Tänkte att jag skulle försöka skriva ner lite historia. För den här speciella tiden som vi kallar Pandemi just nu kommer bli just historia. Förhoppningsvis kommer man inte behöva uppleva mer än en pandemi under en mansålder. Om 50 år kommer människorna prata om denna tiden. Vi som finns nu är ju de enda som kan berätta hur det faktiskt är att leva mitt uppe i detta galna inferno av okontrollerad virusjukdom.
Därför ska jag försöka skriva ner hur jag upplever hur det är att leva i en COVID-19 Pandemi ur mitt perspektiv.
Februari 2020
Jag och barnen hade en resa inplanerad till Thailand i slutet av februari 2020. Den resan hade varit planerad sedan länge och var otroligt efterlängtad. Coronaviruset hade redan hittats i Wuhan i Kina i december 2019 (möjligen ännu tidigare men nu berättar jag det utifrån mina upplevelser), och det var en hel del skriverier och rapporteringar på nyheterna. Det sägs att Coronaviruset kom från djurkadaver från marknader. Det spreds gräsliga bilder på blodiga, döda djur mitt ibland människor som handlade med köttet. Det man befarade skulle hända var ett faktum ganska snabbt. Nämligen att viruset muterade och spreds från djur till människa och sedan muterade ytterligare för att spridas ohejdat från människa till människa.
Men det här hände i Wuhan, på andra sidan jordklotet. Långt ifrån oss i Sverige. Men vi skulle resa till sydostasien och det var ju liksom på det hållet. Jag funderade starkt på om vi verkligen skulle åka. I januari stängde man boktavligen ner hela provinser i Kina. Provinsen Hubei stängdes först men också närliggande områden. Man frågade sig vad det var som hände. Hur skulle man förhålla sig? Jag började söka information och statistik inför vår resa. Vi skulle flyga ner den 22 februari och stanna i två veckor. Jag läste UD: s rapporteringar och pratade även med en kompis som befann sig i Thailand. Det blev dock ingen avrådan och därmed ingen återbetalning av resan så vi bestämde oss för att åka till slut.
När vi landade i Bangkok blev vi feberscannade och alla på flygplatsen bar munskydd. Förutom det så verkade det thailändska livet vara precis som vanligt. Varje morgon vid frukostbordet läste vi på Folkhälsomyndighetens hemsida och tittade på statistik över bekräftade fall av Covid 19 i världen. Just då hade Thailand 11 konstaterade fall och Sverige , en kines i Jönköping som rest från Kina till Sverige. Men bara efter några dagars vistelse i Thailand spreds det information om att viruset hade fått fäste i Norra Italienoch härjade fritt där. Det ryktades om att det var någon/några skidorter som var drabbade. Det fullkomligen exploderade där. Från den ena dagen till den andra. Det skrevs på aftonbladet om att sjukhusen svämmades över av virussmittade och man kunde knappt ta hand om alla. IVA-avdelningarna var överfulla och det kablades ut bilder och filmer på personal som var klädda i värsta "Ebola skyddsmunderingen". Där och då, vid ett frukostbord på den vackra ön Koh Lanta började jag förstå att detta är bara början....
Lyckligt ovetande om hur världen skulle komma att stängas ner kom vi friska och välbehållna hem den 8 mars. Och det var i grevens tid! Den 14 mars gick Utrikesdepartementet ut med en avrådan om icke nödvändiga resor. Flygplan fick inte landa på flygplatser i Sverige och Danmark och resenärer "satt fast" på sina resemål utan att kunna ta sig hem. Vi kunde kallt konstatera att vi var nog några av de som varit ute och rest in i det sista....
Nu skulle det följa en helt galen tid som ingen någonsin skulle kunna föreställa sig....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar