ÖtillÖ

När klockan ringde i Sandhamn, kl 03:30 den 5 september 2016 var jag så fruktansvärt nervös så jag mådde illa. Sömnen hade som vanligt inte varit tillräcklig. Och som grädde på moset hade både radio och den lokala pressen uppmärksammat vårt deltagande i ÖtillÖ veckan innan starten. Det gjorde såklart att tävlingsnerverna var helt i upplösningstillstånd. Jag sa till min lagkamrat kvällen innan racet: "-bara så att du vet så går jag under jorden om vi inte klarar att ta oss i mål. Då får du ta tåget hem själv" 

Men för att göra en lång historia ännu längre så börjar jag med att berätta hur man känner sig när man går på en chartrad ÖtillÖ-båt full med adrenalinstinna superatleter och är en en medelmåtta löpare, medioker simmare och medelålders kvinna som jag....
Jo jag kände mig precis så som jag troligen såg ut, nämligen dörädd, bortkommen och väldigt nervös. Herregud jag kunde ju faktiskt vara mamma till flera stycken. Vad gör jag här...? Solen sken och Jag sa till Tobbe, vi går ut och sätte oss på däck. Allt för att slippa sitta och känna känslan av att någon tittar på en och tänker; "vilken sten har hon krupit fram under". På vägen ut till aktern höll jag blicken i golvet men skymtade rapparen Petter i ögonvrån på VIP platserna mitt i båten tillsammans med den innersta kretsen av familjen Swimrun. Ute på däck var luften frisk och mindervärdeskomplexen kändes lite mer avlägsna för tillfället

På Preracemötet kvällen innan start lovade tävlingsledarna bra förhållande med en "nice tailwind" under loppet, vilket i mina öron omsattes till "vågor i ryggen" och "lättsimmat". 12 timmar senare skulle jag dock bli varse om att så var inte fallet.

Prerace-möte på söndagskvällen

På tävlingsdagen var det faktiskt första morgonen utan halsont och huvudvärk. Tack för det kroppen.... 04:10 serverades det frukost på seglarhotellet i Sandhamn där vi också bodde. Jag hade förberett min lagkamrat på det kaos och djungelns lag som rådde på frukostbuffén två år tidigare då jag var på samma tävling med Lotta Järnviljan. Men i år hade dom dock löst detta superbra med att ett frukostpaket i en påse och det ända man behövde hämta var en halvliter kaffe (typ) .. Problemet var bara hur sjutton man skulle få ner så mycket som man skulle behöva för en så lång tävling som vi hade framför oss.  Efter frukosten var det ca en timme till start och jag ullfettade in mig innan jag gled ner i våtdräkten. Nervositeten hade lagt sig och jag visste att halsen skulle hålla och därför fanns det åtminstone ingen risk för att jag inte skulle kunna starta. (Hade nämligen haft ont i halsen några dagar och jag drömde mardrömmar om att jag skulle ligga i feberfrossa på måndagsmorgonen och Tobbe skulle få efterlysa en ersättare där ute på ön). Självförtroendet för att springa i mål var dock en helt annan ....

Team Degeberga Swimrunners strax innan start

När vi kom ut från hotellet och kände hur stark vinden var och tittade på hur flaggorna blåste så var jag väldigt tveksam till att vi skulle ha vinden i ryggen. Nice tailwind måste väl betyda att vi skulle ha medvind eller?!?

När vi aktiverade vårt chip fick vi info om att starten skulle gå ca 06. Då hade nämligen de stora färjorna passerat skärgården och svallvågorna försvunnit.

Minutrarna innan starten ägnade jag åt att tänka på de två som betyder mest i mitt liv. Mina två stora livsverk. Min dotter och min son....Det låter kanske som en klyscha men man får lite existenciella tankar när man står inför något som man inte är helt säker på att man har kontroll över och det ända som kan ta en dit man strävar, är den egna kroppen

 

Men när starten gick var jag ingen annanstans i mina tankar, än precis just DÄR! Vi startade med 1200 m löpning innan vi skulle komma fram till dagens längsta och förmodligen kallaste simning. Den var 1750 meter och vi hade bestämt oss för att inte ta det för lugnt i början utan verkligen vara "med" i startfältet. När vi nådde sandstranden och vattnet och den lättaste växlingen under hela loppet kopplade vi linan och sedan var vi igång. Det var kallt, trångt i början och långt. Väldigt, väldigt långt till den blinkande lanternan på nästa Ö. Simningen kändes helt okey och jag lyckades hålla linan slak förutom när jag ibland trasslade in mig med armen. Det var ett skumpigt hav och den första simningen tog lång tid. Mest berodde det på att vi navigerade fel. Vi blev tillsagda av en säkerhetsbåt att vi skulle byta riktning och det gjorde vi alldeles för mycket och råkade simma tillbaks igen. Fick ytterligare en tillrättavisning om riktning och sen var vi på banan igen. Tyvärr ledde felsimningen till både onödig tid- och kraftåtgång och jag såg hur frustrerad Tobbe var när vi satte fötterna på land igen. Jag försökte hålla humöret uppe och intala både mig själv och min lagkamrat att det var långt kvar och bara för att vi inte hade så många lag bakom oss där och då, så är vi ju gudar på att springa. Vi skulle springa ikapp. Jag kan dock erkänna att jag var ganska nervös för hur mycket tid det hade tagit? Den första Cut-offen (tidsgränsen för att få fortsätta) var klockan 09:00 och jag såg på sträckorna på mina paddlar att vi skulle inte ha särskilt mycket tid tillgodo till den.

Och mycket riktigt....klockan hann bli 08:30 innan vi passerade den första cut-offen! HALV NIO!! Va fasen?? Då taggade jag till! Nu jäfvlar! Inte en gång till ska det förbannade repet få stoppa mig. Därför lade vi på en extra växel på de relativt lättlöpta sträckor som följde (dvs på underlag som inte är stora stenar eller hala klippor). Vi var helt enkelt tvungna att springa in den förlorade tiden. Jag visste, att om vi inte lyckades dryga ut tiden till nästa cutoff skulle vi inte klara det. Man måste nämligen köpa tid för att klara den sista cutoffen kl 18:00 som är precis efter den långa 20 kilometers löpningen på slutet av banan. Mellan den nästsista och sista cutoffen är det nämligen bara två timmar, 16:00 och 18:00 och på den etappen ska man avverka 20 kilometers löpning och simma 350 m. Låter kanske inte så farligt men har man hållit på i 8-9 timmar och sprungit 44 km och simmat drygt 8000 m så är en halvmara inte en "walk in the park" precis...

Efter att vi hade passerat 09:00 cutoffen med bara en halvtimmes marginal sa vi inte mycket till varandra. Vi behövde inte det...Jag visste vad Tobbe tänkte och han lät mig springa så fort jag ville (nästan...) Han bromsade mig då och då och upplyste mig om vår kilometerfart. Det gick ganska fort men jag ville verkligen undvika att komma till nästa cutoff och bara ha en halvtimme till godo. Att mina krafter kanske skulle ta slut alldeles för tidigt fick bli ett senare problem. Nu var vi i tidsnöd! Jag visste att det skulle komma svårlöpta partier där det är omöjligt (åtminstone för mig) att springa utan att riskera vristerna. Och skulle en fotled gå sönder så skulle vi definitivt inte komma i mål. Nej det var bara att passa på att hålla fart när underlaget var till vår fördel. Vid nästa simning efter dryga 8 kilometers löpning hade vi äntligen kommit ifatt flera lag och då ä började vi få lite självförtroende igen. Jag började bli lite mer positiv igen och simningen gick nu bättre.

Nästa Cutoff på Nämdö som var kl 12:00 passerade vi kl 11:00! Där var det helt otroligt fantastisk gofika! Om vi stannade? Nej det fanns inte en chans! Min lagkamrat var nästan på väg innan jag hade lyckats få upp gelen. Men där hann jag iallfall få i mig lite varm salt buljong och en liten ruta tunnbröd och sedan stoppade jag fickorna fulla med CLIFF chokladgel (som för övrigt är den godaste turbogelen jag nånsin smakat) Efter max 3 minuter sprang vi iväg igen och lämnade ytterligare några lag bakom oss.

YEAAAAHHHH!! Vi tog in! Vi sprang ikapp och blev sedan omsimmade!! Om och om igen. Men nu höll vi i. Vi hade samma lag runt om oss hela tiden. Där var bland annat ett belgiskt tjejlag som också var med på Rockman. Och jag kände igen några ansikte som jag visste hade gått i mål på ÖTILLÖ tidigare. Nu hade min förtvivlan växlat till hopp igen!

Vi hade linan för det mesta avkopplad på löpningen. Hade vi den kopplad så var det mest för att spara tid på att inte behöva koppla på den igen vid nästa simning.

Team Degeberga Swimrunners

Nu så här 7-8 timmar in i loppet började jag bli sliten och vi började längta till grissimmet. Mest för att få det överstökat innan vi blev för slitna. Grissimmet är de beryktade 1400 metrarna som går mellan Mörtö klobb och Kvinnoholmen. Det är den mest svårsimmade sträckan på hela ÖtillÖ med både starka strömmar, mycket vågor och kallt vatten. Vi fick lite förkänningar på de närmaste simningarna innan. Där tog vi riktmärke till höger om uppstigningsplatsen för att inte strömmen skulle driva oss alldeles ur kurs. Vattnet var både kallare än förut och det kändes ibland som att man snurrade runt i en tvättmaskin. Jag blev så himla yr i mössan efter några av dom simningarna så att det säkert såg ut som att jag hade hinkat i mig både ett och annat när jag fick land under fötterna. Så äntligen stod vi där....På väg att äntra vattnet i det berömda, omtalade och skräckinjagade Grissimmet! Mina minnen från förra gången jag simmade grissimmet var att jag frös nåt fruktansvärt och jag hackade tänder och vi kom aldrig fram hur mycket vi än kämpade.

Denna gången var det inte lika kallt men väldigt strömt och vågigt. Det ända jag tänkte på där var att det här är inte värre än den förfärliga fjordsimningen på Rockman. Ingen krampkänning, ingen utmattning utan bara tänka framåt framåt framåt. Armtag efter armtag...

Det tog lång tid men vi tog oss över till slut. Med stelfrusna ben som kändes som om de var hämtade direkt ur frysdisken på ICA, asade vi oss upp på glashala klippor på Kvinnoholmen. Efter Grissimmet är det bara en halv kilometers löpning innan man ska ner i kylan igen. Då gällde att försöka få upp lite värme. Tobbe manade på och jag gjorde vad jag kunde för att få upp pulsen.

Flera av löpsträckorna på ÖTILLÖ är helt obanade och går upp och över stenar eller bokstavligen i vass eller genom träd och över stockar. Det är fantastiskt att arrangörerna  lyckats snitsla 65 kilometer så bra att det nästan aldrig var en tvekan om var man skulle.

Känslan jag hade när vi passerade den nästsista Cutoffen (16:00) och klockan bara var 14:30, var att NU har vi detta som i en liten ask....Vi hade sprungit in en timme från den allra första cutoffen och nu hade vi 3½ timme på oss att springa 20 kilometer och simma 350 meter. Med tårar i ögonen och ett stort leende sa jag till Tobbe "Vi kommer att klara det! Vi kommer att gå i mål på Utö ikväll" Tobbe däremot var inte lika säker. Men jag visste! Dom skulle få bära mig av banan i vågrätt läge om jag inte skulle ta mig i mål. Jag sa till Tobbe att vi kan GÅ de 20 kilometrarna och ändå klara den sista cutoffen!

De 20 kilometrarna var tuffa men ändå härliga! Vi cabbade ner våtdräkterna och sprang i ca 5:15 tempo. Vi gick i alla uppförsbackar och det började göra ont nu. Tobbe hade ont i sina framsidor lår och jag hade ont i mina ljumskar och i fötterna.

Det började också svida i alla de rivsår jag hade på benen och jag kände att jag hade fått en del taggar i fingrarna efter att ha hållit i buskar för att undvika fall. Under denna långa löpningen hade vi faktiskt linan kopplad mellan oss. Men det var nog mest psykologiskt. Ingen av oss hade krafter att dra men bara av att sitta fast i varandra så kunde man utan ord veta att vi springer tillsammans. Kedjan är inte starkare än den svagaste länken.....

Men här sken vi ikapp med solen. Den hade nämligen spruckit igenom som på beställning under det kalla grisasimmet. När vi kom fram till dom korta sista simningarna tittade jag upp och njöt av känslan och den vackra naturen. Jag var på väg att klara mitt livs tuffaste utmaning hittills. Jag ville nästan nypa mig själv i armen och stanna tiden för någon minut. Det var kanske den enda och sista gången jag kommer att befinna mig därute på skärgårdsöarna, iförd våtdräkt och med 11 timmars kroppsvätskor mellan hud och våtdräkt (ja ni förstår, SwimRun är inte så glamouröst....)

Team Degeberga Swimunners

Den sista simningen över till Utö var en kort på 100 m och när vi kom fram till den så stod det en hel skara fransmän på andra sidan och skrek och hejade på oss som galna. Vi trodde minst att vi ledde hela tävlingen så som de hyllade oss. Det gjorde vi såklart inte, men det var en sån otrolig känsla att få ett sånt mottagande när vi satte fötterna på den allra sista ön, Utö. Nu var det bara en löpsträcka på 3,4 kilometer in till Utö Värdshus och målet!

Dom kilometrarna var helt fantastiska. Vi skulle komma i mål på det prestigefyllda världsmästerskapet i Swimrun, ÖtillÖ. Vi skulle få springa uppför den sista backen till värdshuset och få möta Michael Lemmel i målet och vara ett av de lag som är ett FINISHER lag! Vi skulle få åka hem och säga att vi klarade det!

När jag hade den målbilden på näthinnan fick jag oanade krafter och all smärta och trötthet var som bortblåst.

När jag kunde skymta flaggorna vid färjeläget på Utö så sa jag till Tobbe; "-nu är det nära". Det kändes som att vi flög uppför den sista backen och DÄR VAR MÅLET!! Äntligen!! Efter 12 timmar och 50 minuter av ren och skär smärta och slit var vi där!

ÄNTLIGEN!!

LÄNK till Degeberga Swimrunners resultat

LÄNK till de olika sträckorna på ÖTILLÖ

LÄNK till ÖTILLÖ websida

ÖtillÖ medaljen är min!

VI KLARADE DET!

Vi lyckades springa i mål på ÖtillÖ!

65 kilometers löpning och 10 km simning.

Behöver jag säga att det var en tuff dag i skärgården.....

Tills jag orkar skriva en utförligare racereport så delar jag två bildbevis på att vi var där

Jag tackar ödmjukast för att det var min bakdel som fastnade på foto och inte framsidan...

Här är vi på den sista av de 26 öarna som vi korsade under dagen

Vad var det nu jag skulle göra på måndag....

Det börjar närma sig nu....ÖtillÖ är på måndag och jag kan räkna upp minst 10 ställe som jag har ont på...Jag är till och med tveksam om jag överhuvudtaget kan springa..
Varför är det så? Alla pratar om mental träning och målbilder och mantra som:" Jag är stark, jag är inte rädd, jag kan simma, jag kan springa" Pyttsan...jag har aldrig känt mig så klen som nu

Nej, min strategi är förträngning....Jag åker upp till skärgården på några dagars semester och på måndagmorgon när klockan ringer vid 03:30 så får jag hoppas att jag kommer ihåg vad det var jag skulle göra..
Men innan jag glömmer vad jag ska göra i 08-landet så packar jag ner följande:
Våtdräkt
Simglasögon
Paddlar
Vattentub
Liten midjeväska
3 energigels
Dolme
Vadvärmare
Ullstrumpor
Ulltröja
Trailskor
Gummilina
Första förband
Visselpipa

Den friske har många önskningar....

......den sjuke har bara en

Det är lite samma sak när man är skadad och inte kan löpträna. Även om det naturligtvis inte är samma allvarhetsgrad. Men man vill inget hellre än att bara dra på sig löpardojjorna, komma ut och få springa, svettas och trötta ut sig. Det spelar ingen roll hur långt eller hur snabbt, bara man kan springa utan smärtor. Tyvärr är dom tankarna som bortblåsta hos undertecknad så fort smärtorna är ett minne blott. Förbannar mig själv över detta! Jag borde själv tänka på det sätt som jag försöker förmedla. Nämligen att vara tacksam för en kropp som håller. Att ha privilegiet att få vara frisk. Vad är några kilo mer eller mindre? Lite gäddhäng eller STOOORA muskler runt magen som ständigt ligger i vila...Jag kan ju springa....Men nu är ju inte mitt förnuft och tävlingsdjävulen bästa vänner. Dom pratar nämligen inte samma språk.
Förnuftet inför gårdagskvällens tävling var att jag skulle ta det lugnt, se tävlingen som ett bra fartpass och som avslutning på träningsperioden inför ÖtillÖ. Jag kände ju mig sliten och trött och benen var som 2 telefonstolpar. Lik förbannat så är tävlingsdjävulen framme så fort nummerlappen sitter på magen. 7 km Orderinvestlopp är långt......Det är hur långt som helst när mjölksyran ger sig till känna redan efter 1 kilometer. Herregud...vem tror jag att jag är egentligen...? Det blev som förnuftet hade sagt, ett lopp som definitivt inte skulle kännas bra. Men det brydde jag mig inte om och Inte tävlingsdjävulen heller. Trötta ben, ett sjuhelvetes flås, och mjölksyra från helvetet gjorde att jag trodde jag hade mer i benen än vad jag hade och därför höll på att dö efter 3 kilometer. Och sedan  var det en kamp mot dom negativa tankarna och tävlingsdjävulen som skrek "-du är ju urkass, och klockan går.... TICK TACK TICK TACK...."
Detta har jag dock kommit över idag. Är på bättre tankar nu. Nu har den sista resan mot ÖtillÖ startat och jag kan inte göra så mycket mer än att hålla mig frisk och bara träna lite lätta pass för att hålla kroppen vid liv. Om jag är nervös?? Det är bara förnamnet! Mitt efternamn är LIVRÄDD. Jag är orolig för att ta slut på mig själv på någon öde plats på någon ö i skärgården. Och att sinka för min lagkamrat som för övrigt är en supersnabb löpare och tillika bättre simmare än jag. Tänk om vi inte kommer i mål...!? Vi kanske försvinner nånstans därute mitt i grisasimmet (svåraste simningen av dom alla) eller så bryter jag benet och blir tvungen att öppna upp det vattentäta GPS fodralet och trycka på helikopterknappen...(skulle kanske vara värt det eftersom jag aldrig har flugit helikopter ;-)

Skämt å sido....Vi kommer att vara redo! Tobbe är gasen och jag är bromsen och vi har lovat varandra "-No hard feelings" om något oförutsett skulle hända där ute på öarna.
Vi har gjort vad vi har kunnat. Axlar, vader, knä och hälsenor är bättre begagnade och dom är bra omhändertagna för att klara 7,5 mil mellan Sandhamn till Utö den 5 september.

Toker och Glader ute på Preikestolen på Rockman

ÖTILLÖ vi är redo!

Träna SwimRun

Nu är SwimRun-träningen i full gång och efter några år av utövandet av denna lite spektakulära gren känns det inte så konstigt att kubba runt i våtdräkt och badmössa och plötsligt kasta sig handlöst i vattnet för att simma...MED SKORNA PÅ... Dock finns det fortfarande en hel del som höjer på ögonbrynen och stannar upp och tittar. 

Att träna inför en SwimRuntävling är egentligen inte alls så svårt. Det är bara att träna på att simma och springa och sedan sätta ihop det. Men vad är rätt eller bäst träning kan vara svårt att veta. Ska man träna på springa långt i våta skor och våtdräkt? Eller är simningen viktigast? Springa kan man ju. Hur lägger man upp ett SwimRunpass? Långa simningar och korta löp eller tvärtom? Kanske är det växlingarna som är viktigast att träna på?

Jag brukar tänka att växlingarna är viktiga att träna. Det är bra för att få en snabb teknik i att få alla prylar på plats. Det är väldigt onödig tid att spilla på att behöva stå still och göra detta. ÖtillÖ har 38 växlingar och onödiga minutrar vid varje växling ger mycket tid i slutändan. Nej, är det någonstans lätt att tjäna tid så är det att lära sig ta på badmössan, simglasögonen, snurra in dolmen mellan benen och till sist få paddlarna på händerna under tiden man springer dom sistra metrarna fram till vattnet. Därför är det viktigt att man har praktiska lösningar på utrustningen. Till exempel att paddlarna är lätta att trä på eller eventuellt snurra runt handleden, och att man kan ta på sig badmössan och simglasögonen när man håller sina paddlar, att linan (om man nu väljer att använda det) lätt kan snurras upp från midjan och hakas i sin lagkamrat. Det låter kanske simpelt men bara av att träna sig i vilken ordning det ska göras i underlättar. Prova till exempel hur lätt det är att sätta på sig simglasögonen som man glömt i pannan med simpaddlarna på händerna....

Växlingarna från vatten till land är också viktiga att träna på för att springa så snabbt som möjligt på köldstumma ben och bortdomnade fötter. Klarar man det går det fortare att få tillbaka värmen i benen. Det är inget problem om vattnet håller 20 grader, men när man behöver simma i 12-13 gradigt vatten i 20 minuter med en flytdolme klämd mellan benen så bli dom nerkylda, jag lovar.

Jag tycker att ett relativt enkelt upplägg av ett swimrunpass är hålla sig till klockan och bestämma sig för att simma tex 10 min, springa 10 min, simma 6 minuter, springa 15 min osv osv och hålla på så i 1 timme och 30 minuter. För min del med tanke på kommande Rockman och ÖtillÖ tror jag att vi även bör känna på hur det är att springa ett långpass på 15-20 km efter att ha simmat åtminstone 1500-2000 m. På ÖtillÖ kommer det en halvmara på slutet och då har man sammanlagt simmat drygt 8000 m och sprungit 4,5 mil. Hujedamig.....som krösamaja skulle ha sagt...

Hittills har SwimRun-utrustningen för mig varit lite av "gör om gör rätt" . Man har funnit egna lösningar, fått våtdräkten omsydd med dragkedja fram, testat olika skor, byggt ihop linor med karbinhakar osv osv. Men nu måste jag erkänna att jag har fallit dit.... Jag har gått och handlat en SwimRun-dräkt. Dock inte en 5000 kronors dräkt som jag förmodligen hade tagit sönder i något björnbärsris utan en lite billigare ORCA dräkt. Jag väntar nu med spänning att testa om det är lättare att springa i en dräkt som är framtagen för just SwimRun. Trots att jag fallit för komersen så följer alltid mitt fina lilla SwimRun-etui med till träningarna för att komplettera trasiga gummisnoddar och ersätta karbinhakar. Min lagkamrat på ÖtillÖ skrattade och pekade på mitt egenhändigt ihopplockade etui och jag kände mig som en SwimRun-nörd (som jag förmodligen är...). Dock dröjde det inte länge förrän jag hade lånat ut både karbinhakar och gummisnoddar eftersom behovet uppstod långt innan vi ens hade börjat passet....

Så mitt SwimRun etui kommer att fortsätta åka med för det som inte finns där i är inte värt att ha ;-)

Team 2xL8

ÖtillÖ 2016

 

Nu är det ett faktum! ÖtillÖ står på schemat 2016. Jag ska ge mig in i mitt livs hittills tuffaste utmaning igen! Denna gången blir det inte med min själsfrände Lotta utan i ett lag mixklassen.

Hur sjutton gick detta till? Jag, som egentligen bara är en "wannabesimmare" och en halvdan terränglöpare har nu fått en startplats i denna djuriskt tuffa utmaning i Stockholm Skärgård. Jag blir ju livrädd bara av tanken.....

 

Antagligen är det för att jag inte har "NEJ" i mitt ordförråd när det kommer ett erbjudande att få vara med i en sån här galen, sanslöst tuff och helt fantastisk utmaning i Stockholms Skärgård. Men även för att "turen" såg till att vårt lag drogs i lottningen förra torsdagen har såklart ett finger med i spelet.

Så första måndagen i september 2016 står jag i Sandhamn på startlinjen igen, med hjärtat i halsgropen, och med en känsla av att jag har kommit helt fel...och att jag kommer att dö i vågorna...eller frysa ihjäl...... bryta benen av mig och helt säkert vara galet glad över att få vara där igen! 

ÖtillÖ

ÖtillÖ 2013

ÖtillÖ 2013

Det blev gravöl.....

Grattis till lag nummer 1 och nummer 12 som vann i utlottningen om att få starta i ÖtillÖ. Vårt lag var nummer 11 och vi blev utan startplats. Så nu har vi brutit ihop, gett upp och bestämt oss för att struntra i alltihopa......

Nej, jag bara skoja....Vi ger oss inte i första taget.....

Nu ger vi oss in på plan B. Och det är att starta i Utö SwimRun i slutet av maj och satsa på att roffa åt oss en kvalplatserna....

ÖtillÖ vaka

Ikväll sitter jag och LottaJärnviljan och har ÖtillÖ vaka.
Det är nämligen utlottning av två startplatser som vi har köpt en lott till.

Det är inte mer än 2 starter som ska lottas ut av 19 som har köpt Selektion tickets. Alltså mindre chans i år än förra året. Då var det 4 starter av 14 (om jag minns rätt) som skulle lottas ut.

Hela utlottningen kommer att sändas live HÄR kl 20:40!

Håll tummarna för Lag 11 Team Helrent (Helveteshyran ;-)

Så får vi se om det blir Champagne eller Gravöl ikväll................

Ropa inte "det brinner" om det inte gör det....

Vi hamnade i den lokala tidningen häromdagen....Vi fick till slut ge vika för alla paparazzis som jagade oss i tid och otid. Vi fick ju inte en lugn stund, så det var lika bra att gå med på en intervju om vårt deltagande i ÖtillÖ.....
Ehhh.....eller ... kanske inte förresten. Nej "någon" hade förstås tipsat den lokala pressen vilket vi fick reda på nästan innan tårarna hade torkat över att vi inte hade lyckats ta oss hela vägen i mål. Känslorna när vi kom tillbaka med "brytbåten", var att jag ville bara ha ett hål och gräva ner mig i. Eller om någon kunde kasta nåt gammalt över mig och inte ta bort den förrän alla har glömt att vi nånsin varit där och deltagit i ÖtillÖ. Trots att vi lovat varandra att inte "hänga läpp" om vi inte klarade det, så var det svårt att undvika. Vi orkade inte ens stå vid målet och glädjas med dom som kom i mål.....Så prata med pressen var en katastrof som bara skulle strö salt i såren.
Men när våtdräkten hade torkat och vi hade tagit vårt förnuft till fånga så var det ju såklart ingen tvekan om att vi ville prata om vårt äventyr. Vi vill ju bidra med att folk får läsa om nåt annat än fotboll och handboll. Och dessutom är vi ju faktiskt tjejer och DET hör ju inte till vanligheterna att pressen skriver något om kvinnors prestationer. Åtminstone inte i tävlingar eller idrotter där männen alltid är det snabbaste könet. (Tänk på det nästa gång ni läser om någon lokal löptävling...jag kan slå vad om att huvuddelen av artikeln handlar om den som kom först i mål det vill säga en man och kanske ev står det en rad om damvinnaren....). Om någon undrar, så NEJ jag röstade inte på FI... ;-)

Det var roligt att prata med pressen om fenomenet SwimRun. Det är faktiskt fortfarande relativt okänt för gemene man. De första spontana reaktionerna man har fått är att det är konstigt att man inte byter om och att man kan simma med löparskor och ännu konstigare att kunna springa med våta sådana.
SwimRun är garanterat här för att stanna! Så det är bara att lära sig att simma om du inte redan kan det.....

 

Dagens undran:

 

Hur kommer Anna Odell lyckas få vård nästa gång hon drabbas av en äkta psykos.....Kanske tänkte hon inte på det när hon iscensatte en psykos, blev intagen och kallade det för en konstinstallation....?

 

Det är ungefär lika dumt som att ropa att "det brinner" om det inte gör det....



 

 

 

Gör om gör rätt....

Våtdräkten har torkat nu och det känns overkligt att jag var där ute, på skärgårdsöarna, tillsammans med Lotta, för mindre än en vecka sedan. Jag kan ärligt talat inte sluta tänka på vilken otrolig naturupplevelse det var och hur fascinerande det är att kunna förlytta sig rakt över både land och vatten med bara sin egen kropp. Att komma upp ur havet, klättrandes, hasandes och krypandes och bara fortsätta rakt fram på klippor och genom skog, snår och helt enkelt ta sig fram överallt. Jag tänker ofta på känslan jag hade när vi simmade ute på djupt hav, när man inte hörde något annat än "kaffekokarljudet"  från sin egen andning och det enda man såg i vattnet var  mängder av små bubblor som bildades i hålen på paddlarna. Det låter kanske som en klyscha men man var "ett med naturen".
Det vore väldigt konstigt om man inte skulle vilja göra det igen, eller hur.....och då hela vägen!! Så gör om gör rätt!! Vår sponsor är villig att ge oss en andra chans. TACK http://www.helrent.se/ för att du tror på oss!

Men vad kommer att krävas för att vi ska vara säkra på att ta oss hela vägen på ÖtillÖ?
För det första : SIMTEKNIKTRÄNING! Uthålligheten har vi, men däremot inte tekniken och därmed inte heller snabbheten.
För det andra: Löpträning off road!! Till exempel 5 meter utanför skogsvägen/stigen i obanad terräng. Inte löpning över stengäret utan PÅ! Det får helt enkelt vara slut på glamouren och ge sig rakt ut i myllan istället!! No more asfalt.....

Team Hel(l)Rent,  jag med blåa remmar på händerna och LottaJärnviljan som stoppar i öronproppar

 

Men nu är det ju inte så enkelt (inget är enkelt med ÖtillÖ!!!) att bara bestämma sig, utan man ska ha lite tur att få en startplats också. SwimRun är helt klart här för att stanna. Så kvala in på någon annan SwimRun-tävling lär bara bli svårare och svårare då fler upptäcker tjusningen med SwimRun.

Vi får helt enkelt ha en överläggning, planering och målsättning inför 2015......Är vi villiga att ta tid från annan träning och istället lägga det på simningen? Det är beslut som måste tänkas över. För ska jag ställa upp i ÖtillÖ igen så SKA JAG BANNE MIG TA MIG HELA VÄGEN!

 

 

När man tittar på bilderna så ser det helt fantastiskt ut! Nästan exotiskt.....men jag måste medge att SwimRun kan man inte riktigt kalla exotiskt...Det är inte så glamoröst somdet ser ut! Det är en hård kamp om att övervinna vatten, kyla, terräng och trötthet och det är...... alldeles alldeles underbart kul!!

Statistik

117 lag startade i ÖtillÖ 2014
14 av dem var damlag
24 var mixlag

Totalt var det 98 lag som lyckades ta sig i mål.
Av de 19 lag som inte kom i mål var 5 i damklassen.

Statistik ÖtillÖ 2014

ÖTILLÖ DNF............

Vi kom tyvärr inte hela vägen från Sandhamn till Utö igår. Vi gjorde allt vad vi kunde och kämpade tillsammans men vi hade inte vad som krävdes denna dag. Vi klarade inte att ta oss förbi den fjärde och nästsista Cut off:en kl 16:00. Vi missade passeringen med en minut. Så där stod vi, fem minuter över 4, igår eftermiddag, på en vacker skärgårdsö i Stockholm och grät. Vi blev tröstade och berömda av dom underbara funktionärerna och vi kramade varandra länge. Vi hade insett ett tag ute på banan att vi inte skulle klara nästa Cut off tid kl 18 men vi hade kommit en bit längre om vi hade hunnit fram hit innan 16:00. Vi ville ju så gärna fortsätta!
Vid den tidpunkten hade vi avverkat 8115m simning fördelat på 16 etapper (inkl. grissimmet (?)....förklarar det sen), och ca 40 km löpning under totalt 17 sträckor. Men för att göra en lång historia ännu längre så börjar vi på skeppskajen i Stockholm i söndags kl 12. Där avgick nämligen den chartrade båt som skulle ta alla 119 ÖtillÖ-lagen ut till Sandhamn där starten skulle gå dagen efter. Solen sken och det såg ut till att bli bra väder i skärgården. Det första som vi blev varse om var, att det fanns ingen, och jag menar verkligen INGEN, som man såg och tänkte "- den ser ut som en vanlig medelmåtta,  kanske några extra trivselkilo eller med lite ängslan och vånda blicken. Nej, alla var helt otroliga super atleter!

 

På väg ut till skärgården

Vi gick ombord på landgången och det kändes lite som att någon ledde ut mig på en planka och sa: "Din dag är kommen, Hoppa!!" Nåväl, vi tog plats på akterdäck och började prata med några team från Belgien och UK. Det kändes lite bättre när vi förstod att det var inte bara vi som var nervösa, trots att alla andra såg kolugna ut.
När vi kom ut till Sandhamn fick vi våra nummervästar, simmössor och racechip men även en Ice break t-shirt, ullstrumpor. Man tackar!! Sedan checkade vi in på vårt hotellrum och gjorde dom sista förberedelserna.

Micheal Lemmel och Mats Scott tog emot alla lagen på kajen ute på Sandhamn

 

På kvällen bjöds det på pasta på seglarhotellet och det kändes lite som att vi var på semester faktiskt. Den känslan höll inte i sig så länge kan jag berätta.....

 



Man behöver inte fixa håret på morgonen innan racet i alla fall.......

Efter en mycket kort natt med ett evinnerligt farande fram och tillbaka under täcket gick vi i gryningen till seglarhotellet för att få i oss lite frukost. Det var en småkylig morgon och vattnet låg spegelblankt i hamnen. Skärgården skulle garanterat visa upp sin finaste sida denna första höstdag



 



Förväntansfulla, spända och taggade innan start

kl 04:30 måndagmorgon.

.
Samtidigt som solen började stiga upp gick vi ner till hamnen och starten iklädda våra våtdräkter. På vägen droppade vi av våra väskor på båten som skulle transportera dom till Utö och målet.

Känslorna vi hade där och då var obeskrivliga! Vi stod inför något som vi med stor ödmjukhet skulle starta i. Vi visste att det skulle bli otroligt tufft att klara alla 5 Cut Off-tiderna men vi peppade varandra och hade fullt fokus på att ta oss de 75 km ända fram till målet på Utö. 
Ca 05:50 startades vi (den icke exakta starttiden berodde på att man väntade på att Finlands färjan skulle passera en av simningarna).

Racet började med en kort löpning på 1200 m innan vi nådde den första simningen.  Detta var också den längsta simningen under hela ÖtillÖ, 1650 m. Det var också den lättaste istigningen på hela dagen. Det var bara att springa i från en strand.

Märkväl att detta gällde bara själva tekniken att ta sig i vattnet! För detta var helt klart den mest chockartade växlingen. Vatten var svinkallt (9 grader enligt info efteråt) och ansiktet domnade bort efter 5 minuter. Men trots detta var det helt magiskt. När vi varit igång några minuter tittade jag bak i mitt andetag för att se var jag hade Lotta och då såg jag soluppgången färga både hav och himmel i färger som man bara ser då solen gör morgon till dag. Då gick mina tankar till min familj och jag ville bara krama mina barn och tala om för dom hur mycket dom betyder för mig!

Riktmärket vi hade att följa var en blinkande lanterna på den ö där vi skulle stiga upp. Det var ganska lätt att följa.
Efter denna långa simningen blev vi varse om svårighetssgraden i löpningen. Eller ja löpning och löpning.....det fanns många sträckor där det var helt omöjligt att springa!  Det hade varit förenat med ren livsfara. På vissa ställe var det bokstavligen klättring på klippor både uppför och nerför. Vi hade en del vurpor och Lotta skar sig i handen och jag slog i mitt knä i en sten. Det var dock inget allvarligare och det hindrade oss inte.
Första Cutoff:en (tidsgränsen) var kl 09:00 och den låg efter sammanlagt 2830 m simning och ca 10,5 km löpning. Den fanns halvvägs in i Runmarö löpningen vilket vi inte riktigt hade kalkylerat med eftersom vi tolkade etappschemat på ÖtillÖ:s hemsida som att cutoffen låg 4 kilometer tidigare. Detta skulle ge oss mindre tid att lägga i tidbanken till kommande cut off:s. Vi nådde den första cutoff:en med 20 minuter tillgodo. Då och där förstod vi att minsta lilla " dipp", felsimning, eller annat krångel som kunde förlänga vår etapptid, skulle göra att vi inte skulle komma förbi Cut off:en kl 12:00. Vi pratade inte så mycket med varandra just då. Vi var nog lite sammanbitna och någonstans inom oss hade vi ett tvivel. Men vi stretade på. Sprang på ordentligt på de få sträckor där man kunde hålla ett normalt löpsteg, gjorde bra och snabba ned- och uppstigningar för att inte förlora onödig tid och vi stod inte kvar vid vätskestationerna utan fyllde på och snabbade oss iväg igen.

Våra 20 minuter som vi hade tillgodo hade minskat till 15 när vi nådde nästa Cutoff kl 11:45. Trots det, tändes mitt hopp igen och jag tänkte det fanns nog en liten chans iallafall. Jag tänkte: "Det måste vara något på banan som gör att vi kommer att få bättre marginal till nästa hållplats kl 14:30!" Och det var något som ändrades på banan....Fast inte till vår fördel. Det blev kallare simningar igen! Speciellt en simning mellan Mörtö klobb och Kvinnoholmen som var svinkall.  Den var 1400 meter lång och jag var glad att vi långt tidigare hade bestämt oss för att koppla ihop oss med linan. Det var så kallt att man skakade under tiden man simmade. Det var svårt att hålla fokus på något annat än sig själv och den där förbannade lanternan som aldrig verkade närma sig. Men jag visste att Lotta satt fast där i andra änden på repet. Jag kunde vara säker på att om  hon inte mådde bra eller fick kramp så skulle jag känna det i repet. Det ända jag tänkte på då var framåt framå framåt, meter efter meter, våg efter våg. När vi äntligen nådde stenhällen var vi helt stelfrusna. Vi skakade som asplöv och benen bar knappt. Jag bad till funktionärerna där att säga att detta var den berömda Grissimningen och att vi därför skulle ha den bakom oss..... "-Njae" sa dom...lite sådär lagom försiktigt. "-Inte riktigt men det är en del ev grissimningen" Dom försökte förstås få oss att inte tappa modet. De två lag vi hade runt oss hade också stora problem med kylan. Men nu gällde det att springa sig varm innan nästa sim. Tyvärr var löpningen på tok för kort (530 m) för att vi skulle få normal kroppstemperatur. Men vi tvekade inte en sekund när vi stod där på klippan inför ytterligare 489 meter svinkallt hav mellan oss och nästa ö. Vi kastade oss i och tog oss fram fram fram. Efter dom två simningarna skakade Lotta ännu mer. Hon hade ett apatiskt ansiktsuttryck och jag tänkte att närsomhelst så säger hon att det inte går längre. Försökte peppa och få henne att äta choklad och få i sig energi samtidigt som vi sprang. Vad som helst men inte stanna!! Då skulle vi aldrig få upp värmen!  Här någonstans skulle vi passera mitten på banan åtminstone när det gällde simningen. Jag försökte peppa oss med att nu är vi på nedräkning och att det fanns en stor chans att vi skulle fixa det om vi höll detta tempot.

Nästa cutoff klarade vi med 14 minuters marginal och vi visste att det fanns fler lag bakom oss. På den vätskestationen tog vi varm buljong för att värma oss på insidan. Det funkade både för kropp och själ. Jag såg ett team som stod och väntade på att få gå ombord på "brytbåten" och trots att man har medlidande med dom, så känns det ändå ganska bra att vi inte var ensamma om att ha det tufft. Nu började vi nästa strid mot klockan. 16:00 var den nästsista Cut off:en och dessförinnan skulle vi bla simma den fruktade "Grissimningen". Den simsträckan är 970 meter lång och går mellan Kymmendö Bunsö till Getskär är känd för att vara kall, ström och mycket svårsimmad. Vi förberedde oss med energigel innan nedstigningen och vi sa till varandra att detta är sista långa simmet. Nu fixar vi detta!! Och det gjorde vi men det tog tid. Det var kallt men inte mycket kallare än dom sista simningarna. Det var motströms och sidoströmmar och allt tycktes gå emot oss där. När vi kom upp ur vattnet var det en kamp mot klockan. Tick tack tick tack.... 2,7 km på 16-17 minuter! På stelfrusna ben sprang vi och 2 km innan cutoff:en blev vi ifattsprungna av våra italienska nyvunna vänner. Dom försökte få oss att hänga på deras tempo och det var tydligt att dom ville ha sällskap över till "andra sidan" även denna gången. Stackars Lotta kämpade mot en mage som inte ville lika mycket som hon. Klockan var 15:50 och LottaJärnviljan bad om att få stanna. Jag hade koll på tiden och jag pressade henne och skrek "-Snälla Lotta bara lite till....Vi är snart där. Stannar vi nu klarar vi inte cutoff:en...Jag lovar dig en baja maja när vi når cutoff:en" Åh jäklar vad vi sprang.... Jag hann tänka att shit vad blek hon är! ! Pressar jag henne för hårt?? Jag letade febrilt efter dom där RedBull skyltarna. Var faaaan är den!!?? Där är den!!! SPRIIIIIING!!! Vi sprang över mattan. Jag tyckte att det pep. Gjorde de det? Min klocka gick kanske 1 minut för fort. Vi stannade och jag fick ögonkontakt med en av funktionärerna som stod vid tidtagningsmattan. Han såg lite ledsen ut och gjorde ett sånt där tecken med handen mot halsen ni vet, ungefär som en halshuggning.  Det var precis vad det var....vi tappade våra huvud....

HELVETE !!! Vi klarade inte ta oss längre än så här. Vårt race slutade här, kl 16:01. Vi fick inte fortsätta.

Vi var så ledsna och besvikna men vi insåg att även om vi var väldigt nära, så var vi ändå långt ifrån. Vi hade bara haft två timmar på oss att springa 19,7 km och simma 300 meter tills nästa CutOff kl 18:00. Den hade vi inte klarat utan mer tid tillgodo.

Lite uppgivna över att komma till målområdet nyduschade istället för svettiga, skitiga och alldeles överlyckliga.....

 

Men sånt är livet...Vi visste att det skulle bli tufft! Vi hade helt enkelt inte vad som krävdes för att bemästra tidsgränserna. Dom var otroligt tighta! Simningarna tog för lång tid och det var omöjligt att tjäna in den tiden under löpningarna eftersom det var så väldigt svår terräng på öarna.

 

Jag och Lotta (Team HelRent) är en erfarenhet rikare och vi hade otroligt roligt trots allt. Det är väldigt speciellt att ta sig igenom en sån här utmaning som ett lag, och vi upplevde saker där ute på öarna som bara jag och Lotta förstår. Det känns som att repet vi knöt mellan oss på ÖtillÖ inte går att knyta upp så lätt. Vi har delat detta äventyret och vi kommer troligtvis att älta det med varandra ända fram till domedag !

 

TeamHelRent säger bara: ALL RESPEKT TILL DE SOM TAR SIG I MÅL PÅ ÖTILLÖ!

 

På väg från Utö in till Stockholm tisdagmorgon

 

Nu lägger vi ÖtillÖ bakom oss och tar nya tag. Vem vet, kanske kommer vi tillbaka en dag, med lite bättre simteknik, och då kommer vi definitivt ta oss hela vägen fram till Utö!!

  

 

On the road again

Nu är vi på väg igen! Denna gången till Stockholm och Sandhamn för att kunna starta i ÖTILLÖ på måndagmorgon kl 06. Allt är planerat nu. Vi har hållt oss friska och alla små "krigsskador" är under kontroll.
Det som finns packat i Swimrun- ryggsäcken är det här:
Simmössa (för att kunna ha dubbla)
Simglasögon (förberedda med antifog medel)
Snöre runt halsen med öronproppar
Våtdräkt med dragkedja fram och insydda innerfickor
Handpaddlar
Garminklocka
Etappschema med Cut off tider fäst med kardborre runt armen
Rep runt magen till bogserlinan
Bogserlinan
Magväskan
En flaska + en tubflaska.
Tre turbogel
Snickers x 2
Första förband
Kartfodral
Kompass
Dolme
Kompressions calfes
Ullstrumpor
Ullfett
Asics DS trainer
Under våtdräkten trilinne + trosor
Vi känner att vi har förberett så bra vi har kunnat och återhämtningen efter IronMan har fungerat. Nu finns det inte mer vi kan göra än att hoppas på gynnsamma vindar och temperatur, hålla fjärilarna i schack och njuta av att vi kan vara med!

Hyra helvetet(?) för en dag

I september 2011 fick jag ett SMS där det ordagrant stod:
"Hejsan! I morse var det en intervju med vinnarna från Ö till Ö. Vilken galet kul tävling tänkte jag och googlade på den. Men man ska vara två i laget. Då kom jag att tänka på en annan galenpanna ;-) :-). Har du läst om den? Kram"

Det var såklart från LottaJärnviljan och jag tänkte "Ja ja ...snacka går ju...... Vi kan ju inte ens crawla". Sedan dess har nog ÖtillÖ funnits där i bakhuvudet på oss båda. Men vi är faktiskt realistiska (oftast i alla fall....) och förstod då att det krävs mycket, mycket simträning i öppet vatten och ett sjuhelsikes pannben.
Efter det SMS:et har det runnit mycket vatten under broarna. Vi lärde oss att crawla, vi genomförde Ironman första gången i augusti 2013 och vi deltog i Kustjagaren. Så på hösten 2013 tog vi modet till oss, fyllde i våra meriter och köpte en SelectionTicket till ÖtillÖ.
Sedan var det en lååång väntan hela hösten. Så äntligen, En kall och mörk januarikväll  satt vi hemma i Lottas kök efter en simträning och följde med spänning utlottningen av startplatserna till ÖtillÖ 2014. Fattar ni vilket skräckblandat jubel som ekade i det köket när Lag Helvetshyran (?) ropades upp!! (Nu heter ju vårat lag Team Helrent men när Michael Lemmel läste upp lotten med vårt lagnamn på engelska uttalade han det Team HellRent och inte HelRent ). Så inofficiellt, Lotta och mig emellan, så heter vi numera HelvetesHyran. Det namnet kommer kanske att spegla ÖtillÖ-dagen ganska bra. Vi kommer kanske helt enkelt att hyra helvetet för en dag.....