Du duger precis som du är!

I denna värld av åstadkommanden, prestationer, lyxiga levnadsvanor, pengar, karriär, utseende och mediauppkopplingar så kan det vara lätt att förlora sig själv ibland. Man läser om perfekta hem, lyckliga familjer, människor som lever sina drömmar, reser land och rike runt, har trädgårdar som är minutiöst skötta, gör jobbkarriär, har flera barn och samtidigt tränar och äter precis så som alla bör! Man får en uns av avund för vissa har det väl så......eller ???

Vem vill inte ha ett perfekt liv? Vi lever i ett land som är förskonat ifrån dom stora livstragedierna såsom krig, svält och naturkatastrofer. Men livet hamnar ändå i katastrofer även i vårt "snälla" land. Livet går inte alltid i gräddfilen! Men man gör vad man kan för att styra livsskutan i de bästa filerna för att inte hamna i trafikstockning. Men ibland står man ändå där med båda fötterna i en, i värsta fall, riktigt sur filmjölk utan att ha kunnat göra något åt det. Saker händer utan att man kan påverka det! Man måste bara göra det bästa av situationen och inte duka under. Och ibland kanske man måste ha upplevt sämre dagar för att uppskatta de bättre.
Det heter ju så klatchigt att "var man är sin egen lyckas smed". Och till viss del är det nog så. Man gör vad man kan för att ge livet en liten extra touch av tillfredställelse. Barnens välmående och lycka är helt klart min största tillfredställelse i livet! Det är det viktigaste av allt!
Men att ha möjligheten att kunna träna och att få uppleva gemenskap och utmaningar i något lopp är en annan "må bra faktor". Det kunde dock lika gärna kunnat vara tex att odla, rida eller att släktforska. Det handlar bara om att brinna för något och göra det för att det är kul och för att man mår bra av det! Inte för att någon annan säger att DU är duktig för att du gör det!

Att springa Marathon, göra en Ironman eller erövra någon annan medalj gör dig kanske till en starkare människa men däremot inte till en bättre ....Det är bara vem DU ÄR som har betydelse!

 

/Peace Love and Löparskor

Det finns skånsk dialekt....

....också finns det Lundadialekt!

Jag har nämligen suttit på Lunds Universitetsjukhus på föreläsning i två dagar och har haft fullt av tid (?) att filosofera på ditt och datt. En sak jag har funderat på är hur vi pratar här i Skåne.

Här i den exotiska södern har vi som bekant ett säreget sätt att prata (som i alla andra hörn av vårt avlånga land...) Men av någon konstig anledning så är den exotiska skånskan kanske inte förenad med rikssvenskan...Eller....? Rätta mig gärna om jag har fel ;-)

Det skånska språket har fler olika varianter. Till exempel Kristianstadsdialekten som säger ÖÖÖÖ istället för Å.
Ut i nordvästra hörnet, Helsingborg eller Ängelholm, där kan dom inte säga U. Nej istället säger dom UYJ. Till exempel _"-HYUNDEN FÅR INTE TA BYUSSEN TILL LYUND" .
I det sydöstra hörnet av Skånelandet som till exempel Hammenhög, Simrishamn och däromkring anser jag att den äkta skånskan finns. Där finns dom långa Ä:na och Ö:na och skorrande R:en. Bokstaven T är helt utrotad i och istället använder man bara D!
Sedan finns det ju Malmöitiskan som är en helt egen skånska dialekt.

 

Och till sist har vi "Lundadialekten" som skiljer sig på ett helt annat sätt från de andra varianterna på skånskan. Lund är ju vår Universitetsstad och det vimlar av akademiker och forskare i denna stad av klokhet. Vissa av dessa infödingar har lagt på sig ett sätt att prata så att man skulle kunna tro att de är inflyttade till Lund och helst ifrån Stockholm. I dom allra flesta fall är det inte så. Nej,de är födda och uppväxta i Lund. Denna Lundadialekt har till exempel Måns Zelmerlöf. Eller för den delen Anders Jansson från HippHipp. Båda är födda och uppväxta i Lund men bryter på Stockholmska. Exotiskt eller....?
Njae....tacka vet jag godingen från Trelleborg på det underbara ljudklippet från radioprogrammet PangPrego nedan:

R

Ett ärr är väl inget man kan fuska med, eller? Antingen så finns det där eller så inte...
Häromveckan skulle jag ansöka om ersättning från försäkringsbolaget till mitt 14-åriga livsverk. Han har nämligen ett ganska stort ärr på sin haka som han fick efter en cykelolycka då han var 5 år gammal. Han slog upp ett stort sår som förstås behövdes sys med åtskilliga stygn. Som väl var så skadade han inte sig mer. Nu har han kvar ärret som minne, och vi har insett att det inte kommer att blekas mycket mer. Därför tyckte jag (i min enfald....) att det var dags att försöka få ersättning av det försäkringsbolag som vi haft ända sedan han låg i magen. I försäkringsvillkoren stod det ju att det gick att söka ersättning TIDIGAST ett år efter skadan. Så i "tid" tyckte jag att jag var helt rätt ute. Det var ju 9 år sedan och det måste ju vara perfekt att bedöma ärr efter så pass långt tid. Jag hade journalhandlingar som bevisade olyckan och sonen hade (har) ju ETT ÄRR att visa upp. Döm av min förvåning när försäkringspampen säger: "-Tyvärr, det är försent att få ersättning".
Va f-n, för sent!?? Ärret finns ju och ju längre jag har väntat desto större sannolikhet är det att det aldrig kommer att försvinna!
Nej då! Så enkelt var det inte.... I dom ALLMÄNNA försäkringsvillkoren (alltså inte i varje bolags villkor) står det tydligen att man har max 2 år på sig (om jag minns rätt) efter att man har "rätt" att söka ersättning. Har man inte gjort det så är det Tack å ajöss... Bara pain and no gain..

Så tänk på att söka ersättning från era försäkringsbolag tidigt!!

Tack och lov att man inte är ung nu...

Det kan inte vara lätt att vara tonåring i denna värld av mediauppkoppling...Det är knappt så att man hanterar det som vuxen.... :-) För visst tittar man på Facebook med ett visst avund ibland. För ALLA har ju det så himla bra ALLTID...Eller?? Och ALLA hinner verkligen med ALLTING och kan ändå sitta med ett glas rött på den lediga helgen och bara njuuuta av att ha ett hem som är tipp topp....Det är bra tycker jag! Att man hinner njuta alltså, för det hade ju varit för jäkla tradigt om man inte hade hunnit ladda batterierna med lite belöningar då och då. Men just nu är "gott om tid" en bristvara för undertecknad....Tidsödande träning börjar ta ut sin rätt. Därför har jag lagt in 4 veckor semester framför mig.
Och då ska vi åka ett par veckor till medelhavet, besöka Liseberg, måla fönster, städa, tvätta, sortera bland gammal lump, hälsa på släkt och vänner, renovera hela huset och däremellan sitta på trädäcket med ett glas rött och njuta av den ogräsfria trädgården.

Nä.....jag bara skoja....
Vi har inte planerat ett endaste dugg....och är ganska nöjda med det.

Med ålder kommer inte bara gråa hår och rynkor utan en viss självinsikt och lite visdom. Livet känns lugnare liksom (ja tro det eller ej....). Man har liksom accepterat att livet går inte alltid i gräddfilen utan man kan vara nöjd även när det går i mellanmjölkens land, åtminstone så länge mjölken inte surnar.....


Jag önskar alla en härlig midsommar! Nu börjar sommaren! Jo så är det! Midsommar = sommarstart och inget annat! För visst finns det inget deppigare än när folk påminner en om att "nu vänder det, nu går vi mot mörkare tider...." Nej minsann, det örat lyssnar jag inte på. Det vänder minsann inte så fort i december när vi har vintersolståndet...

Nej nu ska vi njuta av värme och sol långt in i oktober!

Allt du önskar kan du få

Tomten kan kanske inte uppfylla alla önskningar, men för gudskull, sluta aldrig önska.....!

Att ha egna strävansmål och önskningar, som man själv kan styra över, ger åtminstone mig en extra krydda i tillvaron. Men att ha en balans i önskningar och att vara nöjd är nog ännu viktigare. Att inte glömma bort det som egentligen betyder något! Att ge av sin tid till någon annan. Att dela med sig och att faktiskt vara nöjd med vad man faktiskt kan och har! Jag tror att det är väldigt lätt, och tyvärr väldigt dåligt för självkänslan, att alltid sträva till något större, dyrare, längre eller snabbare. 

Den friske har många önskningar men den sjuke har bara EN.....

