Eftersom mitt minne är sämre än min tilltro till min träning så frågade jag TriMia för några veckor sedan om hon ville Swimrunna med mig i 2XU Island Challenge i Karlshamn. Jag har ju nästan förträngt att jag låg halvt om halvt förlamad i Guillaine Barre för 6 månader sedan. Men Swimrun är en så sjukt häftig tävlingsform, så när det till slut blev klart att tävlingen skulle bli av så var jag ju bara tvungen att vara med. Och Mia... hon har en galen vinnarskalle och kan ta ut sig till bristningsgränsen när det väl gäller. I lördags tog hon ut även mig....
Idag, 4 dagar efter rejset, kan jag gå någorlunda normalt...
Men för att ta det från början så är Mia lite av en rookie på det här med Swimrun. Det var dock inget som oroade mig. Hon hade koll iallafall. Innan start tränade vi några gånger tillsammans för att testa med eller utan lina, paddlar dolme osv. Mias enda problem var hennes opererade axel som fick alldeles för mycket stryk med paddlar så vi bestämde att hon skulle köra utan paddlar och ligga på linan bakom mig i alla simningarna. Vi fick helt enkelt springa in den tid vi eventuellt skulle förlora i simningarna. För trots allt så ÄR paddlarna en fartväxel.
Tävlingen 2XU Island Challenge är en krävande Swimruntävling. Man startar inne på Eriksbergs Hotell och Safaripark och de första 3 kilometrarna springer man mitt bland Visenter, Mufflon och vildsvin. Tävlingen är ca 26 km lång varav ca 4000 m är simning. När man läser raceinfon kan man tycka att det är bara korta och lätta simningar och den längsta är 440 m. Men det man inte tänker på är de många växlingar och väldigt korta och tekniska löpningar emellan. Det är definitivt en krävande Swimruntävling.
Innan start hade vi bestämt för att gå ut hårt och ta in tid på den första långa löpningen. Vi gjorde som vi hade sagt och vi sprang fort . Vi sprang om lag och höll fart. Jag såg en lång tävling framför mig och fick bromsa Mia flera gånger. "-hååååll igeeeeen Mia, det är en lååååång dag" flämtade jag flera gånger. Jag tyckte att jag snubblade i den enkla terrängen och benen var inte riktigt med mig. Mitt korta minne blev plötsligt väldigt tydligt och tankarna befann sig för en stund i en säng på intensiven 6 månader tillbaka i tiden....Men vi sprang på. Framme vid första simningen så var vi bra med i startfältet. Snabbt i och iväg på ett drygt 100 m första sim. Vattnet var varmt och väldigt stilla åtminstone i början av tävlingen.
Första uppstigningen och jag tyckte att jag fumlade och benen var ostadiga. Hala klipphällar med lite yrsel är ingen bra kombo. Jag fick en hand i baken flera gånger av Mia som puttade upp mig och jag blev plötsligt varse om att det fanns saker som jag inte har kunnat träna mig på efter Guillaine Barrén i vintras....
Varenda uppstigning och nerstigning på de första 2/3 av banan är i princip klättringar/ålningar och balansgång och varende en slet hårt på mig. Jag kände mig klumpig och svag i klättringsmusklerna och jag började dissa mig själv med negativa tankar som "-jag har inte här att göra och borde kanske ägna mig åt asfaltslöpning eller solskenscykling istället..."
Men i samma takt som vi sprang om lag kom jag på lite bättre tankar. Mia drev på tempot och ville springa om så fort vi kom ikapp. Jag låg bak och vi hade linan påkopplad. Mia är snabb och mycket bättre än jag på att springa i terrängen. Jag såg ett skräckscenario framför mig varje gång vi sprang om, där jag skulle snubbla och fälla alla som käglor. Men jag gjorde ingen touchdown.. Åtminstone inte i samma ögonblick som vi sprang om. Däremot ett par gånger ute på stenhällarna. Det kostade ett blått finger och lite annat smått men herregud vad gjorde det.... Är det något man inte behöver på en swimrun så är det ett finger. Däremot behöver man en olycksfallsförsäkring ;-)
Två timmar in i tävlingen var jag sliten. Jag hade fått i mig alldeles för lite energi. Och det var nästan halva sträckan kvar. Fick i mig lite gel och i samma veva började banan ändra karaktär från klipphällar till stugområde med lite gräs-och grusvägar. Nu kunde jag återhämta mig lite och få till ett löpsteg igen. Mia var pigg hela tiden och var en grym tävlingspartner. Vi hade damlag runt oss och fick lägesrapporter från vårt supporterteam (och tillika filmteam ;-) utmed banan. Vi visste att vi låg någonstans 6-7:e plats och att pallen var ouppnåelig. Men då ändrar man bara mål från pallplats till att komma före de lag som vi fightades med. Vårt problem var bara det att de simmade om oss och vi sprang om dom igen.. Det betydde att vi var tvungna att ha ett försprång inför varje simning de sista etappperna för att överhuvudtaget ha en chans. Och h-lvete vad vi sprang... Vårt stackars suporterteam hade köpt cocacola och choklad som vi slet ur händerna på dom och hann inte ens säga tack förrän vi rusade iväg som om det gällde ett OS guld..
I år var den sista simningen ändrad och man simmade aldrig ut till Kastellet och därmed inte heller den sista långa simningen längs med piren. Men tävlingen skulle fortfarande avgöras på den sista simningen. Det vill säga det lag som når stegen först kommer först i mål. För väl uppe från stegen är det bara spurten in till mål kvar. Jag och Mia hade sprungit till oss ett litet försprång på den relativt korta löpningen som var innan sista simningen. Vi var först i och vi simmade allt vad vi kunda. Mina armar var som spaghetti och det vara ett skvalpigt vatten. Och mycket riktigt när jag tittade upp till höger efter drygt halva simningen så var en av det andra lagets tjej där.... Faaaaan osså..... Men vara var den andra tjejen? Stegen började närma sig och tjejen som jag sett på höger sida stannade plötsligt i vattnet vid stegen....Jag tänkte TACK ... "Hon måste mena ålder går före skönhet och låter oss klättra upp först".
Men nej riktigt så var det inte, även om dom både var yngre och snyggare... Hennes lagkamrat simmade nämligen efter oss och hann inte till stegen innan både mig och Mia.
YEEEES där satt den. Kampen om stegen var vår denna gången. Vi klättrade upp och sa "- Do you MIND if we go first?" Team Do you MIND sprang in som segrare! Åtminstone i kampen om 5:e platsen ;-)
Och jag fick så jag teg! Mia körde hårt med mig! Men jag är henne evigt tacksam för att hon fick mig att våga satsa så hårt! Framtänder, armar och ben var ju hela ända in mål. Så trots allt är jag är nog inte riktigt färdig med det här med swimrun än...
Ska bara läka ihop lite sargade muskler och ett blått finger först ....
/Peace Love and Löparskor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar