Värdefullt stick

Det var faktiskt med blandade känslor jag fick min första dos av Covid19 vaccinet. Jag känner såklart en enorm tacksamhet över att bli prioriterad så här tidigt men också en sorg och frustration över att de med riskfaktorer får vänta ett tag till. Det är ju faktiskt dom som hamnar på IVA. Vaccinet för dom innebär att inte drabbas av svår sjukdom men jag får ju vaccinet "bara" för att kunna jobba.....

Självklart förstår jag att vi som personal måste hålla oss friska för att kunna ta hand om alla sjuka men det minskar ju inte lidande eller artt trycket på sjukvården minskar. Trösten är ändå att vaccinationen av de högst prioriterade sker parallellt med akutsjukvårdspersonal samt att det anländer mycket vaccin till Sverige varje dag nu. Så nu gäller det att inte snubbla på målsnöret. För det här är som ett låååååångt marathonlopp och nu är vi på upploppet och vid mållinjen segrar alla. Priset vi alla får är världen och våra liv tillbaka 

Vilka som vårdas på Intensivvårdsavdelningar i Sverige just nu kan man se HÄR. Länk till Svenska Intensivvårdsregistret 

Covid19 Pandemin. Just nu...

Nu är det snart jul och novembermörkret är här. Livet rullar på som man så käckt brukar säga och tiden går. Tiden ja.... Denna helt galna och annorlunda pandemitid. Det är en tid som man egentligen bara vill hoppa över men samtidigt kommer vi aldrig att glömma den. Jag har tänkt lämna in en motion till riksdagen om att vi ska ta bort 2020 ur tideräkningen. Ungefär som vi gör med timmen när det blir sommartid. Vi stryker helt enkelt ett streck över hela 2020. Så med andra ord har ingen blivit ett år äldre. Det låter väl bra. Så först 2021 fyller vi de år som vi egentligen skulle fyllt 2020.... Så nästa år fyller jag åter igen fyrtion.... äsch det var inget förresten 😉

Det är förstås lika overkligt som tillvaron känns just nu. Skåne har stramat upp restriktionerna och vi har mycket mer att förhålla oss till. Det pratas om Coronaviruset på radion från morgon till kväll och allt ställs in. Min dotter har distansundervisning varannan vecka och man får inte ha sammankomster på fler än 8 personer. Vissa dagar står detta mig upp i halsen. Det är Covid19 överallt, alltid....

Många anser att Folkhälsomyndigheten är alldeles för "slappa" i sina smittskyddsåtgärder och folk "tycker" till höger och vänster. Jag har hört flera gånger en del berätta att dom varit på köpcentra på den lediga helgen och säger i samma andetag att "-det var ju inte klokt så mycket folk det var.... " Då undrar man hur den människan tänker. Att alla andra gör fel som var där precis på den tidpunkten som man själv var där eller...? Eller att alla andra ska följa restriktionerna så att just denna människan kan gå dit riskfritt. Det finns också dom som tycker att vi skulle haft mycket mer förbud. Till exempel gjort som de gjorde i Spanien eller Frankrike. Förbjudit folk att gå ut i friska luften. Eller att alla måste ha munskydd utomhus

Förmodligen kommer vi kanske få någon form av facit på vad som var rätt eller fel någon gång i framtiden.  Men så här långt är det tydligt att den spanska varianten på att förhindra smittspridning har inte fungerat. De har fortfarande fler döda per capita än vad Sverige har.  Men hur ska vi tänka då? Hur ska livet funka med ett helt nytt virus. Personligen tror jag helt och fullt på Anders Tegnells budskap. Vi ska ha en långsam hanterbar smittspridning och samtidigt skydda våra äldre och sjuka. Det finns nämlingen inget alternativ. Vi kan inte få bort viruset. Det har kommit till jorden för att stanna. Så nu finns det bara två alternativ för att pandemin/smittspridningen ska upphöra. Antingen genom ett bra verksamt vaccin eller att tillräckligt många av jordens befolkning får antikroppar genom att ha varit smittade.

Nej, det här är verkligen ingen enkel match att spela. Det är vi mot viruset 

Va rädda om er /

Är SARS-CoV-2 försvagat?

Nu i november börjar folk i ens närhet insjukna i Covid 19. Viruset kryper närmare och närmare. Man hör om vänner som är sjuka. Jag skickar lite meddelande till de som är sjuka och hälsar krya på och undrar lite om hur det känns som "frisk sedan innan" att ha Covid 19. De flesta beskriver förkylning, ont i halsen, huvudvärk och ont i kroppen. Men det som verkar vara gemensamt för alla är att lukt och smak försvinner. Nu är det bara en tidsfråga tills man själv blir sjuk. Förhoppningsvis i covid19 av en lindrigare variant som tycks florera nu.

I april, maj var det hittills högsta trycket på den IVA avdelning där jag jobbar. Vi hade gått upp till nivå 3 i pandemiplanen och snabbt och provisoriskt gjort om vår uppvakningsavdelning till en Covid IVA. Där vårdade vi alla covidsjuka i en så kallad kohort. Det innebär att flera patienter med samma smitta vårdas i ett och samma utrymme. Kohort- vård kräver både mindre personal och mindre antal patientsalar. Och när patienterna blev fler och fler var kohortvård det enda alternativet. Vi hade ju varken salar eller personal som skulle kunna ta hand om dessa patienter i enkelsalar med sluss. Vården av patienter i en kohort blir densamma men möjligen kan inte patientintegriteten hållas på samma professionella sätt som om man vårdat patienterna på en enkelsalar. Vid det här laget var vi helt ovetande om utvecklingen och hur många vi skulle behöva intensivvårda. Det kändes förfärligt oroligt att inte veta om vi överhuvudtaget skulle kunna vårda alla svårt sjuka om det plötsligt blev ohanterbart många. Det var ju inte bara personal som behövdes utan även respiratorer, pumpar, övervakningsutrustning etc etc. Personalavdelningen på sjukhuset gjorde omplaceringar av personal som skulle fungera som assistenter i IVA vården. För vissa var det frivilligt och för andra lite mindre frivilligt. Men alla gjorde så gott de kunde. Och vi som var på "hemmaplan " på vår arbetsplats kämpade med att göra vårt jobb och samtidigt visa och vägleda de som hjälpte oss i vården. 

När man kom in på CovidIVA var det en ganska obscen syn som mötte en. De här patienterna var dock så sjuka och oftast sederade/sövda så de uppfattade inte att vi vårdade covidpatienter på en lång rad. Det var som om man var med i en film där alla gick runt i kohorten med skyddsutrustning från topp till tå. Personal var oroliga om den skyddsutrustning som arbetsgivaren gav riktlinjer om var tillräcklig. Räckte det med munskydd IIR eller skulle vi ha andningsskydd FFP2 eller var det kanske nödvändigt med FFP3? Var smittan mer luftburen än vad man visste? Hur stort avstånd till en smittad patient räckte för att man skulle bli utsatt för aerosoler? En av de saker som man sa var, att viruset överlevde ovanligt länge på ytor utanför en levande värd. Behöver jag säga att spriten flödade..... I media förekom det en "infodemi" . Man läste och tolkade nyheter hej vilt. Vi som sjukvårdspersonal befann oss mitt i skärselden förutom de stackars människor som hade fått viruset eller var nära anhörig till någon svårt sjuk förstås.

Förutom osäkerheten i behandlingsstrategierna på dessa covid19 sjuka patienter så var besöksförbudet det jag hade svårast att känslomässigt hantera. Tänk att ha sin svårt sjuka anhörig på sjukhus och inte få lov att komma och hälsa på, inte kunna trösta, inte kunna hålla handen. Det var fruktansvärt. När patienter blev bättre och kunde vara vakna kopplade vi upp facetime för att patient och anhöriga skulle kunna få se varandra. Tyvärr var det några som aldrig vaknade upp och fick den chansen ....💕

Covid19 Pandemin, Inget aprilskämt

När våren var på antågande var allting surrealistiskt. Det kändes som pandemin var en dröm eller en riktigt dålig Scincefiction-film. Om jag minns rätt så tog det bara två veckor innan vi på IVA hade nått Nivå 3 i pandemiplanen. Då tyckte jag att de flesta förstorade upp situationen och att vissa var onödigt rädda för att bli smittade. Jag tänkte att det här är bara en variation av influensa och det är ju otroligt många som dör  i den vanliga influensan och svininfluensan. Det oroar vi ju oss inte särskilt mycket för. 

Den tron jag levde i  varade inte länge. Gamla, unga, friska blev inlagda och viruset var sanslöst hänsynslöst. Det fanns inget mönster i vilka som blev sjuka. I Stockholm och på andra ställen i världen gick sjukvården och speciellt IVA personal på knäna. Vi hörde om krisavtal och 24-timmarspass och vi hade inte en aning om hur det skulle drabba vår intensivvårdsavdelning. Vid den här tidpunkten var vi fortfarande förskonade med en hanterbar om än jobbig arbetssituation. Vad som ännu värre var, var att vi visste inte riktigt hur vi skulle behandla de här patienterna. Ingen i världen visste. De vi kunde göra på IVA vid denna tidpunkten i Pandemin var att behandla sviktande funktioner med understödjande behandlingar såsom respiratorbehandling, dialys, och allt annat som tillhör intensivvård. Samtidigt hade vi buklägesbehandlingar på de som inte kunde syresätta sig. Det hade man gjort i de länder och regioner där de redan hade många IVA fall. Det hade visat sig att buklägesbehandling var effektivt på de virusangripna lungorna. Eftersom detta är en ganska avancerad procedur på en sövd IVA patient och för att behandlingen ska kunna ge effekt ligger dessa patienterna i många timmar i sträck på magen. Och visst hade det god effekt under tiden de här patienterna låg på magen men tyvärr blev syresättningen av blodet lika svår när vi vände tillbaka till ryggen igen. Men vi vann åtminstone tid . För tid behövdes för att viruset skulle lägga ner kampen. Och sedan var det den här galna febern. Med febertoppar upp mot 42-43 grader! Det var som om kroppen satte igång alla försvarsmekanismer med en cytokinfrisättning som verkade vilja "offra" kroppen för att ta död på viruset. 

Den filosofin eller hypotesen kändes väldigt otäck. Kunde det vara så att mänskligheten hade bestämt sig för att vinna detta världskrig till varje pris. Jag funderade på om kropparnas immunförsvar programmerades om att ta med viruset in i döden. Den mänskliga evolutionen gick helt enkelt före den enskilda kroppen. Inget virus kan nämligen överleva utan en värd och därför offrade vissa kroppar sig själva......

Mitt i det kriget stod vi som sjukvårdpersonal... Vi skulle stoppa systemen i de kroppar som kämpade frenetiskt med att ta död på viruset.....

 

Covid19 Pandemin, De första veckorna

När vi kom hem från Thailand den 9:e mars pustade jag ut och tänkte att nu är faran över. I det läget såg jag bara fram till min egen ytterdörr. Spridningen började dock närma sig. Italien var hårt drabbat och man hörde om kaoset på sjukhusen. Det verkade vara rena rama krigszonen. Och visst var det krig. Och mycket riktigt....några dagar senare var ett världskrig igång. Det var Covid 19 mot mänskligheten.

SARS-CoV-2 hette det virus som orsakade sjukdomen som kom att heta Covid19. Den 11 mars 2020 gick WHO ut med att Covid19 blev en Pandemi. Då fanns det 120 000 rapporterade fall av sjukdomen i 114 länder och omkring 4000 hade redan dött i Covid19. 

Runt mitten på mars började smittspridningen ta fart framförallt i Stockholm. Man hörde att kollegorna på intensivvårdsavdelningarna i den regionen hade det tufft. På min Intensivvårdsavdelning här i Skåne gjordes en Pandemiplan och vi i personalen försökte förbereda oss mentalt på något som vi inte hade en susning om. Allt gick väldigt snabbt och på några dagar fanns det nedskrivet hur vi skulle mobilisera lokaler, personal och material beroende på hur många patienter med Covid19 som skulle behöva intensivvård.

Pandemiplanen på min intensivvårdsavdelning hann precis bli klar innan patienterna började trilla in i det jag trodde var som en vanlig jobbig influensa.....

Och så fel jag hade...... 

COVID- 19 Pandemin, Sett från mitt perspektiv

Tänkte att jag skulle försöka skriva ner lite historia. För den här speciella tiden som vi kallar Pandemi just nu kommer bli just historia. Förhoppningsvis kommer man inte behöva uppleva mer än en pandemi under en mansålder. Om 50 år kommer människorna prata om denna tiden. Vi som finns nu är ju de enda som kan berätta hur det faktiskt är att leva mitt uppe i detta galna inferno av okontrollerad virusjukdom.

Därför ska jag försöka skriva ner hur jag upplever hur det är att leva i en COVID-19 Pandemi ur mitt perspektiv.

Februari 2020

Jag och barnen hade en resa inplanerad till Thailand i slutet av februari 2020. Den resan hade varit planerad sedan länge och var otroligt efterlängtad. Coronaviruset hade redan hittats i Wuhan i Kina i december 2019 (möjligen ännu tidigare men nu berättar jag det utifrån mina upplevelser), och det var en hel del skriverier och rapporteringar på nyheterna. Det sägs att Coronaviruset kom från djurkadaver från marknader. Det spreds gräsliga bilder på blodiga, döda djur mitt ibland människor som handlade med köttet. Det man befarade skulle hända var ett faktum ganska snabbt. Nämligen att viruset muterade och spreds från djur till människa och sedan muterade ytterligare för att spridas ohejdat från människa till människa.

Men det här hände i Wuhan, på andra sidan jordklotet. Långt ifrån oss i Sverige. Men vi skulle resa till sydostasien och det var ju liksom på det hållet. Jag funderade starkt på om vi verkligen skulle åka. I januari stängde man boktavligen ner hela provinser i Kina. Provinsen Hubei stängdes först men också närliggande områden. Man frågade sig vad det var som hände. Hur skulle man förhålla sig? Jag började söka information och statistik inför vår resa. Vi skulle flyga ner den 22 februari och stanna i två veckor. Jag läste UD: s rapporteringar och pratade även med en kompis som befann sig i Thailand. Det blev dock ingen avrådan och därmed ingen återbetalning av resan så vi bestämde oss för att åka till slut.

När vi landade i Bangkok blev vi feberscannade och alla på flygplatsen bar munskydd. Förutom det så verkade det thailändska livet vara precis som vanligt. Varje morgon vid frukostbordet läste vi på Folkhälsomyndighetens hemsida och tittade på statistik över bekräftade fall av Covid 19 i världen. Just då hade Thailand 11 konstaterade fall och Sverige , en kines i Jönköping som rest från Kina till Sverige. Men bara efter några dagars vistelse i Thailand spreds det information om att viruset hade fått fäste i Norra Italienoch härjade fritt där. Det ryktades om att det var någon/några skidorter som var drabbade. Det fullkomligen exploderade där. Från den ena dagen till den andra. Det skrevs på aftonbladet om att sjukhusen svämmades över av virussmittade och man kunde knappt ta hand om alla. IVA-avdelningarna var överfulla och det kablades ut bilder och filmer på personal som var klädda i värsta "Ebola skyddsmunderingen". Där och då, vid ett frukostbord på den vackra ön Koh Lanta började jag förstå att detta är bara början....

Lyckligt ovetande om hur världen skulle komma att stängas ner kom vi friska och välbehållna hem den 8 mars. Och det var i grevens tid! Den 14 mars gick Utrikesdepartementet ut med en avrådan om icke nödvändiga resor. Flygplan fick inte landa på flygplatser i Sverige och Danmark och resenärer "satt fast" på sina resemål utan att kunna ta sig hem. Vi kunde kallt konstatera att vi var nog några av de som varit ute och rest in i det sista....

Nu skulle det följa en helt galen tid som ingen någonsin skulle kunna föreställa sig....