När våren var på antågande var allting surrealistiskt. Det kändes som pandemin var en dröm eller en riktigt dålig Scincefiction-film. Om jag minns rätt så tog det bara två veckor innan vi på IVA hade nått Nivå 3 i pandemiplanen. Då tyckte jag att de flesta förstorade upp situationen och att vissa var onödigt rädda för att bli smittade. Jag tänkte att det här är bara en variation av influensa och det är ju otroligt många som dör i den vanliga influensan och svininfluensan. Det oroar vi ju oss inte särskilt mycket för.
Den tron jag levde i varade inte länge. Gamla, unga, friska blev inlagda och viruset var sanslöst hänsynslöst. Det fanns inget mönster i vilka som blev sjuka. I Stockholm och på andra ställen i världen gick sjukvården och speciellt IVA personal på knäna. Vi hörde om krisavtal och 24-timmarspass och vi hade inte en aning om hur det skulle drabba vår intensivvårdsavdelning. Vid den här tidpunkten var vi fortfarande förskonade med en hanterbar om än jobbig arbetssituation. Vad som ännu värre var, var att vi visste inte riktigt hur vi skulle behandla de här patienterna. Ingen i världen visste. De vi kunde göra på IVA vid denna tidpunkten i Pandemin var att behandla sviktande funktioner med understödjande behandlingar såsom respiratorbehandling, dialys, och allt annat som tillhör intensivvård. Samtidigt hade vi buklägesbehandlingar på de som inte kunde syresätta sig. Det hade man gjort i de länder och regioner där de redan hade många IVA fall. Det hade visat sig att buklägesbehandling var effektivt på de virusangripna lungorna. Eftersom detta är en ganska avancerad procedur på en sövd IVA patient och för att behandlingen ska kunna ge effekt ligger dessa patienterna i många timmar i sträck på magen. Och visst hade det god effekt under tiden de här patienterna låg på magen men tyvärr blev syresättningen av blodet lika svår när vi vände tillbaka till ryggen igen. Men vi vann åtminstone tid . För tid behövdes för att viruset skulle lägga ner kampen. Och sedan var det den här galna febern. Med febertoppar upp mot 42-43 grader! Det var som om kroppen satte igång alla försvarsmekanismer med en cytokinfrisättning som verkade vilja "offra" kroppen för att ta död på viruset.
Den filosofin eller hypotesen kändes väldigt otäck. Kunde det vara så att mänskligheten hade bestämt sig för att vinna detta världskrig till varje pris. Jag funderade på om kropparnas immunförsvar programmerades om att ta med viruset in i döden. Den mänskliga evolutionen gick helt enkelt före den enskilda kroppen. Inget virus kan nämligen överleva utan en värd och därför offrade vissa kroppar sig själva......
Mitt i det kriget stod vi som sjukvårdpersonal... Vi skulle stoppa systemen i de kroppar som kämpade frenetiskt med att ta död på viruset.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar