Nu i november börjar folk i ens närhet insjukna i Covid 19. Viruset kryper närmare och närmare. Man hör om vänner som är sjuka. Jag skickar lite meddelande till de som är sjuka och hälsar krya på och undrar lite om hur det känns som "frisk sedan innan" att ha Covid 19. De flesta beskriver förkylning, ont i halsen, huvudvärk och ont i kroppen. Men det som verkar vara gemensamt för alla är att lukt och smak försvinner. Nu är det bara en tidsfråga tills man själv blir sjuk. Förhoppningsvis i covid19 av en lindrigare variant som tycks florera nu.
I april, maj var det hittills högsta trycket på den IVA avdelning där jag jobbar. Vi hade gått upp till nivå 3 i pandemiplanen och snabbt och provisoriskt gjort om vår uppvakningsavdelning till en Covid IVA. Där vårdade vi alla covidsjuka i en så kallad kohort. Det innebär att flera patienter med samma smitta vårdas i ett och samma utrymme. Kohort- vård kräver både mindre personal och mindre antal patientsalar. Och när patienterna blev fler och fler var kohortvård det enda alternativet. Vi hade ju varken salar eller personal som skulle kunna ta hand om dessa patienter i enkelsalar med sluss. Vården av patienter i en kohort blir densamma men möjligen kan inte patientintegriteten hållas på samma professionella sätt som om man vårdat patienterna på en enkelsalar. Vid det här laget var vi helt ovetande om utvecklingen och hur många vi skulle behöva intensivvårda. Det kändes förfärligt oroligt att inte veta om vi överhuvudtaget skulle kunna vårda alla svårt sjuka om det plötsligt blev ohanterbart många. Det var ju inte bara personal som behövdes utan även respiratorer, pumpar, övervakningsutrustning etc etc. Personalavdelningen på sjukhuset gjorde omplaceringar av personal som skulle fungera som assistenter i IVA vården. För vissa var det frivilligt och för andra lite mindre frivilligt. Men alla gjorde så gott de kunde. Och vi som var på "hemmaplan " på vår arbetsplats kämpade med att göra vårt jobb och samtidigt visa och vägleda de som hjälpte oss i vården.
När man kom in på CovidIVA var det en ganska obscen syn som mötte en. De här patienterna var dock så sjuka och oftast sederade/sövda så de uppfattade inte att vi vårdade covidpatienter på en lång rad. Det var som om man var med i en film där alla gick runt i kohorten med skyddsutrustning från topp till tå. Personal var oroliga om den skyddsutrustning som arbetsgivaren gav riktlinjer om var tillräcklig. Räckte det med munskydd IIR eller skulle vi ha andningsskydd FFP2 eller var det kanske nödvändigt med FFP3? Var smittan mer luftburen än vad man visste? Hur stort avstånd till en smittad patient räckte för att man skulle bli utsatt för aerosoler? En av de saker som man sa var, att viruset överlevde ovanligt länge på ytor utanför en levande värd. Behöver jag säga att spriten flödade..... I media förekom det en "infodemi" . Man läste och tolkade nyheter hej vilt. Vi som sjukvårdspersonal befann oss mitt i skärselden förutom de stackars människor som hade fått viruset eller var nära anhörig till någon svårt sjuk förstås.
Förutom osäkerheten i behandlingsstrategierna på dessa covid19 sjuka patienter så var besöksförbudet det jag hade svårast att känslomässigt hantera. Tänk att ha sin svårt sjuka anhörig på sjukhus och inte få lov att komma och hälsa på, inte kunna trösta, inte kunna hålla handen. Det var fruktansvärt. När patienter blev bättre och kunde vara vakna kopplade vi upp facetime för att patient och anhöriga skulle kunna få se varandra. Tyvärr var det några som aldrig vaknade upp och fick den chansen ....💕
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar