torsdag 3 oktober 2019

Ironman Köpenhamn


Då var det över. Mitt stora mål sedan hösten 2018, nämligen Ironman Köpenhamn. All träning och tankar har hela tiden varit med fokus på detta under det senaste året. Jag har köpt ny cykel, ny våtdräkt och jag ska inte sticka under stol med att jag ville hemskt gärna göra bra ifrån mig. Jag ville helt enkelt ha revanch efter mitt riktigt tråkiga och smärtsamma race i Kalmar 2017.

Tänkte jag skulle försöka ge mig på en racereport men först lite tankar om själva Ironmandistansen.
Jag vill påstå att en Ironman är en riktigt speciell tävling. När folk i allmänhet frågar mig hur långa varje moment är hör jag mig själv säga ;"- först simmar man 3,8 km och sedan cyklar man 18 mil och därefter springer man ett maraton"  Följdfrågan jag ofta får på det är; "-Hur många dagar gör man det på?" 

Till och med i mina öron kan det låta omöjligt. Men det går! Och för dom allra flesta riktigt bra. Det är nämligen ingen som tror att man kan genomföra en IM på ren vilja eller efter en vadslagning, utan alla är väl förberedda på en lång dags slit. Men trots att man förberett sig så kommer tvivlet när raceday närmar sig. Har man egentligen vad som krävs...? Och framför allt... har man tränat tillräckligt?

I soluppgången i söndags var det äntligen min tur att stå barfota i denna kalla sanden, iklädd våtdräkten och känna tvivlet om jag verkligen skulle kunna nå mitt mål på under 11 timmar. Jag hade valt att göra min Ironman i Köpenhamn denna gången. Dels för att jag har gjort distansen i Kalmar 3 gånger men också för att simningen i Köpenhamn är lite speciellt då simbanan är lagd i Amager strandpark är nog så nära en pool i öppet vatten man kan komma.
Speciellt för Köpenhamn är ockå att T1 och T2 är på olika ställen. Det verkade ju hur krångligt som helst att ha växling 1 och 2 på olika ställen. Men efter att ha läst igenom Athletes Guide några gånger föll allt på plats. Jag fick tips om att bo nära målet och hittade rum på Hotel Christian IV ungefär 500-700 m från målet.
Denna gången kände jag att jag hade en helt annan förberedelse än vad jag har haft på mina tidigare Ironmantävlingar. Innan om åren har det varit mer "manjana" men i år ville jag inte lämna något åt slumpen. Jag gjorde ordning alla växlingspåsarna redan hemma. Packade ner det cykelgrejorna i en ICA kasse och löparskorna i en konsumpåse och väl framme var det bara att tömma över det i Ironmanpåsarna. Väl framme i Köoenhamn registrerade jag mig på kulturhuset BLOX och därefter körde vi direkt ut till Amager strand där allt checkades in. Den röda RUN påsen som skulle in till T2 lade man i containers som sedan organisationen körde dit.



När allt var på plats i T1 memorerade jag vägen från simningen igenom växlingsområdet och ut. Allt för att slippa fundera på det på kvällen.

Sen var det bara att vänta på att klockan skulle gå … TICK TACK TICK TACK...….

Roade mig under eftermiddagen med att följa mina vänner som tävlade i Kalmar på lördagen. Men jag valde att stänga ner allt det där fram mot kvällen. Fest i all ära.... men man vill ju inte vara bakis redan innan festen har börjat... Och jag ville vara riktigt festsugen när det var min tur!

Så kom den då äntligen. DAGEN D! Vädret var ganska okey. Lite molnigt, men vindstilla och ca 16 grader. Frukosten intogs kl 05:00 på hotellet och jag åt betydligt mindre och faktiskt annorlunda än före mina tidigare IM-lopp. Det blev bara lättsmälta grejor som yoghurt, vitt bröd med sylt och en bananpannkaka också kaffe såklart.
Det här med nutritionen innan och under loppet lade jag en del tankar på veckorna innan tävlingen. Jag fick många goda råd som jag gjorde en gyllene medelväg av. Planen var frukost som beskriven ovan. Sedan dricka Maurten sportdryck fram till start och ta en gel precis innan. På cykeln skulle jag dricka minst en dl Maurten var 20:e minut plus en gel i timmen. Samt så många salttabletter jag förmådde utan att spy... På löpningen var tanken att ta minst en gel i timmen plus sportdryck.

SIMNINGEN
Redan vid registreringen, dagen innan, skulle man seeda sig till startgrupp med sin förväntade simtid och utefter det sedan välja färg på badmössan. Jag hade tänkt rosa, då skulle man simma på 1,11-1,17 men när jag skulle hämta min mössa var dom rosa slut. Då blev det att snabbt tänka om … Skulle jag våga ta en snabbare grupp med risk för att bli översimmad eller skulle jag gå ner till en långsammare. Bestämde mig för att gå på en snabbare. Det fick bli ljusblå med förväntad simtid på 1,06-1,11.

Simbanan vid Amager strandpark


Vid simstarten var det superenkelt att komma åt att värma upp i vattnet och det kunde man göra ganska nära inpå sin egen start. Starten var inte närmelsevis lika stämningsfull som i Kalmar. Jag tror att dom spelade typ Danmarks nationalsång och sedan gick starten. Så ingen Kenta med "Just idag är jag stark...." Den fick jag nynna på i mitt eget huvud istället...


Damproffsen släpptes först. De var nog bara 10 stycken tror jag. Sedan var det en ström av AgeGroup triathleter som startade med 6 sekunders mellanrum. Jag väntade tills alla blåa badmössor hade gått i och startade sedan sist i det ledet. Det visade sig vara ett bra koncept. Jag fick relativt fritt vatten direkt och simglasögon och allt annat satt bra på plats. Vattnet var salt, det fanns mycket plats och var enkelt att navigera. Jag fick ett par fötter att följa och låg kvar där ett tag. För en gång skull kände jag att jag inte blev omsimmad hela tiden utan kunde själv simma om, och vara kvar i små grupper. Kanske var det den nya våtdräkten... Eller möjligen mycket simträning i havet som hade gett utdelning. Simningen gick bra och den hann aldrig bli långtråkig. Den var dock inte så exotisk. Det var mycket sjögräs som jag vid nåt tillfälle kände att jag hade både runt armar och hals. Jag hade köpt öronproppar på registreringen, mest för att jag gillar att vara i en bubbla när jag simmar. När jag äntligen hörde musiken från målet närma sig så var det dags att komma ut ur bubblan. Jag behövde ta ett beslut om VINDJACKA eller ARMVÄRMARE på cyklingen. Eftersom jag inte hade kunnat bestämma mig om detta vid incheckningen låg båda nämligen i den blåa påsen. Vädret skulle bli 17 grader under dagen och det var stor risk för regn. På lite vingliga ben sprang jag upp på rampen och drog av mig våtdräkten på ovankroppen. Jag hittade snabbt min blåa påse och krånglade av mig våtdräkten och på med cykelskor och hjälm. Och det blev vindjacka... Jag hatar nämligen att frysa. Så det fick bli en fladdrig, långt ifrån aero vindjacka istället för att vara en urfräck triathlet och köra bara i tempodräkten….. Sedan sprang jag den ganska långa vägen genom växlingsområdet till min nyputsade Argon 18. Och väl uppe på den ser jag att jag av misstag har tryckt en gång för mycket på klockan. Typiskt..... Det var bara att starta om klockan och göra ett cykelpass istället.

CYKLINGEN
Cyklingen började allt annat än bra.Det var nämligen otroligt mycket knixar, trottoarkanter, cykelvägar och hål i asfalten fram tills man hade kommit ut till den loop man skulle köra två varv i.  Där blev banan helt okey och man cyklade längs med havet med en skön medvind innan man svängde västerut inåt landet. Banan var relativt platt och lättcyklad. Den enda rejäla backen var egentligen bara Geels bakke som man passerade vid ca 70 och 140 km.


Eftersom jag inte hade någon Wattmätare på Tricykeln så gick jag på pulsen och på känslan av att ha samma tryck i pedalerna hela tiden. Det är nämligen ett av alla cykeltips jag har fått under året. Jämna tryck.... Låt det gå sakta i uppförsbackarna... Kom upp för backarna utan att dra på mig mjölksyra... och kör sedan om konkurrenterna igen efter backen....

Jag tänkte hålla mig runt 130 i puls och det var inga problem. Hjärtat var på min sida men benen däremot började bli stumma efter 12-13 mil.
Dom sista milen på cykeln började jag få mörka tankar... Benen var "sura" och jag oroade mig för den stundande maran i löparskorna.

Efter 5 timmar och 24 minuter på cykeln var jag framme vid den förhoppningsvis snabbaste T2:an någonsin. Åtminstone om man skulle tro KMD Ironman Copenhagens egen reklam. Framme vid linjen för avstigning stod det nämligen en funktionär som tog hand om cykeln. Därför kunde man springa direkt till sin sin röda RUN påse utan att ta vägen genom T2 för att hänga upp sin cykel.
Jag bytte snabbt cykelskorna till löparskor och stoppade på mig de extra Maurtengel som låg i påsen. Sen var det "bara" att ge sig ut på maran med cykeltunga ben och invänta tills dom fattat att dom ska springa och inte längre cykla ...

LÖPNINGEN
Hur sjutton tänker man för att inte gå fullständigt i däck när man har cyklat 18 mil och simmat 3800 m och har ett Marathon i löparskorna framför sig…. ?Personligen tänker jag inte alls. Jag delar in maran i 4 delar och sen är det bara att streta på. Och löpningen började helt okey. De första kilometrarna hamnade jag med en av de danska proffsdamerna och fick fantisera och spegla mig lite i hennes glans. Det var fotografer med filmkameror, motorcyklar och massor med jubel från publiken. Det var lätt att dras med i tempot och jag tyckte att det kändes bra. Jag tittade på klockan och såg att vi höll ca 5,05 tempo och tänkte att det var ju inte speciellt fort för att vara ett proffs... Men det var definitivt för fort för mig. Så jag släppte glansen och uppståndelsen efter några kilometer och kom tillbaka till mitt eget tempo.


Löparbanan i Köpenhamn är en 4-varvsbana med två vändpunkter. Och jag tyckte att det fanns en del små backar faktiskt. Och ju närmare målet man kommer på en IM desto brantare och längre blir backarna. Efter ca 21 kilometer gick vädret från att vara gråmulet till ösregn. Det blev svinkallt och vinden tilltog. Jag var sliten och tyckte allmänt synd om mig själv. Jag kände att energin bara försvann. Jag stoppade i mig så mycket sportdryck, gels och cocacola som jag bara vågade. Men det var som att hälla vatten på en gås. Det kändes som att det inte hände någonting.

När jag äntligen hade passerat halvmaran och hade börjat räkna ner, istället för upp, så tänkte jag försöka "trycka till" lite i steget. Då fick jag kramp i baksidan av högerbenet och var tvungen att stanna flera gånger för att sträcka ut muskeln. Det var kallt och kylan gjorde troligen att kramptröskeln var nära hela tiden. Så den tredje milen var en kamp mot krampen. Orken fanns, men tryckte jag på i steget så bröt krampen ut. Jag hade några salttabletter kvar från cyklingen och tuggade i mig dom samtidigt som jag försökte undgå att ulka upp dom igen... Salt brukar nämligen hjälpa mig mot kramp men denna dagen gjorde dom inte ett dugg nytta. Gudskelov så slutade det regna efter ca 31 kilometer. Musklerna blev varma igen och jag kunde äntligen springa någorlunda normalt igen. Då tändes såklart hoppet om en bra placering igen. Jag hade ju fått rapportering om att jag låg 3:a efter cykelmomentet. Jag försökte komma ihåg hur många som hade sprungit om mig under löpningen. Jag hade känslan av att det var två stycken. Men jag visste inte riktigt säkert. Det är nästintill omöjligt att se på nummerlappen vilken agegroup man tillhör, så man får helt enkelt gissa. Det kan hända mycket under ett maraton och ännu mer under ett Ironmanmarathon så det var bara att springa så mycket jag orkade. När jag hade ca 5 km kvar närmade jag mig en tjej som såg ut att vara i min agegroup. Hon hade ungefär lika många rynkor som jag. Gjorde ett försök att springa om vilket lyckades, i ungefär 2 kilometer....sedan slog krampen från helvetet till igen! Fasen också. Blev såklart omsprungen av henne igen. Men skam den som ger sig så jag gjorde ett nytt försök och lyckades komma om ytterligare en gång. En kilometer kvar ingen kramp, och jag njöt av att snart vara i mål. Dom där sista kilometrarna på en Ironman är väldigt speciella. Man börjar inse att slutet på en lång dag närmar sig och samtidigt som man är aptrött och har ont lite varstans så vill man inte riktigt att det ska ta slut. Man vill stanna tiden och njuta av stämningen och att målet är nära. Publikstödet i Köpenhamn var inte i närheten av det som är i Kalmar men på slutet blev det faktiskt lite Kalmarstämning. Det tråkiga vädret bidrog såklart till att det inte var så mycket folk ute längs banan.
Som tur var stannade inte tiden utan jag kom till slut fram där jag skulle få svänga vänster och springa in på den röda mattan. Krampen höll sig på rätt sida om tröskeln och damen jag hade haft en kamp med, höll sig på rätt sida om mig, och målet låg framför fötterna på mig. En magisk känsla infann sig och just då struntade jag fullständigt i vad sluttiden skulle bli. Jag ville bara njuta av att ha kunnat genomföra detta en gång till. Att kroppen hållit för all träning och att det jag hade kunnat påverka hade gått som på räls hela dagen. Inte undra på att tårarna kom när jag hörde speakern säga på någon konstig svensk-dansk brytning; "-Liselott, du har kommit hem, Du är en Ironman" Jag sprang in i mål och undvek medvetet att titta vad det stod på klockan i målportalen. Jag ville liksom inte riskera att ta bort glädjen med att få reda på att jag INTE klarat mitt mål. Jag ville ju så gärna ha en sluttid under 11 timmar.
Jag fick en varm skön foliefilt och stod kvar en liten stund i cirkusmanegen och speglade mig i glansen och feststämningen. Glamouren gick dock i spillror när det plötsligt kom en blek, vinglande tjej som högg tag i säcken med nya foliefiltar och spydde rakt ner i den..... :-o En funktionär försökte förtvivlat hindra henne men när hon väl hade fått tag i säcken så släppte hon inte taget! Stackaren....Foliefiltarna gick åt skogen men den röda mattan räddade hon åtminstone.... ;-)

Just då kände jag att det var läge att lämna manegen så jag gick vidare till athletes garden. Jag satte mig och åt världens äckligaste Chili Con Carne. Jag saknade faktiskt allt det där andra som det bjuds på i Kalmar. Godis, chips, pizza osv. Efter en stund var tidpunkten slagen för att öppna Ironman appen och titta på mitt resultat. Min klocka hade jag ju misslyckats med redan efter simningen så jag hade ingen koll överhuvudtaget på min totaltid. Med lite skakiga händer knappade jag in mitt startnummer 943 och fick upp resultatet. 10:51:51.... YES!!!!"DÄR SATT DEN! Plötsligt smakade ChiliConCarnen mycket bättre! Placeringen då...? Jag blev 5:a i min åldersklass och ingen Hawaiislot! Nåja... vad är en bal på slottet (läs Hawaii.....) den kan ju vara fruktansvärt långtråkig..... döjobbig…….dyr...….. och säkert alldeles alldeles underbar.....









Liselott Hakansson

Overall Rank: 818
Div Rank: 5
Gender Rank: 52

General Info
BIB 943
Division 45-49
Age 48
State ---
Country SWE
Profession ---
Points 4704
Race Summary
Swim 01:14:37
Bike 05:24:49
Run 04:02:15
Overall 10:51:51

SWIM DETAILS | Division Rank: 21
Split Name Distance Split Time Race Time Pace Division Rank Gender Rank Overall Rank
Total 3.9 km 01:14:37 01:14:37 01:55/100m 21 160 1293
BIKE DETAILS | Division Rank: 3
Split Name Distance Split Time Race Time Pace Division Rank Gender Rank Overall Rank
Total 180.2 km 05:24:49 06:45:33 33.30 kph 3 64 984
RUN DETAILS | Division Rank: 5
Split Name Distance Split Time Race Time Pace Division Rank Gender Rank Overall Rank
Total 42.2 km 04:02:15 10:51:51 05:44/km 5 52 818
Transition Details
T1: Swim-to-bike 00:06:07
T2: Bike-to-run 00:04:03


Originally from: https://eu.ironman.com/triathlon/events/emea/ironman/copenhagen/results.aspx#ixzz60XS5nQ3j



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar