ÖTILLÖ DNF............

Vi kom tyvärr inte hela vägen från Sandhamn till Utö igår. Vi gjorde allt vad vi kunde och kämpade tillsammans men vi hade inte vad som krävdes denna dag. Vi klarade inte att ta oss förbi den fjärde och nästsista Cut off:en kl 16:00. Vi missade passeringen med en minut. Så där stod vi, fem minuter över 4, igår eftermiddag, på en vacker skärgårdsö i Stockholm och grät. Vi blev tröstade och berömda av dom underbara funktionärerna och vi kramade varandra länge. Vi hade insett ett tag ute på banan att vi inte skulle klara nästa Cut off tid kl 18 men vi hade kommit en bit längre om vi hade hunnit fram hit innan 16:00. Vi ville ju så gärna fortsätta!
Vid den tidpunkten hade vi avverkat 8115m simning fördelat på 16 etapper (inkl. grissimmet (?)....förklarar det sen), och ca 40 km löpning under totalt 17 sträckor. Men för att göra en lång historia ännu längre så börjar vi på skeppskajen i Stockholm i söndags kl 12. Där avgick nämligen den chartrade båt som skulle ta alla 119 ÖtillÖ-lagen ut till Sandhamn där starten skulle gå dagen efter. Solen sken och det såg ut till att bli bra väder i skärgården. Det första som vi blev varse om var, att det fanns ingen, och jag menar verkligen INGEN, som man såg och tänkte "- den ser ut som en vanlig medelmåtta,  kanske några extra trivselkilo eller med lite ängslan och vånda blicken. Nej, alla var helt otroliga super atleter!

 

På väg ut till skärgården

Vi gick ombord på landgången och det kändes lite som att någon ledde ut mig på en planka och sa: "Din dag är kommen, Hoppa!!" Nåväl, vi tog plats på akterdäck och började prata med några team från Belgien och UK. Det kändes lite bättre när vi förstod att det var inte bara vi som var nervösa, trots att alla andra såg kolugna ut.
När vi kom ut till Sandhamn fick vi våra nummervästar, simmössor och racechip men även en Ice break t-shirt, ullstrumpor. Man tackar!! Sedan checkade vi in på vårt hotellrum och gjorde dom sista förberedelserna.

Micheal Lemmel och Mats Scott tog emot alla lagen på kajen ute på Sandhamn

 

På kvällen bjöds det på pasta på seglarhotellet och det kändes lite som att vi var på semester faktiskt. Den känslan höll inte i sig så länge kan jag berätta.....

 



Man behöver inte fixa håret på morgonen innan racet i alla fall.......

Efter en mycket kort natt med ett evinnerligt farande fram och tillbaka under täcket gick vi i gryningen till seglarhotellet för att få i oss lite frukost. Det var en småkylig morgon och vattnet låg spegelblankt i hamnen. Skärgården skulle garanterat visa upp sin finaste sida denna första höstdag



 



Förväntansfulla, spända och taggade innan start

kl 04:30 måndagmorgon.

.
Samtidigt som solen började stiga upp gick vi ner till hamnen och starten iklädda våra våtdräkter. På vägen droppade vi av våra väskor på båten som skulle transportera dom till Utö och målet.

Känslorna vi hade där och då var obeskrivliga! Vi stod inför något som vi med stor ödmjukhet skulle starta i. Vi visste att det skulle bli otroligt tufft att klara alla 5 Cut Off-tiderna men vi peppade varandra och hade fullt fokus på att ta oss de 75 km ända fram till målet på Utö. 
Ca 05:50 startades vi (den icke exakta starttiden berodde på att man väntade på att Finlands färjan skulle passera en av simningarna).

Racet började med en kort löpning på 1200 m innan vi nådde den första simningen.  Detta var också den längsta simningen under hela ÖtillÖ, 1650 m. Det var också den lättaste istigningen på hela dagen. Det var bara att springa i från en strand.

Märkväl att detta gällde bara själva tekniken att ta sig i vattnet! För detta var helt klart den mest chockartade växlingen. Vatten var svinkallt (9 grader enligt info efteråt) och ansiktet domnade bort efter 5 minuter. Men trots detta var det helt magiskt. När vi varit igång några minuter tittade jag bak i mitt andetag för att se var jag hade Lotta och då såg jag soluppgången färga både hav och himmel i färger som man bara ser då solen gör morgon till dag. Då gick mina tankar till min familj och jag ville bara krama mina barn och tala om för dom hur mycket dom betyder för mig!

Riktmärket vi hade att följa var en blinkande lanterna på den ö där vi skulle stiga upp. Det var ganska lätt att följa.
Efter denna långa simningen blev vi varse om svårighetssgraden i löpningen. Eller ja löpning och löpning.....det fanns många sträckor där det var helt omöjligt att springa!  Det hade varit förenat med ren livsfara. På vissa ställe var det bokstavligen klättring på klippor både uppför och nerför. Vi hade en del vurpor och Lotta skar sig i handen och jag slog i mitt knä i en sten. Det var dock inget allvarligare och det hindrade oss inte.
Första Cutoff:en (tidsgränsen) var kl 09:00 och den låg efter sammanlagt 2830 m simning och ca 10,5 km löpning. Den fanns halvvägs in i Runmarö löpningen vilket vi inte riktigt hade kalkylerat med eftersom vi tolkade etappschemat på ÖtillÖ:s hemsida som att cutoffen låg 4 kilometer tidigare. Detta skulle ge oss mindre tid att lägga i tidbanken till kommande cut off:s. Vi nådde den första cutoff:en med 20 minuter tillgodo. Då och där förstod vi att minsta lilla " dipp", felsimning, eller annat krångel som kunde förlänga vår etapptid, skulle göra att vi inte skulle komma förbi Cut off:en kl 12:00. Vi pratade inte så mycket med varandra just då. Vi var nog lite sammanbitna och någonstans inom oss hade vi ett tvivel. Men vi stretade på. Sprang på ordentligt på de få sträckor där man kunde hålla ett normalt löpsteg, gjorde bra och snabba ned- och uppstigningar för att inte förlora onödig tid och vi stod inte kvar vid vätskestationerna utan fyllde på och snabbade oss iväg igen.

Våra 20 minuter som vi hade tillgodo hade minskat till 15 när vi nådde nästa Cutoff kl 11:45. Trots det, tändes mitt hopp igen och jag tänkte det fanns nog en liten chans iallafall. Jag tänkte: "Det måste vara något på banan som gör att vi kommer att få bättre marginal till nästa hållplats kl 14:30!" Och det var något som ändrades på banan....Fast inte till vår fördel. Det blev kallare simningar igen! Speciellt en simning mellan Mörtö klobb och Kvinnoholmen som var svinkall.  Den var 1400 meter lång och jag var glad att vi långt tidigare hade bestämt oss för att koppla ihop oss med linan. Det var så kallt att man skakade under tiden man simmade. Det var svårt att hålla fokus på något annat än sig själv och den där förbannade lanternan som aldrig verkade närma sig. Men jag visste att Lotta satt fast där i andra änden på repet. Jag kunde vara säker på att om  hon inte mådde bra eller fick kramp så skulle jag känna det i repet. Det ända jag tänkte på då var framåt framå framåt, meter efter meter, våg efter våg. När vi äntligen nådde stenhällen var vi helt stelfrusna. Vi skakade som asplöv och benen bar knappt. Jag bad till funktionärerna där att säga att detta var den berömda Grissimningen och att vi därför skulle ha den bakom oss..... "-Njae" sa dom...lite sådär lagom försiktigt. "-Inte riktigt men det är en del ev grissimningen" Dom försökte förstås få oss att inte tappa modet. De två lag vi hade runt oss hade också stora problem med kylan. Men nu gällde det att springa sig varm innan nästa sim. Tyvärr var löpningen på tok för kort (530 m) för att vi skulle få normal kroppstemperatur. Men vi tvekade inte en sekund när vi stod där på klippan inför ytterligare 489 meter svinkallt hav mellan oss och nästa ö. Vi kastade oss i och tog oss fram fram fram. Efter dom två simningarna skakade Lotta ännu mer. Hon hade ett apatiskt ansiktsuttryck och jag tänkte att närsomhelst så säger hon att det inte går längre. Försökte peppa och få henne att äta choklad och få i sig energi samtidigt som vi sprang. Vad som helst men inte stanna!! Då skulle vi aldrig få upp värmen!  Här någonstans skulle vi passera mitten på banan åtminstone när det gällde simningen. Jag försökte peppa oss med att nu är vi på nedräkning och att det fanns en stor chans att vi skulle fixa det om vi höll detta tempot.

Nästa cutoff klarade vi med 14 minuters marginal och vi visste att det fanns fler lag bakom oss. På den vätskestationen tog vi varm buljong för att värma oss på insidan. Det funkade både för kropp och själ. Jag såg ett team som stod och väntade på att få gå ombord på "brytbåten" och trots att man har medlidande med dom, så känns det ändå ganska bra att vi inte var ensamma om att ha det tufft. Nu började vi nästa strid mot klockan. 16:00 var den nästsista Cut off:en och dessförinnan skulle vi bla simma den fruktade "Grissimningen". Den simsträckan är 970 meter lång och går mellan Kymmendö Bunsö till Getskär är känd för att vara kall, ström och mycket svårsimmad. Vi förberedde oss med energigel innan nedstigningen och vi sa till varandra att detta är sista långa simmet. Nu fixar vi detta!! Och det gjorde vi men det tog tid. Det var kallt men inte mycket kallare än dom sista simningarna. Det var motströms och sidoströmmar och allt tycktes gå emot oss där. När vi kom upp ur vattnet var det en kamp mot klockan. Tick tack tick tack.... 2,7 km på 16-17 minuter! På stelfrusna ben sprang vi och 2 km innan cutoff:en blev vi ifattsprungna av våra italienska nyvunna vänner. Dom försökte få oss att hänga på deras tempo och det var tydligt att dom ville ha sällskap över till "andra sidan" även denna gången. Stackars Lotta kämpade mot en mage som inte ville lika mycket som hon. Klockan var 15:50 och LottaJärnviljan bad om att få stanna. Jag hade koll på tiden och jag pressade henne och skrek "-Snälla Lotta bara lite till....Vi är snart där. Stannar vi nu klarar vi inte cutoff:en...Jag lovar dig en baja maja när vi når cutoff:en" Åh jäklar vad vi sprang.... Jag hann tänka att shit vad blek hon är! ! Pressar jag henne för hårt?? Jag letade febrilt efter dom där RedBull skyltarna. Var faaaan är den!!?? Där är den!!! SPRIIIIIING!!! Vi sprang över mattan. Jag tyckte att det pep. Gjorde de det? Min klocka gick kanske 1 minut för fort. Vi stannade och jag fick ögonkontakt med en av funktionärerna som stod vid tidtagningsmattan. Han såg lite ledsen ut och gjorde ett sånt där tecken med handen mot halsen ni vet, ungefär som en halshuggning.  Det var precis vad det var....vi tappade våra huvud....

HELVETE !!! Vi klarade inte ta oss längre än så här. Vårt race slutade här, kl 16:01. Vi fick inte fortsätta.

Vi var så ledsna och besvikna men vi insåg att även om vi var väldigt nära, så var vi ändå långt ifrån. Vi hade bara haft två timmar på oss att springa 19,7 km och simma 300 meter tills nästa CutOff kl 18:00. Den hade vi inte klarat utan mer tid tillgodo.

Lite uppgivna över att komma till målområdet nyduschade istället för svettiga, skitiga och alldeles överlyckliga.....

 

Men sånt är livet...Vi visste att det skulle bli tufft! Vi hade helt enkelt inte vad som krävdes för att bemästra tidsgränserna. Dom var otroligt tighta! Simningarna tog för lång tid och det var omöjligt att tjäna in den tiden under löpningarna eftersom det var så väldigt svår terräng på öarna.

 

Jag och Lotta (Team HelRent) är en erfarenhet rikare och vi hade otroligt roligt trots allt. Det är väldigt speciellt att ta sig igenom en sån här utmaning som ett lag, och vi upplevde saker där ute på öarna som bara jag och Lotta förstår. Det känns som att repet vi knöt mellan oss på ÖtillÖ inte går att knyta upp så lätt. Vi har delat detta äventyret och vi kommer troligtvis att älta det med varandra ända fram till domedag !

 

TeamHelRent säger bara: ALL RESPEKT TILL DE SOM TAR SIG I MÅL PÅ ÖTILLÖ!

 

På väg från Utö in till Stockholm tisdagmorgon

 

Nu lägger vi ÖtillÖ bakom oss och tar nya tag. Vem vet, kanske kommer vi tillbaka en dag, med lite bättre simteknik, och då kommer vi definitivt ta oss hela vägen fram till Utö!!