När jag tittade på ett av TV-programmen "I huvudet på Gunde Svan" i höstas förstod jag plötsligt vad den gemensamma (och lite deprimerande) nämnaren på många elitidrottare är. Det verkar som att alla de som fortfarande är aktiva inom sin idrott är sällan eller aldrig nöjda! Troligtvis är det därför som många av dem blir just BÄST! De sätter sig aldrig tillbaka i gungstolen och tänker "-fy fan vad jag é bra....". Nej, att aldrig vara nöjd är nog tyvärr en nödvändig personlighet för att nå den absoluta toppen! 

Men det är också toppen att vara en glad motionär! Att ha lite blygsamma mål som gärna sätts lite i underkant för att verkligen kunna nå dom! Något är bättre än inget! Oavsett om det handlar om träning, omtanke, pengar eller prylar!

Gott nytt 2014

Peace Love and Löparskor

Livet före och efter

Ända sedan jag blev mamma första gången har jag alltid hävdat att människovärlden i vår tid är inte gjord för att ha små barn! Se bara på hur vi möblerar i våra hem. Grejor, pidestaler, lampor och annat pynt har vi i precis lagom höjd för en nyfiken liten bebis som precis har lärt sig att man kan förflytta sig själv från A till B (och till CDEFG och om igen......)?! Det finns mängder med sladdar att dra i som i andra änden kan sitta fast i något jättetungt och som inte alls lämpligt att få i huvudet. För att inte tala om varma kaminer som vi eldar i som är jättemysiga och veden som är god att tugga på och inte alls så passande att svälja en flisa av....
När jag själv blev förälder första gången hade jag under nio månader gett mig sjutton på att JAG skulle minsann inte ändra på något i mitt liv bara för att det skulle komma en bebis i tillvaron. Nej, jag intalade mig OCH min omgivning att allt skulle minsann komma att vara precis som vanligt! Bebisen skulle anpassas in i våra liv och inte tvärtom......
Tji fick jag.................
Hur tänkte jag egentligen................?
Hur kunde jag bara få för mig att allt skulle vara som vanligt..............?
NEJ, LIVET blev helt omtumlande och upp och ner i samma ögonblick som mitt första livsverk såg dagens ljus för 13 år sedan!
INGENTING kommer någonsin att bli som det var innan man blir förälder!
Det var total LYCKA att bli mamma, men också en kamp om det som jag hade bestämt mig för! Livet skulle ju vara som vanligt....Denne lille krabat skulle minsann inte komma här och styra och ställa! Det var ju vi som var föräldrar...Vi visste bäst! (NOT!!!) och vi skulle bestämma! Detta ledde till att jag ofta försökte få honom att sova när JAG hade bestämt att han skulle sova.....Jag vaggade och vyssade timme ut och timme in med en pigg bebis i famnen. Med ett resultat att jag tillslut fick ge mig och tiden som jag hade lagt ner på att försöka få honom att somna var utkastad till ingen nytta. Middagar skulle ätas precis som vanligt. Lite extra fint när det var helg, lite tända ljus och mysigt. Och nog sjutton skulle Noa också ha mat just då! Vilket såklart ledde till middagar som man antingen turades om att äta eller med en fot vaggande på babysittern för att vinna lite tid under tiden man kastade i sig maten innan man skulle amma. Att gå på stan med en bebis i vagnen hade jag föreställt mig vara rena rama "Eriksgatan". Folk skulle hylla mig och titta ner i vagnen och säga "-Åhhh vilken guldklimp"......Jodå, folk sa "-åhhhhh" men också "- hmmm han är kanske lite hungrig" när han högljutt visade att där nere ville han minsann inte ligga. JODÅ Noa gillade visst att gå på stan, det var väl bara det, att antingen var han var för varm, eller hungrig, eller ville han inte ligga i vagnen. Nej mycket hellre sitta på min arm och titta på allt folk som plötsligt fanns runtomkring....Denna lille kille gjorde allt för att ta över våra liv! Mitt hjärta hade han redan tagit över. Men mitt liv....nja det tog lite längre tid!
Jag tror att det tog nog ett år innan jag gav med mig. Eller insåg att allt skulle bli mycket lättare att vara förälder om man rättade in sitt eget liv efter det lilla liv som som hade slagit ner som en bomb i tillvaron. 4 år efter denna lille krabat hade kommit och fullständigt rört om i mitt liv så kom mitt nästa Livsverk! En liten tjej som blev min chef  redan från dag 1och något år fram! (ja....nästan iallafall.....) Det var iallafall mycket lättare att anpassa sig med en insikt att allt går inte enligt regelboken. Varje nyfött liv är en individ och man får anpassa sig som förälderi början. Efter ett par år, lagom till den första trotsåldern, så får man dock vara väldigt noga med att ta tillbaka chefskapet igen!!
Att bli mamma är ett helt omtumlande skeende i livet. Det är som att det finns "ett liv före barnen" och "ett liv efter"! Livet med barn ger mig så otroligt mycket! Jag skulle aldrig någonsin vilja ha "livet före barn" tillbaka! För ett liv med barn är fullt med glädje, kärlek, oro, små problem, stora problem, ständig sysselsättning och lycka!

Varför vill man vara sin egen paparazzi??

Idag när jag var ute och sprang lyssnade jag på Wivan-Kristinas förmiddagsprogram på radion. Hon hade "bloggtema" och gäster som berättade varför just de bloggar. Det fick givetvis mig att fundera under mina 23 kilometer varför JAG bloggar. Vad förmedlar jag? Har jag nåt tema? För vem bloggar jag? Det var ett långt träningspass och det var nog tur för det tog tid att klura ut något som kändes genomtänkt!

När jag startade bloggen 2009 så var nog anledningen att jag tyckte det var kul att dela med mig av saker som hände i mitt liv. Jag hade ingen lust att skriva det på Facebook utan jag ville hellre göra lite längre inlägg och mest för mina långväga vänner och släkt. På det sättet var det ingen som fick det i ansiktet när dom öppnade Facebook utan jag kände att det var ett aktivt val av de som var intresserade av att läsa mina rader. Jag delade med mig av länken till familjen. Jag funderade även på att "låsa" bloggen till dom som jag känner och som var intresserade. Efter ett tag insåg jag att det skulle definitivt inte bli någon rusning till bloggen så jag lät den vara öppen. Det kändes också kul för egen del att skriva om roliga händelser och jag går faktiskt ofta själv tillbaka i bloggen och minns. Ja, så här rullade det på. Efter något år så var det ett faktum att innehållet i min blogg handlade till 99% av träning. Och då blev det lite lättare att skriva ofta (för det är ju en viktig ingrediens i mitt liv). Detta har nog helt enkelt blivit en träningsblogg.

Men vad vill jag förmedla då? Ja, det är definitivt inga allvarliga saker. Inte heller några råd om hur andra ska göra eller inte göra. Jag vill helt enkelt bara beskriva på ett lättsamt sätt hur jag får målmedveten träning att gå ihop med allt annat här i livet. Jag vill att man ska bli sugen att ge sig ut på till exempel en löp- eller cykelrunda av att besöka bloggen. Vill man läsa om allvarligare och djupare tankar så är inte detta rätta stället. Jag vill att den som läser mina rader ska dra på smilbanden och inse att jag ibland skriver med lite självironi. När det gäller träning och utmaningar vill jag också förmedla att, om ett "genomförande" är målet så är alla mål möjliga! Men det viktigaste av allt, som jag hoppas genomsyrar mina texter, är att när träningen blir en livsstil så har man nått det viktigaste målet! Då fortsätter man att träna trots att man inte har något marathon eller 5 kilometerslopp framför sig! Då är målet i sig att leva ett upplevelserikt och hälsosamt liv!

Peace love and löparskor

/Liselott

  

Ironman blues....

Jag fick ett mail häromdagen där det stod: "Hur är det med dig annars, någon Ironmanblues??" (Ironmanblues=Ironmans motsvarighet till Postmarathondepp. Eller för den delen barnafödandets "Babyblues") Jo, visst har jag känt av en känsla av tomhet och mållöshet efter Kalmar. Mitt stora fokus och mål försvann ju där när jag passerade mållinjen på kvällen i Kalmar den 17:e. Efter det följde förstås total glädje och upprymdhet, men efter någon vecka var det som att någon puttade ner mig högst upp från rutchkanan och jag åkte rakt pladask ner i asfalten. POOOOFF, luften gick ur mig och motivationen försvann. Nu har jag sakta men säkert tagit mig upp både mentalt och fysiskt. Mitt mål med träningen de senaste veckorna har varit att genomföra "må bra" pass. Det vill säga ut och springa lagom fort, lagom långt och gärna med sällskap. För visst är det dom "må bra passen" som i grund och botten är dom allra viktigaste! Vilken träning det än gäller! För några dagar sedan kom en tjej fram till mig med ett leende som räckte från öra till öra. Hon har haft det tufft en längre tid och har mått mentalt dåligt. Hon har även kroppsligen arbetat hårt utöver sitt heltidsarbete. Hon älskar att springa men har tyvärr inte orkat göra detta den senaste tiden och hon har saknat det otroligt mycket. När hon kom fram till mig såg jag på henne att hon var glad. Det fullkomligen lyste om henne! Innan hon öppnade munnen kunde jag räkna ut vad det var hon skulle berätta. Hon sade: "-Åhh kan du tänka dig, Igår var jag ute och sprang för första gången på länge! Jag trodde att jag hade tappat allt men det fanns kvar och det var som alla bekymmer bara rann av mig. Det var såååå skönt!". Jag blev så glad för hennes skull och jag hoppas att hon "får till" dom där "må bra" passen! Att ge sig ut på en löparrunda i skogen är den bästa meditationen som finns. Det är som liniment för själen. Jag vårdar mina "må bra" pass varsamt! Det är dom som får mig att löpa livet ut....

Vilken julstämning det blev idag!

Jag har en otrolig tilltro till julen. Jag älskar julen med allt vad som hör till. Hela världen har ju helt plötsligt  börjat glittra av alla julbelysningar idag. Stjärnor, stakar, granris och alla möjliga sorters pynt förgyller tillvaron. Man kan inge annat än att gilla det efter en månad i novembermörker. När jag var liten hade vi alltid "mycket jul". Hela huset hemma pyntades med allt från tomtar, bjällerklang, julgardiner och till och med speciella trasmattor som lades på när golvet var nystädat inför julafton. Olika tomtar och annat pynt hade sina bestämda platser och hade den tomten stått precis på den hyllan i tio år så skulle den fortsätta göra det! Jag kan erkänna att att den vanan lever vidare genom mig och nu finns den hos mina barn. De börjar nämligen komma ihåg var pyntet har stått och redan nu på 1:a advent ifrågasätts det var tex just den tomten är som brukar hänga i lampan?? Dock har de inte ännu koll på att det sista brukar komma upp lite närmre jul.... Nu har vi inte tillnärmelsevis alls lika mycket pynt som vi hade när jag växte upp (gudskelov...)och definitivt inte dom minutiösa städrutinerna (tyvärr...). Men i mitt hjärta är julen speciell. Den ska vara som den alltid har varit. Trots att jag bara äter en skiva korv eller faktiskt aldrig sylta så ska det ändå finnas där på julbordet.  Fast att jag vet att det är någon katt som äter tomtegröten som vi sätter ut i stallet på julaftonskvällen, så går jag ändå och inbillar varenda en att det faktiskt ÄR tomten som ätit upp den!
Varje år lever jag också i tron att det ska bli en fantastiskt stämningsfull "Fanny och Alexander" jul med massor av snö. Att vi ska dansa runt granen och att tomten ska komma och stoppa nånting i just min strumpa på julaftonsnatten. Att vi alltid har en supermysig julafton är ingen tvekan om, men inte är det som Astrid Lindgrens skildringar av julen eller inte som Fanny och Alexanders heller för den delen.
Men vår jul är ändå vår speciella jul som den alltid har varit. Oftast grön (ingen snö), bara klappar i strumporna till barnen, en tomte som alla numera känner igen (utom jag, som fortfarande tror stenhårt på honom..)och efter en dag med våra nära och kära sjunker man ner i soffan och kommer på att vi glömt att dansa runt granen i år också.....

1:a Adventmorgonen bjöd på vintergata. Efter nattarbete på väg hem med sommardäck var detta ingen rolig historia....
men i 60 km/h och inga Kling och Klang i sikte så gick det bra!

Rik eller fattig....

Igårkväll testade jag den nya Silva pannlampan. Den var helt klart prisvärd. Kände mig faktiskt inte så mörkrädd som jag brukar och ljuset räckte ca 10-12 meter. Ljuskäglan var ganska smal men betydligt skarpare än på min gamla Everestlampa. Batteridosan tyckte jag bar för tung för att bära på huvudremmen så den hade jag runt midjan. Ja, vad ska jag säga. Kanske en 7:a på 10 skala. Naturligtvis inte alls så skarp som Löparpassionens pannlampa, som egentligen är en nattorienteringslampa. Men å andra sidan slipper man känna sig som en självmordbombare eftersom den lampan kräver ett kilo batterier runt magen......

Bilden är tagen utan blixt och bilden är inte helt rättvis. Lampan är bättre än så här!

Jag har precis kommit hem efter 3 dagar i Stockholm med jobb. Löparskorna åkte med i väskan eftersom jag vet hur otroligt skönt det är att ge sig ut och springa efter en dag med stillasittande lyssnande där man bara har lyft häcken för att flytta sig mellan föreläsningssalen till frukost- lunch och eftermiddagskaffets stolar. Dessutom är det ju ett ypperligt sätt att se lite annat än bara shoppingstråk när man är i en storstad. Jag hade tur eftersom det fanns en tjej till i vårt sällskap som nappade på idén att ta med sig skorna. Det gjorde att vi tillsamman kunde "bära hundhuvudet". För ibland är det faktiskt så det känns.... Att man får "be lite om ursäkt" för att man vill ut och röra på sig. Lite som att man ska ut och springa bara för att ge andra dåligt samvete. Så är det givetvis ABSOLUT INTE!! Det blev en lugn skön 8 kilometersrunda på Kungsholmen.


Imorgon står det simning på schemat. Förra veckans simträning gick hyfsat och av mina 1700 meter så crawla jag nog nästan 25 %. Så nu är det nära.....Imorgon kommer en vän att coacha mig från bassängkanten och kanske kan hon ge mig de hemliga nycklarna för att nå ända fram.

Slutligen vill jag påminna alla (inklusive mig själv) att: vara rik betyder inte att HA MYCKET utan rik är den som SAKNAR LITE

Var tog vägen vägen???

Så där ja, nu är ordningen återställd... Ja, för nu är det "normaltid" igen som det ju så fint heter (och inte VINTERTID!). Otroligt vad det blir mörkt snabbt på eftermiddagen nu. Jag har läst någonstans att vi ändrar klockan till sommartid för att vi ska ha så många ljusa timmar som möjligt under de timmar som industrier etc är verksamma, dvs mellan 07.00 - 16.00. Men då har jag kommit på en idé! Vi borde strunta i att ändra tillbaka till normaltiden. Låt oss ha sommartid året runt eller kanske ännu bättre dubbel sommartid, det vill säga vi flyttar fram klockan ytterligare en timme istället. Då blir det mörkare på morgonen men ljusare på kvällen, när dom allra flesta är lediga och har möjlighet att uttnyttja ljuset för olika utomhusaktiviteter. Är det inte genialiskt så säg ;-)......
Men trots att jag är lite bitter över att det är Normaltid nu, så var jag ytterst tacksam för den extra timme sömn som jag fick i lördagsnatt. Den var efterlängtad och den behövdes!

Med mörkret kommer också vinter. Kung Bore behöver bara nysa ett par gånger till, sen finns det inte ett enda löv kvar på träden.

Var tog vägen vägen???

Efter att jag har sprungit Bromölla Marathon den 10/11 ska jag ta tag i cykelträningen igen. Jag måste hålla mig "ovan vattenytan" med cykeln under vintern så att jag kan börja på en bra grund när vårvindarna tillåter cykelträning utomhus igen. Eftersom jag inte äger någon MTB så ska racercykeln hängas upp på trainern. Sedan ska jag bara mentalt förbereda mig på cykelpass i förrådet med laptopen som hjälp mot tristessen.......Kanske kan jag titta på någon IronMan film på YouTube och drömma mig bort till Ölandsbron den 17 augusti 2013....

Inget går upp mot en SVENSK SOMMAR

Jo, jag tackar jag.....

Just nu skulle jag faktiskt säga att vad som helst skulle vara bättre än en svensk sommar. En Isländsk vinter kanske eller ännu bättre en varm bastu....
Vilken katastrof!!!! Halv storm, ösregn och 12 grader kallt. Man sätter ju så stor tilltro till denna oerhört korta intensiva tid som kallas sommar men som i själva verket är Sveriges regnperiod. Tack gudskelov att man inte har semester nu....!
Nej, nu bryter jag ihop och ger mig ut och springer en runda ;-)

Äntligen lite jämnvikt

För en gångs skull är den  Lokala tidningens  artikel från en löpartävling inriktad på damklassen. Det var på tiden!!

Marathonlycka

Innan jag hade sprungit mitt första marathon så kunde jag inte riktigt förstå den speciella känslan som löpare berättade att de får under ett marathon. Jag var lite negativ faktiskt, och tyckte att det kan väl inte vara så märkvärdigt att springa ett marathon. Men efter några år och lopp på upp till 30 km (Lidingöloppet) så blev jag allvarligt talat trött på att svara Nej på frågan om jag hade sprungit ett marathonlopp. Det kändes lite som att folk i allmänhet tyckte/tycker att har man inte har sprungit ett marathon så är man bara en halvlat "wannabee" (observera att jag absolut inte tycker att man är halvlat och det är bara en känsla jag har att vissa andra tycker det .....!). Sedan kunde jag inte låta bli att förvånas över den inte helt ovanliga följdfrågan man fick: "-Hur långt är Stockholm Marathon egentligen??"
Så då bestämde jag mig för att springa Stockholm Marathon. Mest egentligen för att kunna svara JA på ovanstående beskrivna fråga. Jag började fokusera mer på långpass på träningen och jag strävade efter att få ett bra självförtroende när det gällde distansen. Det längsta träningspasset inför min första mara var på 28 kilometer om jag inte minns fel. Så när jag startade i Stockholm 2010 var jag ganska säker på att jag skulle klara distansen men väldigt osäker på hur benen skulle kännas efter 32-33 kilometer. Men en sak som jag blev väldigt säker över var, att den EUFORI som man upplever när man har sprungit 42 kilometer är inte ett enda dugg överdriven! Man får en sådan otroligt egoistisk känsla och man känner sig världsbäst och som "guds gåva till mänskligheten" eller nåt....  ;-)
Det bästa med denna känsla är att den är inte bara förunnad till de som springer under tre timmar utan den slår till helt urskiljningslöst oavsett om man sprungit en mara på 5,30 eller 3,30!!!

På min lilla "motionsmedelmåttanivå" tycker jag att det viktigaste av allt är att man blir uppskattad för det man KAN prestera och INTE för det man INTE KAN. Man ska inte behöva få höra att man hade kunnat göra bättre eller att det där var ju inte så bra. Jag tycker inte att löpning handlar om minutrar, sekundrar och placeringar (trots att jag är lite av en sekundjägare), utan det handlar om livskvalité som man får av att motionera och tänja sina egna gränser!

Tragiskt

Det har tydligen inträffat ett dödsfall under en Halvmaraton tävling i Stockholm i helgen.
Kungsholmen Runts hemsida

Ung man född 1975. Mycket mycket tragiskt.....

Vårvärme

Ett säkert vårtecken här hemma är att hönsen har börjat värpa igen. Efter en lång mörk vinter njuter dom av att äntligen vara ute och sola fjädrarna i värmen. Trots att vi har tre (!) tuppar och fyra hönor så verkar dom komma väldigt bra överens. Är det någon höna som ligger inne i redet och värper så lämnas hon inte ensam, utan det finns alltid en trogen man vid hennes sida. Det är alltid samma tupp som sällskapar oavsett höna, så troligen förekommer det månggifte(?) i hönsgården. Denna tuppen är också den som håller ordning om någon av ungtupparnas känslor svallar över.

Nästa härliga vårtecken hittade jag på min löparrunda idag. Där solen hade stått på under dagen hade nämligen några få vitsippor letat sig upp.

Det var härligt att få svettas i 12-13 grader till Koltrasternas vackra sång och när vårsolen sakta sänkte sig.
Då är man extra glad att det just löpning man har fastnat för.....

Självscanning

Att få en avstämning när man har scannat sina varor själv, får mig att känna mig lite illa till mods. Jag vet egentligen inte varför, för det vore ju inte hela världen om det skulle vara fel. Jag tror iallafall inte att larmet går eller att det börjar blinka eller att alla kommer att peka fingar åt just mig.....men ändå känner jag mig så konstigt nervös.
Idag hände det! Storhandlade tre stora påsar på Maxi och på betalningsskärmen stod det TAG KONTAKT MED PERSONAL! Bara det fick mitt hjärta att slå några slag extra. Vad var nu detta??? Hade något ramlat ner i kassen utan att scannats, hade jag gjort något som man inte fick???? En kvinna närmade sig sakta, började knappa på min pekskärm och sa med en auktoritär röst "- JAHA, DÅ BLIR DET EN AVSTÄMNING IDAG!" Med svansen mellan benen får jag snällt lägga upp innehållet i mina tre påsar och för varje vara jag lägger upp tänker jag: "scannade jag verkligen denna ??? OJOJOJ jag minns inte!!" och handsvetten börjar göra sig till känna. Jag får summan till mig av kassörskan och jag betalar med kortet. Jag försöker verka helt oberörd och tänker INTE vara den som frågar om det stämde!! Jag betalar 946 kronor och försöker dra mig till minnes vad det stod på handscannern innan jag satte tillbaka den i stället. Hur jag än anstränger mig minns jag bara att det stod 900 och nånting. Samtidigt som jag  får kvittot säger då äntligen kassörska: "Ja, det stämde ju på öret!
PUUHHH, jag andas ut och hoppas att alla andra ser att MINA varor minsann stämde. Jag tycker faktiskt att en liten fanfar kunde varit på sin plats  :-)

De flesta människor är goda men bara vissa har förmågan att dela med sig av godheten

Nu försöker jag komma igång med löpningen efter fotskadan.Tyvärr är det inte riktigt lika lätt att ignorera smärtan vid löpning som vid skidåkning. Men så länge det går på rätt håll och inte blir värre så ska jag försöka knata på. 

En påse iskallt vatten efter träningen gör susen!

Jag fick ett fantastiskt brev och present av en kollega när jag kom hem från mitt skidäventyr. Jag blev sååå glad! Att lilla jag kan inspirera någon annan känns overkligt....men fantastiskt roligt!

Vissa människor har en förmåga att vara så omtänksamma och kunna ge andra uppmuntran på ett alldeles speciellt sätt. Det har verkligen denna människan!! 

TACK C, du gjorde min dag!

Medelmåtta

Det bästa med att vara en enkel motionär och medelmåtta som jag, är att man aldrig behöver fundera på att lägga av. Man kan nog hålla denna lite lagom "må bra-träningsmängden" livet ut. För det är just vad det är. Jag mår BRA av att träna. Jag började spekulera i detta ämnet då jag hörde på radion att den duktiga skidskytten Helena Ekholm skulle sluta efter denna säsongen. Min första tanke var : "åh nej vad tråkigt för henne, stackare, varför lägger hon av nu? vad tvingar henne att sluta?" Vid närmare eftertanke så måste det såklart vara ett enormt tufft heltidsarbete att vara elitidrottare på den nivån. Jag tror att träningsglädjen till stor del kan försvinna när man måste pressa kroppen så till den milda grad för att kunna prestera på den nivån. Så nu kommer kanske Helena Ekholm kunna hålla sin träning på en normal "må bra-nivå"
Nu ska ju inte jag (som den sekundjägare jag egentligen är.....) sticka under stolen med att det ju såklart är toppenroligt att prestera bra personliga resultat men för egen del så måste det vara till ett rimligt pris.
Så den springande punkten för detta inlägget är naturligtvis:
Spring kort, spring långt, spring sakta, spring fort och det viktigaste av allt SPRING FÖR LIVET!

Vasaloppet, både för herrar och damer? Tydligen inte....

Som dom flesta säkert vet så blev det två nya rekordtider i årets Vasalopp. Den ena, nämligen Jörgen Brink belönades med En sprillans ny Wolkswagen Och den andra, Norskan Vibeke Skofterud, fick en blomsterkvast! Orättvist säger jag bara....Det är märkligt att inte arrangören hade kunnat förutspå detta minst sagt pinsamma scenario. Visserligen får den kvinnliga eventuella rekordtagaren en bil i Tjejvasan (som bara är en tredjedel av sträckan, dvs 3 mil), men jag fattar inte varför det alltid ska vara så förbaskat olika. Det tillkommer alltid någon form av lättvariant för tjejer i dom stora långa kända loppen och det är väl helt okey, men varför ska det vara DEN kortare som görs till tävlingsklassen för damer? Det är likadant med Lidingöloppet. Segerpremierna till damerna delas ut i Tjejlidingöloppet som är 10 km och går på söndagen och INTE i det riktiga Lidingöloppet. Tjejloppen är ju något helt annat och går ju naturligtvis inte att jämföra med dom stora huvudloppen. Uppenbarligen är det någon som fortfarande tycker att kvinnor är det svaga könet och att dom inte bör utsätta sig för dom stora kraftansträngningarna. Eller hur ska man annars tolka det?? Nej, är det Vasaloppet så är det! 9 mil ska vara tävlingsklassen för båda könen. Såklart är tjejvasan och kortvasan plus alla dom andra loppen bra prestationer dom också men dom är INTE Vasaloppet. Efter en enorm debatt i media om att Skofterud endast fick blommor för sitt rekord så stack Wolkswagen till henne en bil också. Fattas bara....Så nu har damerna chans att vinna TVÅ ! bilar, vilket ju inte heller är rättvist. NEJ TA BORT DOM STORA SEGERPREMIERNA I DOM KORTA TJEJVARIANTERNA. ÄR DET VASALOPPET SÅ ÄR DET 9 MIL SOM GÄLLER OCH INGET ANNAT!