Det är lite samma sak när man är skadad och inte kan löpträna. Även om det naturligtvis inte är samma allvarhetsgrad. Men man vill inget hellre än att bara dra på sig löpardojjorna, komma ut och få springa, svettas och trötta ut sig. Det spelar ingen roll hur långt eller hur snabbt, bara man kan springa utan smärtor. Tyvärr är dom tankarna som bortblåsta hos undertecknad så fort smärtorna är ett minne blott. Förbannar mig själv över detta! Jag borde själv tänka på det sätt som jag försöker förmedla. Nämligen att vara tacksam för en kropp som håller. Att ha privilegiet att få vara frisk. Vad är några kilo mer eller mindre? Lite gäddhäng eller STOOORA muskler runt magen som ständigt ligger i vila...Jag kan ju springa....Men nu är ju inte mitt förnuft och tävlingsdjävulen bästa vänner. Dom pratar nämligen inte samma språk.
Förnuftet inför gårdagskvällens tävling var att jag skulle ta det lugnt, se tävlingen som ett bra fartpass och som avslutning på träningsperioden inför ÖtillÖ. Jag kände ju mig sliten och trött och benen var som 2 telefonstolpar. Lik förbannat så är tävlingsdjävulen framme så fort nummerlappen sitter på magen. 7 km Orderinvestlopp är långt......Det är hur långt som helst när mjölksyran ger sig till känna redan efter 1 kilometer. Herregud...vem tror jag att jag är egentligen...? Det blev som förnuftet hade sagt, ett lopp som definitivt inte skulle kännas bra. Men det brydde jag mig inte om och Inte tävlingsdjävulen heller. Trötta ben, ett sjuhelvetes flås, och mjölksyra från helvetet gjorde att jag trodde jag hade mer i benen än vad jag hade och därför höll på att dö efter 3 kilometer. Och sedan var det en kamp mot dom negativa tankarna och tävlingsdjävulen som skrek "-du är ju urkass, och klockan går.... TICK TACK TICK TACK...."
Detta har jag dock kommit över idag. Är på bättre tankar nu. Nu har den sista resan mot ÖtillÖ startat och jag kan inte göra så mycket mer än att hålla mig frisk och bara träna lite lätta pass för att hålla kroppen vid liv. Om jag är nervös?? Det är bara förnamnet! Mitt efternamn är LIVRÄDD. Jag är orolig för att ta slut på mig själv på någon öde plats på någon ö i skärgården. Och att sinka för min lagkamrat som för övrigt är en supersnabb löpare och tillika bättre simmare än jag. Tänk om vi inte kommer i mål...!? Vi kanske försvinner nånstans därute mitt i grisasimmet (svåraste simningen av dom alla) eller så bryter jag benet och blir tvungen att öppna upp det vattentäta GPS fodralet och trycka på helikopterknappen...(skulle kanske vara värt det eftersom jag aldrig har flugit helikopter ;-)
Skämt å sido....Vi kommer att vara redo! Tobbe är gasen och jag är bromsen och vi har lovat varandra "-No hard feelings" om något oförutsett skulle hända där ute på öarna.
Vi har gjort vad vi har kunnat. Axlar, vader, knä och hälsenor är bättre begagnade och dom är bra omhändertagna för att klara 7,5 mil mellan Sandhamn till Utö den 5 september.
 |
| Toker och Glader ute på Preikestolen på Rockman |
ÖTILLÖ vi är redo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar