Visar inlägg med etikett Traillöpning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Traillöpning. Visa alla inlägg

måndag 23 november 2015

NovemberKåsan


I lördags var jag och sprang Kristianstad Trail. Ett lopp som var helt galet riskabelt för fotleder, mina porslinsvriser och allt annat som kan gå sönder när man tror att man kan forcera terrängen som en bulldozer ...
I vanlig ordning så brukar det bli så som jag har bestämt. Det vill säga att jag startar oavsett. Att sedan min högra vrist inte ville vara med är en helt annan sak...Mina olika kroppsdelar får nämligen sällan komma till tals...Kan vara bra.... Kan också vara dåligt....I lördags var det dock bra att vristen inte fick avgöra. För då hade jag gått miste om ett riktigt häftigt, 25 kilometer långt traillopp rakt ut i höstskogen. Jag skulle vilja säga att det finns traillopp också finns det riktiga traillopp! Detta var definitivt ett riktigt trail/terränglopp. I skogarna runt Bockatorpet hade arrangörerna dragit en fantastisk envarvs-bana (!) som till säkert 80% inte hade några naturliga vägval. Det vill säga att det var väldigt få vägar, eller så pass stora stigar, som man kunde vara säker på att man skulle följa. Det måste ha gått åt hur mycket snitsel som helst!En stor eloge till arrangörerna Härlövs If!

Jag hade inte varit på provlöpning, inte studerat någon banprofil eller något av det som man kanske borde gjort. Men herregud, jag har ju vrister som inte ens klarar högklackat....Det här var ju bara att ta sig igenom och hoppas på att det skulle finnas lite normala partier på banan där fötterna kunde få landa på plan mark...Om det fanns?? Jadå....kanske var det totalt 3-4 kilometer där man på förhand kunde veta hur foten skulle landa på underlaget!! 4 kilometer av 25 km! Jodå så att.....Det som inte dödar det härdar.....Fast jag vet inte om min redan illa tilltygade fotled blev härdad, men å andra sidan dog den inte heller helt....
I ungefär 7 kilometer lyckades jag hålla min tejpade fotled stabil, sedan kom tröttheten och några snedsteg och därefter vek den sig ideligen. Borde såklart ha tagit hjälp att tejpa vristen på riktigt "orienterarvis" så kanske det kunde gått lite längre.
När jag hade sprungait ca 20-21 kilometer kom duktiga Kajann flygande. Jo då, jag menar flygande! Åtminstone såg det så ut, fast att hon inte har några vingar alls ....Bara urstarka vrister och en otrolig fart! Då var jag helt sjukt trött och motarbetade alla element så gott jag kunde. Det sa bara SWISH så var hon om och förbi. Med nöd och näppe hann hon fråga om jag var okey, fast jag hann inte svara förrän hon var försvunnen. Höjden av oartighet tycker jag faktiskt.... Hon borde ju såklart ha stannat och tagit mig under armen och sagt "-nu ska jag hjälpa dig över stengärdet här" eller möjligen " -varsågod gå du före... " Ålder ska ju alltid gå före skönhet... Men nejdå hon bara stack snabbt, som ett litet bi, och som om det inte fanns en enda sten eller rot under hennes dobbar....  Om jag hade gjort detsamma om jag hade sprungit om henne ....?? Nej för sjutton! Jag hade troligtvis inte ens frågat om hon var okey....  ;-)

Men min nödproviant där bestod av Ahlgrens bilar och jag fick någon liten energi tillbaks och överlevde dom sista 5 kilometrarna. Och väl i mål så stod Kajann där, fräsch som en nyponros, medans jag hängde och dröp som en lase över staketet....

Hon är grym den där Kajann, och alla de andra duktiga tekniska löpare som lyckas hålla fantastiska kilometertider över stock och sten, bäckar och stengärde! Det är där man skiljer agnarna från vetet kan man säga.... Det räcker inte att ha ett starkt löparhjärta. Man måste ha lite känsla för terräng och vara tekniskt stark för att våga hålla fart.

Så all min respekt till alla de med vrister av stål!! Detta är helt klart löpningens svar på NovemberKåsan!

Det blev en fin och jobbig dag i skogen helt enkelt. Även om utsikten för undertecknad kunde varit lite vackrare om jag bara hade vågat ta blicken lite högre än två decimeter ovanför myllan, men hade jag gjort det hade jag nog sett myllan på väldigt, väldigt nära håll ....

/Peace Love and Trailskor....

måndag 2 mars 2015

Huvudet vill mer än kroppen kan....

Om Marathonlöpare är löparsportens små nätta och ettriga golfbilar så är banne mig orienterare och traillöpare bulldozers som tar sig fram överallt oavsett underlag. Otroligt att man kan springa så snabbt som många gjorde på Åhus TrailRun i lördags.

 
För mig gjorde den där förbenade nummerlappen på magen, i vanlig ordning, att huvudet blir så dumt så att den stackars kroppen får lida. Jag tror att dom där två snart får ta och göra upp.....Mitt huvud och kroppen alltså.

Det var nog ca 250 löpare som startade i ÅhusTrailRun i lördags. Mina farhågor om att det skulle bli trångt i starten var helt onödiga. Arrangörerna hade såklart tidtagning med sportidentpinne så vi startades på en rad, i förhållande till vår kilomtertid på 10 km landsväg och tidtagningen gick igång vid startpasseringen. Så det var inte trångt över huvudtaget!

När starten hade gått så sa mina ben till huvudet; "- Ta det lugnt, ta det lugnt, stressa inte, det är vi, benen här nere, som ska göra jobbet och vi behöver spara på krafterna till sanden......"
Huvudet däremot, sa till benen; "Herregud vad långsamma ni är, har ni ingeting att komma med?? Kolla där, hon med den rosa toppluvan springer ifrån er, kom igen spring ikapp!! Slöfockar är ni båda två!"

Nåja, det tog några kilometer sedan hade benen och huvudet kommit någorlunda överens om ett tempo som passade båda..... När stranden kom första gången så var mitt vägval att springa på den lilla strandremsa där vågorna slår in. Det kostade ju såklart både våta skor och strumpor men var helt klart till fördel att få lite bättre fäste under skorna. Det här konceptet var dock väldigt kortvarigt då banan ganska snabbt vände upp i sanddynerna igen. Och i sandynerna sprang man upp och ner i hålor. Och utan att ljuga så sjönk man ner en decimeter på många ställen. Och på de partier som det inte var sand på så var det backar. Korta men branta. Ja, som sagt kroppen fick lida.....
Undertecknad blir omsprungen ca 1,5 km innan mål

Men eftersom jag är som jag är....så betyder svett och mjölksyra nöje för mig (ja, jag vet...... det finns dom som tänker tvångströja....men sån är jag ;-) . Så jag tyckte förstås att det var superkul! Man var tvungen att vara i myllan både med fötterna och huvudet så det var definitivt inga 52 minuter som jag kunde lösa några "världsliga problem" på.  Det var inte många likadana vågräta fotistättningar under dom 10 kilometrarna, så tankeverksamheten gick åt till att se var fötterna skulle sättas ner.

Sandynerna
 
Efter start försvann den "rosa toppluvan" lika snabbt som en avlöning. Och den rosa toppluvan ÄR snabbare, det vet jag, men mitt huvud ville göra att försök att hänga på... och ja ni vet..... huvudet styr jag inte över  ;-). Men jag är nöjd med min insats. 5:a bland damerna och utan en "suck" på tätkvartetten.  Resultatet finns här.


Det är alltid lika häftigt och imponerande att komma ut på tävlingar som är arrangerade av orienteringsklubbar. Det är äkta människor det.....Där går funktion före fåfänga kan man säga. På tävlingsområdet är "ryggsäcksstolen" en lika given asseccoar som hörlurarna är på en marathontävling. Man kan inget annat än att älska löpningens alla kontraster!



 
Damerna fick det lyxiga duschrummet!
Åhus TrailRun... I´ll be back!


torsdag 19 februari 2015

Snart dags för årets första nummerlapp på magen


Snart är det dags för årets första löpning med nummerlapp på magen. 28 februari är det nämligen premiär för Åhus Trail, ett alldeles nytt lopp i mina hemmatrakter. Det arrangeras av en orienteringsklubb och då lär det bli "åka av"...... För har arrangörerna döpt det till trail och är tillika orienterare kommer det att bli så nära obanat som det bara kan bli, men ändå med en snitsel att följa. Alltså spännande och KUL!
Men för säkerhets skull var jag med på den provlöpning av banan som erbjöds förra helgen. Allt för att slippa få en massa onödiga överraskningar under det riktiga loppet.

Och, jo visst var det som jag trodde. Upp, ner, ojämnt, stockar, sanddyner och grymt jobbig bana. Men ändå ganska schysst lagd för att vi med vanliga vrister ska kunna behärska stegen utan att vricka fötterna av oss eller syna gräsrötterna på nära håll.

Så här kommer lite "Insideinformation" till er som inte var där:

Banan är en varvbana på 5 km.
Varvet börjar med en kort, lite bredare gångväg uppför, som sedan övergår i en smalare stig. Om man inte är orienterare så kan det vara svårt att springa om andra löpare där banan är stig. Så håll dig långt framme i starten om du inte kan springa om ute i terrängen. Efter ca 1000 m blir det obanat ut på skogsgräs en kort sträcka och sedan ut på stigar igen. Efter ungefär 2,5 km går banan ut i sandynerna och ner på stranden. Det är inte särskilt långt i sanden, kanske 400 m, men det suger musten ur en totalt....Helt omöjligt att få ett frånskjut (alltså om man är som jag, van vid fasta underlag).
Det är två korta strandlöpningar på varvet och efter den sista börjar den jobbigaste delen av banan.  Då har man sprungit ca 3,5 km och banan börjar gå upp och ner för branta backar. Inte så långa men en av dom var så brant att man kunde dra sig upp med hjälp av träd som stod mitt i backen! Sista 200 metrarna innan varvning går nedför.

Det var ca 100 personer som var med på provlöpningen och det tog ca 3 km innan det blev plats för att springa i sitt eget tempo. Så det kommer att vara trångt i början. Så vill man springa snabbt så starta långt fram!
Det var en fantastiskt rolig och utmanande bana. Det krävs mycket löpstyrka för att orka hålla farten på dom olika underlagen och jag tror att det kommer att märkas tydligt vilka som brukar hålla en karta i handen.
Det fanns vitmossa på flera ställen på banan och denna fina mjuka mossa är glashal (oavsett om det är varmt eller kallt ute) och där hjälper dubbar på skorna föga. Men på övriga delar av banan var det nog en fördel att ha trail- eller orienteringsskor. Jag sprang i mina Salomon Speed Cross som funkade helt okey. (Det kan ju bli spännande om det blir snö....)

Under tiden jag sprang banan gjorde jag vissa ljudiakttagelser och kom fram till följande:

Om det låter så här runt dig på banan:
Helt tyst förutom lite knak och brak till höger eller vänster utanför trailen/stigen. Så är det troligen en orienterare som springer om OCH som förmodligen filmar samtidigt!

Helt tyst och emellanåt hörs skrik som till exempel OOOPS, AJJJ, F-N, J-LAR, SHIT . Då är du sannolikt i närheten av en asfaltslöpare som är djupt koncentrerad på varje fotisättning men som misslyckas då och då

Plötsliga höga kommentarer som till exempel "GREN", "HINDER", "GROP" . Då har du en cyklist på banan som varnar efterkommande för hinder på vägen.

Jag kommer med all säkerhet låta som den i mitten.....