Marathonlycka

Innan jag hade sprungit mitt första marathon så kunde jag inte riktigt förstå den speciella känslan som löpare berättade att de får under ett marathon. Jag var lite negativ faktiskt, och tyckte att det kan väl inte vara så märkvärdigt att springa ett marathon. Men efter några år och lopp på upp till 30 km (Lidingöloppet) så blev jag allvarligt talat trött på att svara Nej på frågan om jag hade sprungit ett marathonlopp. Det kändes lite som att folk i allmänhet tyckte/tycker att har man inte har sprungit ett marathon så är man bara en halvlat "wannabee" (observera att jag absolut inte tycker att man är halvlat och det är bara en känsla jag har att vissa andra tycker det .....!). Sedan kunde jag inte låta bli att förvånas över den inte helt ovanliga följdfrågan man fick: "-Hur långt är Stockholm Marathon egentligen??"
Så då bestämde jag mig för att springa Stockholm Marathon. Mest egentligen för att kunna svara JA på ovanstående beskrivna fråga. Jag började fokusera mer på långpass på träningen och jag strävade efter att få ett bra självförtroende när det gällde distansen. Det längsta träningspasset inför min första mara var på 28 kilometer om jag inte minns fel. Så när jag startade i Stockholm 2010 var jag ganska säker på att jag skulle klara distansen men väldigt osäker på hur benen skulle kännas efter 32-33 kilometer. Men en sak som jag blev väldigt säker över var, att den EUFORI som man upplever när man har sprungit 42 kilometer är inte ett enda dugg överdriven! Man får en sådan otroligt egoistisk känsla och man känner sig världsbäst och som "guds gåva till mänskligheten" eller nåt....  ;-)
Det bästa med denna känsla är att den är inte bara förunnad till de som springer under tre timmar utan den slår till helt urskiljningslöst oavsett om man sprungit en mara på 5,30 eller 3,30!!!

På min lilla "motionsmedelmåttanivå" tycker jag att det viktigaste av allt är att man blir uppskattad för det man KAN prestera och INTE för det man INTE KAN. Man ska inte behöva få höra att man hade kunnat göra bättre eller att det där var ju inte så bra. Jag tycker inte att löpning handlar om minutrar, sekundrar och placeringar (trots att jag är lite av en sekundjägare), utan det handlar om livskvalité som man får av att motionera och tänja sina egna gränser!