Visar inlägg med etikett MalmöTriathlon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett MalmöTriathlon. Visa alla inlägg

torsdag 10 augusti 2017

Triathlon....pau redigt....

....som vi säger här i Skåne


För så kändes den nya versionen av Malmö Triathlon som avverkades i helgen. På riktigt alltså. Jag startade mest för att få en riktig genomkörare som det ju heter, och testa alla prylar inför IM Kalmar den 19/8. Och eftersom jag ville ha lite valuta för pengarna valde jag den längsta distansen denna dag dvs Olympisk (1500 m, 4mil, 10 km) och den fanns bara i motionsklass i år. Men trots "bara" motionsklass var det inte mindre proffsigt för det. Det var massor med folk på Posthusplatsen där tävlingsarenan låg, (för er som kommer ihåg och är riktigt gamla, ungefär som jag då alltså...så är det där dom gamla Danmarksbåtarna la till förr ;-) Där var till och med möjlighet till dykstart ifrån kajen och fina blåa mattor vid målområdet och uppbyggda läktare. Allt för att man skulle känna sig som en triathlet på redigt :-)

Det var just det jag fick för mig att jag skulle prova. Det vill säga uppföra mig och leka ett "pro" denna söndag....Så när starten gick och tävlingsfältet "rullade" i vattnet om 10 personer var 10:e sekund så stod jag där på kajkanten, tog i ända från tårna och dök i likt en simhopperska.....
Bild lånad från Malmö Triathlon
POFFF och jag hann tänka jäklar vad snyggt det måste sett ut :-) Ända tills jag kom upp till ytan igen och kände att det här var något som inte stämde...Vad hände..? Men jag var ju i och huvudet hade nått vattenytan först så det var nog bara inbillning...Jag behövde bara snabbt rätta till simglasögonen för att sedan paddla de 1500 metrarna i hamnkanalen.
Men simglasögonen fanns inte på ögonen. NEEEEEJ HJÄÄÄÄLP tänkte jag...Hur ska detta gå om jag ska simma 1500 m utan simglasögon
En snabb blick på ytan runt mig men inga brillor. Kände en gång till på huvudet men dom var inte där...Men vad var det jag hade runt halsen... Jodå där hängde dom, simglasögonen, som en segerkrans... Puhhh tack för det. Det var långa 5 sekunder...Hade hunnit tänka DNF och allt möjligt negativt på den lilla tiden..
På med brillorna och iväg. Det som jag trodde skulle vara en mörk och skitig simning i centrala Malmö var riktigt fin. Till synes bra vatten, ganska salt och med en behaglig temp på ca 17 grader.

Simningen gick som vanligt. Det vill säga helt utan probem och helt utan fart...Jag KAN BARA INTE speeda upp farten. Det är helt sanslöst. Jag har helt enkelt inte hittat dom rätta gasknapparna. Jag är som en gammal Volvobil i vattnet. Lättstartad, långlivad och dödens långsam helt utan accelaration.

Eftersom jag har minne som en guldfisk så hade jag glömt fadäsen och det oproffsiga i min dykstart när nästa försök att visa sig lite proffsig kom. Det var nämligen när man skulle ta sig upp från simningen på en flytbrygga precis vid kajkanten. Jag förberedde mig mentalt på att hiva mig upp på armarna och vika upp ett ben under mig och resa mig upp.
Bild lånad från Malmö Triathlon.... och Nej det är inte jag på bilden...

Men när jag skulle göra det kom jag bara upp ur vattnet till ungefär brösthöjd och sedan lade jag mig pladask på magen på flytbryggan..... Likt en säl eller ett sjölejon som försöker surfa upp på land. Sedan kan ni ju räkna ut hur svårt det var att fortsätta åla sig upp när man har gummi (våtdräkt) runt i hela kroppen mot ett underlag som består av plast med gummidetaljer. Så där låg jag fast på magen och kunde inte komma loss. Jag såg ett par fötter på en funktionär framför mig men ingen hand...Det var verkligen ingen som kunde tänka sig att hjälpa tant upp :-) Nähä tack för det...Då var det bara att ta i lite mer och tillslut kom jag upp på ostadiga, vingliga ben på en brygga som inte var stilla en sekund. Upptäckte först då att solskenet vid starten hade förvandlats till ett kallt ösregn.
På redigt triathlonvis krängde jag av mig våtdräkten på ovankroppen samtidigt som jag sprang till min cykel. Vid cykeln kom nästa problem. Våtdräkten fastnade över chipet på högerfoten och jag hade skitsvårt för att stå på ett ben av yrseln ifrån simningen. Funderade starkt på att sätta mig ner på asfalten för att få loss det men just då sa det plopp och benet var ute...
Nu försök till ett snabbt byte till cykeloutfiten. Och NEJ .....inga skor fastsatta på pedalerna som ska tas på i farten. Där går gränsen för min proffslek. Så roligt ska vi inte ha :-)
Så ner med cykeln från hängaren och med cykelskorna sprang jag i nåt som skulle kunna kallas balanslöpning med cykel fram till linjen där jag fick hoppa upp på cykeln och äntligen börja trampa de 4 milen. 5 km medvind och 5 km motvind på en 4:a varvs bana passade mig ypperligt. Jag trampade aldrig på mig någon mjölksyra som jag annars brukar och det gick riktigt bra. Det regnade och var solsken om vartannat. Banan blev hal och jag var bara någon meter från att krascha in i cyklist som kanade av banan i U-svängen vid vändpunkten. Det blev ett snitt på 34 km/h och några av de snabba simmarna kunde jag lägga bakom mig under cyklingen.



Nöjd for jag in för växling och på med löpardojjorna. Och gud vilken rolig löparbana. Det var 4 varv à 2,5 km med löpare och publik överallt. Så roligt och så många glada triathleter. Det där med att "leka" proffs är ju bara trams. Det här gör jag ju bara för att det är så fantastiskt roligt. För det är just det som Triathlon handlar om. Att se glädjen på alla de som överträffar sig själva och kommer i mål på en triathlontävling är oslagbar. Så även om jag tror att dom allra flesta kan genomföra en Triathlontävling så är det ändå mycket som ska övervinnas. Det kan vara obehag av öppet vatten, cykling som man kanske inte tränat så mycket eller löpning som någon har några extra trivselkilon att bära på. Triathlon må vara dyrt, tidödande och lite krångligt med alla tusenals prylar och man kan verkligen göra triathlon hur krångligt som helst. Men så länge man har läst, förstått och kommit ihåg alla förhållningsregler på en tävling så kan man också delta med bara en badräkt, en cykelkorgscykel och ett par löparskor.





Så ut och testa! Ett hett tips är att börja med Balsby Triathlon som är en helt ny tävling arrangerad av min hemmaklubb Kristianstads Triathlon. Den vänder sig både till cykelkorgstriathleter och Struthjälmstriathleter

RACE WITH A SMILE :-)

Resultat Damklass Olympisk distans



tisdag 4 augusti 2015

2 sekunder.... till min fördel.

I söndags var jag på Malmö Triathlon och tävlade på Olympisk distans. Och som den "eviga tvåa" jag är så var äntligen marginalen på min sida. Marginalen ja....den var endast 2 sekunder lång och kanske lite taskig. Men i krig och kärlek är allt tillåtet och det är klart att man vill kriga för en väska och en blomsterkvast
Men för att göra en Olympisk triathlon lite längre så tar jag det från början:

Triathlon är ju som bekant en materialsport utan dess like. Det känns som om man har hela garaget nedpackat i alldeles för små väskor eller boxar när man är på väg till tävling. Jag och Lotta, min själsfrände i alla galenskaper, var helt överens om att vi borde haft vars en triathloncaddy! Det borde väl inte vara för mycket begärt.....

Det ska ju asas på cykel, hjälm, 5 par skor (nästan...), våtdräkt, flaskor, pumpar m.m. och detta ska balanseras och ofta bäras en bra bit mellan parkering och tävlingsområde. I Västra Hamnen i Malmö är det också en massa trottoarkanter och vattenkanaler och annat pynt som ska passeras med en cykel som man bara har en hand ledig att styra med. För att sedan späda på lasset så ska nummerlapp hämtas, klisterlappar klistras, hjälm sättas på, och då först, kan man äntligen bli insläppt till sin växelfålla och pausa arbetet som packåsna för några timmar. Pust.......

