Challenge... En riktig utmaning

Ironman i all ära men jag måste säga att varumärket Challenge har imponerat på mig. Jag var nämligen på Mallorca för några veckor sedan och tävlade i en Challengetävling. Det var en medeldistans och gick på sydvästra Mallorca. Challenge har funnits i många år och verkar vara precis lika bra som IRONMAN och med "extra allt" men för mindre pengar. Det var ryggsäckar, finishertröjor, pastaparty, röda mattor och bra service. Konceptet med mastersklasser och kval till VM är ungefär det samma som Ironman.
Tävlingen gick i Peguera. En ganska stor turistby lite utanför Palmaområdet. Och det innebar att logistiken var ganska enkel. 3 timmars flygresa och sedan transferbuss. Det fanns faktiskt flygbussar som accepterade cykelväskor så det tog vi på hemresan.

Tävlingen 

Simningen gick från stranden och var ett varv eller rättare sagt rakt ut och tillbaka igen. Vi hade fått "inside information" redan på torsdagen av en mallorcan som sa att det skulle gå en meter höga vågor på lördagsmorgonen. Viiiiisst......sa vi och fnyste åt den informationen.... Havet var ju lugnt och väderprognosen sa vackert väder och snälla vindar på tävlingsdagen.

När vi gick till starten på lördagsmorgonen möttes vi av precis det vädersiaren hade sagt.... Ett galet hav med vågor som bröts kors och tvärs. Vårt lilla gäng stod på stranden och jag tror att vi alla kände lite oro över simningen. Skulle det ens vara möjligt att ta oss ut till bojen i dessa vågor. Och hur skulle räddningsbåtarna ha koll på oss i alla vågdalar? Men tävlingsarrangören hade ju bedömt det som säkert så det är väl klart att vi fick lita på det. Jag brukar inte känna mig otrygg i öppet vatten. De gånger jag har haft en liten känsla av obehag kan jag räkna på två fingrar så jag kände mig faktiskt inte så orolig. Men när starten hade gått och vi damer stod på stranden och väntade på att få gå i såg vi hur vågorna blev större och större. Jag tänkte att kommer jag bara ut till bojen så kan jag surfa på vågorna tillbaka till stranden. 

09:22 var det damernas tur. Vi sprang ut i havet och vågorna slog emot oss så att det var omöjligt att simma under flera minuter. Vi var tvungna att ta oss ut utanför där vågorna bröts. När jag äntligen kunde simma kändes det som att jag stod stilla i vattnet. Bojarna man skulle ha riktning på såg man i bästa fall var tredje gång man försökte navigera och andas.... Och andas det fick man göra när man kunde och inte när man behövde. För när man skulle andas kunde man lika bra sköljas över av en våg. Trots allt kom jag upp ur vattnet ganska nöjd. Jag hade ju faktiskt simmat hela varvet förutom några sekunder för att rätta till glasögonen. 

Cyklingen på 9 mil var en tvåvarvsbana och hade 1000 höjdmeter. Det var en kul bana som vi hade provcyklat på torsdagen. På grund av banprofilen tvekade jag in i det sista om jag skulle packa ner tempocykeln eller köra tävlingen med linjecykeln. Alla andra i vårt gäng skulle köra med tempocyklar så jag tog min jag också. Och det var nog rätt val tror jag. För även om det var 1000 höjdmeter så var det inga långa klättringar.

Tyvärr så såg man att det var flera cyklister som hade kraschat under cyklingen. Det var nämligen ganska smalt bitvis och det i kombination med vändbana så blev det trångt. Jag och mina vänner tog oss dock välbehållna in till T2 och dödsstupet.... :-o För nämligen UT och IN från cyklingen var det en brant ramp som vi tog oss både uppför och utför med cykeln i handen och med cykelskor på fötterna. 

En mer stapplig avslutning från cyklingen får man leta efter. På vingliga ben tog jag mig ner för detta stup med cykeln i ena handen och krampaktigt tag om ledstången i den andra.

Löpningen var en 4-varvsbana med flera vändpunkter. Det innebar mycket folk överallt och även om det var en backig och jobbig halvmara så var den kul eftersom man aldrig var själv. 

