Där fick man så man teg

Eftersom mitt minne är sämre än min tilltro till min träning så frågade jag TriMia för några veckor sedan om hon ville Swimrunna med mig i 2XU Island Challenge i Karlshamn. Jag har ju nästan förträngt att jag låg halvt om halvt förlamad i Guillaine Barre för 6 månader sedan. Men Swimrun är en så sjukt häftig tävlingsform, så när det till slut blev klart att tävlingen skulle bli av så var jag ju bara tvungen att vara med. Och Mia... hon har en galen vinnarskalle och kan ta ut sig till bristningsgränsen när det väl gäller. I lördags tog hon ut även mig....

Idag, 4 dagar efter rejset, kan jag gå någorlunda normalt...

Men för att ta det från början så är Mia lite av en rookie på det här med Swimrun. Det var dock inget som oroade mig. Hon hade koll iallafall. Innan start tränade vi några gånger tillsammans för att testa med eller utan lina, paddlar dolme osv. Mias enda problem var hennes opererade axel som fick alldeles för mycket stryk med paddlar så vi bestämde att hon skulle köra utan paddlar och ligga på linan bakom mig i alla simningarna. Vi fick helt enkelt springa in den tid vi eventuellt skulle förlora i simningarna. För trots allt så ÄR paddlarna en fartväxel. 

Tävlingen 2XU Island Challenge är en krävande Swimruntävling. Man startar inne på Eriksbergs Hotell och Safaripark och de första 3 kilometrarna springer man mitt bland Visenter, Mufflon och vildsvin. Tävlingen är ca 26 km lång varav ca 4000 m är simning. När man läser raceinfon kan man tycka att det är bara korta och lätta simningar och den längsta är 440 m. Men det man inte tänker på är de många växlingar och väldigt korta och tekniska löpningar emellan. Det är definitivt en krävande Swimruntävling.

Innan start hade vi bestämt för att gå ut hårt och ta in tid på den första långa löpningen. Vi gjorde som vi hade sagt och vi sprang fort . Vi sprang om lag och höll fart. Jag såg en lång tävling framför mig och fick bromsa Mia flera gånger. "-hååååll igeeeeen Mia, det är en lååååång dag" flämtade jag flera gånger. Jag tyckte att jag snubblade i den enkla terrängen och benen var inte riktigt med mig. Mitt korta minne blev plötsligt väldigt tydligt och tankarna befann sig för en stund i en säng på intensiven 6 månader tillbaka i tiden....Men vi sprang på. Framme vid första simningen så var vi bra med i startfältet. Snabbt i och iväg på ett drygt 100 m första sim. Vattnet var varmt och väldigt stilla åtminstone i början av tävlingen.  

Första uppstigningen och jag tyckte att jag fumlade och benen var ostadiga. Hala klipphällar med lite yrsel är ingen bra kombo. Jag fick en hand i baken flera gånger av Mia som puttade upp mig och jag blev plötsligt varse om att det fanns saker som jag inte har kunnat träna mig på efter Guillaine Barrén i vintras....

Varenda uppstigning och nerstigning på de första 2/3 av banan är i princip klättringar/ålningar och balansgång och varende en slet hårt på mig. Jag kände mig klumpig och svag i klättringsmusklerna och jag började dissa mig själv med negativa tankar som  "-jag har inte här att göra och borde kanske ägna mig åt asfaltslöpning eller solskenscykling istället..."

Men i samma takt som vi sprang om lag kom jag på lite bättre tankar. Mia drev på tempot och ville springa om så fort vi kom ikapp. Jag låg bak och vi hade linan påkopplad. Mia är snabb och mycket bättre än jag på att springa i terrängen. Jag såg ett skräckscenario framför mig varje gång vi sprang om, där jag skulle snubbla och fälla alla som käglor. Men jag gjorde ingen touchdown.. Åtminstone inte i samma ögonblick som vi sprang om. Däremot ett par gånger ute på stenhällarna. Det kostade ett blått finger och lite annat smått men herregud vad gjorde det.... Är det något man inte behöver på en swimrun så är det ett finger. Däremot behöver man en olycksfallsförsäkring ;-)

Två timmar in i tävlingen var jag sliten. Jag hade fått i mig alldeles för lite energi. Och det var nästan halva sträckan kvar. Fick i mig lite gel och i samma veva började banan ändra karaktär från klipphällar till stugområde med lite gräs-och grusvägar. Nu kunde jag återhämta mig lite och få till ett löpsteg igen. Mia var pigg hela tiden och var en grym tävlingspartner. Vi hade damlag runt oss och fick lägesrapporter från vårt supporterteam (och tillika filmteam ;-) utmed banan. Vi visste att vi låg någonstans 6-7:e plats och att pallen var ouppnåelig. Men då ändrar man bara mål från pallplats till att komma före de lag som vi fightades med. Vårt problem var bara det att de simmade om oss och vi sprang om dom igen.. Det betydde att vi var tvungna att ha ett försprång inför varje simning de sista etappperna för att överhuvudtaget ha en chans. Och h-lvete vad vi sprang... Vårt stackars suporterteam hade köpt cocacola och choklad som vi slet ur händerna på dom och hann inte ens säga tack förrän vi rusade iväg som om det gällde ett OS guld..

I år var den sista simningen ändrad och man simmade aldrig ut till Kastellet och därmed inte heller den sista långa simningen längs med piren. Men tävlingen skulle fortfarande avgöras på den sista simningen. Det vill säga det lag som når stegen först kommer först i mål. För väl uppe från stegen är det bara spurten in till mål kvar. Jag och Mia hade sprungit till oss ett litet försprång på den relativt korta löpningen som var innan sista simningen. Vi var först i och vi simmade allt vad vi kunda. Mina armar var som spaghetti och det vara ett skvalpigt vatten. Och mycket riktigt när jag tittade upp till höger efter drygt halva simningen så var en av det andra lagets tjej där.... Faaaaan osså..... Men vara var den andra tjejen? Stegen började närma sig och tjejen som jag sett på höger sida stannade plötsligt i vattnet vid stegen....Jag tänkte TACK ... "Hon måste mena ålder går före skönhet och låter oss klättra upp först".

Men nej riktigt så var det inte, även om dom både var yngre och snyggare... Hennes lagkamrat simmade nämligen efter oss och hann inte till stegen innan både mig och Mia. 

YEEEES där satt den. Kampen om stegen var vår denna gången. Vi klättrade upp och sa "- Do you MIND if we go first?" Team Do you MIND sprang in som segrare! Åtminstone i kampen om 5:e platsen ;-)

Och jag fick så jag teg! Mia körde hårt med mig! Men jag är henne evigt tacksam för att hon fick mig att våga satsa så hårt! Framtänder, armar och ben var ju hela ända in mål. Så trots allt är jag är nog inte riktigt färdig med det här med swimrun än... 

Ska bara läka ihop lite sargade muskler och ett blått finger först ....

/Peace Love and Löparskor

Del III Swimrun Corona edition

Swimrun är helt klart här för att stanna. Snart kommer det att bli en erkänd sport och säkert inkluderas i sommar-OS. Konceptet är klart och det jag själv fick hitta på och göra för 7-8 år sedan finns nu att köpa färdigt. Swimrundäkter, dolmar, linor you name it.... 

Trots att alla distanser och klasser på Karlshamns sk:S båda tävlingsdagar var fulla så lyckades jag ändå få en startplats till både Triathlon olympisk distans och söndagens Blackwater Swimrun SuperRace. När jag kommit i mål på lördagens triathlontävling fick  jag klartecken att starta 16 timmar senare i swimruntävlingen. Då stod  min nyvunne Swimrunpartner sedan förra årets 2xU challenge, redo att starta med mig. 

Starten gick vid Långanässjön där också triathlontävlingen hade hållits dagen innan. Loppet startade med ca 1,5 km lättsprungen asfalt/grus och sedan följde 12 simningar och 14 löpningar på en två varvsbana. Det var grus, asfalt, stigar och gräsängar om vartannat. Det är första gången jag har gjort en swimrun på en varvbana och inte mig emot. Jag springer gärna varvbanor. Med tanke på att detta var den i särklass billigaste swimruntävling jag nånsin har startat i (600 kr/lag) så var upplägget med 2-varvsbana säkert ett lättare sätt att göra en så smidig tävling som möjligt. Hellre tvåvarvsbanor än långa svårarrangerade event som man får betala hutlösa startavgifter för. 

Hur gick det för oss då? Jodå riktigt bra. Vi hade inga större incidenter och alla dolmar brillor och annat som kan skapa problem funkade bra. Men trots att det var ganska varmt i sjön så blev min lagkamrat rejält nerkyld i simningarna under sista varvet (milen). Men hon kämpade och hade både kraft och energi för att hålla fart samtidigt som hon frös så hon skakade efter varje simning. Så här i efterhand så borde vi haft en ulltröja under dräkten. Man kan kanske tycka att det borde inte göra någon nytta när tröjan blir våt men det gör det. Det är ett lättare material än neopren att värma upp under korta löpningar mellan kalla simningar och det ger ett isolerande tunt lager.

Resultatet blev tvåa och sist i damklassen 😝och vi hade grymt roligt .

Tack Karlshamn triathlon och och Karlshamn SK Swimrun för att ni gjorde det omöjliga möjligt detta konstiga pandemiår. Det är nog den enda klubb som lyckats följa alla restriktioner och fått tillstånd att arrangera två så proffsiga tävlingar på en och samma helg.

Blackwater Swimrun kommer att bli en stor populär tävling, det är jag helt säker på. 

/Peace Love and Swimrun

Triss i Swimrun

Först kommer inget, sedan kommer inget och sedan kommer allt på en gång. 

Jag syftar förstås på se tre senaste veckorna då plötsligt tävlingar inte längre ställts in. Och av någon anledning verkar Swimrunarrangörerna vara de som lyckats få ihop Coronalogistiken och de som orkar lägga ner mycket jobb för bara 50 deltagare. 

Undertecknad är helt svältfödd på startskott och mållinjer denna säsongen så jag fick hålla till godo med vad som erbjöds trots att tävlingarna kom med bara en veckas mellanrum. Så först ut var Immeln Swimrun. Den var förstås full men jag lyckades få en överbliven startplats i sprinten. Immeln SR är en fin tävling som blivit större och större för varje år. Den går runt och i Immeln, sjön med sitt svarta vatten och steniga botten. Löpningen runt sjön går i typiska John Bauer skogar där man mycket väl skulle kunna föreställa sig ett och annat troll som sitter och metar fisk i sjön

Min lagkamrat gjorde sin första swimrun någonsin (förutom några träningar) så vi tog den korta banan. Och kort betyder fort så när det efterlängtade startskottet gick så var jag taggad (läs övertaggad) och min stackars lagkamrat trodde nog att tävlingen skulle avgöras på de 400 metrarna fram till första simningen. Typiskt mig.....Jag gjorde alla kardinalfel man bara kan göra. En pulsrusning utan att kroppen blivit riktigt varm och sedan ner i vattnet med en trång våtdräkt. Min lagkamrat fick lite känningar av SIPE ( Swimming induced pneumonia edema) redan efter några meters simning och vi fick sakta ner rejält. Därefter gjorde vi om och gjorde rätt. Det vill säga kom igång lite lugnare så att hjärta och andning kom i balans. Sagt och gjort. Vätskan som min lagkamrat hostade upp torkade och vi kunde öka farten igen efter ett par kilometers löpning in i tävlingen. Vi kom i mål nöjda och glada och kunde konstatera att sk "flytcalves" på vaderna INTE kunde ersätta en pull boy (dolme). Jag körde nämligen med dolme så som jag alltid har gjort och min laglamrat hade enbart calves med flyt. Skillnaden var väldigt tydlig. Vi konstaterade helt enkelt att dolmen är oumbärlig i swimrun.

En vecka efter Immeln var det dags för den andra tävlingen och den enda som var planerad sedan länge, nämligen Torekov Swimrun. Den går till största delen på Skåneleden och i havet utanför från Båstad till Torekov. En total sträcka på ca 25 km varav 4500 m var simning. Och jisses vilka vackra simningar i magiska salta, klara och fiskrika vatten. 

På denna tävlingen hade vi linan på hela tävlingen och båda hade pull boy. Och vilken skillnad! Nu var vi mer jämna och hade linan mest för att slippa hålla reda på varandra. När vi hade simmat nedanför Hovs hallar och tittade upp på de höga klipporna så var det som om man vill nypa sig i armen . Galet att befinna sig i det hav som man annars står uppe på klipporna och tittar ner i.

Efter Hovs hallar var det tyvärr jättesvårt att hitta de orangea skåneledsmarkeringarna. Tävlingsledningen sa att de inte fått lov att snitsla banan på natureservatet vilket gjorde det jättesvårt för oss att hitta. Det var väl okey så länge man inte kom från leden men missade man en markering så var det omöjligt att veta var man skulle börja leta efter en markering. Förutom den dåliga märkningen av andra delen av banan så var det en riktigt rolig och vacker swimrun. Första delen var lättsprungen och de flesta löpningarna var runt 2 km långa. Andra halvan var det mycket sten och stigar men ändå inte särskilt teknisk. När man till slut nådde Torekov sprang man igenom hamnen och ut för att simma den sista sträckan in till målet på morgonbryggan.

Om någon mot förmodan har orkat läsa ända hit tänkte jag skona er från ett ännu längre och traggigt inlägg. Så del tre i denna Triologi av Coronatävlingar ska jag vänta med att skriva. Det kommer att handla om en splitterny Swimruntävling som heter Blackwater Swimrun

Peace Love and Pullboys 

Öloppet 2018 Racereport

Jag har sagt det förut och säger det igen...Swimrun är ingen glamourös sport. Man startar instängd i en våtdräkt, med en badmössa på huvudet, simglasögon i pannan och med en fors av svett som rinner  längs med ryggraden redan innan start. Det obligatoriska första förbandet ligger någonstans innanför våtdräkten och gör sig påmind som en knutnäve mot huden. Våtdräkten känns som ett alldeles för litet skinn och paddlarna skaver mot knogarna när man har vänt dom till "running mode" uppe på handryggarna. Men så fort startskottet har gått och man har lämnat civilsationen  känns inget av det längre. Då känns det bara att man är en levande människa mitt i naturen...

Öloppet är ett Swimrun som jag har varit intresserad av att delta i ända sedan jag började hålla på med detta. Det går i Göteborgs skärgård och med det också lite varmare och saltare vatten än det bräckta vattnet jag är van vid på östsidan av Sverige.  Så i lördags var det faktiskt lite glamouröst och onekligen lite medelhavskänsla. Man kunde åka ut med färjan från Saltholmen utan att behöva tänka på att ha fleecajacka och lovikavantarna med sig. Det var varmt! Precis som resten av alla dagarna denna sommaren. Men i lördags var det faktiskt lite svalare. Åtminstone inte 35 grader och ganska blåsigt faktiskt. Ute på Styrsö där starten skulle gå bjöds det på frukost. Fin, god frukost med allt det nödvändigaste. Inte dåligt må jag säga. Man fick onekligen mycket för startavgiften på 2900. Vi var där i god tid och med tanke på det vackra vädret var det helt okey att vara där och inte stressa dit.

Jag tävlade med en ny Swimrunpartner. Vi känner varandra ganska väl i träningssammanhang och har tränat mycket cykel tillsammans i bergen på Mallorca. Men aldrig varit i ett lag tillsammans. Det var dock inget jag oroade mig för. Vi hade pratat ihop oss om vad som gällde... Tex vrister före sekunder, inte riskera något, ha kul. springa fort där vi båda är bekväma dvs på asfalt, grus och stigar och ta det lugnt i den svåra terrängen. Den planen höll vi ända in i mål.

Kul att dom fångade oss på bild in action i havet

Men för att börja från starten så inleddes tävlingen med en kort löpning på ca 450 m fram till dagens längsta simning på 1050 m. Den första simningen var givetvis ganska stökig eftersom startfältet inte hade hunnit spridas. Det hade vi förberett oss på så vi höll oss i ena kanten vilket funkade bra.  Vattnet var salt och smakade nästan Mallorca. Jag älskar den känslan av salta vatten trots att jag fortfarande har en smak av kräftor i munnen så här 3 dagar efter tävlingen. 

Vi hade valt att koppla på linan på första simningen. Dels för att det var vår allra första swimrunsimning tillsammans men också för att simningen var så lång.Vi blev ganska snabbt varse om att linan var för kort, trots noga utprovningar kvällen innan. Man slog i paddlarna i den andras skor hela tiden. Vi bestämde oss vid uppstigningen på den första simningen att strunta i linan resten av racet.

Efter första simningen var vi igång. Det kändes bra! Adrenalinet från starten och första simningen hade lagt sig och pulsen började komma ner i "det blir en lång dag mode" Det var bitvis ganska lätta löpningar på asfalt och motionsslingor vilket gjorde mig lite förvånad då jag av bilder och filmer att döma räknat med mycket mer svår klipp- och stenlöpning. Men det var en positiv överraskning, även om asfaltslöpningen var mycket varmare att springa på. Vi pratade inte så mycket med varandra just då. Jag var lite rädd för att min lagkamrat inte alls tyckte att det här med swimrun är lika kul som jag tycker. Jag som hade traggat så mycket om magi, ett med naturen, fantastiskt, utmanande osv...Jag funderade på att han kanske mest tyckte att det här var en plåga, och alldeles alldeles dötrist...

Men han sa inget. Varenda gång jag frågade så tyckte han att det kändes bra. Efter ca 1,5 timme lyfte vi båda ögonen och kunde konstatera att det här var alldeles magiskt vackert! Vi påminde varandra då och då att titta upp från där man satte fötterna, och njuta av utsikten och att vi faktiskt ändå startade i en Swimrun vilket från början bara var ett infall vi kom på under träningslägret på Mallorca.

Öloppets bana var både utmanande och fin. Jag tror faktiskt detta var den roligaste och finaste Swimrun jag har deltagit i (tycker att jag känner igen den frasen...Har nog sagt det förut...det är lite som Ironmanblues…)

Det var många växlingar och lagom mycket svår löpning/klättringar. Det fanns 3 lite längre löpningar på 6700m, 7900m, och 3400 m. Jag hade ju förberett mina paddlar i vanlig ordning med de olika sim.resp löpsträckorna. Det gick åt skogen redan efter ca 5 etapper. Då hade jag totalt tappat räkningen och hade ingen aning om var vi var. Sen hade jag också missat att skriva upp den längsta och kanske viktigaste etappen, nämligen löpningen på 7900 meter och det gjorde ju inte min trovärdighet bättre.....

Så när vi helt ovetande befann oss ute på den etappen var vi båda trötta och började gå slut på både energi och vätska. När vi inte kunde lista ut var vi var frågade vi tillslut ett annat lag hur långt vi hade kvar och då sa dom "-vi har väl sprungit 2 km och ska springa 7,9 så kan ni ju räkna ut själva" Vaaaaa??? 7900 meter?? Tittade febrilt på mina paddlar och kunde inte hitta den etappen någon stans. Herregud tänkte jag...Min lagkamrat kommer att döda mig... Vilken miss!!! Min lagkamrat var dock inte förvånad eftersom han hade memorerat 7900 m ifrån etappschemat på hemsidan. Jag försökte skämta bort det och sa att mig kan man aldrig lita på....

Det riktiga etappschemat såg ut så här. Det var med andra ord ganska många växlingar. 

Öar	CA. DISTANS (M)	ENERGISTATIONER	Maxtider (TID)
START			Start Bratten 10.00
Styrsö	480
Simma	1050
Köpstadsö	2100
Vattenpassage	30
Smögholmen	250
Simma	290
Asperö	2000	Vätskestation
Simma	490
Brännö	2680	Energistation (Galterövägen)
Bro	15
Galterö	1880
Vattenpassage	20
St Stårholmen	520
Vattenpassage	20
Krokholmen	650	Vätskestation
Simma	570
Känsö	720
Simma	390
Vargö	1760
Simma	180
Styrsö	6950	Energistation (Bratten)
Simma	270
St. Rävholmen	550
Simma	190
Sjumansholmen	420	Energistation	4,5tim efter start*
Simma	470
Kårholmen	620
Simma	350
Vrångö	7900	Energistation (Vrångö Hamn)	Vrångö Hamn 6,5tim efter start
Simma	350
Kårholmen	640
Simma	470
Sjumansholmen	190	Energistation
Vattenpassage + kobbe	80
Simma	560
Styrsö	3420
MÅL			Bratten 19.00
Total distans	39525
Total simning	5700
Total löpning	33825

Vi hade bestämt oss för att cabba ner våtdräkten på den längsta löpningen som enligt mina paddlar var på 6,7 km.....Det gjorde vi INTE. Vi orkade helt enkelt inte i värmen. Det är nämligen inte gjort i handvändning ska gudarna veta. Det går åt mycket tid till att både ta av och sen på en våtdräkt på en kropp som är dyngsur av svett.

Men det fläktade lite så det funkade trots allt att spring 6,7 km med våtdräkten på. Och den löpningen som var 7.9 km lång hade vi (läs jag...) ju ingen koll på, så där bara knatade vi på och såg till slut vätskestationer som hägringar i en öken.....

Efter drygt halva banan korsade vi målområdet. Där väntade Helen på oss och hon gav oss massor med energi med glada tillrop och sin härliga inställning. Hon galopperade uppför den branta backen framför oss och peppade oss och vi lämnade henne där för att ge oss ut på den södra delen av banan.

Där någonstans började det att bli tufft. Men trots det var vi vid gott mod. Hela tiden förändrades banan och man fick lite nytt att tänka på. Swimrun är lite av en längtan hela tiden. Springer man längtar man efter simning och simmar man känns det skönt att sätta fötterna på landbacken igen. Dock var det få ställen man kunde börja med att sätta föttena på land. Utan det var mer som en säl som asar sig upp på klipporna eller krypandes med bara sjögräs att hålla sig i. Det var verkligen såphalt på alla upp-och nedstigningar. Men vattnet var så klart så att man kunde faktisk hoppa eller kasta sig i där man såg att det var fritt från stenar. 

Vi avslutade tävlingen på bästa sätt. Med ca 2,5 km asfaltslöpning där vi lyckades springa med huvudet högt och ifrån de andra lagen vi hade runt oss. Efter målgång tog det inte lång tid innan min lagkamrat började spekulera om Team Nord o Syds nästa swimruntävling. Då förstod jag att det var inte bara jag som hade haft kul! Klart att vi var överens om att göra en tävling till som Nord o Syd. Nåsta gång är det min lagkamrat som har helt fria händer att välja tävling! Ska verkligen bli kul!

Nu när kräftsmaken i munnen äntligen har försvunnit och våtdräkten inte längre luktar avlopp så kan jag bara säga VILKEN DAG vi hade där ute på öarna. Jag sprang med ett leende från öra till öra ända in i mål. Tänk att den 9 september 2017 fick jag ett diskbråck som bänkade mig totalt i ca ett halvt år. Då var jag så förtvivlad och trodde att jag aldrig mer skulle kunna springa.... Operation stod för dörren men ställdes in på grund av influensan och sen var det som att något hände. Det bara vände och blev bättre och bättre. Det gick tydligen att komma tillbaka från ett diskbråck. Det trodde jag aldrig! Diskbråcket stör mig numera bara i vila. Jag kan träna helt oberört. Och det gick att genomföra en Swimrun på 4 mil utan att det hindrade mig. Det är som om "livet" ville ge mig en tillsägning. Jag fick nånting som golvade mig totalt men som ändå gav mig möjlighet att komma tillbaka. Det har helt klart gjort mig mer ödmjuk till träning och resultat och jag har även fått en helt annorlunda träningsglädje. Kan inget annat än säga TACK LIVET för att jag får en ny chans. Denna gången ska jag vara klokare.

East goes West

Nu är det bara en vecka kvar tills säsongens stora och kanske enda swimrun spektakel för min del i år. Det kommer att bli Öloppet i Göteborgs skärgård den 4 augusti. Jag har aldrig gjort någon swimrun på västkusten tidigare och just Öloppet verkar både populärt och respektingivande

Den totala distansen är 4 mil varav 5700 meter är simning. Ganska långt med andra ord, men mina största fasor är värmen....På flera olika sätt faktiskt. Nämligen att den värmebölja som har hållit i sig sedan i början av maj kommer att få oss kokta i våtdräkterna, att golfströmmen på västkusten inte kommer att kunna svalka våra överhettade kroppar och till råga på allt maneternas trådar som kommer att bränna oss där neoprenet inte skyddar huden. Så var vi än kommer att befinna oss så lär det vara varmt.

Ett annat litet orosmoment är att min lagkamrat är snabb som en vessla både i vattnet och i löpardojjorna men jag får helt enkelt sätta min tilltro till gummibandet om jag inte lyckas hålla jämna steg med honom. Men det som känns bra är min löpning just nu. Har inte haft så smärtfri löpning på flera år faktiskt. Så smärta kommer inte att vara ett hinder och det känns fantastiskt kul! För vad gör lite tid hit eller dit när man faktiskt har fått tillbaka möjligheten att både springa, cykla och simma efter höstens smärtsamma diskbråck.
Så det är inte undra på att jag är glad över att ha kunnat tacka ja till att vara med i Öloppet. Vårt team heter Nord o Syd och på fredag åker vi från öst till väst för att ha riktigt kul i våtdräkt och löpardojjorna.

Swimrunsäsongen 2017

Jag kan inte fatta att det är ett helt år sedan jag var med i ÖtillÖ. Jag minns det som om det vore igår. Det var en skräckblandad känsla att starta i ÖtillÖ och en sanslös lycka att få springa i mål. Känslan är svår att beskriva. Årets version av ÖtillÖ var tydligen en ännu tuffare historia. På LIVE sändningen redovisade man 20 - 22 sekundmetrar vid starten i Sandhamn och det gjorde att jag med ännu större tacksamhet kände att det var 2016 som var mitt år och inte i år.

Det har trots allt blivit ett par Swimruntävlingar för mig i sommar.
Först ut var Borås Swimrun där min tänkta lagkamrat fick lämna återbud i sista sekund. Så en dag innan tävlingen fick jag en ersättare som springer som en gud men är en rookie på Swimrun. Jag hade inget att förlora så vi åkte upp och startade. Tyvärr fick vi kasta in handduken på den första långa simningen och för första gången använda den obligatoriska visselpipan. Vilket i sig var en bra övning, då det visade sig inte vara helt enkelt att få ljud i en visselpipa som är full med vatten. Vi skrattade åt det hela och fick åka motorbåt till målet istället. Det blev ju trots allt en trevlig helg i Borås och en taggad lagkamrat med hem som verkligen vill göra det igen men då vara lite bättre förberedd med mer simträning i öppet vatten.

I nästa Swimruntävling var jag den som var ersättare. Det var i 2XU Island Challenge i Karlshamn. En Swimruntävling som är 24 km lång varav 4000 m är simning.

24 km låter som en enkel match men fördelat på 25 löpningar och 25 simningar innebar det många växlingar mellan land och hav. De flesta landsträckorna var obanade med löpning på, klipphällar och över stock och sten. Det var även ofta svåra uppstigningar ur havet där man på vissa ställe fick asa sig upp på snorhala klippor. Men vi gjorde bra ifrån oss. Vi spillde ingen onödig tid i växlingarna och sprang och simmade allt vad neoprenet höll för.

2XU Island Challenge i Karlshamn var en riktigt rolig och utmanande SwimRun tävling och betydligt tuffare än den lite längre tvillingen Kustjagaren i Karlskrona

Vi sprang i mål på en 13:e plats i mixklassen och det var vi sjukt nöjda med det.

Vill man läsa mer om 2XU Callenge kan man klicka HÄR

Nästa Swimrun tävling i år var Immeln SwimRun som jag och min trogna gamla parhäst Lotta deltog i.

Vi hade en startplats tillgodo eftersom vi faktiskt vann damklassen för två år sedan. Den starten sköt vi upp 2016 då jag var på ÖtillÖ men i år hade vi bestämt oss för att starta. Det var alldeles för längesedan vi stod på startlinjen med ett rep mellan oss och nu äntligen var det dags. Vi bytte dock distans till den korta sprinten av olika anledningar men mest för att jag var sliten efter min Ironman lördagen innan.

Team 2XL8 (som för övrigt ska uttalas "Two times Lotta" och inte "Txo X late" som speakern sa när vi sprang i mål ;-)

En sprint betyder kort....men fort. Och jag var taggad till tänderna när vi startade och repet mellan oss satt på redan från start. Vi var första lag upp redan efter första simningen och jag blev ännu mer taggad. Må hända att vi varken var dom starkaste löparna eller dom snabbaste simmarna i klassen men vi är sjukt bra på att skifta mellan land och vatten. Men Immeln Swimrum är sannerligen ingen "Walk in the park". Hela sjön är full av sten och vattnet är becksvart. Det innebär att man ser inte ett iota var man sätter fötterna i vattnet. Inte heller vad man har under sig när man kastar sig på magen för att börja simma. Och bottnen är hård, stenhård för att vara exakt! Lotta fick en stor sten rakt i magen vid en istigning och man slog i både knä, fötter och armbågar. Men vi var grymma och utmed banan höll vi undan för lagen bakom oss. Jag missade snitslarna vid två tillfälle och när vi hade ca 2 km kvar till mål och vid den sista lilla felspringningen så var olyckan framme... Lotta slog i en stubbe, ramlade handlöst och stukade fotleden rejält. Jag sprang då först och märkte att hon ramlat först när det tog tvärstopp i linan. Fyy vad jag tyckte synd om henne... Hon blödde på knäet och kunde knappt stå på sin fot. 2:a och 3:e laget kom och sprang om oss där och då. Dom frågade om vi behövde hjälp och vi sa nej vi klarar oss. Det gjorde vi också men Lottas fot blev illa tilltygad. Lotta kunde linka ömsom småspringa i mål och vi var för en kort stund lite ledsna över att ha blivit snuvade på segern för att olyckan var framme. Men vi höll modet uppe och kämpade oss i mål

När vi hade korsat mållinjen så var vi lyckliga över att äntligen gjort en Swimrun tävling tillsammans igen. Vi frossade i öl och god chiligryta efteråt och var väldigt nöjda med att komma 2:a i damklassen och totalt på 3:e plats

Swimrun är verkligen inte förutbestämt. Vad som helst kan hända utmed banan. Och det är helt klart en idrottsform som är här för att stanna. Frågan är bara när den blir en erkänd sportgren.

ÖtillÖ

När klockan ringde i Sandhamn, kl 03:30 den 5 september 2016 var jag så fruktansvärt nervös så jag mådde illa. Sömnen hade som vanligt inte varit tillräcklig. Och som grädde på moset hade både radio och den lokala pressen uppmärksammat vårt deltagande i ÖtillÖ veckan innan starten. Det gjorde såklart att tävlingsnerverna var helt i upplösningstillstånd. Jag sa till min lagkamrat kvällen innan racet: "-bara så att du vet så går jag under jorden om vi inte klarar att ta oss i mål. Då får du ta tåget hem själv" 

Men för att göra en lång historia ännu längre så börjar jag med att berätta hur man känner sig när man går på en chartrad ÖtillÖ-båt full med adrenalinstinna superatleter och är en en medelmåtta löpare, medioker simmare och medelålders kvinna som jag....
Jo jag kände mig precis så som jag troligen såg ut, nämligen dörädd, bortkommen och väldigt nervös. Herregud jag kunde ju faktiskt vara mamma till flera stycken. Vad gör jag här...? Solen sken och Jag sa till Tobbe, vi går ut och sätte oss på däck. Allt för att slippa sitta och känna känslan av att någon tittar på en och tänker; "vilken sten har hon krupit fram under". På vägen ut till aktern höll jag blicken i golvet men skymtade rapparen Petter i ögonvrån på VIP platserna mitt i båten tillsammans med den innersta kretsen av familjen Swimrun. Ute på däck var luften frisk och mindervärdeskomplexen kändes lite mer avlägsna för tillfället

På Preracemötet kvällen innan start lovade tävlingsledarna bra förhållande med en "nice tailwind" under loppet, vilket i mina öron omsattes till "vågor i ryggen" och "lättsimmat". 12 timmar senare skulle jag dock bli varse om att så var inte fallet.

Prerace-möte på söndagskvällen

På tävlingsdagen var det faktiskt första morgonen utan halsont och huvudvärk. Tack för det kroppen.... 04:10 serverades det frukost på seglarhotellet i Sandhamn där vi också bodde. Jag hade förberett min lagkamrat på det kaos och djungelns lag som rådde på frukostbuffén två år tidigare då jag var på samma tävling med Lotta Järnviljan. Men i år hade dom dock löst detta superbra med att ett frukostpaket i en påse och det ända man behövde hämta var en halvliter kaffe (typ) .. Problemet var bara hur sjutton man skulle få ner så mycket som man skulle behöva för en så lång tävling som vi hade framför oss.  Efter frukosten var det ca en timme till start och jag ullfettade in mig innan jag gled ner i våtdräkten. Nervositeten hade lagt sig och jag visste att halsen skulle hålla och därför fanns det åtminstone ingen risk för att jag inte skulle kunna starta. (Hade nämligen haft ont i halsen några dagar och jag drömde mardrömmar om att jag skulle ligga i feberfrossa på måndagsmorgonen och Tobbe skulle få efterlysa en ersättare där ute på ön). Självförtroendet för att springa i mål var dock en helt annan ....

Team Degeberga Swimrunners strax innan start

När vi kom ut från hotellet och kände hur stark vinden var och tittade på hur flaggorna blåste så var jag väldigt tveksam till att vi skulle ha vinden i ryggen. Nice tailwind måste väl betyda att vi skulle ha medvind eller?!?

När vi aktiverade vårt chip fick vi info om att starten skulle gå ca 06. Då hade nämligen de stora färjorna passerat skärgården och svallvågorna försvunnit.

Minutrarna innan starten ägnade jag åt att tänka på de två som betyder mest i mitt liv. Mina två stora livsverk. Min dotter och min son....Det låter kanske som en klyscha men man får lite existenciella tankar när man står inför något som man inte är helt säker på att man har kontroll över och det ända som kan ta en dit man strävar, är den egna kroppen

 

Men när starten gick var jag ingen annanstans i mina tankar, än precis just DÄR! Vi startade med 1200 m löpning innan vi skulle komma fram till dagens längsta och förmodligen kallaste simning. Den var 1750 meter och vi hade bestämt oss för att inte ta det för lugnt i början utan verkligen vara "med" i startfältet. När vi nådde sandstranden och vattnet och den lättaste växlingen under hela loppet kopplade vi linan och sedan var vi igång. Det var kallt, trångt i början och långt. Väldigt, väldigt långt till den blinkande lanternan på nästa Ö. Simningen kändes helt okey och jag lyckades hålla linan slak förutom när jag ibland trasslade in mig med armen. Det var ett skumpigt hav och den första simningen tog lång tid. Mest berodde det på att vi navigerade fel. Vi blev tillsagda av en säkerhetsbåt att vi skulle byta riktning och det gjorde vi alldeles för mycket och råkade simma tillbaks igen. Fick ytterligare en tillrättavisning om riktning och sen var vi på banan igen. Tyvärr ledde felsimningen till både onödig tid- och kraftåtgång och jag såg hur frustrerad Tobbe var när vi satte fötterna på land igen. Jag försökte hålla humöret uppe och intala både mig själv och min lagkamrat att det var långt kvar och bara för att vi inte hade så många lag bakom oss där och då, så är vi ju gudar på att springa. Vi skulle springa ikapp. Jag kan dock erkänna att jag var ganska nervös för hur mycket tid det hade tagit? Den första Cut-offen (tidsgränsen för att få fortsätta) var klockan 09:00 och jag såg på sträckorna på mina paddlar att vi skulle inte ha särskilt mycket tid tillgodo till den.

Och mycket riktigt....klockan hann bli 08:30 innan vi passerade den första cut-offen! HALV NIO!! Va fasen?? Då taggade jag till! Nu jäfvlar! Inte en gång till ska det förbannade repet få stoppa mig. Därför lade vi på en extra växel på de relativt lättlöpta sträckor som följde (dvs på underlag som inte är stora stenar eller hala klippor). Vi var helt enkelt tvungna att springa in den förlorade tiden. Jag visste, att om vi inte lyckades dryga ut tiden till nästa cutoff skulle vi inte klara det. Man måste nämligen köpa tid för att klara den sista cutoffen kl 18:00 som är precis efter den långa 20 kilometers löpningen på slutet av banan. Mellan den nästsista och sista cutoffen är det nämligen bara två timmar, 16:00 och 18:00 och på den etappen ska man avverka 20 kilometers löpning och simma 350 m. Låter kanske inte så farligt men har man hållit på i 8-9 timmar och sprungit 44 km och simmat drygt 8000 m så är en halvmara inte en "walk in the park" precis...

Efter att vi hade passerat 09:00 cutoffen med bara en halvtimmes marginal sa vi inte mycket till varandra. Vi behövde inte det...Jag visste vad Tobbe tänkte och han lät mig springa så fort jag ville (nästan...) Han bromsade mig då och då och upplyste mig om vår kilometerfart. Det gick ganska fort men jag ville verkligen undvika att komma till nästa cutoff och bara ha en halvtimme till godo. Att mina krafter kanske skulle ta slut alldeles för tidigt fick bli ett senare problem. Nu var vi i tidsnöd! Jag visste att det skulle komma svårlöpta partier där det är omöjligt (åtminstone för mig) att springa utan att riskera vristerna. Och skulle en fotled gå sönder så skulle vi definitivt inte komma i mål. Nej det var bara att passa på att hålla fart när underlaget var till vår fördel. Vid nästa simning efter dryga 8 kilometers löpning hade vi äntligen kommit ifatt flera lag och då ä började vi få lite självförtroende igen. Jag började bli lite mer positiv igen och simningen gick nu bättre.

Nästa Cutoff på Nämdö som var kl 12:00 passerade vi kl 11:00! Där var det helt otroligt fantastisk gofika! Om vi stannade? Nej det fanns inte en chans! Min lagkamrat var nästan på väg innan jag hade lyckats få upp gelen. Men där hann jag iallfall få i mig lite varm salt buljong och en liten ruta tunnbröd och sedan stoppade jag fickorna fulla med CLIFF chokladgel (som för övrigt är den godaste turbogelen jag nånsin smakat) Efter max 3 minuter sprang vi iväg igen och lämnade ytterligare några lag bakom oss.

YEAAAAHHHH!! Vi tog in! Vi sprang ikapp och blev sedan omsimmade!! Om och om igen. Men nu höll vi i. Vi hade samma lag runt om oss hela tiden. Där var bland annat ett belgiskt tjejlag som också var med på Rockman. Och jag kände igen några ansikte som jag visste hade gått i mål på ÖTILLÖ tidigare. Nu hade min förtvivlan växlat till hopp igen!

Vi hade linan för det mesta avkopplad på löpningen. Hade vi den kopplad så var det mest för att spara tid på att inte behöva koppla på den igen vid nästa simning.

Team Degeberga Swimrunners

Nu så här 7-8 timmar in i loppet började jag bli sliten och vi började längta till grissimmet. Mest för att få det överstökat innan vi blev för slitna. Grissimmet är de beryktade 1400 metrarna som går mellan Mörtö klobb och Kvinnoholmen. Det är den mest svårsimmade sträckan på hela ÖtillÖ med både starka strömmar, mycket vågor och kallt vatten. Vi fick lite förkänningar på de närmaste simningarna innan. Där tog vi riktmärke till höger om uppstigningsplatsen för att inte strömmen skulle driva oss alldeles ur kurs. Vattnet var både kallare än förut och det kändes ibland som att man snurrade runt i en tvättmaskin. Jag blev så himla yr i mössan efter några av dom simningarna så att det säkert såg ut som att jag hade hinkat i mig både ett och annat när jag fick land under fötterna. Så äntligen stod vi där....På väg att äntra vattnet i det berömda, omtalade och skräckinjagade Grissimmet! Mina minnen från förra gången jag simmade grissimmet var att jag frös nåt fruktansvärt och jag hackade tänder och vi kom aldrig fram hur mycket vi än kämpade.

Denna gången var det inte lika kallt men väldigt strömt och vågigt. Det ända jag tänkte på där var att det här är inte värre än den förfärliga fjordsimningen på Rockman. Ingen krampkänning, ingen utmattning utan bara tänka framåt framåt framåt. Armtag efter armtag...

Det tog lång tid men vi tog oss över till slut. Med stelfrusna ben som kändes som om de var hämtade direkt ur frysdisken på ICA, asade vi oss upp på glashala klippor på Kvinnoholmen. Efter Grissimmet är det bara en halv kilometers löpning innan man ska ner i kylan igen. Då gällde att försöka få upp lite värme. Tobbe manade på och jag gjorde vad jag kunde för att få upp pulsen.

Flera av löpsträckorna på ÖTILLÖ är helt obanade och går upp och över stenar eller bokstavligen i vass eller genom träd och över stockar. Det är fantastiskt att arrangörerna  lyckats snitsla 65 kilometer så bra att det nästan aldrig var en tvekan om var man skulle.

Känslan jag hade när vi passerade den nästsista Cutoffen (16:00) och klockan bara var 14:30, var att NU har vi detta som i en liten ask....Vi hade sprungit in en timme från den allra första cutoffen och nu hade vi 3½ timme på oss att springa 20 kilometer och simma 350 meter. Med tårar i ögonen och ett stort leende sa jag till Tobbe "Vi kommer att klara det! Vi kommer att gå i mål på Utö ikväll" Tobbe däremot var inte lika säker. Men jag visste! Dom skulle få bära mig av banan i vågrätt läge om jag inte skulle ta mig i mål. Jag sa till Tobbe att vi kan GÅ de 20 kilometrarna och ändå klara den sista cutoffen!

De 20 kilometrarna var tuffa men ändå härliga! Vi cabbade ner våtdräkterna och sprang i ca 5:15 tempo. Vi gick i alla uppförsbackar och det började göra ont nu. Tobbe hade ont i sina framsidor lår och jag hade ont i mina ljumskar och i fötterna.

Det började också svida i alla de rivsår jag hade på benen och jag kände att jag hade fått en del taggar i fingrarna efter att ha hållit i buskar för att undvika fall. Under denna långa löpningen hade vi faktiskt linan kopplad mellan oss. Men det var nog mest psykologiskt. Ingen av oss hade krafter att dra men bara av att sitta fast i varandra så kunde man utan ord veta att vi springer tillsammans. Kedjan är inte starkare än den svagaste länken.....

Men här sken vi ikapp med solen. Den hade nämligen spruckit igenom som på beställning under det kalla grisasimmet. När vi kom fram till dom korta sista simningarna tittade jag upp och njöt av känslan och den vackra naturen. Jag var på väg att klara mitt livs tuffaste utmaning hittills. Jag ville nästan nypa mig själv i armen och stanna tiden för någon minut. Det var kanske den enda och sista gången jag kommer att befinna mig därute på skärgårdsöarna, iförd våtdräkt och med 11 timmars kroppsvätskor mellan hud och våtdräkt (ja ni förstår, SwimRun är inte så glamouröst....)

Team Degeberga Swimunners

Den sista simningen över till Utö var en kort på 100 m och när vi kom fram till den så stod det en hel skara fransmän på andra sidan och skrek och hejade på oss som galna. Vi trodde minst att vi ledde hela tävlingen så som de hyllade oss. Det gjorde vi såklart inte, men det var en sån otrolig känsla att få ett sånt mottagande när vi satte fötterna på den allra sista ön, Utö. Nu var det bara en löpsträcka på 3,4 kilometer in till Utö Värdshus och målet!

Dom kilometrarna var helt fantastiska. Vi skulle komma i mål på det prestigefyllda världsmästerskapet i Swimrun, ÖtillÖ. Vi skulle få springa uppför den sista backen till värdshuset och få möta Michael Lemmel i målet och vara ett av de lag som är ett FINISHER lag! Vi skulle få åka hem och säga att vi klarade det!

När jag hade den målbilden på näthinnan fick jag oanade krafter och all smärta och trötthet var som bortblåst.

När jag kunde skymta flaggorna vid färjeläget på Utö så sa jag till Tobbe; "-nu är det nära". Det kändes som att vi flög uppför den sista backen och DÄR VAR MÅLET!! Äntligen!! Efter 12 timmar och 50 minuter av ren och skär smärta och slit var vi där!

ÄNTLIGEN!!

LÄNK till Degeberga Swimrunners resultat

LÄNK till de olika sträckorna på ÖTILLÖ

LÄNK till ÖTILLÖ websida

ÖtillÖ medaljen är min!

VI KLARADE DET!

Vi lyckades springa i mål på ÖtillÖ!

65 kilometers löpning och 10 km simning.

Behöver jag säga att det var en tuff dag i skärgården.....

Tills jag orkar skriva en utförligare racereport så delar jag två bildbevis på att vi var där

Jag tackar ödmjukast för att det var min bakdel som fastnade på foto och inte framsidan...

Här är vi på den sista av de 26 öarna som vi korsade under dagen

Rockman 2016

Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig. Även om man vill, så går det inte att ha kontroll på allt. Så hur gärna jag och Lotta än ville göra Rockman tillsammans så var tidpunkten fel. Olika omständigheter gjorde att Lotta Järnviljan fick ställa in och jag tappade lusten totalt. Vi hade ju sett framemot detta tillsammans. Jag hade också en sargad bröstkorg och kanske ett brutet revben efter ett olyckligt (läs klumpigt) fall på skåneleden för tre veckor sedan. Så allt kändes trist och hopplöst. Men för en vecka sedan började min bröstkorg kännas bättre och jag simmade 2000 m i havet utan någon nämnvärd smärta och jag började då tänka på den där Rockman igen. Kanske skulle jag ändå försöka hitta en ersättare. Lotta tyckte jag skulle testa, men vem sjutton skulle vilja ta hennes plats med så kort varsel som en vecka?
Det fanns bara en enda person som är tillräckligt galen för det. Så jag tänkte att det är den enda chansen. Tar han inte platsen så kan jag lägga ner allt och startavgiften får brinna inne. Så jag slängde iväg ett SMS i måndags till min lagkamrat på ÖTILLÖ. Jag fick till svar att han behövde 24 timmars betänketid och på tisdagen fick jag ett positivt svar! Han tog platsen! Flygbiljetter inhandlades och i lördagsmorse var vi på väg med båt från Stavanger ut till starten i Lysefjorden.

Vädret var blåsigt redan kvällen innan och på preracemötet på fredagskvällen fanns det hot om att loopen på 3,9 km (Dragons Neck) uppe på det högsta berget eventuellt skulle kommat att ställas in pga hårda vindar och kyla. Detta skulle vi få reda på ute på banan när tävlingen startat. På kvällen innan var jag nervös. Fruktansvärt nervös....Inte så mycket över kylan utan över den beryktade svåra terrängen. 

Kl 07:30 hade hela startfältet transporterats med två båtar ut till starten i Lysefjorden. Starten skulle ske med att alla hoppade i en strid ström från relingen ner i den kolsvarta fjorden vid Fantahåla. När startsignalen hade gått och jag och Tobbe var framme vid kanten tittade vi på varandra och sa "-Vi hoppar på 3!" Det fanns inte en enda tvekan på att ta steget rakt ut och ner i det svarta djupet, men däremot en stor respekt över hur dagen skulle komma att bli. När jag landade i vattnet så blev det alldeles tyst och helt magiskt. Vattnet smakade salt, sikten var klar och jag skymtade en stor röd brännmanet långt ner i djupet. Dom sekunderna jag var under vattenytan hann jag tänka att det här är mitt element. Jag borde bo i vattnet. Hade det inte varit för att jag måste andas så skulle jag stannat där för alltid.

Men i samma sekund som jag kom ovanför vattenytan igen började allvaret. Vi började genast att simma de 940 metrarna som den allra första simsträckan mätte. Det kändes riktigt bra att simma. Nästan ingen smärta i bröstkorgen, behaglig temperatur och det var ganska lättsimmat. När vi kom fram till den första uppstigningen var det slut på det lätta. För det vi inte visste då, var att det väntade nästan 10 timmars helt sanslös, livsfarlig löpning och klättring på stenar, i berg och i trappor.

Efter den första simnigen fick vi klättra upp för klippväggen och sedan  gick det upp upp upp, hela tiden. Där följde sedan ett par korta simningar och även korta löp, åtminstone i sträcka. För löpningarna var definitivt inte korta i tid. Vi hade en kilometer som tog 19 minuter!! Då kan man kanske förstå att det var mer klättring och balansgång och inte i närheten av löpning. Men där och då, såg jag framemot att komma fram till Checkpointen Preikestolen. Denna sagolika klippavsats som stupar 604 m lodrät rakt ner mot Lysefjorden. Ut till denna magiska plats var det 4 km uppför i trappor, på stenar och smala stenstigar. Det var ganska svårsprunget men det gick åtminstone att springa. Senare i loppet var det mer eller mindre omöjligt att springa på stora delar av banan.

När vi nådde Preikestolen var utsikten hisnande. Det fanns inte ett enda räcke och jag fick nästan svindel när jag tittade ut över kanten. Det var vackert som ett vykort och det kändes lite dumt att skynda därifrån. Men när Tobbe hade fått lägga sig på magen och sticka ut huvudet utanför kanten så var vi på väg igen.

Där sprang vi om hel del lag och även en stackare som stod och vände ut och in på magsäcken. Fy vad jag tyckte synd om honom. Även riktiga "machomens" kan minsann vara lite klena i extrema situationer. Jag frågade hans lagkamrat om han var okey och då fick jag till svar: "- It´s okey. It´s just some weakness leaving his body" Jo jag tackar... den stackaren fick minsann inte särskilt mycket empati från sin lagkamrat ....

Nu följde det en kamp om att ta sig fram så fort som möjligt utan att slå ihjäl sig pga av snedsteg som skulle leda till att man ramlade ner för bergsväggen, eller föll och slog huvudet i en sten, eller blev spetsad på en vass sten. Om jag överdriver??? Nej, inte ett

dugg! För en gång skull överdriver jag inte ett dyft. Det var verkligen förenat med livsfara!

När vi hade varit ute i 6 timmar så kom vi till den beryktade simningen som korsade fjorden. Den mätte 1700 m och var den längsta simningen på hela tävlingen. Där fick varje lag en flytboj för att lättare synas och jag kommer ihåg att jag tittade rakt över fjorden och tänkte "det här är inte så långt". Och eftersom jag var så infernaliskt trött på att balansera på de miljontals stenar vi hade passerat så såg jag framemot att äntligen få ett lite mjukare element runt kroppen än sten. Vi kopplade ihop oss med linan och bestämde att Tobbe skulle ligga först. Halva sträckan gick ganska bra men sen började helvetet... Det här är den värsta simningen jag gjort i hela mitt liv. Det var kallt, det var strömt, vågorna gjorde att jag kände mig sjösjuk och vi kom ingen vart! Uppstigningsplatsen var ju lika långt ifrån varenda gång jag tittade upp. Jag hade lite känningar av kramp i baksida lår och Tobbe stannade upp en gång pga kramp i axeln. Där hann jag tänka att vi kanske inte skulle klara det. Vi skulle kanske inte kunna ta oss fram till land. Vi skulle kanske behöva vinka till oss en båt pga att vi fått kramp eller helt enkelt inte orkade mer. Mitt i dessa negativa tankar råkade jag simma på Tobbe och hamnade nästan uppe på ryggen på honom. Jag slutade såklart att simma och tittade upp över ytan. Då ser jag Tobbe ligga helt stilla, flyta på magen och med huvudet under vattnet. Fan!!! Han har tuppat av!! Jag måste få honom på ryggen innan han drunknar. Jag skrek på honom och under dom sekunderna det tog innan han tittade upp blev jag så fruktansvärt rädd. Det visade sig att han höll på att rätta till flytdolmen. Han märkte hur rädd jag blivit och bad om ursäkt om han skrämt mig. Efter det när vi började simma igen så tänkte jag på mina barn...Och på vad jag gjorde där mitt i fjorden...Hur dum får man vara...Vi kunde lika gärna kasta in handduken och gå den säkra vägen. Nästa gång jag tittade upp så var vi kanske bara 200 m från kusten. Och då var "geupptankarna" som bortblåsta. Det är väl klart att vi aldrig skulle ge upp. Skulle jag ge upp skulle jag få "onda ögat" av Lotta. Så när jag väl kom upp på land, med en kropp som skakade av köld, var nästa fokus att snabbt bli varm igen, få i sig energi och soppa för att orka den sista etappen med bland annat dom 4444 trappstegen. Den extra loopen på 3,9 km, Dragons neck, var inställd och det tackade jag ödmjukast för.
FlörliTrappan var inte så särskilt jobbig som jag hade föreställt mig. Där fanns ju inte en enda sten. Vi gjorde ett eget system att beta av trappstegen i. Vi gick 200 steg och sedan stannade vi 5 sekunder och sedan 200 steg till osv osv

En sak är säker, Norrbaggarna är verkligen dom vikingar som jag har föreställt mig att dom är. Det är "äkta vara" som gäller och dom är inga mesar gjorda av socker.

Gjorda av socker var inte heller dom som kom i mål på Rockman Swimrun. Vi kom också i mål. På 10 timmar och 16 minuter. Jag var en bromskloss i den svåra terrängen och hade varkens mod eller ork att forcera terrängen mycket fortare än jag gjorde. Vi kom 5:a i mixklassen och var totalt 36:e laget av 72 över mållinjen i Flörli. Det var i särklass den svåraste tävlingen jag nånsin gjort. Och för en gång skull så tänkte jag att om jag kommer oskadad i mål ska jag vara jäkligt tacksam och kommer troligen aldrig mer att ställa upp i denna tävlingen.

Här njuter vi av att äntligen kunna få springa utan att det finns en stor sten i vägen

Men så här två dagar efter, när värken i lårens framsida och armarnas ömmande muskler börjar släppa så börjar också minnet blekna. Åtminstone minnet över alla de miljoner stenar som jag svor över där ute i vikingarnas fina natur. Så en sak är säker....man ska aldrig säga aldrig.... oavsett vad det gäller.

Jag vill passa på att säga Tusen miljoner tack till min lagkamrat som ställde upp med så kort varsel som 4 dagar och gjorde det möjligt för mig att ändå få uppleva denna tävlingen. Det gjorde vi bra! Nu vet vi att vi kan. Nu blir det till att ladda och träna riktigt hårt inför den stora utmaningen ÖtillÖ om en månad.

Och även om jag inte hade Lotta Järnviljan med mig därute så fanns hon i mina tankar hela tiden! Och jag vet att det känns hårt att inte kunna göra det man ställt in sig på att göra. Men man måste vara klok och vara rädd om sig. Vi kommer att få fler tillfällen att göra stolleprov på. Och känner jag Lotta rätt så sitter hon och smider nya planer vid det här laget.