Ironman Kalmar 2017 Del I

I söndags var det dagen efter....dagen efter det stora triathlonpartyt i Kalmar. Nästan 2500 atleter steg upp ur sängen denna morgon och jag tror alla kände att dom levde. Däremot såg många ut som spökena i Walking Dead...

Jag är en av dom. En av dem ca 2000 som korsade mållinjen i lördagskväll och hyllades som hjälte. Och nu går jag här som ett Frankensteins monster och stolt Finisher i Ironman Kalmar.
Men någonstans i närheten av Alvaret på Öland i lördags förmiddag, höll jag på att tappa modet.....

Flera timmar tidigare än Alvaret på Öland ösregnade det, och när klockan ringde 03:50 så vräkte regnet ner. Ölandsvindarna blåste så det ven runt husknuten men jag litade blint på min YR-väderapp som spådde regnstopp kl 06:00 och vindar på 5-6 mps. Jag ville ju så gärna att det skulle vara bra förhållanden för min egen skull men såklart också för värdefulla supportercrew.

Väderappen hade rätt när det gällde regnet. Det slutade nämligen ungefär samtidigt som vi körde över Ölandsbron på väg in till starten. Så när jag stegade in i växlingsområdet en timme innan start för att tömma sportdryck i min cykelflaska så var det "bara" gråa moln och inget regn. En timme innan start på en Ironman är stämningen i växlingsområdet så laddad så att man nästan kan ta på den.

Yrvaken och vettskrämd

 Min cykel hade jag preparerat dagen innan med tejpade gel, mitt lyckoarmband och reservtub och kolsyrepatron. Den var minst sagt pimpad. Jag kollade bara så att allt var kvar och att däcken var hårda och sen gick vi vidare ner till simstarten. Kalmar Sund låg kavlugnt och jag var icke ont anande om den vind som skulle blåsa upp om ett par timmar.

Jag seedade mig till 1,30 gruppen, det vill säga att jag förväntade mig att simma på det. Och klockan 06:50 stod jag där barfota, på den kalla våta asfalten och lyssnade på Kalmar Ironmans egen hyllningssång och fick i vanlig ordning gåshud;
"Just idag är jag stark,
just idag mår jag bra
jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida"

Men jag kände mig ganska klen just då faktiskt. Det här låter konstigt men hade det "bara" varit ett Marathon denna dag hade jag aldrig startat. Min skada i hälsenan har varit en följetong och jag har inte haft många smärtfria löpningar denna säsongen. Men nu var det ju en Ironman som stod för dörren och all kraft, tid och pengar som jag har lagt ner skulle inte förspillas på en fjantig hälsena. Jag tänkte att jag gör mitt yttersta på simningen och cyklingen så får väl löpningen bli som den blir.

När starten gick kl 07:05 så rullade startfältet med dom 2500 atleterna sakta men säkert ner i Kalmar Sund. Vattnet höll nog ca 20 grader och jag hade försökt memorera simbanan som jag faktiskt tyckte var ganska knicksig. Men det visade sig att den var nog väl genomtänkt för det var en bra simning. Det var inte mycket vågor och inte alls svårt att hitta rätt väg mot bojarna. Bara man kom ihåg gula bojar på vänster sida och dom orangea på den högra. Med mina mått mätt gick simningen bra. Den senaste tiden har jag börjat andas i tvåtakt istället och det ger mig mer syre och mer kraft och kanske lite lite mer fart. Men visst tog det lång tid...Så jag låg där och kände maneterna som gele på händerna och tänkte på hur otroligt bra mina simglasögon var och på hur fort jag skulle kunna cykla i den fördelaktiga och ganska svaga vinden på Öland......
Den sista biten i den svarta skitiga kanalen avslutade jag med simma klockrent rakt in i räcket på uppstigningsrampen. Som om yrseln från simningen inte räckte!? Men trots det kunde jag sätta ganska stadiga ben på land igen efter 1 timme och 31 minuters simning. Jag tog mig några sekunder att stanna till under sprinklern för att skölja av den värsta smutsen från ansiktet.

Nu sprang jag och högg min blåa cykelpåse. Snabbt av med våtdräkt, på med cykelskor och hjälm och sedan ut till cykeln. Som vanligt var det inte så många cyklar kvar när jag kom upp från simningen men kanske, kanske några fler än det brukar vara...

Men vad var nu detta....Det blåste ju som sjutton. Jag tog cykeln och sprang ut från växlingsområdet och hoppade på. Inget att hänga läpp för ...Motvind föder medvind någonstans och jag tänkte att jag kommer bara att behöva cykla halva banan. Andra halvan kan jag åka i medvinden... Eller......

Fortsättning följer...

NovemberKåsan

I lördags var jag och sprang Kristianstad Trail. Ett lopp som var helt galet riskabelt för fotleder, mina porslinsvriser och allt annat som kan gå sönder när man tror att man kan forcera terrängen som en bulldozer ...
I vanlig ordning så brukar det bli så som jag har bestämt. Det vill säga att jag startar oavsett. Att sedan min högra vrist inte ville vara med är en helt annan sak...Mina olika kroppsdelar får nämligen sällan komma till tals...Kan vara bra.... Kan också vara dåligt....I lördags var det dock bra att vristen inte fick avgöra. För då hade jag gått miste om ett riktigt häftigt, 25 kilometer långt traillopp rakt ut i höstskogen. Jag skulle vilja säga att det finns traillopp också finns det riktiga traillopp! Detta var definitivt ett riktigt trail/terränglopp. I skogarna runt Bockatorpet hade arrangörerna dragit en fantastisk envarvs-bana (!) som till säkert 80% inte hade några naturliga vägval. Det vill säga att det var väldigt få vägar, eller så pass stora stigar, som man kunde vara säker på att man skulle följa. Det måste ha gått åt hur mycket snitsel som helst!En stor eloge till arrangörerna Härlövs If!

Jag hade inte varit på provlöpning, inte studerat någon banprofil eller något av det som man kanske borde gjort. Men herregud, jag har ju vrister som inte ens klarar högklackat....Det här var ju bara att ta sig igenom och hoppas på att det skulle finnas lite normala partier på banan där fötterna kunde få landa på plan mark...Om det fanns?? Jadå....kanske var det totalt 3-4 kilometer där man på förhand kunde veta hur foten skulle landa på underlaget!! 4 kilometer av 25 km! Jodå så att.....Det som inte dödar det härdar.....Fast jag vet inte om min redan illa tilltygade fotled blev härdad, men å andra sidan dog den inte heller helt....
I ungefär 7 kilometer lyckades jag hålla min tejpade fotled stabil, sedan kom tröttheten och några snedsteg och därefter vek den sig ideligen. Borde såklart ha tagit hjälp att tejpa vristen på riktigt "orienterarvis" så kanske det kunde gått lite längre.
När jag hade sprungait ca 20-21 kilometer kom duktiga Kajann flygande. Jo då, jag menar flygande! Åtminstone såg det så ut, fast att hon inte har några vingar alls ....Bara urstarka vrister och en otrolig fart! Då var jag helt sjukt trött och motarbetade alla element så gott jag kunde. Det sa bara SWISH så var hon om och förbi. Med nöd och näppe hann hon fråga om jag var okey, fast jag hann inte svara förrän hon var försvunnen. Höjden av oartighet tycker jag faktiskt.... Hon borde ju såklart ha stannat och tagit mig under armen och sagt "-nu ska jag hjälpa dig över stengärdet här" eller möjligen " -varsågod gå du före... " Ålder ska ju alltid gå före skönhet... Men nejdå hon bara stack snabbt, som ett litet bi, och som om det inte fanns en enda sten eller rot under hennes dobbar....  Om jag hade gjort detsamma om jag hade sprungit om henne ....?? Nej för sjutton! Jag hade troligtvis inte ens frågat om hon var okey....  ;-)

Men min nödproviant där bestod av Ahlgrens bilar och jag fick någon liten energi tillbaks och överlevde dom sista 5 kilometrarna. Och väl i mål så stod Kajann där, fräsch som en nyponros, medans jag hängde och dröp som en lase över staketet....

Hon är grym den där Kajann, och alla de andra duktiga tekniska löpare som lyckas hålla fantastiska kilometertider över stock och sten, bäckar och stengärde! Det är där man skiljer agnarna från vetet kan man säga.... Det räcker inte att ha ett starkt löparhjärta. Man måste ha lite känsla för terräng och vara tekniskt stark för att våga hålla fart.

Så all min respekt till alla de med vrister av stål!! Detta är helt klart löpningens svar på NovemberKåsan!

Det blev en fin och jobbig dag i skogen helt enkelt. Även om utsikten för undertecknad kunde varit lite vackrare om jag bara hade vågat ta blicken lite högre än två decimeter ovanför myllan, men hade jag gjort det hade jag nog sett myllan på väldigt, väldigt nära håll ....

/Peace Love and Trailskor....

Ironman Barcelona Del 2: ALDRIG MER.....

CYKELMOMENTET

Om jag tänker "18 mil cykling" så känns det ohyggligt långt! Tänker jag dessutom på hur det är att cykla 18 mil ensam och utan en "rulle" eller lite trevligt sällskap så känns det som tortyr. Men att cykla 18 mil på en Ironman är av någon outgrundlig anledning helt okey! Visst är det lite plågsamt efter 4-5 timmar när ändalykten och cykelsadeln inte har skiljts åt en enda gång.
 Men när det gäller ett IronmanRace så har jag så otroligt kort minne ! Den smärta  jag har känt på tidigare lopp är helt utraderad från minnet. Och tur är väl det. Så när jag var färdig med simmomentet och gränslade stålhingsten fanns det inte en enda tanke på smärta. Inte heller en enda tanke på att det skulle bli några problem. Bara fokus på hur "hårt" jag skulle våga cykla för att benen inte skulle liknas vid något dåligt "secondhand köp" på den avslutande maran.

Cykelbanan började med 3 kilometer transportsträcka inne i Calella med en massa snäva svängar, fartgupp och människor som nästan fickas tvångshållas av funktionärer för att dom inte skulle springa över vägen och  i värsta fall rakt framför en cyklande triathlet.
När man väl var ute ur Calella började äntligen den "riktiga" cyklingen. Ryktet sa att det skulle vara en lättcyklad bana, men alla tre varven började med en hel del backar faktiskt. Både uppför och utför. Banan gick längs med kusten och var bitvis ganska vacker med utsikt över över det gröna medelhavet. Den var förlagd som en vändbana med ca 7 mil fram och tillbaka två gånger, och ett sista varv som vände efter ca halva sträckan. Jag inbillar mig att det var bansträckningen som gjorde att det var trångt och svårt att hålla 10 metersregeln (det vill säga förbudet att drafta eller ligga på rulle). Jag försökte verkligen hålla mig till 10 meter men det var svårt. För mig var de första milen en enda lång omkörning. Och då var det svårt att veta var man skulle ta vägen. En omkörning får ta högst 15 sekunder men jag var ju direkt framme vid nästa omkörning. Men tydligen så skötte jag mig okey för det var ingen av sherifferna (motorcykeldomarna) som antydde att jag höll på att bryta mot regeln.

Min cykling började riktigt bra. Det var ingen vind och cykelbenen kändes som nya. Det gick fort. Ett snitt på 33 km/h utan minsta ansträngning. Jag körde om den ena efter den andra. Roade mig med att läsa nummerlappar och heja på de som var svenskar. Såklart var det extra roligt att cykla om de  nummerlappar med K40-44 på (min mastersklass....) . Den här "cykeleuforin" varade i ungefär 3 mil.....Sedan hände det som absolut inte fick hända!! Jag fick PUNKTERING!!!! Jag började känna att det guppade märkligt i bakdäcket men hoppades att jag inbillade mig. Efter någon kilometer inbillade jag mig inte längre....Däcket var helt platt och jag cyklade på fälgen. FAN FAN FAN....Jag som inte tog med mig det extra tubdäcket! Varför tog jag inte det med mig?? Vet inte.....Jag trodde väl helt enkelt på turen. Tubdäck ska ju vara så svåra att få punka med... Jo, pyttsan....Jag har fått punka 2 gånger i mitt cykelliv och 100 % av gångerna har varit på tubdäck!!
Tårarna sprutade och jag kände mig som en liten unge som inte skulle få vara med och leka längre....Jag stannade inte direkt utan cyklade på fälgen (Det går att göra det eftersom det är tubhjul....) men det var såklart tungt och gick väldigt sakta. Jag ville förflytta mig framåt samtidigt som jag var försökte tänka klart. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag kunna komma tillbaks till min son Noa, som följt med oss ända ner till Barcelona och säga att tyvärr så fick mamma punka och kunde inte fortsätta...Förbannade mig själv för blogginlägg, Instagram och att jag själv flaggat vitt och brett för att jag skulle göra en Ironman! Jag borde givetvis gjort detta i hemlighet! Då behövde inte någon heller få veta att jag eventuellt skulle misslyckas....

JAG VILLE JU I MÅL!! Till varje pris!! Bestämde mig för att stanna och försöka få i en kolsyrepatron i däcket. Det gick inget vidare.....Försökte komma ihåg hur långt det var till cykel servicen, men jag hade ingen uppfattning om hur länge sedan jag hade sett en. Bestämde mig för att trampa vidare och hoppas på att det fanns hjälp inom rimligt avstånd. Det var otroligt tungt att cykla på fälgen och jag blev såklart omkörd hela tiden. Men jag vägrade att ge mig!! Jag skulle åtminstone ta mig till en servicestation för att se om de kunde hjälpa mig!! Jag vet ju att man inte ska cykla på en helt ny, icke förklistrad tub på fälgen....
Efter ca 6-7 kilometer så ser jag äntligen ett tält där det står BIKESERVICE!!! YES!! Nu får jag antingen en chans till eller så får jag kasta in handduken.
Hoppar av cykeln och ber på mina bara knän (nästan iallafall) och säger till cykelmeckaren;
"- PLEASE, help me....I´ve got a flat tubular tire....I want to finish so much.....Please.....Do you think you can fix it?"
Cykelmeckaren säger att om det "bara" hänger på däcket så kommer jag att ta mig i mål för han kan klistra en ny tub på fälgen. Han bad mig dock att ta det lite lugnt i svängar och rondeller så att inte däcket skulle krängas av hjulet....
Jag hade kunnat kyssa hans fötter! Efter 7-8 minuter lämnade jag servicetälten och ropade "-YOU ARE MY HERO TODAY"  Samtidigt som han skrev en saftig räkning på mitt startnummer......

Nu skulle inget kunna stoppa mig! Dom skulle få bära mig i vågrätt läge från banan om jag inte skulle ta mig i mål!
Efter några kilometer kom jag dock tillbaks till verkligheten. Det var långt kvar och jag ville ju fortfarande göra ett bra lopp. Så det var bara att "tagga till" och trampa, trampa, trampa så hårt jag vågade. Ut på andra varvet och vinden började tillta och backarna kändes både jobbigare och längre. Jag var tvungen att titta upp och fram ofta eftersom det var trångt och en hel del rondeller och därför började jag få ont i nacken. Men tiden går fort när man har roligt(?) så innan jag han blinka, så var jag tillbaka i Calella för att köra dom 3 sista knixiga kilometrarna in till T2. Sista kilometern gick förbi vårt hotell igen och gud vad jag hoppades att Noa skulle stå på balkongen så jag kunde få se en skymt av honom. Nacken höll på att gå av när jag vred upp huvudet för att titta upp på 7:e våningen och men DÄR STOD HAN JU och vinkade! Och nu lipade jag igen....Men av glädje, av att kunna vinka till mitt äldsta livsverk och att ha klarat av cyklingen trots allt.

Det tog mig 5 timmar och 39 minuter att cykla de 18 milen och jag var jag så enormt tacksam över att få hänga upp åbäket på min plats och säga "-du kan dra dit pepparn växer.....vi va vänner innan men det är historia nu....Vi får ta och göra upp nästa gång vi ses!!" .

In i tältet och fångade min röda RUN BAG (med strumpan). Av med cykelskorna och hjälmen och äntligen ner i löpardojjorna. En liten bit kvar nu bara....närmare bestämt ett marathon...

 

När jag kom hem till Sverige och packade upp min väska, förstod jag varför jag hade fått punka. Jag hade glömt ta på mig mitt Lyckoarmband som jag har fått av mitt yngsta Livsverk och som jag har haft på mig på alla mina Ironmanrace! Det hade legat kvar i väskan under hela Ironman tävlingen!! Och en sak är säker; Jag ska aldrig mer köra en Ironmantävling utan Linns armband runt handleden! Kanske ska jag inte heller köra utan en extra tubslang med mig......

Ironman Barcelona Del 1. EN TRILOGI I TRIATHLON

Jodå, jag fick den. Medaljen alltså. Dock inte utan en hel massa betalning i svett! Och en hel del tårar också faktiskt. Eftersom en Ironman är en lång kraftansträngning så blir det också ett långt tidsödande inlägg.... Och som bekant finns det ett arbete som inkräktar på fritiden...därför blir denna racereporten en trilogi ;-)

 

Här är del 1:

 



Att göra en Ironman i Barcelona innebär en massa andra saker att oroa sig för än för själva kraftansträningen. Så när jag hade lyckats asa på cykelväskan (som för övrigt vägde 38 kg!!!) på tåg, flyg, bussar, taxi, uppför och nerför trappor och över mina egna fötter och därefter satt ihop cykeln och insett att den funkade hade nervositeten lagt sig på ett behagligt plan.

När sedan alla andra logistiska omständigheter gick i lås så fanns det inget mer att oroa sig för! Inte ens för tävlingen i sig! Visserligen var havet helt galet vilt dagen innan starten och när vi provade simma på lördagseftermiddagen så fanns det en liten tanke om det verkligen skulle kunna vara möjligt att släppa ut 2600 triathleter i ett sådant hav?

 

Det vore ju förfärligt tråkigt att ha åkt ända ner till medelhavet och inte få göra en "hel" Ironman. Men vädrets makter kan man inte styra över så inte heller det oroade jag mig för. Prognosen för söndagen visade 3-4 sekundmeter, inget regn och runt 20 grader så jag valde att lita på den vilket senare visade sig stämma!


MORGONEN INNAN START
Att göra en Ironman vid medelhavet innebar också helt andra start- och måltider eftersom ljuset inte alls är det samma som på våra nordliga breddgrader. Så starten gick inte förrän klockan 08:45! Det var fantastiskt skönt att slippa ställa klockan på väckning mitt i natten!
Klockan 06:45 promenerade vi bort till starten som låg ca 1,5 km från vårt hotel. Det var fortfarande mörkt och det gick ett lämmeltåg av helspända triathleter på den mörka gränden precis bredvid strandpromenaden och RenFe tåget.

Vid växlingsområdet täckte jag av cykeln, fyllde triathlonflaskan med sportdryck och pumpade däcken. I min Bikebag stoppade jag ner en liten Zippåse med "Gott o Blandat" godis som jag kunde ha att tröstäta ute på cykeln. För övrigt bestod dagens rätt av Snickers, Enervit gel, Bars och allt annat som Ironmantävlingen langade.


Av erfarenhet vet jag att det är så lätt att vimsa omkring i växlingarna och leta efter sin Bikebag och Runbag på en ställning som har hundratals likadana påsar. Men Lotta Jänviljan kom på en snilleblixt! Vi band strumpor på våra påsar för att skilja ut dom i mängden! Suveränt genialiskt!!

Ser ni vår håsepåsar....?

När vi hade kollat påsarna en sista gång gick vi ner till stranden och starten. Vi värmde upp med lite simning och det var så skönt! Jag fick nypa mig själv i armen för att förstå att jag faktiskt var där! I medelhavet! På väg att göra min tredje Ironman! I väntan på starten i soluppgången och med fötterna på en halvkylig sandstrand kunde vi såklart inte låta bli att lipa lite! Det är så stora känslor! Jag kan inte riktigt förklara det! Men man är så ödmjuk inför uppgiften och tacksam och lycklig över att ha möjligheten att kunna starta i en Ironman!

 

IRONMAN SIMNINGEN

Starten för proffsen gick 08:30 och för de tävlande i mastersklasserna (dvs åldersklasserna ) klockan 08:45 och det var en rullande start, dvs chipet gick igång när man passerade en matta vid vattenbrynet. Jag hade valt att ställa mig längst bak i 1.15-1.19 gruppen. Strax innan vi började springa till vattnet kramade jag och Lotta om varandra och önskade varandra lycka och sedan var vi igång!

 

 

Havet var så där fantastiskt grönt och salt  och simningen var helt magisk! Banan var ett varv och Noa kunde se simmarna som en jetstream hemma från vår balkong.

Ett svagt sträck av Ironmantriathleter i medelhavet

 

Simningen gick bra. Jag hade bra koll på bojarna och det var "lättsimmat". Visst var det lite vågigt men inget som försvårade simningen (åtminstone så länge man inte har lätt för att bli sjösjuk!). Sista sträckan in till stranden var lite av vågsurfing faktiskt. Det innebar såklart vissa svårigheter att ta sig upp, eftersom vågorna bröts och slog upp ganska rejält på stranden och efter 3800 m gungig simning är man lite yr. Även utan vågor är det vingligt! Men i strandkanten stod det en massa funktionärer beredda att hjälpa till så att man inte skulle få benen omkullkastade av vågorna. Jag klarade ta mig upp mellan två vågor och när jag sprang över tidtagningsmattan så såg jag att simningen hade tagit 1 timme och 22 minuter. YES!! DÄR SATT DEN!!

 

En kort löpning och sen in i det stora tältet där jag lätt som en plätt kunde hugga min "håsepåse". Snabbt av med våtdräkten och på med strumpor, cykelskor, solglasögon och cykelhjälm. Fyllde "benfickorna" fulla med Gott o blandat, gel och Snickers för att sedan springa ut till Stålhingsten som stod vackert i sin spilta och väntade! Vi skulle komma att spendera flera timmar tillsammans! För nu jäklar skulle det bli "åka av"....

 

 

Fortsättning följer

.

