbjudande för simning idag. Men däremot för bad. Det är ju helt fantastiskt att kunna bada i mitten på september. Okey....visst har man vant sig vid att tycka att kallt vatten är okey. Men 17 grader är väl helt acceptabelt den 19:e september...
Så funderar du på att köpa en våtdräkt? Jag säger bara GÖR DET! Tänk bara vad man kan förlänga sommaren med att inte vara så beroende av vattentemperaturen för att simma. Och för att slippa klor gamla plåster och hårstrå i bassängen under maj, juni, juli, augusti och september är ju värt avsaknad av några grader, eller hur....

lördag 10 september 2016

ÖtillÖ


När klockan ringde i Sandhamn, kl 03:30 den 5 september 2016 var jag så fruktansvärt nervös så jag mådde illa. Sömnen hade som vanligt inte varit tillräcklig. Och som grädde på moset hade både radio och den lokala pressen uppmärksammat vårt deltagande i ÖtillÖ veckan innan starten. Det gjorde såklart att tävlingsnerverna var helt i upplösningstillstånd. Jag sa till min lagkamrat kvällen innan racet: "-bara så att du vet så går jag under jorden om vi inte klarar att ta oss i mål. Då får du ta tåget hem själv" 

Men för att göra en lång historia ännu längre så börjar jag med att berätta hur man känner sig när man går på en chartrad ÖtillÖ-båt full med adrenalinstinna superatleter och är en en medelmåtta löpare, medioker simmare och medelålders kvinna som jag....
Jo jag kände mig precis så som jag troligen såg ut, nämligen dörädd, bortkommen och väldigt nervös. Herregud jag kunde ju faktiskt vara mamma till flera stycken. Vad gör jag här...? Solen sken och Jag sa till Tobbe, vi går ut och sätte oss på däck. Allt för att slippa sitta och känna känslan av att någon tittar på en och tänker; "vilken sten har hon krupit fram under". På vägen ut till aktern höll jag blicken i golvet men skymtade rapparen Petter i ögonvrån på VIP platserna mitt i båten tillsammans med den innersta kretsen av familjen Swimrun. Ute på däck var luften frisk och mindervärdeskomplexen kändes lite mer avlägsna för tillfället


På Preracemötet kvällen innan start lovade tävlingsledarna bra förhållande med en "nice tailwind" under loppet, vilket i mina öron omsattes till "vågor i ryggen" och "lättsimmat". 12 timmar senare skulle jag dock bli varse om att så var inte fallet.

Prerace-möte på söndagskvällen

På tävlingsdagen var det faktiskt första morgonen utan halsont och huvudvärk. Tack för det kroppen.... 04:10 serverades det frukost på seglarhotellet i Sandhamn där vi också bodde. Jag hade förberett min lagkamrat på det kaos och djungelns lag som rådde på frukostbuffén två år tidigare då jag var på samma tävling med Lotta Järnviljan. Men i år hade dom dock löst detta superbra med att ett frukostpaket i en påse och det ända man behövde hämta var en halvliter kaffe (typ) .. Problemet var bara hur sjutton man skulle få ner så mycket som man skulle behöva för en så lång tävling som vi hade framför oss.  Efter frukosten var det ca en timme till start och jag ullfettade in mig innan jag gled ner i våtdräkten. Nervositeten hade lagt sig och jag visste att halsen skulle hålla och därför fanns det åtminstone ingen risk för att jag inte skulle kunna starta. (Hade nämligen haft ont i halsen några dagar och jag drömde mardrömmar om att jag skulle ligga i feberfrossa på måndagsmorgonen och Tobbe skulle få efterlysa en ersättare där ute på ön). Självförtroendet för att springa i mål var dock en helt annan ....
Team Degeberga Swimrunners strax innan start
När vi kom ut från hotellet och kände hur stark vinden var och tittade på hur flaggorna blåste så var jag väldigt tveksam till att vi skulle ha vinden i ryggen. Nice tailwind måste väl betyda att vi skulle ha medvind eller?!?
När vi aktiverade vårt chip fick vi info om att starten skulle gå ca 06. Då hade nämligen de stora färjorna passerat skärgården och svallvågorna försvunnit.
Minutrarna innan starten ägnade jag åt att tänka på de två som betyder mest i mitt liv. Mina två stora livsverk. Min dotter och min son....Det låter kanske som en klyscha men man får lite existenciella tankar när man står inför något som man inte är helt säker på att man har kontroll över och det ända som kan ta en dit man strävar, är den egna kroppen

 

Men när starten gick var jag ingen annanstans i mina tankar, än precis just DÄR! Vi startade med 1200 m löpning innan vi skulle komma fram till dagens längsta och förmodligen kallaste simning. Den var 1750 meter och vi hade bestämt oss för att inte ta det för lugnt i början utan verkligen vara "med" i startfältet. När vi nådde sandstranden och vattnet och den lättaste växlingen under hela loppet kopplade vi linan och sedan var vi igång. Det var kallt, trångt i början och långt. Väldigt, väldigt långt till den blinkande lanternan på nästa Ö. Simningen kändes helt okey och jag lyckades hålla linan slak förutom när jag ibland trasslade in mig med armen. Det var ett skumpigt hav och den första simningen tog lång tid. Mest berodde det på att vi navigerade fel. Vi blev tillsagda av en säkerhetsbåt att vi skulle byta riktning och det gjorde vi alldeles för mycket och råkade simma tillbaks igen. Fick ytterligare en tillrättavisning om riktning och sen var vi på banan igen. Tyvärr ledde felsimningen till både onödig tid- och kraftåtgång och jag såg hur frustrerad Tobbe var när vi satte fötterna på land igen. Jag försökte hålla humöret uppe och intala både mig själv och min lagkamrat att det var långt kvar och bara för att vi inte hade så många lag bakom oss där och då, så är vi ju gudar på att springa. Vi skulle springa ikapp. Jag kan dock erkänna att jag var ganska nervös för hur mycket tid det hade tagit? Den första Cut-offen (tidsgränsen för att få fortsätta) var klockan 09:00 och jag såg på sträckorna på mina paddlar att vi skulle inte ha särskilt mycket tid tillgodo till den.
Och mycket riktigt....klockan hann bli 08:30 innan vi passerade den första cut-offen! HALV NIO!! Va fasen?? Då taggade jag till! Nu jäfvlar! Inte en gång till ska det förbannade repet få stoppa mig. Därför lade vi på en extra växel på de relativt lättlöpta sträckor som följde (dvs på underlag som inte är stora stenar eller hala klippor). Vi var helt enkelt tvungna att springa in den förlorade tiden. Jag visste, att om vi inte lyckades dryga ut tiden till nästa cutoff skulle vi inte klara det. Man måste nämligen köpa tid för att klara den sista cutoffen kl 18:00 som är precis efter den långa 20 kilometers löpningen på slutet av banan. Mellan den nästsista och sista cutoffen är det nämligen bara två timmar, 16:00 och 18:00 och på den etappen ska man avverka 20 kilometers löpning och simma 350 m. Låter kanske inte så farligt men har man hållit på i 8-9 timmar och sprungit 44 km och simmat drygt 8000 m så är en halvmara inte en "walk in the park" precis...

Efter att vi hade passerat 09:00 cutoffen med bara en halvtimmes marginal sa vi inte mycket till varandra. Vi behövde inte det...Jag visste vad Tobbe tänkte och han lät mig springa så fort jag ville (nästan...) Han bromsade mig då och då och upplyste mig om vår kilometerfart. Det gick ganska fort men jag ville verkligen undvika att komma till nästa cutoff och bara ha en halvtimme till godo. Att mina krafter kanske skulle ta slut alldeles för tidigt fick bli ett senare problem. Nu var vi i tidsnöd! Jag visste att det skulle komma svårlöpta partier där det är omöjligt (åtminstone för mig) att springa utan att riskera vristerna. Och skulle en fotled gå sönder så skulle vi definitivt inte komma i mål. Nej det var bara att passa på att hålla fart när underlaget var till vår fördel. Vid nästa simning efter dryga 8 kilometers löpning hade vi äntligen kommit ifatt flera lag och då ä började vi få lite självförtroende igen. Jag började bli lite mer positiv igen och simningen gick nu bättre.
Nästa Cutoff på Nämdö som var kl 12:00 passerade vi kl 11:00! Där var det helt otroligt fantastisk gofika! Om vi stannade? Nej det fanns inte en chans! Min lagkamrat var nästan på väg innan jag hade lyckats få upp gelen. Men där hann jag iallfall få i mig lite varm salt buljong och en liten ruta tunnbröd och sedan stoppade jag fickorna fulla med CLIFF chokladgel (som för övrigt är den godaste turbogelen jag nånsin smakat) Efter max 3 minuter sprang vi iväg igen och lämnade ytterligare några lag bakom oss.
YEAAAAHHHH!! Vi tog in! Vi sprang ikapp och blev sedan omsimmade!! Om och om igen. Men nu höll vi i. Vi hade samma lag runt om oss hela tiden. Där var bland annat ett belgiskt tjejlag som också var med på Rockman. Och jag kände igen några ansikte som jag visste hade gått i mål på ÖTILLÖ tidigare. Nu hade min förtvivlan växlat till hopp igen!
Vi hade linan för det mesta avkopplad på löpningen. Hade vi den kopplad så var det mest för att spara tid på att inte behöva koppla på den igen vid nästa simning.

Team Degeberga Swimrunners

Nu så här 7-8 timmar in i loppet började jag bli sliten och vi började längta till grissimmet. Mest för att få det överstökat innan vi blev för slitna. Grissimmet är de beryktade 1400 metrarna som går mellan Mörtö klobb och Kvinnoholmen. Det är den mest svårsimmade sträckan på hela ÖtillÖ med både starka strömmar, mycket vågor och kallt vatten. Vi fick lite förkänningar på de närmaste simningarna innan. Där tog vi riktmärke till höger om uppstigningsplatsen för att inte strömmen skulle driva oss alldeles ur kurs. Vattnet var både kallare än förut och det kändes ibland som att man snurrade runt i en tvättmaskin. Jag blev så himla yr i mössan efter några av dom simningarna så att det säkert såg ut som att jag hade hinkat i mig både ett och annat när jag fick land under fötterna. Så äntligen stod vi där....På väg att äntra vattnet i det berömda, omtalade och skräckinjagade Grissimmet! Mina minnen från förra gången jag simmade grissimmet var att jag frös nåt fruktansvärt och jag hackade tänder och vi kom aldrig fram hur mycket vi än kämpade.


Denna gången var det inte lika kallt men väldigt strömt och vågigt. Det ända jag tänkte på där var att det här är inte värre än den förfärliga fjordsimningen på Rockman. Ingen krampkänning, ingen utmattning utan bara tänka framåt framåt framåt. Armtag efter armtag...
Det tog lång tid men vi tog oss över till slut. Med stelfrusna ben som kändes som om de var hämtade direkt ur frysdisken på ICA, asade vi oss upp på glashala klippor på Kvinnoholmen. Efter Grissimmet är det bara en halv kilometers löpning innan man ska ner i kylan igen. Då gällde att försöka få upp lite värme. Tobbe manade på och jag gjorde vad jag kunde för att få upp pulsen.

Flera av löpsträckorna på ÖTILLÖ är helt obanade och går upp och över stenar eller bokstavligen i vass eller genom träd och över stockar. Det är fantastiskt att arrangörerna  lyckats snitsla 65 kilometer så bra att det nästan aldrig var en tvekan om var man skulle.

Känslan jag hade när vi passerade den nästsista Cutoffen (16:00) och klockan bara var 14:30, var att NU har vi detta som i en liten ask....Vi hade sprungit in en timme från den allra första cutoffen och nu hade vi 3½ timme på oss att springa 20 kilometer och simma 350 meter. Med tårar i ögonen och ett stort leende sa jag till Tobbe "Vi kommer att klara det! Vi kommer att gå i mål på Utö ikväll" Tobbe däremot var inte lika säker. Men jag visste! Dom skulle få bära mig av banan i vågrätt läge om jag inte skulle ta mig i mål. Jag sa till Tobbe att vi kan GÅ de 20 kilometrarna och ändå klara den sista cutoffen!

De 20 kilometrarna var tuffa men ändå härliga! Vi cabbade ner våtdräkterna och sprang i ca 5:15 tempo. Vi gick i alla uppförsbackar och det började göra ont nu. Tobbe hade ont i sina framsidor lår och jag hade ont i mina ljumskar och i fötterna.
Det började också svida i alla de rivsår jag hade på benen och jag kände att jag hade fått en del taggar i fingrarna efter att ha hållit i buskar för att undvika fall. Under denna långa löpningen hade vi faktiskt linan kopplad mellan oss. Men det var nog mest psykologiskt. Ingen av oss hade krafter att dra men bara av att sitta fast i varandra så kunde man utan ord veta att vi springer tillsammans. Kedjan är inte starkare än den svagaste länken.....


Men här sken vi ikapp med solen. Den hade nämligen spruckit igenom som på beställning under det kalla grisasimmet. När vi kom fram till dom korta sista simningarna tittade jag upp och njöt av känslan och den vackra naturen. Jag var på väg att klara mitt livs tuffaste utmaning hittills. Jag ville nästan nypa mig själv i armen och stanna tiden för någon minut. Det var kanske den enda och sista gången jag kommer att befinna mig därute på skärgårdsöarna, iförd våtdräkt och med 11 timmars kroppsvätskor mellan hud och våtdräkt (ja ni förstår, SwimRun är inte så glamouröst....)

Team Degeberga Swimunners
Den sista simningen över till Utö var en kort på 100 m och när vi kom fram till den så stod det en hel skara fransmän på andra sidan och skrek och hejade på oss som galna. Vi trodde minst att vi ledde hela tävlingen så som de hyllade oss. Det gjorde vi såklart inte, men det var en sån otrolig känsla att få ett sånt mottagande när vi satte fötterna på den allra sista ön, Utö. Nu var det bara en löpsträcka på 3,4 kilometer in till Utö Värdshus och målet!
Dom kilometrarna var helt fantastiska. Vi skulle komma i mål på det prestigefyllda världsmästerskapet i Swimrun, ÖtillÖ. Vi skulle få springa uppför den sista backen till värdshuset och få möta Michael Lemmel i målet och vara ett av de lag som är ett FINISHER lag! Vi skulle få åka hem och säga att vi klarade det!
När jag hade den målbilden på näthinnan fick jag oanade krafter och all smärta och trötthet var som bortblåst.
När jag kunde skymta flaggorna vid färjeläget på Utö så sa jag till Tobbe; "-nu är det nära". Det kändes som att vi flög uppför den sista backen och DÄR VAR MÅLET!! Äntligen!! Efter 12 timmar och 50 minuter av ren och skär smärta och slit var vi där!

ÄNTLIGEN!!




LÄNK till Degeberga Swimrunners resultat

LÄNK till de olika sträckorna på ÖTILLÖ

LÄNK till ÖTILLÖ websida







onsdag 7 september 2016

ÖtillÖ medaljen är min!

VI KLARADE DET!
Vi lyckades springa i mål på ÖtillÖ!
65 kilometers löpning och 10 km simning.
Behöver jag säga att det var en tuff dag i skärgården.....

Tills jag orkar skriva en utförligare racereport så delar jag två bildbevis på att vi var där



Jag tackar ödmjukast för att det var min bakdel som fastnade på foto och inte framsidan...


Här är vi på den sista av de 26 öarna som vi korsade under dagen



fredag 2 september 2016

Vad var det nu jag skulle göra på måndag....

Det börjar närma sig nu....ÖtillÖ är på måndag och jag kan räkna upp minst 10 ställe som jag har ont på...Jag är till och med tveksam om jag överhuvudtaget kan springa..
Varför är det så? Alla pratar om mental träning och målbilder och mantra som:" Jag är stark, jag är inte rädd, jag kan simma, jag kan springa" Pyttsan...jag har aldrig känt mig så klen som nu

Nej, min strategi är förträngning....Jag åker upp till skärgården på några dagars semester och på måndagmorgon när klockan ringer vid 03:30 så får jag hoppas att jag kommer ihåg vad det var jag skulle göra..
Men innan jag glömmer vad jag ska göra i 08-landet så packar jag ner följande:
Våtdräkt
Simglasögon
Paddlar
Vattentub
Liten midjeväska
3 energigels
Dolme
Vadvärmare
Ullstrumpor
Ulltröja
Trailskor
Gummilina
Första förband
Visselpipa

torsdag 25 augusti 2016

Den friske har många önskningar....

......den sjuke har bara en

Det är lite samma sak när man är skadad och inte kan löpträna. Även om det naturligtvis inte är samma allvarhetsgrad. Men man vill inget hellre än att bara dra på sig löpardojjorna, komma ut och få springa, svettas och trötta ut sig. Det spelar ingen roll hur långt eller hur snabbt, bara man kan springa utan smärtor. Tyvärr är dom tankarna som bortblåsta hos undertecknad så fort smärtorna är ett minne blott. Förbannar mig själv över detta! Jag borde själv tänka på det sätt som jag försöker förmedla. Nämligen att vara tacksam för en kropp som håller. Att ha privilegiet att få vara frisk. Vad är några kilo mer eller mindre? Lite gäddhäng eller STOOORA muskler runt magen som ständigt ligger i vila...Jag kan ju springa....Men nu är ju inte mitt förnuft och tävlingsdjävulen bästa vänner. Dom pratar nämligen inte samma språk.
Förnuftet inför gårdagskvällens tävling var att jag skulle ta det lugnt, se tävlingen som ett bra fartpass och som avslutning på träningsperioden inför ÖtillÖ. Jag kände ju mig sliten och trött och benen var som 2 telefonstolpar. Lik förbannat så är tävlingsdjävulen framme så fort nummerlappen sitter på magen. 7 km Orderinvestlopp är långt......Det är hur långt som helst när mjölksyran ger sig till känna redan efter 1 kilometer. Herregud...vem tror jag att jag är egentligen...? Det blev som förnuftet hade sagt, ett lopp som definitivt inte skulle kännas bra. Men det brydde jag mig inte om och Inte tävlingsdjävulen heller. Trötta ben, ett sjuhelvetes flås, och mjölksyra från helvetet gjorde att jag trodde jag hade mer i benen än vad jag hade och därför höll på att dö efter 3 kilometer. Och sedan  var det en kamp mot dom negativa tankarna och tävlingsdjävulen som skrek "-du är ju urkass, och klockan går.... TICK TACK TICK TACK...."
Detta har jag dock kommit över idag. Är på bättre tankar nu. Nu har den sista resan mot ÖtillÖ startat och jag kan inte göra så mycket mer än att hålla mig frisk och bara träna lite lätta pass för att hålla kroppen vid liv. Om jag är nervös?? Det är bara förnamnet! Mitt efternamn är LIVRÄDD. Jag är orolig för att ta slut på mig själv på någon öde plats på någon ö i skärgården. Och att sinka för min lagkamrat som för övrigt är en supersnabb löpare och tillika bättre simmare än jag. Tänk om vi inte kommer i mål...!? Vi kanske försvinner nånstans därute mitt i grisasimmet (svåraste simningen av dom alla) eller så bryter jag benet och blir tvungen att öppna upp det vattentäta GPS fodralet och trycka på helikopterknappen...(skulle kanske vara värt det eftersom jag aldrig har flugit helikopter ;-)

Skämt å sido....Vi kommer att vara redo! Tobbe är gasen och jag är bromsen och vi har lovat varandra "-No hard feelings" om något oförutsett skulle hända där ute på öarna.
Vi har gjort vad vi har kunnat. Axlar, vader, knä och hälsenor är bättre begagnade och dom är bra omhändertagna för att klara 7,5 mil mellan Sandhamn till Utö den 5 september.

Toker och Glader ute på Preikestolen på Rockman

ÖTILLÖ vi är redo!



måndag 8 augusti 2016

Rockman 2016

Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig. Även om man vill, så går det inte att ha kontroll på allt. Så hur gärna jag och Lotta än ville göra Rockman tillsammans så var tidpunkten fel. Olika omständigheter gjorde att Lotta Järnviljan fick ställa in och jag tappade lusten totalt. Vi hade ju sett framemot detta tillsammans. Jag hade också en sargad bröstkorg och kanske ett brutet revben efter ett olyckligt (läs klumpigt) fall på skåneleden för tre veckor sedan. Så allt kändes trist och hopplöst. Men för en vecka sedan började min bröstkorg kännas bättre och jag simmade 2000 m i havet utan någon nämnvärd smärta och jag började då tänka på den där Rockman igen. Kanske skulle jag ändå försöka hitta en ersättare. Lotta tyckte jag skulle testa, men vem sjutton skulle vilja ta hennes plats med så kort varsel som en vecka?
Det fanns bara en enda person som är tillräckligt galen för det. Så jag tänkte att det är den enda chansen. Tar han inte platsen så kan jag lägga ner allt och startavgiften får brinna inne. Så jag slängde iväg ett SMS i måndags till min lagkamrat på ÖTILLÖ. Jag fick till svar att han behövde 24 timmars betänketid och på tisdagen fick jag ett positivt svar! Han tog platsen! Flygbiljetter inhandlades och i lördagsmorse var vi på väg med båt från Stavanger ut till starten i Lysefjorden.

Vädret var blåsigt redan kvällen innan och på preracemötet på fredagskvällen fanns det hot om att loopen på 3,9 km (Dragons Neck) uppe på det högsta berget eventuellt skulle kommat att ställas in pga hårda vindar och kyla. Detta skulle vi få reda på ute på banan när tävlingen startat. På kvällen innan var jag nervös. Fruktansvärt nervös....Inte så mycket över kylan utan över den beryktade svåra terrängen. 




Kl 07:30 hade hela startfältet transporterats med två båtar ut till starten i Lysefjorden. Starten skulle ske med att alla hoppade i en strid ström från relingen ner i den kolsvarta fjorden vid Fantahåla. När startsignalen hade gått och jag och Tobbe var framme vid kanten tittade vi på varandra och sa "-Vi hoppar på 3!" Det fanns inte en enda tvekan på att ta steget rakt ut och ner i det svarta djupet, men däremot en stor respekt över hur dagen skulle komma att bli. När jag landade i vattnet så blev det alldeles tyst och helt magiskt. Vattnet smakade salt, sikten var klar och jag skymtade en stor röd brännmanet långt ner i djupet. Dom sekunderna jag var under vattenytan hann jag tänka att det här är mitt element. Jag borde bo i vattnet. Hade det inte varit för att jag måste andas så skulle jag stannat där för alltid.

Men i samma sekund som jag kom ovanför vattenytan igen började allvaret. Vi började genast att simma de 940 metrarna som den allra första simsträckan mätte. Det kändes riktigt bra att simma. Nästan ingen smärta i bröstkorgen, behaglig temperatur och det var ganska lättsimmat. När vi kom fram till den första uppstigningen var det slut på det lätta. För det vi inte visste då, var att det väntade nästan 10 timmars helt sanslös, livsfarlig löpning och klättring på stenar, i berg och i trappor.




Efter den första simnigen fick vi klättra upp för klippväggen och sedan  gick det upp upp upp, hela tiden. Där följde sedan ett par korta simningar och även korta löp, åtminstone i sträcka. För löpningarna var definitivt inte korta i tid. Vi hade en kilometer som tog 19 minuter!! Då kan man kanske förstå att det var mer klättring och balansgång och inte i närheten av löpning. Men där och då, såg jag framemot att komma fram till Checkpointen Preikestolen. Denna sagolika klippavsats som stupar 604 m lodrät rakt ner mot Lysefjorden. Ut till denna magiska plats var det 4 km uppför i trappor, på stenar och smala stenstigar. Det var ganska svårsprunget men det gick åtminstone att springa. Senare i loppet var det mer eller mindre omöjligt att springa på stora delar av banan.

När vi nådde Preikestolen var utsikten hisnande. Det fanns inte ett enda räcke och jag fick nästan svindel när jag tittade ut över kanten. Det var vackert som ett vykort och det kändes lite dumt att skynda därifrån. Men när Tobbe hade fått lägga sig på magen och sticka ut huvudet utanför kanten så var vi på väg igen.



Där sprang vi om hel del lag och även en stackare som stod och vände ut och in på magsäcken. Fy vad jag tyckte synd om honom. Även riktiga "machomens" kan minsann vara lite klena i extrema situationer. Jag frågade hans lagkamrat om han var okey och då fick jag till svar: "- It´s okey. It´s just some weakness leaving his body" Jo jag tackar... den stackaren fick minsann inte särskilt mycket empati från sin lagkamrat ....
Nu följde det en kamp om att ta sig fram så fort som möjligt utan att slå ihjäl sig pga av snedsteg som skulle leda till att man ramlade ner för bergsväggen, eller föll och slog huvudet i en sten, eller blev spetsad på en vass sten. Om jag överdriver??? Nej, inte ett
dugg! För en gång skull överdriver jag inte ett dyft. Det var verkligen förenat med livsfara!


