Rockman 2016

Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig. Även om man vill, så går det inte att ha kontroll på allt. Så hur gärna jag och Lotta än ville göra Rockman tillsammans så var tidpunkten fel. Olika omständigheter gjorde att Lotta Järnviljan fick ställa in och jag tappade lusten totalt. Vi hade ju sett framemot detta tillsammans. Jag hade också en sargad bröstkorg och kanske ett brutet revben efter ett olyckligt (läs klumpigt) fall på skåneleden för tre veckor sedan. Så allt kändes trist och hopplöst. Men för en vecka sedan började min bröstkorg kännas bättre och jag simmade 2000 m i havet utan någon nämnvärd smärta och jag började då tänka på den där Rockman igen. Kanske skulle jag ändå försöka hitta en ersättare. Lotta tyckte jag skulle testa, men vem sjutton skulle vilja ta hennes plats med så kort varsel som en vecka?
Det fanns bara en enda person som är tillräckligt galen för det. Så jag tänkte att det är den enda chansen. Tar han inte platsen så kan jag lägga ner allt och startavgiften får brinna inne. Så jag slängde iväg ett SMS i måndags till min lagkamrat på ÖTILLÖ. Jag fick till svar att han behövde 24 timmars betänketid och på tisdagen fick jag ett positivt svar! Han tog platsen! Flygbiljetter inhandlades och i lördagsmorse var vi på väg med båt från Stavanger ut till starten i Lysefjorden.

Vädret var blåsigt redan kvällen innan och på preracemötet på fredagskvällen fanns det hot om att loopen på 3,9 km (Dragons Neck) uppe på det högsta berget eventuellt skulle kommat att ställas in pga hårda vindar och kyla. Detta skulle vi få reda på ute på banan när tävlingen startat. På kvällen innan var jag nervös. Fruktansvärt nervös....Inte så mycket över kylan utan över den beryktade svåra terrängen. 

Kl 07:30 hade hela startfältet transporterats med två båtar ut till starten i Lysefjorden. Starten skulle ske med att alla hoppade i en strid ström från relingen ner i den kolsvarta fjorden vid Fantahåla. När startsignalen hade gått och jag och Tobbe var framme vid kanten tittade vi på varandra och sa "-Vi hoppar på 3!" Det fanns inte en enda tvekan på att ta steget rakt ut och ner i det svarta djupet, men däremot en stor respekt över hur dagen skulle komma att bli. När jag landade i vattnet så blev det alldeles tyst och helt magiskt. Vattnet smakade salt, sikten var klar och jag skymtade en stor röd brännmanet långt ner i djupet. Dom sekunderna jag var under vattenytan hann jag tänka att det här är mitt element. Jag borde bo i vattnet. Hade det inte varit för att jag måste andas så skulle jag stannat där för alltid.

Men i samma sekund som jag kom ovanför vattenytan igen började allvaret. Vi började genast att simma de 940 metrarna som den allra första simsträckan mätte. Det kändes riktigt bra att simma. Nästan ingen smärta i bröstkorgen, behaglig temperatur och det var ganska lättsimmat. När vi kom fram till den första uppstigningen var det slut på det lätta. För det vi inte visste då, var att det väntade nästan 10 timmars helt sanslös, livsfarlig löpning och klättring på stenar, i berg och i trappor.

Efter den första simnigen fick vi klättra upp för klippväggen och sedan  gick det upp upp upp, hela tiden. Där följde sedan ett par korta simningar och även korta löp, åtminstone i sträcka. För löpningarna var definitivt inte korta i tid. Vi hade en kilometer som tog 19 minuter!! Då kan man kanske förstå att det var mer klättring och balansgång och inte i närheten av löpning. Men där och då, såg jag framemot att komma fram till Checkpointen Preikestolen. Denna sagolika klippavsats som stupar 604 m lodrät rakt ner mot Lysefjorden. Ut till denna magiska plats var det 4 km uppför i trappor, på stenar och smala stenstigar. Det var ganska svårsprunget men det gick åtminstone att springa. Senare i loppet var det mer eller mindre omöjligt att springa på stora delar av banan.

När vi nådde Preikestolen var utsikten hisnande. Det fanns inte ett enda räcke och jag fick nästan svindel när jag tittade ut över kanten. Det var vackert som ett vykort och det kändes lite dumt att skynda därifrån. Men när Tobbe hade fått lägga sig på magen och sticka ut huvudet utanför kanten så var vi på väg igen.

Där sprang vi om hel del lag och även en stackare som stod och vände ut och in på magsäcken. Fy vad jag tyckte synd om honom. Även riktiga "machomens" kan minsann vara lite klena i extrema situationer. Jag frågade hans lagkamrat om han var okey och då fick jag till svar: "- It´s okey. It´s just some weakness leaving his body" Jo jag tackar... den stackaren fick minsann inte särskilt mycket empati från sin lagkamrat ....

Nu följde det en kamp om att ta sig fram så fort som möjligt utan att slå ihjäl sig pga av snedsteg som skulle leda till att man ramlade ner för bergsväggen, eller föll och slog huvudet i en sten, eller blev spetsad på en vass sten. Om jag överdriver??? Nej, inte ett

dugg! För en gång skull överdriver jag inte ett dyft. Det var verkligen förenat med livsfara!

När vi hade varit ute i 6 timmar så kom vi till den beryktade simningen som korsade fjorden. Den mätte 1700 m och var den längsta simningen på hela tävlingen. Där fick varje lag en flytboj för att lättare synas och jag kommer ihåg att jag tittade rakt över fjorden och tänkte "det här är inte så långt". Och eftersom jag var så infernaliskt trött på att balansera på de miljontals stenar vi hade passerat så såg jag framemot att äntligen få ett lite mjukare element runt kroppen än sten. Vi kopplade ihop oss med linan och bestämde att Tobbe skulle ligga först. Halva sträckan gick ganska bra men sen började helvetet... Det här är den värsta simningen jag gjort i hela mitt liv. Det var kallt, det var strömt, vågorna gjorde att jag kände mig sjösjuk och vi kom ingen vart! Uppstigningsplatsen var ju lika långt ifrån varenda gång jag tittade upp. Jag hade lite känningar av kramp i baksida lår och Tobbe stannade upp en gång pga kramp i axeln. Där hann jag tänka att vi kanske inte skulle klara det. Vi skulle kanske inte kunna ta oss fram till land. Vi skulle kanske behöva vinka till oss en båt pga att vi fått kramp eller helt enkelt inte orkade mer. Mitt i dessa negativa tankar råkade jag simma på Tobbe och hamnade nästan uppe på ryggen på honom. Jag slutade såklart att simma och tittade upp över ytan. Då ser jag Tobbe ligga helt stilla, flyta på magen och med huvudet under vattnet. Fan!!! Han har tuppat av!! Jag måste få honom på ryggen innan han drunknar. Jag skrek på honom och under dom sekunderna det tog innan han tittade upp blev jag så fruktansvärt rädd. Det visade sig att han höll på att rätta till flytdolmen. Han märkte hur rädd jag blivit och bad om ursäkt om han skrämt mig. Efter det när vi började simma igen så tänkte jag på mina barn...Och på vad jag gjorde där mitt i fjorden...Hur dum får man vara...Vi kunde lika gärna kasta in handduken och gå den säkra vägen. Nästa gång jag tittade upp så var vi kanske bara 200 m från kusten. Och då var "geupptankarna" som bortblåsta. Det är väl klart att vi aldrig skulle ge upp. Skulle jag ge upp skulle jag få "onda ögat" av Lotta. Så när jag väl kom upp på land, med en kropp som skakade av köld, var nästa fokus att snabbt bli varm igen, få i sig energi och soppa för att orka den sista etappen med bland annat dom 4444 trappstegen. Den extra loopen på 3,9 km, Dragons neck, var inställd och det tackade jag ödmjukast för.
FlörliTrappan var inte så särskilt jobbig som jag hade föreställt mig. Där fanns ju inte en enda sten. Vi gjorde ett eget system att beta av trappstegen i. Vi gick 200 steg och sedan stannade vi 5 sekunder och sedan 200 steg till osv osv

En sak är säker, Norrbaggarna är verkligen dom vikingar som jag har föreställt mig att dom är. Det är "äkta vara" som gäller och dom är inga mesar gjorda av socker.

Gjorda av socker var inte heller dom som kom i mål på Rockman Swimrun. Vi kom också i mål. På 10 timmar och 16 minuter. Jag var en bromskloss i den svåra terrängen och hade varkens mod eller ork att forcera terrängen mycket fortare än jag gjorde. Vi kom 5:a i mixklassen och var totalt 36:e laget av 72 över mållinjen i Flörli. Det var i särklass den svåraste tävlingen jag nånsin gjort. Och för en gång skull så tänkte jag att om jag kommer oskadad i mål ska jag vara jäkligt tacksam och kommer troligen aldrig mer att ställa upp i denna tävlingen.

Här njuter vi av att äntligen kunna få springa utan att det finns en stor sten i vägen

Men så här två dagar efter, när värken i lårens framsida och armarnas ömmande muskler börjar släppa så börjar också minnet blekna. Åtminstone minnet över alla de miljoner stenar som jag svor över där ute i vikingarnas fina natur. Så en sak är säker....man ska aldrig säga aldrig.... oavsett vad det gäller.

Jag vill passa på att säga Tusen miljoner tack till min lagkamrat som ställde upp med så kort varsel som 4 dagar och gjorde det möjligt för mig att ändå få uppleva denna tävlingen. Det gjorde vi bra! Nu vet vi att vi kan. Nu blir det till att ladda och träna riktigt hårt inför den stora utmaningen ÖtillÖ om en månad.

Och även om jag inte hade Lotta Järnviljan med mig därute så fanns hon i mina tankar hela tiden! Och jag vet att det känns hårt att inte kunna göra det man ställt in sig på att göra. Men man måste vara klok och vara rädd om sig. Vi kommer att få fler tillfällen att göra stolleprov på. Och känner jag Lotta rätt så sitter hon och smider nya planer vid det här laget.

Det börjar närma sig nu

Nu är det bara 5 veckor kvar till jag och Lotta Järnviljan startar i den norska swimruntävlingen Rockman 2016. Det känns som att vi är galna och som vanligt på tok för dåligt förberedda. Men allvarligt talat, hur svårt kan det vara...?10 simningar och 10 löpningar....Jag försöker intala mig gång på gång att vi kommer att klara det! I nästa sekund tänker jag; herregud vi kommer att frysa ihjäl...Hur sjutton klarar man att simma i fjordar som aldrig kommer upp i högre temperaturer än 11 grader?? Jag har medvetet försökt undvika att läsa för många racerapporter men
Lantos racereport har jag läst ett par gånger. Den är väldigt bra skriven men varenda gång jag läser ända fram till slutet så blir jag livrädd. Och jag vet hur duktig simmare den där Lanto är. Frågan är då; är vi tillräckligt bra (läs snabba) simmare? Det kommer att finnas två cut offer (=rep som dras där man inte får fortsätta om man inte har hunnit passera). Den första kommer att vara innan FLÖRLI, som är den trappa på 4444 steg som går upp längs med bergsväggen. Hade det varit den sista etappen hade jag troligen döpt den till Stairway to heaven men nu finns det ytterligare en cutoff och även den kallaste simningen ovanför denna trappa och därför vet jag att trappan kommer att vara Stairway to HELL! I trappan tar man 750 höjdmeter på 1000 m.
Men okey...det är åtminstone en trappa som går rakt upp mot stjärnorna. Och Team 2xL8 ska minsann vara två av dom stjärnorna som passerar mållinjen nere på Flörli brygga när vi varit i helvetet och vänt, SÅ DET SÅ!

Träna SwimRun

Nu är SwimRun-träningen i full gång och efter några år av utövandet av denna lite spektakulära gren känns det inte så konstigt att kubba runt i våtdräkt och badmössa och plötsligt kasta sig handlöst i vattnet för att simma...MED SKORNA PÅ... Dock finns det fortfarande en hel del som höjer på ögonbrynen och stannar upp och tittar. 

Att träna inför en SwimRuntävling är egentligen inte alls så svårt. Det är bara att träna på att simma och springa och sedan sätta ihop det. Men vad är rätt eller bäst träning kan vara svårt att veta. Ska man träna på springa långt i våta skor och våtdräkt? Eller är simningen viktigast? Springa kan man ju. Hur lägger man upp ett SwimRunpass? Långa simningar och korta löp eller tvärtom? Kanske är det växlingarna som är viktigast att träna på?

Jag brukar tänka att växlingarna är viktiga att träna. Det är bra för att få en snabb teknik i att få alla prylar på plats. Det är väldigt onödig tid att spilla på att behöva stå still och göra detta. ÖtillÖ har 38 växlingar och onödiga minutrar vid varje växling ger mycket tid i slutändan. Nej, är det någonstans lätt att tjäna tid så är det att lära sig ta på badmössan, simglasögonen, snurra in dolmen mellan benen och till sist få paddlarna på händerna under tiden man springer dom sistra metrarna fram till vattnet. Därför är det viktigt att man har praktiska lösningar på utrustningen. Till exempel att paddlarna är lätta att trä på eller eventuellt snurra runt handleden, och att man kan ta på sig badmössan och simglasögonen när man håller sina paddlar, att linan (om man nu väljer att använda det) lätt kan snurras upp från midjan och hakas i sin lagkamrat. Det låter kanske simpelt men bara av att träna sig i vilken ordning det ska göras i underlättar. Prova till exempel hur lätt det är att sätta på sig simglasögonen som man glömt i pannan med simpaddlarna på händerna....

Växlingarna från vatten till land är också viktiga att träna på för att springa så snabbt som möjligt på köldstumma ben och bortdomnade fötter. Klarar man det går det fortare att få tillbaka värmen i benen. Det är inget problem om vattnet håller 20 grader, men när man behöver simma i 12-13 gradigt vatten i 20 minuter med en flytdolme klämd mellan benen så bli dom nerkylda, jag lovar.

Jag tycker att ett relativt enkelt upplägg av ett swimrunpass är hålla sig till klockan och bestämma sig för att simma tex 10 min, springa 10 min, simma 6 minuter, springa 15 min osv osv och hålla på så i 1 timme och 30 minuter. För min del med tanke på kommande Rockman och ÖtillÖ tror jag att vi även bör känna på hur det är att springa ett långpass på 15-20 km efter att ha simmat åtminstone 1500-2000 m. På ÖtillÖ kommer det en halvmara på slutet och då har man sammanlagt simmat drygt 8000 m och sprungit 4,5 mil. Hujedamig.....som krösamaja skulle ha sagt...

Hittills har SwimRun-utrustningen för mig varit lite av "gör om gör rätt" . Man har funnit egna lösningar, fått våtdräkten omsydd med dragkedja fram, testat olika skor, byggt ihop linor med karbinhakar osv osv. Men nu måste jag erkänna att jag har fallit dit.... Jag har gått och handlat en SwimRun-dräkt. Dock inte en 5000 kronors dräkt som jag förmodligen hade tagit sönder i något björnbärsris utan en lite billigare ORCA dräkt. Jag väntar nu med spänning att testa om det är lättare att springa i en dräkt som är framtagen för just SwimRun. Trots att jag fallit för komersen så följer alltid mitt fina lilla SwimRun-etui med till träningarna för att komplettera trasiga gummisnoddar och ersätta karbinhakar. Min lagkamrat på ÖtillÖ skrattade och pekade på mitt egenhändigt ihopplockade etui och jag kände mig som en SwimRun-nörd (som jag förmodligen är...). Dock dröjde det inte länge förrän jag hade lånat ut både karbinhakar och gummisnoddar eftersom behovet uppstod långt innan vi ens hade börjat passet....

Så mitt SwimRun etui kommer att fortsätta åka med för det som inte finns där i är inte värt att ha ;-)

Team 2xL8

Stairway to Rockman

4444.....

 

 

Det är antalet steg på den bergstrappa som kommer att finnas på Rockman efter att man har avverkat ca 22 km löpning och 5500 m simning.
4444 steg och 1700 m lång.....!!!

 

Hur sjutton tränar man på det?
Var ska vi hitta så många trappsteg i ett sträck? Jo, i höghus! Jag jobbar ju för sjutton i ett höghus!! Där finns det 14 våningar och ca 30 steg i varje våningsplan. Det skulle innebära ca 420 steg . Då får vi springa där 10 gånger för att vara i närheten av vad som komma skall....

Så får det bli! Frågan är bara när på dygnet det är minst risk för olämpliga möten med chefen....?

 

Rockman

Rockman SwimRun

Idag gäller det! Dom åtråvärda startplatserna till Rockman SwimRun i Norge släpps. Jag och Lotta har registrerat oss och sitter och håller våra tummar idag!!