NovemberKåsan

I lördags var jag och sprang Kristianstad Trail. Ett lopp som var helt galet riskabelt för fotleder, mina porslinsvriser och allt annat som kan gå sönder när man tror att man kan forcera terrängen som en bulldozer ...
I vanlig ordning så brukar det bli så som jag har bestämt. Det vill säga att jag startar oavsett. Att sedan min högra vrist inte ville vara med är en helt annan sak...Mina olika kroppsdelar får nämligen sällan komma till tals...Kan vara bra.... Kan också vara dåligt....I lördags var det dock bra att vristen inte fick avgöra. För då hade jag gått miste om ett riktigt häftigt, 25 kilometer långt traillopp rakt ut i höstskogen. Jag skulle vilja säga att det finns traillopp också finns det riktiga traillopp! Detta var definitivt ett riktigt trail/terränglopp. I skogarna runt Bockatorpet hade arrangörerna dragit en fantastisk envarvs-bana (!) som till säkert 80% inte hade några naturliga vägval. Det vill säga att det var väldigt få vägar, eller så pass stora stigar, som man kunde vara säker på att man skulle följa. Det måste ha gått åt hur mycket snitsel som helst!En stor eloge till arrangörerna Härlövs If!

Jag hade inte varit på provlöpning, inte studerat någon banprofil eller något av det som man kanske borde gjort. Men herregud, jag har ju vrister som inte ens klarar högklackat....Det här var ju bara att ta sig igenom och hoppas på att det skulle finnas lite normala partier på banan där fötterna kunde få landa på plan mark...Om det fanns?? Jadå....kanske var det totalt 3-4 kilometer där man på förhand kunde veta hur foten skulle landa på underlaget!! 4 kilometer av 25 km! Jodå så att.....Det som inte dödar det härdar.....Fast jag vet inte om min redan illa tilltygade fotled blev härdad, men å andra sidan dog den inte heller helt....
I ungefär 7 kilometer lyckades jag hålla min tejpade fotled stabil, sedan kom tröttheten och några snedsteg och därefter vek den sig ideligen. Borde såklart ha tagit hjälp att tejpa vristen på riktigt "orienterarvis" så kanske det kunde gått lite längre.
När jag hade sprungait ca 20-21 kilometer kom duktiga Kajann flygande. Jo då, jag menar flygande! Åtminstone såg det så ut, fast att hon inte har några vingar alls ....Bara urstarka vrister och en otrolig fart! Då var jag helt sjukt trött och motarbetade alla element så gott jag kunde. Det sa bara SWISH så var hon om och förbi. Med nöd och näppe hann hon fråga om jag var okey, fast jag hann inte svara förrän hon var försvunnen. Höjden av oartighet tycker jag faktiskt.... Hon borde ju såklart ha stannat och tagit mig under armen och sagt "-nu ska jag hjälpa dig över stengärdet här" eller möjligen " -varsågod gå du före... " Ålder ska ju alltid gå före skönhet... Men nejdå hon bara stack snabbt, som ett litet bi, och som om det inte fanns en enda sten eller rot under hennes dobbar....  Om jag hade gjort detsamma om jag hade sprungit om henne ....?? Nej för sjutton! Jag hade troligtvis inte ens frågat om hon var okey....  ;-)

Men min nödproviant där bestod av Ahlgrens bilar och jag fick någon liten energi tillbaks och överlevde dom sista 5 kilometrarna. Och väl i mål så stod Kajann där, fräsch som en nyponros, medans jag hängde och dröp som en lase över staketet....

Hon är grym den där Kajann, och alla de andra duktiga tekniska löpare som lyckas hålla fantastiska kilometertider över stock och sten, bäckar och stengärde! Det är där man skiljer agnarna från vetet kan man säga.... Det räcker inte att ha ett starkt löparhjärta. Man måste ha lite känsla för terräng och vara tekniskt stark för att våga hålla fart.

Så all min respekt till alla de med vrister av stål!! Detta är helt klart löpningens svar på NovemberKåsan!

Det blev en fin och jobbig dag i skogen helt enkelt. Även om utsikten för undertecknad kunde varit lite vackrare om jag bara hade vågat ta blicken lite högre än två decimeter ovanför myllan, men hade jag gjort det hade jag nog sett myllan på väldigt, väldigt nära håll ....

/Peace Love and Trailskor....