Simningen 1500m
Simningen är 1500m och går på en tvåvarvsbana i Västra Hamnen. Det är en fin och relativt lätt simning men jag börjar banne mig inse att jag snart borde lära mig simma....Okey, jag kan simma men jag ska ju för sjutton förflytta mig framåt också, och helst lite snabbare....Jag fick i alla fall uppleva något som aldrig hänt mig på någon simning tidigare. Det var att jag låg axel mot axel med en annan triathlet i säkert 1200m av 1500. Varenda gång jag andades mot vänster så låg han där med något orangefärgat på sin arm. Det var en ganska häftig känsla. Man kände sig som en fisk i ett stim och den oranga armen var min trygghet. Jag tänkte att snart får jag mig en armbåge i huvudet men nix. Vi var ett simteam. Han hade koll på mig och jag på honom. Vi följdes åt ända fram till uppstigningen. Framme på uppstigningsrampen såg jag att det var en äldre herre och vi tackade varandra för sällskapet och skrattade åt att vi lyckats hålla ihop så länge. Men där slutade artigheten för undertecknad. Ålder fick INTE gå före! Så från och med att man blev en landkrabba igen så började tävlingen på riktigt! Nu var jakten igång!

Cyklingen 40 km
Efter 2,54 min i T2 (växel nummer 2) så var alla prylar på plats och den vita stålhingsten i rullning. 4 mil på en trevarvsrunda skulle avverkas och varven var ganska knixiga med tre snäva vändpunkter och många rondeller och även sträckor med kullersten. I vanlig ordning trampade jag på mig mjölksyra i början och benen blev tunga som bly. Men efter ca 1 mil så kändes det bättre. Om det nu finns något positivt i att vara urkass på att simma, så är det att man kan glänsa på cykeln och trampa om många som har lagt träningstiden i bassängen istället för på cykeln.
På cykeln är intag av energi superviktigt. Och av alla triathlonprylar som finns så är flaskan på styret en av de saker som jag inte skulle vilja vara utan. Det är skönt att slippa resa sig upp från liggstyret för att dricka. Det är bara att fånga sugröret med munnen. Och som energi, förutom sportdryck i flaskan hade jag godis från Linns lördagspåse. Där var dock inte så mycket kvar att välja på....Men jag är inte trögbedd! Fast den kolan som jag försökte trycka i mig under cyklingen var omöjlig att få ner. Den satte sig som cement i tänderna. Jaja den fick sitta där... Jag kunde åtminstone känna smaken av den länge, och upptag av socker har man ju även i munhålan. Kanske en ny idé till energiintag. Långsamt smältande kola i kindtänderna.... 

Plötsligt var 4 mil färdiga och konststycket att springa med cykelskor på den blåa tygmattan utan att fastna med klossarna och stå på huvudet med cykel och allt, var nästa utmaning. Har man nu stigit upp i ottan, packat taikonbilen och införskaffat alla dessa triathlonprylar vill man ju åtminstone se ut som om man har koll på läget. Det gick bra denna gången också så efter 1 tim 12 min  var det haj och godbaj med cykeln!

ÄNTLIGEN LÖPNING!
 
Löpningen 10 km
Äntligen fick jag hoppa i löpardojjorna. Dock var fötterna lite frusna och avdomnade så det tog nära 2 kilometer innan dom kändes som vanligt. Men det är en sån härlig känsla att kunna springa relativt obehindrat efter att ha cyklat 4 mil. För faktum är, att dom där spaghettibenen man kände för några år sedan när man hoppade av cykeln är som bortblåsta. Den känslan finns inte längre. Det funkar att springa på ganska bra redan från början. Träning ger färdighet, så är det bara....
Eftersom det var en varvbana så vimlade det av triathleter som avverkat olika många varv. Jag försökte hitta en rygg som jag kunde få lite draghjälp av, men det fanns inte. Antingen blev jag varvad av någon av de snabba, eller fick jag springa om. Ännu en fördel med att ha sin bästa gren sist ;-) Man får springa om! Och om man är som jag, dvs galen i att visa min rygg, så kan man ju inget annat än att älska detta upplägget.
På mitt nästsista varv började motorcyklisten cirkulera runt mig. Vad falls??? Inte kan det väl vara möjligt att jag är framme och nosar på täten. NOLL KOLL! Men det var någon av de manliga triathleterna som nämde att jag var långt framme. Men inte kunde jag väl tro....Visst sprang jag om många tjejer, men man hade ju inte en aning om vilket varv de var på. Det kunde ju lika bra vara någon som hade två varv kvar när jag hade tre osv. Strunt samma, det var inte mycket att tänka på där och då. Det var bara att springa och det är sällan som just springa är tråkigt :-) Det var ett helt sanslöst härligt publikstöd och fantastiskt inspirerande medtävlande! Den äldsta herren i Mastersklasserna var hela 80 år! Det kan man kalla respekt och inspiration!
 