Utö SwimRun Race Report

 

 

 

 

 

Det må verka glamoröst med chartrad båt, Stockholms skärgård, Utö, bankett, rapparen Petter och alla andra vältränade människor. Men Utö SwimRun handlar om allt annat än glamour. Det är svinkallt, mögigt, obekvämt och på bekostnad av all fåfänga man kan tänka sig. Men tack vare att det är så otroligt naturnära så är det också en tävling och utmaning utöver det vanliga. I ärlighetens namn även utöver all sans och reson. Så det kanske behövs lite egenbrygd av ÖtillÖ-öl, bankett och skumpa till pristagarna för att vi ska tycka att det är värt risken.

För en risk är det helt klart att delta i en tävling som Utö SwimRun. Igår höll havet 6-11 grader och det var blåsigt som sjutton. Det gjorde att det på den södra sidan av ön var en del, citat Micael Lemmel; "riktiga rock´n roll simningar".
Därför hade de kortat den längsta simningen på 970 meter som annars skulle gått här nere. Och det var befogat vill jag säga. Det hade inte ens varit möjligt att ta sig i havet här. Vågorna slog upp på klipporna i en våldsam kraft. Det fanns även fler ändringar i bansträckningen på grund av militära övningar på vissa delar av ön. Detta ledde till att den totala sträckan blev lite längre. 35 km istället för 31 km löpning och 4285 m simning istället för 5500 m. Det kändes helt okey för vår del. Mindre sim och mer löp!

Men för att ta det hela från början så åkte vi med från Årsta brygga med den chartrade båten kl 07:30 igår morse. Solen sken och vi tackade vädergudarna för det, för i lördags var riktigt skitväder hela dagen.

Den chartrade båten ut till Utö

Med något lite bättre självförtroende steg vi faktiskt på den där båten denna gången. Jag gick över landgången med inställningen att INGET kan bli värre än ÖtillÖ!! På Utö SwimRun skulle längsta simningen vara strax under 500 m. Och det är ju faktiskt inte alls långt. Vi visste vad som skulle krävas och det gav självförtroende.

När vi kom fram fick alla deltagarna en kort race breifing av tävlingsledarna Micael Lemmel och Mats Scott. Och det går inte att undgå att märka deras enorma entusiasm och glädje över att ha skapat ÖtillÖ och Utö SwimRun.

Efter infon hade vi lite tid på oss att äta, bli ännu mer nervösa, fibbla med alla prylar och vela om vilka kläder vi skulle ha under våtdräkten. Skulle vi ha långärmat eller kortärmat? Så här i efterhand lyssnade vi dumt nog på våra "grannar" i gräset och tog kortärmat istället för långärmat. Nu tänker nog någon att det spelar ingen roll eftersom allt blir blött ändå. Men det gör ändå skillnad om man kan ha ett extra lager att värma med den kroppstemp. som finns kvar. För övrigt hade vi ullstrumpor vadkompression, våtdräkt, kortärmad merinoull tröja, öronproppar, tryckförband som stoppades in under våtdräkten och även en liten GPS (som visade sig att bara damlagen hade fått....va dom mer rädda för att bli av med oss kanske???)

Vi bestämde oss för att ta med linan även om vi nog inte trodde att det skulle vara lönt att koppla på den i dom relativt korta simningarna.

 



Team 2XL8 strax innan starten



 

Dagens dagkräm; ullfett

För att hålla det kalla vattnet på lite avstånd smorde vi förstås in oss i Ullfett. Vi övervägde att smörja in pannan också men valde att avstå på grund av risken att kleta ner simglasögonen. Nej, smärtan av iskallt vatten i pannan fick helt enkelt stå ut med.

 

När vi stod där på gräsmattan, mitt i alla förberedelser kom LIVE teamet och sträckte upp en mikrofon och kamera i ansiktet. "Får vi ställa några frågor?" "-öhhh javisst säger jag". Men 2 sekunder innan han startar kameran säger han att det är på engelska. "SHIT, engelska!!! Herregud jag kan ju inte ens tänka klart på skånska så här 3 kvart innan start"

 

Jag kommer knappt ihåg vad han frågade om, men att jag minns att jag svamlade om "Perfect day for SwimRun" "The beutiful nature" "did not finish on ÖtillÖ". "This i fun".

 

Klockan 10:20 gick starten och med samma flakmoppe som på ÖtillÖ i täten. Det ända jag tänkte på just då var "måtte vi hinna få upp värmen på dessa 2 kilometrarna innan vi ska ner i 7 gradigt vatten". Det var trångt i starten så det var svårt att springa på. Framme vid första simmet så stod det en funktionär och varnade och påminde oss att vattnet är jättekallt (detta var förstås svårt att glömma då det var det största samtalsämnet bland alla innan start). Hon skrek om och om igen "-Ta det lugnt så att ni inte chockar kroppen". När jag vände ner huvudet i vattnet för att ta dom första crawltagen så tänkte jag att det faktiskt gjorde riktigt ont i ansiktet. Skulle det vara möjligt att gå ner i detta svinkalla hav 15 gånger under dagen. Men hur konstigt det än låter så vänjer man sig. Efter några minuter så ändrades fokus från tveksamheter, till att ta sig fram fram, fram, snabbt och kraftfullt för att hålla cirkulationen uppe och kylan på avstånd. Vi valde att inte ha linan och det gjorde att vi kom ifrån varandra (kanske mer än dom 10 meter som var tillåtet...). Men det fanns inget alternativ. Det var för farligt att invänta varandra i vattnet. Att vara stilla i vattnet var inget alternativ. Utan vi var tvungna att ta oss fram så snabbt man bara kunde utifrån sin egen kapacitet för att hålla ångan uppe. Vi kom överens om att lägga upp simningarna så, utan lina.  Den som kom först väntade på land vid uppstigningarna. Vi fick helt enkelt ta den risken att få en varning.

 

I- och uppstigningarna i havet var på dom allra flesta ställen "obanade". Det vill säga från höga hala klippor där man på flera ställen fick hasa sig i på rumpan och sedan kasta sig i för att inte riskera att vricka fötterna. Många av löpsträckorna var väldigt svåra och gick över stock och sten och ner i gyttja eller nedför och uppför stora klippblock. På flera ställen var det djupa och breda klyftor på klipphällarna som man fick hoppa över, och ni kan ju tänka er hur det är med ben och fötter som känns som dom är tagna från frysdisken på ICA. På ett ställe sprang vi om ett lag som höll på att gräva upp en av sina skor som sugit fast i gyttjan. Förlåt, men vi kunde inte låta bli att skratta....

 

Klockan 14:00 var den första och enda Cut Offen under racet (dvs tiden då man var tvungen att passera en viss depå). När vi hade varit igång 2-3 timmar så tänkte jag att det kommer inte vara några problem att passera Cut Offen i tid. Det baserad jag på att vi hade väldigt många lag runt oss och bakom oss. Men när klockan började närma sig 13:30 så började jag faktiskt bli lite orolig. Kunde det vara så att vi redan hade passerat den utan att märka det?? Eller var sjutton var den? Om den inte skulle uppenbara sig där när som helst så skulle det vara många lag som inte skulle klara sig över på andra sidan. Däribland kanske vi... Men klockan 13:45 passerade vi Båtshaket, där CutOffen var. Med BARA 15 minuter tillgodo!! Vad hände?? Var det kanske innan CutOffen som banan var förlängd?? Med tanke på hur många lag vi hade bakom oss så borde det varit många som inte klarade sig hit.

 

Men vi gjorde det och det var en delseger för oss! Nu visste vi att vi skulle få springa i mål eller krypa för den delen, för i mål skulle vi! Om vi inte skulle ta oss i mål skulle dom behöva bära oss därifrån på bår. Och visst fanns det en risk för det, med tanke på alla ställen som man passerade där det faktiskt kunde hända allvarliga olyckor.

När vi hade passerat Båtshaket sprang vi ut på den södra delen på ön. Där skulle den långa inställda simningen varit.Den var vi väldigt tacksamma för att slippa! Det hade inte ens varit möjligt att ta sig i havet här. Det gick så höga vågor att det slog upp på klipporna och havet fullkomligen vrålade ut sin styrka. Vi sprang uppe på klipporna här istället, men vi skulle ändå få uppleva lite "rock ´n roll simning" som Mikael Lemmel hade uttryckt det på info mötet på morgonen. Jo, jag tackar...... Framme vid nedstigningen var det inget att tveka på....ner i torktumlaren bara! Och herregud vad man flög upp och ner på vågorna. Det var svårt att simma ut från klipporna då vågorna slog emot en hela tiden och när man väl hade kommit ut en bit så blev jag nästan sjösjuk av att det gungade så mycket. Sedan kom den farligaste av alla 15 uppstigningarna. Vi skulle åla oss upp på glashala klipporna med vågor som slog emot oss hela tiden. Det var flera stycken som tappade fästet och blev omkullkastade av vågorna. Det kunde faktiskt gått riktigt illa där om man åkt med huvudet före in i klipporna. Men det gick bra. Vi kom upp till slut.