När vi hade varit ute i 6 timmar så kom vi till den beryktade simningen som korsade fjorden. Den mätte 1700 m och var den längsta simningen på hela tävlingen. Där fick varje lag en flytboj för att lättare synas och jag kommer ihåg att jag tittade rakt över fjorden och tänkte "det här är inte så långt". Och eftersom jag var så infernaliskt trött på att balansera på de miljontals stenar vi hade passerat så såg jag framemot att äntligen få ett lite mjukare element runt kroppen än sten. Vi kopplade ihop oss med linan och bestämde att Tobbe skulle ligga först. Halva sträckan gick ganska bra men sen började helvetet... Det här är den värsta simningen jag gjort i hela mitt liv. Det var kallt, det var strömt, vågorna gjorde att jag kände mig sjösjuk och vi kom ingen vart! Uppstigningsplatsen var ju lika långt ifrån varenda gång jag tittade upp. Jag hade lite känningar av kramp i baksida lår och Tobbe stannade upp en gång pga kramp i axeln. Där hann jag tänka att vi kanske inte skulle klara det. Vi skulle kanske inte kunna ta oss fram till land. Vi skulle kanske behöva vinka till oss en båt pga att vi fått kramp eller helt enkelt inte orkade mer. Mitt i dessa negativa tankar råkade jag simma på Tobbe och hamnade nästan uppe på ryggen på honom. Jag slutade såklart att simma och tittade upp över ytan. Då ser jag Tobbe ligga helt stilla, flyta på magen och med huvudet under vattnet. Fan!!! Han har tuppat av!! Jag måste få honom på ryggen innan han drunknar. Jag skrek på honom och under dom sekunderna det tog innan han tittade upp blev jag så fruktansvärt rädd. Det visade sig att han höll på att rätta till flytdolmen. Han märkte hur rädd jag blivit och bad om ursäkt om han skrämt mig. Efter det när vi började simma igen så tänkte jag på mina barn...Och på vad jag gjorde där mitt i fjorden...Hur dum får man vara...Vi kunde lika gärna kasta in handduken och gå den säkra vägen. Nästa gång jag tittade upp så var vi kanske bara 200 m från kusten. Och då var "geupptankarna" som bortblåsta. Det är väl klart att vi aldrig skulle ge upp. Skulle jag ge upp skulle jag få "onda ögat" av Lotta. Så när jag väl kom upp på land, med en kropp som skakade av köld, var nästa fokus att snabbt bli varm igen, få i sig energi och soppa för att orka den sista etappen med bland annat dom 4444 trappstegen. Den extra loopen på 3,9 km, Dragons neck, var inställd och det tackade jag ödmjukast för.
FlörliTrappan var inte så särskilt jobbig som jag hade föreställt mig. Där fanns ju inte en enda sten. Vi gjorde ett eget system att beta av trappstegen i. Vi gick 200 steg och sedan stannade vi 5 sekunder och sedan 200 steg till osv osv

En sak är säker, Norrbaggarna är verkligen dom vikingar som jag har föreställt mig att dom är. Det är "äkta vara" som gäller och dom är inga mesar gjorda av socker.
Gjorda av socker var inte heller dom som kom i mål på Rockman Swimrun. Vi kom också i mål. På 10 timmar och 16 minuter. Jag var en bromskloss i den svåra terrängen och hade varkens mod eller ork att forcera terrängen mycket fortare än jag gjorde. Vi kom 5:a i mixklassen och var totalt 36:e laget av 72 över mållinjen i Flörli. Det var i särklass den svåraste tävlingen jag nånsin gjort. Och för en gång skull så tänkte jag att om jag kommer oskadad i mål ska jag vara jäkligt tacksam och kommer troligen aldrig mer att ställa upp i denna tävlingen.
Här njuter vi av att äntligen kunna få springa utan att det finns en stor sten i vägen

Men så här två dagar efter, när värken i lårens framsida och armarnas ömmande muskler börjar släppa så börjar också minnet blekna. Åtminstone minnet över alla de miljoner stenar som jag svor över där ute i vikingarnas fina natur. Så en sak är säker....man ska aldrig säga aldrig.... oavsett vad det gäller.

Jag vill passa på att säga Tusen miljoner tack till min lagkamrat som ställde upp med så kort varsel som 4 dagar och gjorde det möjligt för mig att ändå få uppleva denna tävlingen. Det gjorde vi bra! Nu vet vi att vi kan. Nu blir det till att ladda och träna riktigt hårt inför den stora utmaningen ÖtillÖ om en månad.

Och även om jag inte hade Lotta Järnviljan med mig därute så fanns hon i mina tankar hela tiden! Och jag vet att det känns hårt att inte kunna göra det man ställt in sig på att göra. Men man måste vara klok och vara rädd om sig. Vi kommer att få fler tillfällen att göra stolleprov på. Och känner jag Lotta rätt så sitter hon och smider nya planer vid det här laget.

söndag 17 juli 2016

Hälften så långt men dubbelt så roligt

Här kommer en väldigt sen racereport från Ironman 70.3 i Jönköping, Sveriges första och enda halvIronman med just Ironmansatus. Invecklat...??? Jadå, invecklat är bara förnamnet



En Ironman 70.3 betyder att det är en Ironman fast bara till hälften. 70.3 betyder miles och är den totala sträckan på tävlingen. Den "riktiga" Ironman tävlingen är således 140.6 miles, vilket man aldrig säger eftersom en Ironman är alltid en Ironman. Därför kändes det lite konstigt när de "two and only" Björn och Paul ropade ut i målet; "-YOU ARE AN IRONMAN".  Men man blir ju bara en halv Ironman. Är det nedandelen eller ovandelen som ska ta åt sig äran? Höger eller vänster kroppshalva? Fast oavsett hel, halv, hälften eller dubbelt så är det status på tävlingen. Men fattas bara...Man har ju faktiskt betalt för en viss status.  Men nu är det nog filosoferat om det...
Ironman 70.3 i Jönköping var en riktigt stor och bra cirkus. Dock inte lika stor som Ironman i Kalmar. Nej givetvis inte.....Cirkusen är bara hälften så stor men faktiskt INTE bara hälften så rolig.
Nej jag tycker att distansen 70.3 är en riktigt rolig distans att tävla i.
Sträckorn är:
SIM: 1900m
CYKEL: 9 mil
LÖP: 21.150 km
För mig betyder det att jag aldrig riktigt hinner tröttna (läs bli uttråkad, för trött som ett ålderdomshem blir jag givetvis) När simningen börjar bli enformig kommer plötsligt uppstigningsrampen. Och på cykeln hinner man aldrig ta riktigt slut. Och man behöver inte spara på krutet på cyklingen för att klara av att hålla bra fart på löpningen.
Inför denna tävlingen så tänkte jag att nu ska det minsjäl ösas på. För känslan av att äntligen kunna springa utan att ha ont i min vad och fot överstiger all trötthet och vanlig annan tävlingssmärta. För herregud ...vad är lite trötthet när man inte har ont? Trött är ju meningen att man ska bli. Hade jag inte blivit trött hade jag inte tagit i ordentligt!
Så när jag stod på startlinjen i min nya åldersgrupp så tänkte jag att Topp 10 ska jag vara och kanske till och med Topp 6. Men gudarna ska veta att triathlon är en prylsport och mycket kan hända under lopp. Cykelproblem eller kramp på löpningen skulle betyda en helt annan sluttid än vad jag hoppats på.

Starten var en så kallad rullande start. Det betyder att man ställer sig i den startgrupp som motsvarar sin förväntade simtid. Jag ställde mig i gruppen för 40 minuter. Jag hade provsimmat banan dagen innan och det tog 44 minuter och jag har inte särskilt många växlar när det gäller sim. Det är liksom bara två....Simma eller sjunka. När jag "rullade" i vattnet la jag i simväxeln och sedan var det bara att simma, försöka hitta fritt vatten och en bra kurs mot bojarna. Det var relativt gott om plats men efter ca halva sträckan vände jag mig för att andas åt vänster och fick mig en rak höger mitt på läppen. Tack för den fläskläppen. Fast hon eller han missade mina simglasögon och det var ju bra. Så det var inget att hänga läpp för ;-)

Som jag trodde, så tog simningen ganska oförändrat lång tid från provsimmet. Jag har ju bara en växel.... Så efter ca 43 minuter satte jag foten på land och sprang de 600 m genom gågatorna fram till växelområdet. Eftersom det givetvis inte stod några badtofflor vid kajkanten så hade dom tack och lov lagt en matta att springa på
På en halvIronman är växlingarna viktiga att spara tid på. Och principen med påsar är den samma som vid en Ironman. Det vill säga att man har packat sin egen Bikebag och Runbag som hänger på en ställning. När man springer in i växelområdet hugger man sin påse och fortsätter in i växeltältet. Väl där inne ska resten av våtdräkten krängas av, cykelskor ska på, fickorna ska fyllas med energi och min väl utvalda godispåse och slutligen ska cykelhjälm och solglasögon på innan man springer ut till cykeln som hänger och väntar på att få bli gränslad.

Cykelbanan i Jönköping var helt i min smak. Den började med en stigning i ca 2 mil och jag tror att det var nära 300 höjdmeter. Det var bara att trycka på och cykla om alla de som har många fler simväxlar än vad jag har men däremot färre cykelväxlar. Att det kanske skulle komma att kosta kraft senare i loppet var inget jag tänkte på då. Nej här finns inte tid att spara på nåt krut. Och är det något som gör mig strak så är det att kunna komma om och förbi.

Så cyklingen gick bra. Riktigt bra. Oväntat bra.... Med ett snitt på 33,2 km/h och en cykeltid på 2,42 minuter så tog jag mig från 28:e plats till 7:e när jag rullade in för växling till återstående löpningen. Äntligen löpning!!!

Men herregud vad låren gjorde ont. Hur skulle detta sluta? Varenda steg jag satte ner var det någon som högg knivar i framsidorna på låren. Men det gick över efter 5-6 km. När man har varit med om några triathlontävlingar så vet man av erfarenhet att den känslan och den smärtan som infinner sig när man börjar springa efter cyklingen är bara temporär ...eller åtminstone så flyttar sig smärtan till andra ställen. Så hur konstigt det än låter så kan cykeltrötta ben återhämta sig och ställa om sig till löpning efter 4-5 kilometer.

Löpningen var riktigt rolig, med triathlonmått mätt alltså. Banan gick 2,5 varv och det betyder att det var tätt med både triathleter och publik.
Jag märkte ganska snabbt att jag sprang hyfsat eftersom jag kunde springa om en hel del. Galet roligt och peppande är det att få höra hejarrop från självaste Familjen triathlon och även en del från Mallorcalägret. Och då är det inte läge att slå av på farten utan då gäller det minsann att hålla huvudet högt trots att krampen inte är långt borta och känslan av att det brinner under fötterna.
Sista 3 kilometrarna var det bara att bita ihop. Inte slå av på farten utan bara springa på ...meter efter meter. Fick rygg på en tjej som höll ett bra tempo och tänkte att hon ska minsann få vara min rulle in till mål. Dock kom jag på att hon kanske var i min klass och då vore det ju väldigt dumt att inte springa om, om jag kunde. Så 500 m innan mål så fanns det minsann en växel till. Om och förbi och in på mattan utan ett enda uns av ork kvar. SKÖÖÖÖNT! Jag gjorde precis allt som stod i min makt. Det fanns inte mer krut kvar i benen. Och tjejen jag sprang om var minsann i minåldersgrupp. Tack för det. Där hade jag tur när jag tänkte.
Väl i mål tog jag mig fram, fick en foliefilt, träffade familjen Triathlon, SuperSara och minglade lite i Athletes garden.
När jag hade hämtat min påse med ombyteskläder och fiskat upp telefonen hade jag ett SMS där det stod. Grattis, du är tvåa i klassen. VA???? Tvåa??? KAn inte vara möjligt tänker jag..Men jo minsann det var möjligt . Det stämde! Jag hade blivit tvåa i K45. Helt galet, oväntat och väldigt väldigt roligt!
2:a i min åldersgrupp betydde att jag hade en kvalplats till VM i Ironman 70.3 i Chattanoga 2017.



Om man kvalar och får en sk slot till VM måste bestämma sig och betala för sin start på prisbanketten. Det skulle betyda att jag hade 3-4 timmar på mig att bestämma mig för att acceptera den eller inte. Jag velade fram och tillbaka. Mycket pengar....Vill jag verkligen till Chattanoga.... Det är ju egentligen Ironman jag vill göra. ....Men kom fram till att jag nog måste köpa den...Sagt och gjort! På prisceremonin sade jag JA till att åka till Chattanoga i september 2017! Hade förmodligen ångrat mig om jag inte hade tagit den. Så nu är cirkusen igång igen... Triathloncirkusen och jag har biljett till föreställningen i Chattanoga!


Mitt resultat från Jönköpin IM 70.3:

Liselott H�kansson
Overall Rank: 487
Div Rank: 2
General Info
BIB494
DivisionF45-49
StateDegeberga
CountrySWE
Profession
Race Summary
Swim:43:36
Bike2:42:50
Run1:37:49
Overall5:14:18
SWIM DETAILS | Division Rank: 28
Split NameDistanceSplit TimeRace TimePaceDivision RankGender RankOverall Rank
Total1.9 km43:3643:362:17/100m281831152
BIKE DETAILS | Division Rank: 7
Split NameDistanceSplit TimeRace TimePaceDivision RankGender RankOverall Rank
26.6 km26.6 km 50:441:41:3131.46 km/h
65.5 km38.9 km 1:05:502:47:2135.45 km/h
90 km24.5 km 46:163:33:3731.77 km/h
Total90 km2:42:503:33:3733.16 km/h754672
RUN DETAILS | Division Rank: 2
Split NameDistanceSplit TimeRace TimePaceDivision RankGender RankOverall Rank
2 km2 km 9:363:46:054:48/km
4.5 km2.5 km 11:543:57:594:45/km
5.7 km1.2 km 4:594:02:584:09/km
10.1 km4.4 km 20:354:23:334:40/km
12.6 km2.5 km 12:254:35:584:58/km
13.8 km1.2 km 5:084:41:064:16/km
18.2 km4.4 km 20:355:01:414:40/km
20.7 km2.5 km 12:185:13:594:55/km
20.9 km0.2 km 0:195:14:181:35/km
Total20.9 km1:37:495:14:184:40/km233487
Transition Details
T1: Swim-to-bike7:11
T2: Bike-to-run2:52

fredag 8 juli 2016

Millopp vs HalvIronman

Förra fredagen sprang jag ett millopp i min hemmastad. Ett millopp.....Den värsta av alla distanser om du frågar mig. Jag var betydligt mer nervös för det än för den HalvIronman tävling i Jönköping som väntar på söndag. Ett millopp är nåt av det värsta man kan springa tycker jag. Det gör så ont och det är så svårt att pressa sig själv att hålla ut och hålla ihop mentalt. Och det är så himla svårt att inte kliva över till andra sidan. Mjölksyrasidan alltså.... Man springer och springer och ligger precis på gränsen till att få för mycket mjölksyra. Och springer man för fort för sin egen förmåga så står man där med fötterna i klistret på andra sidan...Med mjölksyra långt ut i tänderna. Okey, vad gör det om man slårav på farten? Egentligen inte ett dugg. Men om man är som jag och inte har gett upp hoppet att förbättra mina tider så är det nervöst.
Många, oftast icke löpare, blir förvånade när dom ser skräcken av att springa 10 km i mina ögon. "-Du kan ju göra en Ironman, då är väl inte 10 km något problem". Nej det är det inte, men att springa 10 sketna kilometer på sitt yttersta är ett problem!
Fast det var för en vecka sedan.... Nu har jag andra problem...
För nu är så jag sådär infernaliskt dörädd för att jag inte har gjort hemläxan ordentligt. Klarar jag verkligen av att göra en bra HalvIronman på söndag utan att ha gjort ett enda Brickpass (löpning direkt efter cykling) eller utan att riktigt fokusera på hård cykling utan att ta ett mysiga depåstopp på nåt fik efter 6 - 7 mil. Klarar cykeln av det utan att jag har låtit någon cykelmeckare tittat på den och ta bra betalt för att säga att du måste byta kedja och kassett, eller säga, bevare mig väl; "-dom här hjulen är inte bra, du behöver ett par för minst 6000 kronor styck..."
Igår frågade mitt äldsta livsverk mig, som numera har hunnit bli 16 ( konstigt... jag som bara har hunnit bli 37 ;-), hur mycket pengar jag har lagt på min triathlonutövning...? Jag gjorde ett snabbt (MYCKET SNABBT) överslag i huvudet och konstaterade att den frågan var inte riktigt lämplig att svara på till en 16-åring som inte gillar att jag ibland ifrågasätter vissa prislappar (och då menar jag inte prislapparna på triprylarna..) Det har blivit ganska mycket pengar. Men jag intalar mig att det är väl investerade pengar, åtminstone när det gäller hälsa. Och hade jag inte lagt pengar på detta hade jag ju spenderat dom på någon annan fritidssysselsättning. Frimärksamling kanske..... ;-)

Det är ingen överraskning att triathlon är dyrt och att man kan spendera hur mycket pengar som helst på det. Men om man inte är bättre än vad jag är så vore det ju förfärligt om utgifterna skulle överskrida prestationen. För om jag hade haft en supersnabb cykel och hjulen rullat som sören så måste jag ju trots allt själv trampa runt dom och hade jag inte lyckats hålla samma kvalité som materialet hade det varit lite patetiskt...

Nej minsann, nu ska jag gå och packa alla tusentals prylar i taikonbilen och sätta på mig Linns lyckoarmband och intala mig att det är bara hälften av Ironmansträckan....men troligtvis dubbelt så jobbigt.
För om jag lyssnar på mina fjärilar i magen så har dom ett mantra just nu......

"Ju kortare desto fortare, Ju kortare desto fortare"






måndag 4 juli 2016

Det börjar närma sig nu

Nu är det bara 5 veckor kvar till jag och Lotta Järnviljan startar i den norska swimruntävlingen Rockman 2016. Det känns som att vi är galna och som vanligt på tok för dåligt förberedda. Men allvarligt talat, hur svårt kan det vara...?10 simningar och 10 löpningar....Jag försöker intala mig gång på gång att vi kommer att klara det! I nästa sekund tänker jag; herregud vi kommer att frysa ihjäl...Hur sjutton klarar man att simma i fjordar som aldrig kommer upp i högre temperaturer än 11 grader?? Jag har medvetet försökt undvika att läsa för många racerapporter men
Lantos racereport har jag läst ett par gånger. Den är väldigt bra skriven men varenda gång jag läser ända fram till slutet så blir jag livrädd. Och jag vet hur duktig simmare den där Lanto är. Frågan är då; är vi tillräckligt bra (läs snabba) simmare? Det kommer att finnas två cut offer (=rep som dras där man inte får fortsätta om man inte har hunnit passera). Den första kommer att vara innan FLÖRLI, som är den trappa på 4444 steg som går upp längs med bergsväggen. Hade det varit den sista etappen hade jag troligen döpt den till Stairway to heaven men nu finns det ytterligare en cutoff och även den kallaste simningen ovanför denna trappa och därför vet jag att trappan kommer att vara Stairway to HELL! I trappan tar man 750 höjdmeter på 1000 m.
Men okey...det är åtminstone en trappa som går rakt upp mot stjärnorna. Och Team 2xL8 ska minsann vara två av dom stjärnorna som passerar mållinjen nere på Flörli brygga när vi varit i helvetet och vänt, SÅ DET SÅ!



onsdag 29 juni 2016

Träna SwimRun

Nu är SwimRun-träningen i full gång och efter några år av utövandet av denna lite spektakulära gren känns det inte så konstigt att kubba runt i våtdräkt och badmössa och plötsligt kasta sig handlöst i vattnet för att simma...MED SKORNA PÅ... Dock finns det fortfarande en hel del som höjer på ögonbrynen och stannar upp och tittar. 

Att träna inför en SwimRuntävling är egentligen inte alls så svårt. Det är bara att träna på att simma och springa och sedan sätta ihop det. Men vad är rätt eller bäst träning kan vara svårt att veta. Ska man träna på springa långt i våta skor och våtdräkt? Eller är simningen viktigast? Springa kan man ju. Hur lägger man upp ett SwimRunpass? Långa simningar och korta löp eller tvärtom? Kanske är det växlingarna som är viktigast att träna på?

Jag brukar tänka att växlingarna är viktiga att träna. Det är bra för att få en snabb teknik i att få alla prylar på plats. Det är väldigt onödig tid att spilla på att behöva stå still och göra detta. ÖtillÖ har 38 växlingar och onödiga minutrar vid varje växling ger mycket tid i slutändan. Nej, är det någonstans lätt att tjäna tid så är det att lära sig ta på badmössan, simglasögonen, snurra in dolmen mellan benen och till sist få paddlarna på händerna under tiden man springer dom sistra metrarna fram till vattnet. Därför är det viktigt att man har praktiska lösningar på utrustningen. Till exempel att paddlarna är lätta att trä på eller eventuellt snurra runt handleden, och att man kan ta på sig badmössan och simglasögonen när man håller sina paddlar, att linan (om man nu väljer att använda det) lätt kan snurras upp från midjan och hakas i sin lagkamrat. Det låter kanske simpelt men bara av att träna sig i vilken ordning det ska göras i underlättar. Prova till exempel hur lätt det är att sätta på sig simglasögonen som man glömt i pannan med simpaddlarna på händerna....

Växlingarna från vatten till land är också viktiga att träna på för att springa så snabbt som möjligt på köldstumma ben och bortdomnade fötter. Klarar man det går det fortare att få tillbaka värmen i benen. Det är inget problem om vattnet håller 20 grader, men när man behöver simma i 12-13 gradigt vatten i 20 minuter med en flytdolme klämd mellan benen så bli dom nerkylda, jag lovar.

Jag tycker att ett relativt enkelt upplägg av ett swimrunpass är hålla sig till klockan och bestämma sig för att simma tex 10 min, springa 10 min, simma 6 minuter, springa 15 min osv osv och hålla på så i 1 timme och 30 minuter. För min del med tanke på kommande Rockman och ÖtillÖ tror jag att vi även bör känna på hur det är att springa ett långpass på 15-20 km efter att ha simmat åtminstone 1500-2000 m. På ÖtillÖ kommer det en halvmara på slutet och då har man sammanlagt simmat drygt 8000 m och sprungit 4,5 mil. Hujedamig.....som krösamaja skulle ha sagt...

Hittills har SwimRun-utrustningen för mig varit lite av "gör om gör rätt" . Man har funnit egna lösningar, fått våtdräkten omsydd med dragkedja fram, testat olika skor, byggt ihop linor med karbinhakar osv osv. Men nu måste jag erkänna att jag har fallit dit.... Jag har gått och handlat en SwimRun-dräkt. Dock inte en 5000 kronors dräkt som jag förmodligen hade tagit sönder i något björnbärsris utan en lite billigare ORCA dräkt. Jag väntar nu med spänning att testa om det är lättare att springa i en dräkt som är framtagen för just SwimRun. Trots att jag fallit för komersen så följer alltid mitt fina lilla SwimRun-etui med till träningarna för att komplettera trasiga gummisnoddar och ersätta karbinhakar. Min lagkamrat på ÖtillÖ skrattade och pekade på mitt egenhändigt ihopplockade etui och jag kände mig som en SwimRun-nörd (som jag förmodligen är...). Dock dröjde det inte länge förrän jag hade lånat ut både karbinhakar och gummisnoddar eftersom behovet uppstod långt innan vi ens hade börjat passet....

Så mitt SwimRun etui kommer att fortsätta åka med för det som inte finns där i är inte värt att ha ;-)

Team 2xL8



fredag 27 maj 2016

Imorns träningsläger på Mallorca

För tredje året i rad har jag varit på IMORN´s träningsläger på Mallorca. Och i år fick jag fortsatt förtroende att vara en av 6 ledare och det kändes förstås väldigt roligt. Vi bodde som vanligt i utkanten av den mysiga byn Port Pollenca så nu har har jag ganska bra koll på vägar, berg, avstånd och inte minst höjdmetrar. För är man på Mallorca, och i synnerhet på den norra delen av ön så handlar det mycket om höjdmetrar. Så på de sena eftermiddagarna (som oftast blev tidiga kvällar), när alla cykelgrupper samlades, i svettiga cykelkläder, över en öl vid poolkanten så var det inte några snitthastigheter man skröt om, utan istället hur många höjdmetrar man hade tagit under dagen. Att ta en "afterbike" och doppa ner trötta ömma cykelben i en kall pool och samtidigt återställa vätskebalansen med en kall öl...det kan man kalla finfin cykling det!! För allvarligare än så behövde det inte vara. Men visst.... ville man vara lite mer seriös så erbjöds det såklart alltid ett Brickpass (löpning efter cyklingen) innan man kom till poolen och tog en öl ;-) .

Det är helt klart den fantastiska cyklingen som gör lägret på Mallorca så speciellt och såklart också den fantastiska gemenskap som IMORN står för.

Tänkte kort berätta lite om några av de rutter som vi cyklade under veckan:

Port Pollenca - Cap de Formentor- Port Pollenca
Ca 4 mil 

Cap de Formentor, och den nordligaste fyren på Mallorca

Galna getter som säkert var helt sockerabstinenta av alla cyklisters rester av kakor, energibars och gel


Ett kaffestopp vid en av Mallorcas vackraste stränder Platja Formentor

Platja Formentor





Port Pollenca- Sa Calobra-Port Pollenca ca 9 mil

Om man kommer till Mallorca för att cykla i berg är Sa Calobra bara ett " måste ". Först cyklar man upp till Coll de Reis 682 möh för att sedan cykla ner till den lilla viken Sa Calobra. Väl där nere sätter man sig och njuter av en Paella eller något annat gott och sedan kommer man på att den enda vägen hem, är samma väg som man tog sig ner på! Det vill säga uppför, med en snittlutning på 7% i hela 9,5 km!! Och har man dessutom ambitionen att cykla snabbare än vad sin närmaste cykelkonkurrent har gjort stigningen på, så får man smaka på paellan många gånger om, vill jag lova!



Vägen till Sa Calobra är troligen en av dom mest spektakulära vägar som finns och jag behöver väl knappast säga att det finns dom som övar sig på köra fort nerför också. Och det kan kosta betydligt mycket mer än svett och energi

Jag och en av Mr IMORN uppe vid Coll de Reis



Gänget som tog sig till Sa Calobra med mig.

Faller en falleralla...tralla lala


Sa Calobra viken

Jag ljög lite om att den enda vägen från Sa Calobra är upp...Det finns en båt också...även kallad "Chickenship"

När man väl är på toppen igen så är självförtroendet det också!


                   Fortsättning följer......