Mina ben kändes supertunga och jag hade förstås ingen aning om hur jag låg till. De tusen höjdmetrarna från cykelmomentet gjorde sig tillkänna i löparbenen. Jag sprang i mål på en 4:e plats i min åldersklass och förstås precis utanför pallen. Men 4:e platsen innebar dock en kvalplats till VM i i Slovakien 2020, eftersom de 6 första i varje klass fick biljetter (läs köpa biljetter). Jag tackade dock NEJ till kvalplatsen. Det passar nämligen varken in i mitt liv just nu eller i plånbokens prioriteringar.

Men det var förstås kul att ha kvalat. Mia, Sara och Fredrik kvalade också i sina klasser. Fredrik och Sara hamnade också på podiet i M40 respektive K50. Inte undra på att man kände sig stolt på prisutdelningen att får vara en del av detta snabba och snygga gäng!

Glädjen och feststämningen på prisutdelningen var tyvärr inte sån som den brukar vara. Kvällen som skulle avslutas med pompa och ståt började nämligen med en tyst minut för den 45-åring som miste livet i vågorna under simningen.....

Det var så otroligt chockerande och sorgligt. Vi som var där pratade mycket om det under de efterföljande dagarna och själv kan jag numera räkna mina obehagliga simupplevelser på tre fingrar...

Ironman Köpenhamn

Då var det över. Mitt stora mål sedan hösten 2018, nämligen Ironman Köpenhamn. All träning och tankar har hela tiden varit med fokus på detta under det senaste året. Jag har köpt ny cykel, ny våtdräkt och jag ska inte sticka under stol med att jag ville hemskt gärna göra bra ifrån mig. Jag ville helt enkelt ha revanch efter mitt riktigt tråkiga och smärtsamma race i Kalmar 2017.

Tänkte jag skulle försöka ge mig på en racereport men först lite tankar om själva Ironmandistansen.
Jag vill påstå att en Ironman är en riktigt speciell tävling. När folk i allmänhet frågar mig hur långa varje moment är hör jag mig själv säga ;"- först simmar man 3,8 km och sedan cyklar man 18 mil och därefter springer man ett maraton"  Följdfrågan jag ofta får på det är; "-Hur många dagar gör man det på?" 

Till och med i mina öron kan det låta omöjligt. Men det går! Och för dom allra flesta riktigt bra. Det är nämligen ingen som tror att man kan genomföra en IM på ren vilja eller efter en vadslagning, utan alla är väl förberedda på en lång dags slit. Men trots att man förberett sig så kommer tvivlet när raceday närmar sig. Har man egentligen vad som krävs...? Och framför allt... har man tränat tillräckligt?

I soluppgången i söndags var det äntligen min tur att stå barfota i denna kalla sanden, iklädd våtdräkten och känna tvivlet om jag verkligen skulle kunna nå mitt mål på under 11 timmar. Jag hade valt att göra min Ironman i Köpenhamn denna gången. Dels för att jag har gjort distansen i Kalmar 3 gånger men också för att simningen i Köpenhamn är lite speciellt då simbanan är lagd i Amager strandpark är nog så nära en pool i öppet vatten man kan komma.
Speciellt för Köpenhamn är ockå att T1 och T2 är på olika ställen. Det verkade ju hur krångligt som helst att ha växling 1 och 2 på olika ställen. Men efter att ha läst igenom Athletes Guide några gånger föll allt på plats. Jag fick tips om att bo nära målet och hittade rum på Hotel Christian IV ungefär 500-700 m från målet.
Denna gången kände jag att jag hade en helt annan förberedelse än vad jag har haft på mina tidigare Ironmantävlingar. Innan om åren har det varit mer "manjana" men i år ville jag inte lämna något åt slumpen. Jag gjorde ordning alla växlingspåsarna redan hemma. Packade ner det cykelgrejorna i en ICA kasse och löparskorna i en konsumpåse och väl framme var det bara att tömma över det i Ironmanpåsarna. Väl framme i Köoenhamn registrerade jag mig på kulturhuset BLOX och därefter körde vi direkt ut till Amager strand där allt checkades in. Den röda RUN påsen som skulle in till T2 lade man i containers som sedan organisationen körde dit.

När allt var på plats i T1 memorerade jag vägen från simningen igenom växlingsområdet och ut. Allt för att slippa fundera på det på kvällen.

Sen var det bara att vänta på att klockan skulle gå … TICK TACK TICK TACK...….

Roade mig under eftermiddagen med att följa mina vänner som tävlade i Kalmar på lördagen. Men jag valde att stänga ner allt det där fram mot kvällen. Fest i all ära.... men man vill ju inte vara bakis redan innan festen har börjat... Och jag ville vara riktigt festsugen när det var min tur!

Så kom den då äntligen. DAGEN D! Vädret var ganska okey. Lite molnigt, men vindstilla och ca 16 grader. Frukosten intogs kl 05:00 på hotellet och jag åt betydligt mindre och faktiskt annorlunda än före mina tidigare IM-lopp. Det blev bara lättsmälta grejor som yoghurt, vitt bröd med sylt och en bananpannkaka också kaffe såklart.
Det här med nutritionen innan och under loppet lade jag en del tankar på veckorna innan tävlingen. Jag fick många goda råd som jag gjorde en gyllene medelväg av. Planen var frukost som beskriven ovan. Sedan dricka Maurten sportdryck fram till start och ta en gel precis innan. På cykeln skulle jag dricka minst en dl Maurten var 20:e minut plus en gel i timmen. Samt så många salttabletter jag förmådde utan att spy... På löpningen var tanken att ta minst en gel i timmen plus sportdryck.

SIMNINGEN
Redan vid registreringen, dagen innan, skulle man seeda sig till startgrupp med sin förväntade simtid och utefter det sedan välja färg på badmössan. Jag hade tänkt rosa, då skulle man simma på 1,11-1,17 men när jag skulle hämta min mössa var dom rosa slut. Då blev det att snabbt tänka om … Skulle jag våga ta en snabbare grupp med risk för att bli översimmad eller skulle jag gå ner till en långsammare. Bestämde mig för att gå på en snabbare. Det fick bli ljusblå med förväntad simtid på 1,06-1,11.

Simbanan vid Amager strandpark

Vid simstarten var det superenkelt att komma åt att värma upp i vattnet och det kunde man göra ganska nära inpå sin egen start. Starten var inte närmelsevis lika stämningsfull som i Kalmar. Jag tror att dom spelade typ Danmarks nationalsång och sedan gick starten. Så ingen Kenta med "Just idag är jag stark...." Den fick jag nynna på i mitt eget huvud istället...

Damproffsen släpptes först. De var nog bara 10 stycken tror jag. Sedan var det en ström av AgeGroup triathleter som startade med 6 sekunders mellanrum. Jag väntade tills alla blåa badmössor hade gått i och startade sedan sist i det ledet. Det visade sig vara ett bra koncept. Jag fick relativt fritt vatten direkt och simglasögon och allt annat satt bra på plats. Vattnet var salt, det fanns mycket plats och var enkelt att navigera. Jag fick ett par fötter att följa och låg kvar där ett tag. För en gång skull kände jag att jag inte blev omsimmad hela tiden utan kunde själv simma om, och vara kvar i små grupper. Kanske var det den nya våtdräkten... Eller möjligen mycket simträning i havet som hade gett utdelning. Simningen gick bra och den hann aldrig bli långtråkig. Den var dock inte så exotisk. Det var mycket sjögräs som jag vid nåt tillfälle kände att jag hade både runt armar och hals. Jag hade köpt öronproppar på registreringen, mest för att jag gillar att vara i en bubbla när jag simmar. När jag äntligen hörde musiken från målet närma sig så var det dags att komma ut ur bubblan. Jag behövde ta ett beslut om VINDJACKA eller ARMVÄRMARE på cyklingen. Eftersom jag inte hade kunnat bestämma mig om detta vid incheckningen låg båda nämligen i den blåa påsen. Vädret skulle bli 17 grader under dagen och det var stor risk för regn. På lite vingliga ben sprang jag upp på rampen och drog av mig våtdräkten på ovankroppen. Jag hittade snabbt min blåa påse och krånglade av mig våtdräkten och på med cykelskor och hjälm. Och det blev vindjacka... Jag hatar nämligen att frysa. Så det fick bli en fladdrig, långt ifrån aero vindjacka istället för att vara en urfräck triathlet och köra bara i tempodräkten….. Sedan sprang jag den ganska långa vägen genom växlingsområdet till min nyputsade Argon 18. Och väl uppe på den ser jag att jag av misstag har tryckt en gång för mycket på klockan. Typiskt..... Det var bara att starta om klockan och göra ett cykelpass istället.

CYKLINGEN
Cyklingen började allt annat än bra.Det var nämligen otroligt mycket knixar, trottoarkanter, cykelvägar och hål i asfalten fram tills man hade kommit ut till den loop man skulle köra två varv i.  Där blev banan helt okey och man cyklade längs med havet med en skön medvind innan man svängde västerut inåt landet. Banan var relativt platt och lättcyklad. Den enda rejäla backen var egentligen bara Geels bakke som man passerade vid ca 70 och 140 km.

Eftersom jag inte hade någon Wattmätare på Tricykeln så gick jag på pulsen och på känslan av att ha samma tryck i pedalerna hela tiden. Det är nämligen ett av alla cykeltips jag har fått under året. Jämna tryck.... Låt det gå sakta i uppförsbackarna... Kom upp för backarna utan att dra på mig mjölksyra... och kör sedan om konkurrenterna igen efter backen....

Jag tänkte hålla mig runt 130 i puls och det var inga problem. Hjärtat var på min sida men benen däremot började bli stumma efter 12-13 mil.
Dom sista milen på cykeln började jag få mörka tankar... Benen var "sura" och jag oroade mig för den stundande maran i löparskorna.

Efter 5 timmar och 24 minuter på cykeln var jag framme vid den förhoppningsvis snabbaste T2:an någonsin. Åtminstone om man skulle tro KMD Ironman Copenhagens egen reklam. Framme vid linjen för avstigning stod det nämligen en funktionär som tog hand om cykeln. Därför kunde man springa direkt till sin sin röda RUN påse utan att ta vägen genom T2 för att hänga upp sin cykel.
Jag bytte snabbt cykelskorna till löparskor och stoppade på mig de extra Maurtengel som låg i påsen. Sen var det "bara" att ge sig ut på maran med cykeltunga ben och invänta tills dom fattat att dom ska springa och inte längre cykla ...

LÖPNINGEN
Hur sjutton tänker man för att inte gå fullständigt i däck när man har cyklat 18 mil och simmat 3800 m och har ett Marathon i löparskorna framför sig…. ?Personligen tänker jag inte alls. Jag delar in maran i 4 delar och sen är det bara att streta på. Och löpningen började helt okey. De första kilometrarna hamnade jag med en av de danska proffsdamerna och fick fantisera och spegla mig lite i hennes glans. Det var fotografer med filmkameror, motorcyklar och massor med jubel från publiken. Det var lätt att dras med i tempot och jag tyckte att det kändes bra. Jag tittade på klockan och såg att vi höll ca 5,05 tempo och tänkte att det var ju inte speciellt fort för att vara ett proffs... Men det var definitivt för fort för mig. Så jag släppte glansen och uppståndelsen efter några kilometer och kom tillbaka till mitt eget tempo.

Löparbanan i Köpenhamn är en 4-varvsbana med två vändpunkter. Och jag tyckte att det fanns en del små backar faktiskt. Och ju närmare målet man kommer på en IM desto brantare och längre blir backarna. Efter ca 21 kilometer gick vädret från att vara gråmulet till ösregn. Det blev svinkallt och vinden tilltog. Jag var sliten och tyckte allmänt synd om mig själv. Jag kände att energin bara försvann. Jag stoppade i mig så mycket sportdryck, gels och cocacola som jag bara vågade. Men det var som att hälla vatten på en gås. Det kändes som att det inte hände någonting.

När jag äntligen hade passerat halvmaran och hade börjat räkna ner, istället för upp, så tänkte jag försöka "trycka till" lite i steget. Då fick jag kramp i baksidan av högerbenet och var tvungen att stanna flera gånger för att sträcka ut muskeln. Det var kallt och kylan gjorde troligen att kramptröskeln var nära hela tiden. Så den tredje milen var en kamp mot krampen. Orken fanns, men tryckte jag på i steget så bröt krampen ut. Jag hade några salttabletter kvar från cyklingen och tuggade i mig dom samtidigt som jag försökte undgå att ulka upp dom igen... Salt brukar nämligen hjälpa mig mot kramp men denna dagen gjorde dom inte ett dugg nytta. Gudskelov så slutade det regna efter ca 31 kilometer. Musklerna blev varma igen och jag kunde äntligen springa någorlunda normalt igen. Då tändes såklart hoppet om en bra placering igen. Jag hade ju fått rapportering om att jag låg 3:a efter cykelmomentet. Jag försökte komma ihåg hur många som hade sprungit om mig under löpningen. Jag hade känslan av att det var två stycken. Men jag visste inte riktigt säkert. Det är nästintill omöjligt att se på nummerlappen vilken agegroup man tillhör, så man får helt enkelt gissa. Det kan hända mycket under ett maraton och ännu mer under ett Ironmanmarathon så det var bara att springa så mycket jag orkade. När jag hade ca 5 km kvar närmade jag mig en tjej som såg ut att vara i min agegroup. Hon hade ungefär lika många rynkor som jag. Gjorde ett försök att springa om vilket lyckades, i ungefär 2 kilometer....sedan slog krampen från helvetet till igen! Fasen också. Blev såklart omsprungen av henne igen. Men skam den som ger sig så jag gjorde ett nytt försök och lyckades komma om ytterligare en gång. En kilometer kvar ingen kramp, och jag njöt av att snart vara i mål. Dom där sista kilometrarna på en Ironman är väldigt speciella. Man börjar inse att slutet på en lång dag närmar sig och samtidigt som man är aptrött och har ont lite varstans så vill man inte riktigt att det ska ta slut. Man vill stanna tiden och njuta av stämningen och att målet är nära. Publikstödet i Köpenhamn var inte i närheten av det som är i Kalmar men på slutet blev det faktiskt lite Kalmarstämning. Det tråkiga vädret bidrog såklart till att det inte var så mycket folk ute längs banan.
Som tur var stannade inte tiden utan jag kom till slut fram där jag skulle få svänga vänster och springa in på den röda mattan. Krampen höll sig på rätt sida om tröskeln och damen jag hade haft en kamp med, höll sig på rätt sida om mig, och målet låg framför fötterna på mig. En magisk känsla infann sig och just då struntade jag fullständigt i vad sluttiden skulle bli. Jag ville bara njuta av att ha kunnat genomföra detta en gång till. Att kroppen hållit för all träning och att det jag hade kunnat påverka hade gått som på räls hela dagen. Inte undra på att tårarna kom när jag hörde speakern säga på någon konstig svensk-dansk brytning; "-Liselott, du har kommit hem, Du är en Ironman" Jag sprang in i mål och undvek medvetet att titta vad det stod på klockan i målportalen. Jag ville liksom inte riskera att ta bort glädjen med att få reda på att jag INTE klarat mitt mål. Jag ville ju så gärna ha en sluttid under 11 timmar.

Jag fick en varm skön foliefilt och stod kvar en liten stund i cirkusmanegen och speglade mig i glansen och feststämningen. Glamouren gick dock i spillror när det plötsligt kom en blek, vinglande tjej som högg tag i säcken med nya foliefiltar och spydde rakt ner i den..... :-o En funktionär försökte förtvivlat hindra henne men när hon väl hade fått tag i säcken så släppte hon inte taget! Stackaren....Foliefiltarna gick åt skogen men den röda mattan räddade hon åtminstone.... ;-)

Just då kände jag att det var läge att lämna manegen så jag gick vidare till athletes garden. Jag satte mig och åt världens äckligaste Chili Con Carne. Jag saknade faktiskt allt det där andra som det bjuds på i Kalmar. Godis, chips, pizza osv. Efter en stund var tidpunkten slagen för att öppna Ironman appen och titta på mitt resultat. Min klocka hade jag ju misslyckats med redan efter simningen så jag hade ingen koll överhuvudtaget på min totaltid. Med lite skakiga händer knappade jag in mitt startnummer 943 och fick upp resultatet. 10:51:51.... YES!!!!"DÄR SATT DEN! Plötsligt smakade ChiliConCarnen mycket bättre! Placeringen då...? Jag blev 5:a i min åldersklass och ingen Hawaiislot! Nåja... vad är en bal på slottet (läs Hawaii.....) den kan ju vara fruktansvärt långtråkig..... döjobbig…….dyr...….. och säkert alldeles alldeles underbar.....

Liselott Hakansson

Overall Rank: 818

Div Rank: 5

Gender Rank: 52

General Info
BIB	943
Division	45-49
Age	48
State	---
Country	SWE
Profession	---
Points	4704

Race Summary
Swim	01:14:37
Bike	05:24:49
Run	04:02:15
Overall	10:51:51

SWIM DETAILS | Division Rank: 21

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	3.9 km	01:14:37	01:14:37	01:55/100m	21	160	1293

BIKE DETAILS | Division Rank: 3

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	180.2 km	05:24:49	06:45:33	33.30 kph	3	64	984

RUN DETAILS | Division Rank: 5

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	42.2 km	04:02:15	10:51:51	05:44/km	5	52	818

Transition Details

T1: Swim-to-bike	00:06:07
T2: Bike-to-run	00:04:03

Originally from: https://eu.ironman.com/triathlon/events/emea/ironman/copenhagen/results.aspx#ixzz60XS5nQ3j

Guld till en medelålders, medelmåtta på medeldistansen....

Tenson Tjörn Triathlon 11.3 har varit mitt stora mål denna säsongen och det blev en fullträff, ett SM guld i min åldersklass på medeldistansen (1900m sim, 9 mil cykel, 21 km löpning). Överst på pallen och en seger, inte minst över diskbråcket. Jag kan nästan inte i ord förklara hur glad jag är. Hela säsongen har diskbråcket varit ett hot men efter träningslägret på Mallorca i maj insåg jag att hård träning gör mig bara bättre. Då vågade jag sätta ett mål som för mig kändes modigt, högt och nästan lite kaxigt. Så någonstans mitt i sommaren började jag  berätta för de som frågade, att mitt mål var topp 3 i Masters K45 på SM i medeldistans och att jag ville komma under 5 timmar. Jag fick ju hjärtklappning bara av att säga det … Topp 3 på SM i medeldistans! Lilla jag... en medelålders, medelmåtta som fortfarande inte kan simma mer än i 1:ans växel....

Här kommer en racereport:

På fredagen åkte jag och en kompis upp till Tjörn och mötte upp de andra som skulle bo i det hus vi hade hyrt. Det var skönt att komma till ett hus istället för att behöva trycka in sig i ett litet rum på ett hotell eller bed and breakfast. Det kändes nästan som det gjorde när vi bodde kollektivt på träningslägret på Öland för snart 7 år sen.

På lördagsmorgonen cyklade vi bort till starten och checkade in våra prylar. Det var lite blåsigt, kallt och regnet hängde i luften. Jag var nervös som sjutton men samtidigt kändes allt väldigt, väldigt bra. För hur mycket jag än ansträngde mig på att känna efter så hade jag inte ont någonstans... Så inte ens hypokondrin kände jag av ;-)

Starten gick kl 09:00 för SM klassen och 09:05 rullade mastersklasserna i vattnet med några minuters mellanrum. Det fanns stora röda brännmaneter inne vid strandkanten men det sas att vattnet var för varmt så maneterna höll sig på djupet, förutom de som hade blåst in på grunt vatten... Det var kallt på morgonen, både i vattnet och i luften. Havet höll ca 20 grader och det var nog inte mer än 13 i luften. Jag frös som en liten kyckling och var dörädd… Samtidigt så hade jag aldrig någonsin känt mig så väl förberedd. Jag hade tränat målmedvetet den senaste tiden, fått finfin hjälp med cykelfix, tränat hårda wattpass, och valt löparintervaller med omsorg. Inte undra på att jag längtade tills simningen var över.

Startskottet gick och vi var igång. Jag sprang ut i vattnet och hoppades på att alla maneter skulle vara bortfösta av alla de första triathleterna. Efter några hundra meter förstod jag att simningen skulle vara allt annat än bra. Mina simglasögon hade immat igen, det var trångt och i ungefär samma ögonblick som jag kände att jag hade fritt vatten att stoppa armarna i så kom nästa mastersgrupp bakifrån som bokstavligen simmade upp på min rygg.
Jag tappade allt självförtroende där i vattnet. Det kändes inte alls bra. Alla de fötter som jag försökte simma efter försvann. De sista 200 metrarna gick rakt mot vågorna och jag fick några salta kallsupar men till slut var uppstigningsrampen där och jag kunde springa till cykeln och samtidigt kränga av mig våtdräkten på ovankroppen.
Cyklingen började bra. Förutom att jag frös. Ångrade mig just då att jag inte hade tagit på mig den vindjacka som jag hade lagt fram i växelfållan. Det var vått på asfalten och jag insåg att det kanske ändå hade varit en fördel att ha simmat långsamt och därmed undvikit regnskuren på cyklingen. Ännu en fördel med min långsamma simning var att jag kunde köra om många vilket såklart förbättrade mitt självförtroende. Tittade på min klocka och såg att det gick i 38...39.... 40 km/h och tänkte att snart vänder banan och vinden kommer att vara emot och då måste jag ha tjänat tid här ute i medvinden. Så det var bara att köra på.
Cykeln gick som en klocka och tempohjälmen var otroligt tyst och skön. Solen började titta fram och den värmde skönt.
Efter drygt 2 mil vände banan och POFF...där kom motvinden. All cykel- och triathlonstil försvann direkt. Snoret rann, jag var klibbig i hela ansiktet och fick slita som ett djur i motvinden. Men med tanke på att det var en tvåvarvsbana så skulle ju medvinden komma tillbaka så det var bara att bita ihop. Varvningen av cykelbanan gick in i målområdet och stämningen där var förstås på topp. Jag hörde mitt namn och lite hejarop vilket alltid känns roligt då man inbillar sig att det finns dom som känner igen utan att läsa namnet som finns på nummerlappen ;-).

På andra varvet hade jag fått upp värmen ordentligt i hela kroppen utom i fötterna. Jag tryckte på så mycket jag vågade och funderade ett slag på om jag skulle slå ett getöga på watttalet på klockan men struntade i det. Litade helt enkelt på min känsla istället.

Efter 2 timmar och 36 minuter var jag inne för växling till löpning. Jag hoppades innerligt att jag inte hade bränt allt krut i benen på cyklingen. Jag hade ny Maurten energi i mina cykelflaskor och det verkade funka bra. Men jag oroade mig lite för att de 500 ml jag hade druckit var på tok för lite. Försökte växla fort men tog ändå några extra sekunder att noga hänga upp min nya fina tempohjälm som jag absolut inte ville riskera att tappa i asfalten. Fötterna var som isbitar när jag sprang ut på banan. Det kändes som att dom var runda undertill. Men man vill ju se snabb ut där det är mycket publik så som vanligt började jag alldeles för fort. Men benen var ju faktiskt pigga och efter ca 6 kilometer tinade även fötterna. Jag tittade på klockan och förstod att jag sprang ganska snabbt. Jag kom ifatt och om många men det säger ju ingenting om placeringen eftersom alla kan ha avverkat olika många varv. Jag funderade lite på om det gick för fort och om jag skulle slå av på farten.. men va fasiken. Man måste ju satsa.... Topp 3 var ju målet... Det fick bära eller brista. Löparbanan var en 4-varvsbanan, med tre stycken vändpunkter och tre rejäla men korta backar. Det innebar att man möttes och på flera ställen och såklart hälsar man och peppar alla de man känner. Det flesta av oss i kollektivet startade men tyvärr fick en bryta ca 7 km in i löpningen. En bristning i vaden och förhoppningsvis kort konvalescens då han var klok nog att stiga av direkt. Han tog det med gott mod och hängde inte läpp för det. Herregud om det hade varit jag.... Då hade inte kollektivet fått det lätt den kvällen kan jag berätta....

Varv efter varv avverkades och jag njöt i fulla drag. Jag tyckte att jag hade full kontroll på löpningen och kände min gräns tydligt. När jag gav mig ut på sista 5 kilometrarna började dock benen bli sega. Men nu var det bara att bita ihop, hålla ihop och hålla ut ända in i mål. Jag hade ingen aning om hur jag låg till placeringsmässigt men på sista varvet kan man vara säker på att de man springer om lägger man bakom sig i resultatlistan. Jag förstod då att krafterna och farten skulle räcka ända in i mål. Vilken känsla.... Plötsligt händer det liksom....Men när jag hade ca 300 meter kvar till mål nöp det till i vaden och jag tänkte NEEEEEJ inte kramp … SNÄÄÄÄLLLA INTE KRAMP!! Slog av på farten och försökte göra fotisättningen så avslappnad som möjligt i några steg. Och kan man tänka sig … det släppte. Det var verkligen min dag!!

Jag sprang i mål i en tunnel av regnbågsfärger och Tensonflaggor. I målfållan väntade några från kollektivet och vi skålade i den alkoholfria öl som det bjöds på. Jag var så otroligt glad över att jag hade hållit ihop hela vägen ända in i mål. Jag hade gjort allt som stod i min makt. Det fanns inte mer att hämta. Jag brydde mig inte om att ta reda på någon placering just då. Jag ville helt enkelt vara lyckligt ovetande en stund till och suga på karamellen att det ändå fanns en möjlighet att jag skulle få gå upp på pallen

Efter en stund var vi några som gick bakom hamnhusen för att bada och skölja av oss svetten.
Precis innan jag skulle hoppa i plingade telefonen...
Då fick jag läsa;
"Gratulerar Liselott
Guldmedalj....så jäkla stort
4:58 Vilken topptid du fick....måste kännas underbart"

Jag blev helt knäsvag och kände tårarna komma samtidigt som jag jublade!! Äntligen!! Den ständiga 2:an eller 4:an fick äntligen stiga överst på pallen.

Jag fick äntligen valuta för allt slit.För jag ska inte sticka under stol med att det här guldet var inget jag snöt ur näsan precis. Det har varit mycket träning under hela sommaren, ibland både två och tre pass om dagen. Jag är också otroligt tacksam för all hjälp jag har fått, framförallt med cykeln och cykelträningen. Det har varit hårda backpass, intervaller och lagtempoträningar. Och även sponsringen av den fina tempohjälmen förstås.
Så den välkända "Posttävlingsdepressionen" lär inte infinna sig hos mig denna gången kan jag berätta. Jag har alldeles för mycket att vara tacksam över. Framförallt och viktigast av allt har jag mina fina, duktiga barn som har accepterat att deras mamma har bott i blöjbyxorna (cykelbyxorna) hela sommaren och att diskbråcket jag fick den 9 september 2017 håller på att försvinna.

Tenson Tjörn Triathlon är en tävling som sorgligt nog går i graven nu. Jag kan förstå vemodet hos en del av de deltagare som har kommit dit år efter år. Det är nämligen något speciellt över Tjörn Triathlon.
Jag fick förmånen att uppleva den goda stämningen och det proffsiga arrangemanget 2 gånger och det har gett mig många roliga triathlonupplevelser.
Så stor TACK till Tenson Tjörn Triathlon för alla fina minnen jag har fått!

Och tack till vännerna som delade denna magiska helg med mig! Så kul vi hade! Den här upplevelsen stoppar jag på en alldeles speciell plats i minnesbanken!

Tävlings info

Simning	00:42:25
Växling 1	00:03:01
Cykling	02:36:48
Växling 2	00:01:39
Löpning	01:34:33

Totalt

Plac. (M/K)	20
Placering (Åldersklass)	1
Plac. (Totalt)	180
Totaltid (Brutto)	04:58:24