Advent....I väntans tider på bättre tider...

Vad ska vi ta oss till... Det här börjar bli tröstlöst nu. Vissa dagar vill jag bara stanna i sängen och dra täcket över huvudet. Skånes siffror över Covid19-patienter på IVA har nu gått om vårens toppnoteringar. I skrivande stund är det 29 st inlagda på IVA i Skåne. Det innebar att i lördags den 27/11 gick regionen upp till någon nivå som jag har tappt numret på...Så där jag jobbar har vi återigen inrett Uppvakningsavdelningen till en CovidIVA. Jag får rysningar bara jag närmar mig dörren. Innanför dörren sker ett frenetiskt arbete med dessa patienter. Som alla vet har vi inget bot på Covid19 utan vår enda möjlighet är att understödja alla de organ som inte orkar stå emot viruset. Under den tiden får kroppen själv försöka ta övertaget och till slut få viruset att förintas. Ibland lyckas vi ta tillbaka ledningen, men tyvärr inte alltid 😢. Då vinner detta helvetesvirus och vi måste släppa taget....  

Det är verkligen svårt sjuka Covid19 patienter som hamnar på IVA. I denna stora tillfälliga kohortsal vårdas de på rad. Vi vänder ut och in på oss för att ta hand om dom lika bra där, som på en fullskalig IVA avdelning. Men det krävs hårt och ofta frustrerande arbete. Man hittar inte i skåp och lådor och en del utrustning och material måste hämtas.. Oroliga anhöriga ringer ofta. Man försöker lugna, informera och djupt beklaga att de inte får lov att komma och hålla sin svårt sjuka anhörig i handen. Samtidigt som logistiken inte är optimal så är det oftast dom allra svårast sjuka IVA patienter som ett och samma team ska ta hand om under sitt pass. Jag önskar att timmarna hade haft fler minuter....Åtminstone så länge man inte tänker på skyddsutrustningen. För andningsskyddet skaver på kinderna och svetten rinner längs ryggraden. Efter några timmar i börjar såklart visiret imma... Då ser man knappt någonting och man hör nästan bara sin egen andning. Och inte kan man läsa på läpparna heller..... Arbetsgivaren bidrar med Resorb. Men då måste man gå på toa.....

Men vem är jag att klaga.....Jag har åtminstone ett jobb och skulle kunna jobba hur mycket som helst. Och alla i min närhet är friska. Jag har egentligen bara upplevt Covid19 på mitt jobb (men det har jag å andra sidan gjort varje dag sedan i mars.) 

I våras kände jag mig ganska säker för då visste jag var jag hade de smittade... Nämligen på andra sidan visiret. Idag känner jag mig mer orolig i kafferummet på jobbet än inne hos Covidpatienterna. Numera är jag tacksam för egen del över alla de i min närhet som använder ett vanligt simpelt munskydd. Jag struntar fullständigt i hur dom hanterar det, om dom tar av det och lägger det i fickan eller om det tillfälligt hänger som ett öronhänge. Bara det sitter på när jag är i närheten så är jag nöjd över att den personens eventuella nysningar, hostningar och utandningsluft går igenom någon slags filter och minskar risken att jag behöver andas in dessa droppar. Det är ungefär som med köpcentrum.... Om alla andra följer restriktionerna och stannar hemma så känner jag mig säker och kan gå dit.... (obs ironi... om nu någon är lite trög 😜)

Den skyddsutrustning vi använder när vi jobbar med smittade patienter hanterar vi förstås inte på det lättvindliga sättet. Den tas alltid på och av på ett väl inarbetat och säkert sätt och andningsskydden slängs i riskavfall. 

Slutligen vill jag bara säga snälla håll ut ett tag till.... 

Ut och spring en runda i vinterkvällen och var glad över att vi förmodligen inte kommer att smittas av alla de andra förkylningar eller influensavirus som i vanliga fall härjar vid den här tiden...Och det kan vi tacka SARS-CoV-19 och folkhälsomyndighetens för.....

Och för allt i världen glöm inte D-vitaminerna... Det kan eventuellt skydda mot svår sjukdom av SARS-CoV-19 .Och om det visar sig inte vara nyttosamt mot Covid så finns det alltid andra anledningar att ta vitamin D...

Dt är D som gör Dt

/Peace Love and Löparskor