Visar inlägg med etikett Diskbråck. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Diskbråck. Visa alla inlägg

torsdag 26 april 2018

På diskbråcksfronten intet nytt

Den 20 mars var jag inplanerad för en diskbråcksoperation och hade tagit prover och varit på narkosbedömning en vecka tidigare. 3 dagar innan jag skulle opereras fick jag influensan från helvetet och låg pall i 6 dagar. Såklart blev det ingen operation. Jag tappade all glöd och när jag dessutom fick reda på att Aleris skulle avsluta sitt ryggkirurgiuppdrag i Skåne samma vecka, var det som sista spiken i kistan var satt. Efter det har jag inte hört ett ljud om någon operation. Nu har det gått 8 månader sedan diskbråcket kom och jag har bestämt mig för att inte operera mig i sommar. Jag kan ju trots allt träna skapligt och jag behöver inte ta några smärtstillande. Jag har testat köra ganska hårt på cykeln och se om det förvärrar det men det gör det inte. Löpningen är faktiskt mer smärtfri än vad den har varit de senaste två åren.

Så dskbråck till trots åker jag ändå till Mallorca för att vara ledare på Imorns cykelläger. I värsta fall får jag väl "kvasta" som vi så lustigt brukar säga. Det vill säga ligga sist i cykelklungan och se till att ingen kommer på efterkälken.

Haj och godbaj!

onsdag 21 februari 2018

Jag är helt mållös....

Jag har börjat springa....Lyssna bara; JAG... HAR... BÖRJAT.... SPRINGA! Och nu ska jag säga något som kanske låter som en klyscha..."-Det är fanimaj magiskt" på ren skånska!
Men diskbråcket då? Jodå det finns där och gör sig till känna varenda dag. Speciellt när jag har suttit mycket eller varit stilla. Löpningen, däremot, gör mig bättre. Och jag är sjukt sugen på att sätta en nummerlapp på magen och känna den blodsmak i munnen som bara en tävling kan ge. 
Men jag är absolut inte där än. Och det känns så himla skönt att slippa känna känslan av att "jag måste" och istället bara ge mig ut och springa kravlöst. För första gången på länge känner jag att bara "kunna" springa är en seger i sig. Från att under många år nästan alltid tycka att jag sprang för kort, eller för sakta, inte cyklade tillräckligt länge eller att jag borde träna nåt annat än just det jag tränade så kan jag nu bara njuta av att kunna springa. Jag bryr mig inte ett dugg om tider, sträckor eller intervaller. 
Okey ....just nu är det så....Men förmodligen (och förhoppningsvis) så kommer jag att jaga igen. Jaga ryggar, tider och prestationer. För trots allt så gillar jag att utvecklas och ligga på gränsen.

Med hopp om en säsong som ändå ska ge lite svett, mjölksyra och blodsmak får jag ändå skynda långsamt. Så fram tills dess tränar jag utan mål och i mellanmjölkens land och trivs alldeles förträffligt med det.

/Peace, Love and Löparskor



söndag 11 februari 2018

Alldeles för närgånget förhållande

I måndags var jag på Aleris Ryggklinik här i Skåne. Första tanken när jag fick kallelsen var "Äntligen" men sedan blev jag fruktansvärt nervös. Nervös över att de skulle döma ut L-5 och S-1 kotorna helt och hållet och säga att steloperation skulle vara den enda utvägen. Det sa dem inte.... Istället sa läkaren att det här kan vi ganska enkelt hjälpa dig med. Men han sa också "- det här kan läka ut av sig själv. Det kan ta ett år det kan ta två år eller i värsta fall läker det aldrig helt och hållet".

Jag är ju trots allt mycket bättre än vad jag var i höstas. Den smärtan går inte att jämföra med den molande värken jag har nu i mitt ben. Jag kan springa, jag kan cykla skapligt och det kan gå flera timmar då jag faktiskt är helt smärtfri. Så det är inte utan, att jag funderar en hel del på att jag tackade ja till operation. För visst kan man stå ut med mycket smärta och ett diskbråck är ju inte särskilt farligt mer än för välbefinnandet och möjligen för levern då det krävs en hel del smärtstillande i början...Men vem vill gå och ha ont alltid? Inte jag i alla fall.

Och så är med facit i hand har bensmärtorna som har kommit och gått de senaste åren garanterat berott på min disk som är alldeles för närgången mot mina nerver som går ner i benen. Så om inte smärtorna i mitt ben har gått över tills jag får tid för operation så får det bli kniven som får göra slut på det mycket smärtsamma disk-nerv förhållandet.

fredag 8 december 2017

Du kan om du vill...

Det där är en klyscha.... Alla kan inte...
Även om jag så otroligt gärna vill, så kan jag inte träna. Jag glor mögigt på alla som lägger ut sköna löparbilder i mitt Instagramflöde eller på Facebook. Jag är svart av avund på de som kan springa sig snoriga, skitiga och svettiga i vinterkylan och jag önskar att det var frimärken och inte löpning som var min stora passion.
Jag hoppas, hoppas varje morgon.... och vill att smärtan i mitt ben ska vara försvunnen. Men utan smärtstillande i kroppen känns det fortfarande som att mitt ben ska sprängas i luften.
Förra veckan tog jag dock dom första stapplande löparstegen och lyckan var total. Det gick inte fort men DET GICK! Innan jag började springa var jag mer nervös för det än inför en Ironman. Jag var så otroligt rädd för att jag skulle behöva vända om, eller bevare mig väl, att smärtan skulle bli värre. Men det gick bra. De gick rent av så bra att jag har kunnat jogga lite lugnt flera gånger den senaste veckan. Dock tar jag fortfarande smärtstillande piller. Men slutade iallafall med Voltaren den 29/11 och klarar mig med 2-3 Alvedon om dagen. Om jag tänker efter lite så är det ju faktiskt stora framsteg!

Varje dag hoppas jag också på att det ska dyka upp en kallelse till ryggkirurgin. Jag vill helt enkelt få en bedömning av mitt diskbråck, jag vill veta vad man kan göra och vad oddsen är för att bli bra av operation.
Jag har bestämt mig för att inte ge upp, jag ska komma tillbaka till löpningen när smärtan är borta. För den måste bort....Antingen med hjälp av tid eller skalpell!
Och tills dess ligger jag på soffan med en skål Alvedon på magen och scrollar förbi alla träningsbilder och googlar julgodisrecept !

Trevlig helg!



måndag 20 november 2017

Lycklig utan piller


"-Gå promenader, rör på dig så mycket du kan, var aktiv" säger expertisen. Jo jag tackar... Dom senaste 10 veckorna har jag gjort som dom har sagt. Jag har stigit upp, gått till jobbet, jag har varit på semesterresa, jag har promenerat, tränat bålstabilitet, ryggrörlighet men jag har också legat raklång och inte gjort ett dugg. Och en sak kan jag konstatera, jag har INTE blivit bättre av att röra på mig. Snarare tvärtom. Ju mer jag har belastat disken i ryggen och triggat igång nervsmärtan, desto sämre har jag blivit. Nej, det som har gjort mig bättre, om än tillfälligt, är när jag har tagit det väldigt väldigt lugnt och vilat mycket.
Men visst....Vilken doktor eller sjukgymnast skulle säga "-gå och lägg dig och stig upp så lite som möjligt ur sängen och håll ryggen stilla"? Det hade förmodligen varit bra för diskbråcket.....Men förödande för resten av kroppen. Om det skulle läkt fortare vet jag inte, men i min teori och känsla så borde det vara så. Men det går ju inte. Herregud hur skulle det se ut. När diskbråcket läkt hade man förmodligen haft en himla massa andra problem för att man inte rört på sig.
Så med smärtstillande i kroppen har jag ändå hållit mig rörlig så mycket som jag har kunnat stå ut med. Jag har trott flera gånger att det vänt, för att dagen efter ha lika ont igen.
Men i helgen hände något fantastiskt....Smärtan i högerbenet gick från skärande helvetisk smärta till en mer brännande känsla och IDAG har jag klarat alla ljusa timmar utan en enda pilla!! VILKEN LYCKA! Tänk.... inte en enda pilla på hela dagen! Galet vad glad man kan bli. Mitt högerben gör mig dock påmind hela tiden men hoppets låga har tänts. Nu hoppas jag att förbättringen fortskrider så att jag slipper få kniven i ryggen...

söndag 5 november 2017

Det är det lilla som gör det...

Under dom senaste veckorna har jag kommit till många insikter. Ganska smärtsamma sådana faktiskt. Men den viktigaste, som jag ska försöka påminna mig själv om i framtiden, är att inte ta nåt för givet. Det som är självklart ena dagen kan vara omöjligt dagen därpå. Jag har drabbats av ett simpelt sketet diskbråck. Det kommer inte att döda mig, det kommer inte förlama mig eller göra mig till en sämre människa. Men att inte kunna stiga upp på morgonen och göra sådana, för mig, självklara saker som att springa en runda eller cykla är något som jag faktiskt är ganska bitter över.

Nu har 8 veckor passerat sedan jag fick nervpåverkan i det högra benet och faktum är att från att ha ätit fulldos Voltaren och Alvedon så har jag nu kunnat minska på Voltaren till 1 tablett per dag. Så det är helt klart bättre. Jag har fortfarande ont i hela mitt ben men den är outhärdiga smärtan är smäller till mycket mer sällan.

Jag har varit väldigt försiktig med min rygg och har bara gått korta promenader. Alla rörelser som som triggat nerven har jag försökt bryta genom att antingen sanbbt "ligga stol" i sängen (med benen på pilatesboll) eller satt mig på huk ( då trycket på nerven har släppt).  Den lilla träning jag har kunnat genomföra har varit simpla (MYCKET SIMPLA) ryggrörelseträningar. Jag har faktiskt laddat ner en app, som är som en virituell PT kan man säga. Den heter Healthy Spine och påminner mig med ett PLING varje dag om att nu är det dags. Då är det bara att trycka på start och helt enkelt göra exakt som tanten på telefonskärmen säger. Första gången jag gjorde det så tänkte jag ;"-herregud här står jag och vickar på huvudet, vad kan detta göra för nytta??" Men faktum är att varenda gång jag gör övningarna så knakar och knäpper det i hela ryggraden. Det är nog helt enkelt att det är det lilla som gör stor skillnad.

Min läkare har iallafall skickat en remiss till Ryggkirurgin är i Skåne för en bedömning av ev operation. I bästa fall så läker det av sig själv men om det inte gör det inom rimlig tid och om dom ger mig valet att operera så kommer jag att göra det. Jag vill göra ett försök i alla fall. 90 % av patienterna som blir opererade för diskbråck blir antingen helt bra eller bättre. Det är ett kort ganska enkelt ingrepp och relativt kort konvalescens. Känns inte som att jag har något att förlora....


tisdag 24 oktober 2017

Nytt mål

Nu har jag svaret. Svaret på hur mitt liv kunde förändras från "Ironman" till "Invalidos" på en eftermiddag. Jag har ett diskbråck långt ner i ländryggen. Närmare bestämt mellan L5 och S1.


Det finns inte ett dugg jag själv kan göra åt det. Jag kan bara ge det tid, äta piller och försöka hålla modet uppe. För det är oerhört lätt att bryta ihop när man dag efter dag inser att bara stiga upp ur sängen och duscha är en kamp. Eller att behöva tänka på att ta smärtstillande tabletter på fasta tider dag ut och dag in för att inte få för stora smärtgenombrott. Jag trodde inte att detta kunde hända mig. Jag tränar ju och rör mig hela tiden. Men efter otaliga google- och infosökningar så har jag förstått att man kan inte göra särskilt mycket åt att man är benägen att få ett diskbråck. Uppkomsten beror troligen på någon genetisk svaghet i disken och kan utlösas av ett lyft eller vridning. Jagvisste redan att jag har buktande diskar L4-L5 och L5-S1 så där finns en svaghet sedan innan. Men så här med facit i hand har jag slarvat med bålstabiliteten dom senaste två åren. Kanske hade jag kunnat förebygga det om jag hade gjort hemläxan lite bättre.... Vad vet jag... Men jag kan inte gräma mig över det nu, för det ända jag kan påverka är härifrån och framåt.
Jag får dagligen tips och råd om vad man kan göra för lindring av smärtan i mitt ben. Det är otroligt många som har eller har haft Ischias. Ischias verkar snarast vara ett folksymtom. För det är ju det Ischias är, ett symtom, och inte en sjukdom. För Ischias kan bero på flera olika saker. I mitt fall beror det på ett Diskbråck som kraftigt påverkar den högra Ischiasnerven som går ner i mitt ben.

Från att ha Ironman, Marathon och ÖtillÖ i huvudet har jag nu ett nytt mål.... Att stiga upp ur sängen och vara smärtfri


måndag 16 oktober 2017

Vecka 6

Nu är jag inne på 6:e veckan med ett högerben som håller på att driva mig till vansinne. Det är helt galet vad smärta kan göra med sinnet. Just nu är jag precis allt det jag inte vill vara. Jag är tjurig, gnällig, egotrippad och det finns inte tillstymmelse till spontanitet. Det lilla jag kan göra kretsar runt mitt ben och får utföras när jag har full effekt av smärtlindringen. Många säger till mig att "det måste vara extra svårt för dig som är van vid att träna och aldrig vara still" Skitsnack tänker jag.... det här är svårt för vem som helst. Det är smärtan som är svår, inte avsaknaden av träning. Och vad som  händer om jag inte blir av med smärtan.
Men visst saknar jag träningen...Att kunna göra det man vill och brinner för. Men att detta skulle vara extra jobbigt för mig köper jag inte. Det här skulle jag inte ens önska min värsta fiende.

Men jag har bestämt mig för att komma tillbaka. Men fram tills att jag har magnetröntgats så är detta ett vakuum. Jag låter bara tiden gå. Jag gör som sjukgymnasten har sagt, små coreövningar, promenerar lite och ser till att inte smärtan får segra..... Just nu står det 2-1.....till smärtan....



fredag 6 oktober 2017

Långpass, piller och tid




Långpass idag.... Jodå så att.... 5 kilometer promenad är det jag kallar långpass just nu. Jag har ju gjort framsteg och KAN faktiskt promenera nu. På söndag är det 4 veckor sedan smärtan i mitt högerben kom och jag har gått från hopp till förtvivlan hur många gånger som helst under denna tiden. När jag har full effekt av smärtstillande mediciner är jag smärtfri för att en timme senare varit helt oförmögen att stå stilla på grund av att smärtan sätter igång igen med full kraft. Remiss till Magnetröntgen är skickad och jag hoppas att få komma till så snabbt som möjligt för att få besked på om det här är ett diskbråck eller inte.
Jag har accepterat min situation och har slutat att testa om jag  klara mig utan piller. Det gör mig bara ännu mer förtvivlad när jag får bakslag hela tiden. Nej, jag tar vad jag behöver och låter tiden gå. Det tar minst två månader för ett diskbråck att läka och jag hoppas vid min gud att detta kommer att läka så att jag slipper lägga mig under kniven.
Så fram tills dess promenerar jag, äter piller och låter tiden ha sin gång