 

Ute på södra delen av ön var också vattnet som kallast. Då hade vi varit igång i 4 timmar och det började ta ut sin rätt. Löpterrängen var bitvis så svår att det var omöjligt att få upp pulsen och därmed värmen. Jag började längta efter slät mark och den långa löpningen på 9 kilometer. Jag svor en ramsa i skogen över "j-kla skitterräng". Och då plötsligt uppenbarar sig en grusväg och jag skriker till Lotta YES!! TACK FÖR DET! Nu blir det lite Rock ´n Roll löpning!! Flera kilometers skön löpning..... Många lag var trötta och hade börjat gå. Men vi kände oss starka. Här lade vi två damlag bakom oss så pass mycket att dom omöjligt skulle kunna passera oss i någon av dom två simningar som var kvar.

 

Men visst var vi också trötta, men vi peppade varandra och bet ihop. Efter sista simningen så hade vi bara 650 meter löpning fram till mål. Och vad vi njöt!! Vi njöt och grät över att vi lyckades denna gången!! Målet var kantat med människor som hyllade oss med applåder och kommentarer om hur bra vi var! Så hand i hand sprang vi i mål. Stolta som sjutton och med glädjetårar som inte gick att hejda! Vi stod och kramades och grät någon minut där i målet! Förra gången vi var här grät vi över ett rep vi inte lyckades passera, denna gången grät vi över att vi fick vår revanch och uppleva denna helt sanslösa utmaning hela vägen ända in i mål!!

 

 

TACK fina starka Lotta! Min bästa Teamvän i  2XL8!

 

Vår sluttid blev 6.11 och Vi blev 12:a i damklassen.

Totalt kom vi på 119:e plats av 198 startande lag.

Av alla 198 lag var det 151 som tog sig i mål.

 

Det behövs inga krussiduller

Efter att ha deltagit i världens största terränglopp i helgen så kan jag bara bekräfta det jag redan visste. Löpare är ett förbannat enkelt folk. Ge oss ett par löparskor och några snitslar så är vi nöjda. Det är nämligen inte svårare än så....Och det är det som gör löpningen så charmig. Okey, nu för tiden (låter som att jag är jäääättegammal....) så finns det en massa krussiduller även när det gäller löpning som tex kompressionskläder, barfotaskor, GPS klockor, vätskesystem etc etc. Men det är inte det som är avgörande. Det är bara du, ditt huvud, dina ben och din träning som har betydelse för din löpning. Måhända kan prylarna göra att det blir lite roligare att träna och ibland kan det behövas lite hjälp i traven. För det är sannerligen inte LIKA roligt varje gång som man ska ut och löpträna och då kan det pigga upp tex med ett par "hippa" löpartights ...

 50 sekunder

I lördags sprang jag Lidingöloppet och jag trodde att det skulle vara en enkel match att springa på silvertid (2,38). Det har jag ju gjort två gånger förut. Men icke sa nicke....Det var minsann en kamp mot klockan i år igen....Vid 10 kilometerspasseringen hade jag minst två minuter sämre tid än vad jag hade planerat och då förstod jag att det här kommer att bli tufft. Idiotförklarade mig själv någonstans vid Kyrkviken för att jag hade gått och trott att jag var bättre i backarna än vad jag var....Men jag ryckte upp mig igen och tänkte: "Spelar väl ingen som helst roll...Jag kan springa, vädret är vackert och det här är kul!" Stretade på och sneglade på klockan titt som tätt. Hade lite ont i mitt ben (har haft det sedan ÖtillÖ) och var rädd för att jag skulle få kramp då jag nog inte hade ett helt avslappnat löpsteg. Efter 20 kilometer vid Grönstagärde så tänkte jag att detta går åt h-vete. Det blir inget silver...Stoppade munnen full med saltgurka och fortsatte upp i mördarbacken ut på den sista milen. Det ända jag kunde tänka om mig själv där och då var: BIT IHOP NU DÅ!! MESPROPP!! SOPA!! Men just då hör jag två välbekanta röster som bokstavligen skriker i kör "HEJA LISELOTT HEJA LISELOTT" om och om igen. Fasiken vad glad jag blev. Dom stod där i år igen!  Hade jag haft tid skulle jag stannat och gett dom varsen stor blöt kram. Nu blev det bara en "high five" eftersom jag hade en tid att passa. Men jag är övertygad att deras glada hejarrop gav mig den extra energi som behövdes för att komma i mål 50 sekunder innan medaljen hade slagit om från silver till brons....
Passerade mållinjen på 2,37,10 och medaljen blev silvrig i år också. Men en sak är säker jag ska aldrig mer överskatta min förmåga att springa i backar.....