Under min löpning så slog det mig ett par gånger att det gick ganska fort. Nog hade jag en del farhågor att snart kommer tröttheten på ett väldigt väntat, men ack så otrevligt besök. Men under mitt sist varv  kom ju den där smickrande motorcykeln igen...Körde bakom...körde om...vände....stannade och pratade i sin hjälmtelefon...Jag sprang om några tjejer igen på sista varvet, men som sagt, jag hade ingen aning om hur mycket av distansen dom avverkat. Jag försökte se långt på fram på banan om det fanns någon dam i sikte. Nej, jag kunde inte se någon, men nu var det så kort sträcka kvar, så då var det bara att bita ihop och hålla ut. Vid den sista gångbron uppenbarade sig en rygg som jag tyckte såg lite väl smal ut för att vara manlig. Min första tanke var att "-Nä det är inte lönt, hon är så långt fram så jag hinner inte ikapp på de ca 400 metrarna som är kvar innan min målgång. Hon ska kanske inte ens i mål utan ut på ett varv till." Men jag sprang så fort jag kunde och hon närmade sig och plötsligt hade jag 4-5 meter fram till henne. Då var vi tillslut framme där banan delade sig för målgång och varvning. OCH BANNE MIG HON HÖLL TILL VÄNSTER IN MOT MÅL!!! Då jäklar var det som om någon tände en stubin på mig och jag for förbi som en raket (nu överdriver jag såklart, men håll med om att det ser roligt ut om man visualiserar det....). Men raket eller inte, jag lyckades ta mig förbi ca 3 meter innan mållinjen och jag vann med 2 sekunder före henne. Det som kändes lite taskigt av mig var att hon säkert inte hade uppfattat att jag var i närheten. Och när jag sprang om, tror jag faktiskt inte att hon hann reagera. När jag hade passerat mållinjen och innan jag riktigt hade fattat vad som hänt fick jag en mikrofon och frågan hur det kändes att ta hem segern med 2 sekunders marginal?  "-SÅ HIMLA ROLIGT! Det var nu eller aldrig! "
2 sekunder är bra och tillräckligt, i alla fall så länge dom är på min sida.....För att förlora segern med så liten marginal, utan att ens hunnit göra ett försök att vinna spurten, måste ha känts bittert. Men jag ville inte springa i mål bitter, så för att vara på den säkra sidan så var jag bara tvungen att tända stubinen där innan mål....Och eftersom vi var i samma klass kan jag förstå att hon inte gav mig någon ryggdunk och grattis just då!
 
Dagens resultat från Malmö Triathlon finns HÄR
 








 

Så glad man blir för en väska och en blomsterkvast....

Förresten, nämde jag att vi har så sjukt kul också...... ;-)
 
Trots att både jag och Lotta Järnviljan svor över allt slit med pinalerna på morgonen så gillar vi ju det här. Vi hade en rolig dag i Malmö och man kan inget annat än inspireras till tusen av de superstarka triathleter i dom äldre mastersklasserna. Det bådar ju gott för vår framtid.
 
Vad gäller den olympiska distansen så tycker faktiskt jag att det är en av dom roligare distanserna när det gäller triathlon! Det är liksom nästintill fullt ös hela tiden. Och just när man börjar bli uttråkad i dom olika grenarna så är det plötsligt dags att växla. Växlingarna behöver man göra på riktigt triathlonvis. För en extra minut i T2 är svår att "springa" in. Så det gäller att spara tid överallt. .
 
Nu väntar några veckor av hård träning innan Tjörn Triathlon Halv Ironman som blir perfekt förberdande tävling inför årets stora mål IRONMAN Barcelona den 4 oktober