Det behövs inga krussiduller

Efter att ha deltagit i världens största terränglopp i helgen så kan jag bara bekräfta det jag redan visste. Löpare är ett förbannat enkelt folk. Ge oss ett par löparskor och några snitslar så är vi nöjda. Det är nämligen inte svårare än så....Och det är det som gör löpningen så charmig. Okey, nu för tiden (låter som att jag är jäääättegammal....) så finns det en massa krussiduller även när det gäller löpning som tex kompressionskläder, barfotaskor, GPS klockor, vätskesystem etc etc. Men det är inte det som är avgörande. Det är bara du, ditt huvud, dina ben och din träning som har betydelse för din löpning. Måhända kan prylarna göra att det blir lite roligare att träna och ibland kan det behövas lite hjälp i traven. För det är sannerligen inte LIKA roligt varje gång som man ska ut och löpträna och då kan det pigga upp tex med ett par "hippa" löpartights ...

 50 sekunder

I lördags sprang jag Lidingöloppet och jag trodde att det skulle vara en enkel match att springa på silvertid (2,38). Det har jag ju gjort två gånger förut. Men icke sa nicke....Det var minsann en kamp mot klockan i år igen....Vid 10 kilometerspasseringen hade jag minst två minuter sämre tid än vad jag hade planerat och då förstod jag att det här kommer att bli tufft. Idiotförklarade mig själv någonstans vid Kyrkviken för att jag hade gått och trott att jag var bättre i backarna än vad jag var....Men jag ryckte upp mig igen och tänkte: "Spelar väl ingen som helst roll...Jag kan springa, vädret är vackert och det här är kul!" Stretade på och sneglade på klockan titt som tätt. Hade lite ont i mitt ben (har haft det sedan ÖtillÖ) och var rädd för att jag skulle få kramp då jag nog inte hade ett helt avslappnat löpsteg. Efter 20 kilometer vid Grönstagärde så tänkte jag att detta går åt h-vete. Det blir inget silver...Stoppade munnen full med saltgurka och fortsatte upp i mördarbacken ut på den sista milen. Det ända jag kunde tänka om mig själv där och då var: BIT IHOP NU DÅ!! MESPROPP!! SOPA!! Men just då hör jag två välbekanta röster som bokstavligen skriker i kör "HEJA LISELOTT HEJA LISELOTT" om och om igen. Fasiken vad glad jag blev. Dom stod där i år igen!  Hade jag haft tid skulle jag stannat och gett dom varsen stor blöt kram. Nu blev det bara en "high five" eftersom jag hade en tid att passa. Men jag är övertygad att deras glada hejarrop gav mig den extra energi som behövdes för att komma i mål 50 sekunder innan medaljen hade slagit om från silver till brons....
Passerade mållinjen på 2,37,10 och medaljen blev silvrig i år också. Men en sak är säker jag ska aldrig mer överskatta min förmåga att springa i backar.....

Favorit i repris

Nu är det.dags igen. Anmälde mig till Lidingöloppet i våras eftersom jag tycker att just det loppet är så infernaliskt roligt. Det var på nåt sätt där allting började...det var där jag insåg att jag faktiskt kunde  springa långt. Lidingöloppet är en enda lång skogsrunda i höstens fantastiskta färger. Jag tror att detta är 8:e gången jag springer LL och genom åren har det varit allt från ösregn och 30 km lervälling till sensommarvärme. Första gången jag sprang minns jag att det tog 20 minuter längre tid än vad jag hade hoppats på och. Men det ÄR ett svårt lopp att "lägga upp" första gången man springer det. Det är inte så lätt att veta hur mycket man vågar springa i början och hur branta backarna är och om man hinner återhämta sig till nästa backe. Visst kan man plugga banprofilen men det är ändå svårt att få en rättvis bild av verkligheten. Men har man tränat i backar och inser att man kommer att brottas med rejäla pulshöjningar och mjölksyrakänningar så är man bra förberedd. Men ta det lugnt i början och försök hushålla med krafterna tills de värsta backarna kommer efter ca 15 km. Försök att inte bromsa i nedförsbackarna utan låt benen rulla på. Att bromsa är bara onödigt jobbigt och kan göra ont om man inte tränat springa mycket nedför. Tårna kommer att vara mer "utsatta" än vanligt så försök knyt skorna så att foten inte glider fram och tårna stöter i framkanten.
Imorgon ska det bli vackert höstväder och det kommer att bli hur kul som helst! Det kommer att vara skönt att kunna ge sig ut på Koltorps gärde i god tid imorgon och slippa tänka regnkläder och våta skor. (Det är nämligen en ganska lång väg att gå, ca 15 minuter från Lidingövallen till starten, så det är skönt att inte behöva stressa ut till starten). Och apropå blöta skor så håll inte långt ut till höger i högersvängen efter start om du vill springa Lidingöloppet torrskodd resten av de 29,5 kilometrarna. Det finns nämligen en anledning att inte så många springer just där...
LYCKA TILL!

Det här känns helt fel....

Jag har ju suttit på tåget på väg till Stockholm just den här fredagen de senaste sju åren, och det gör jag inte idag! För det är ju Lidingöloppet imorgon!! Och jag ska inte vara med :-( . Trist, men ändå ett eget beslut. Det går inte att vara med på allt...
Däremot slog det mig för någon vecka sedan att jag i vintras ställde klockan tidigt för att få en startplats till Vasaloppet 2014. Man kan undra hur många som gjorde som jag....Köpte en startplats utan riktigt ha planerat det...
Men jag har startplatsen kvar, ännu iallafall....Och rullskidorna finns någonstans. Men frågan är var?
Samtidigt som jag tänker att "jag struntar i det" så hade det varit roligt att köra. Förra Vasan (2012) var ju en katastrof eftersom jag skadade foten 2 månader innan start och kunde varken löpträna eller köra skidor. Jag genomförde vasaloppet ändå, eftersom vi hade planerat in en veckas semester i Sälen efter vasaloppet. Och det var i och för sig 9 roliga mil men resultatet kunde varit bättre om jag hade kunnat träna som jag hade planerat. Vi får väl se hur jag gör...Om vintern ger bra förutsättningar för skidor så kanske jag kör.

Växjö Marathon är i alla fall inplanerat och bestämt! Den 19/10 ska jag springa 8 varv runt växjösjön! Det kommer att vara skönt att bara behöva packa väskan med ett par löparskor och slippa ha tre olika grenar att hålla reda på ;-)

Och till Er som ska springa Lidingöloppet imorgon kan jag bara säga att det kommer att vara för jäkla jobbigt, fruktansvärt backigt och alldeles...... alldeles.................underbart!!

LYCKA TILL!

Teknikens under..

Koltorp, i väntan på starten.

Då stod jag där i år igen. I startfållan på Koltorp, med skräckblandad förtjusning! Jag hade blivit framflyttad till startgrupp 2, i och med silvertiden förra året och när jag tittade mig omkring i den fållan kände jag mig som som ett litet får i en stor vargflock. Istället för att tänka tankar som "jag är stark, jag är snabb, det här är en bit av en kaka för mig", så blev det istället "herregud dom kommer att springa över mig, brotta ner mig i gyttjan eller i det högra träsket om några hundra meter, det måste blivit något fel, jag hör inte hemma här, alla andra är mycket snabbare än jag". Men efter några klappar på axeln från klubbkompisar och lite egen uppryckning blev självförtroendet lite bättre.

När starten hade gått visade det sig att Lidingölöparna (åtminstone i startgrupp 2) var av det sympatiska slaget så det blev inte en ända armbåge eller andra tillhyggen. Jag lyckades även undvika träsket som jag alla andra år har haft en förmåga att trampa ner i. Men nu efter 6 Lidingölopp har jag lärt mig att om man inte vill fylla skorna med vatten redan efter 200 m så ska man inte springa till höger även om där är fritt från trängsel!
När jag kom in i skogen efter den första flaskhalsen var det trångt. Men det gick åtminstone att springa. Jag hade ställt in min GPS klocka att visa medeltempo på sprungen sträcka så jag tyckte att jag hade STENKOLL!!??. En snitttid på 5,10 per kilometer skulle bli en sluttid på 2,35. Jo, jag tackar.... det höll på att kosta mig silvret.....:-(
Jag la kilometer efter kilometer bakom mig och jag hade kul. Efter många övervägande hade jag vågat ta mina lite lättare DS Trainer skor på mig och jag sprang och kände efter om jag möjligen skulle kunna skylla på dom om det inte skulle gå bra.....men NEJ dom verkade funka.
När jag började närma mig den "egentliga starten" för Lidingöloppet , dvs vid 15 kilometer, kom jag ifatt två "Löpsteget löpare" och det var förstås kul att få lite sällskap av folk hemifrån! Dom hade dock en annan uppfattning om "var" Lidingöloppet egentligen startar och i år är jag faktiskt benägen att hålla med dom om att Lidingöloppet börjar först efter 20 kilometer!

I mördarbacken i Grönsta var den lilla räddharen i startfållan kl 12:40 som bortblåst! Nu växte mina horn ut och korusningen den sista milen började här!! Här är det som mest publik och att få höra sitt namn eller att man ser pigg ut ger så otroligt mycket energi! Någon gång ska jag stå där vid sidan och heja och peppa och "betala" tillbaka till de som klappat fram mig dessa åren!
Jag hade en turbogel kvar och den sög jag i mig vid ca 23-24 kilometer. Aborrebacken kändes helt okey men däremot Karins backe (vid 28 kilometer) tyckte jag kändes lång som ett ösregn!! Men jag höll tiden!! GPS:en visade snitttid på 5,09-5,10 min/km. Väl uppe på toppen av Karin så rullade det äntligen nerför! 700 - 800 meter svagt utför och ingen kramp, inga blåsor, och kanske lite onödigt mycket krafter kvar .....(?) Upploppet var som en enda stor tvättsvamp och fötterna sög sig fast i underlaget men det gick ändå att spurta utan att halka omkull! GUD vad det är kul att springa i terräng!

Hur gick det då??? Vid mållinjen fanns väl allt syre i mina ben istället för i hjärnan så klockan stängde jag på fel knapp och därför visste jag inte min exakta "slittid" just då. Jag visste att jag hade klarat silvertiden eftersom klockan stod på 2,38,08 när jag upptäckte att den fortfarande var igång.

När jag hade fått i mig lite varmt kaffe och njutit av stunden så gick jag, stolt som en tupp, bort till resultattältet för att byta min bronsmedalj mot en silvermedalj. Där finns alltid resultatet på de 250 första löparna i varje klass rullande på dataskärmar i taket. Så där stod jag och tittade på namn efter namn efter namn.....Var var mitt namn??? Sist jag tittade på GPS:en stod ju snitttiden på 5,09 vilket borde betyda 2,35!! Men NIX inget namn! Namnen rullade på skärmen och sluttiderna blev högre och högre och jag blev knäsvag.....2,36,30.....Där fanns jag inte...
Vad f-nken!! Hade jag tramsat bort silvret med att springa på, vad jag trodde var säkerhet?? Nu blev jag plötsligt den där lilla räddharen igen som nog fick gå ut ur resultattältet, med svansen mellan benen, utan den där fina silvermedalj runt halsen......
MEN DÅ...ÄNTLIGEN DÖK MITT NAMN UPP!! 2,36,59!
Det var så HÄRLIGT att få uppleva detta ett år till!

Men vad hände då?? Min vattentäta plan? Jag hade ju 5,09-5,10 i snitttid vilket borde betyda runt 2,35??
Jo, det kan jag berätta!! Mitt förnuft vet ju att GPS:en slår fel ganska ofta! Eller att banan kanske inte alltid är exakt så lång som den ska vara? Men tänkte jag på dessa risker? Nej, inte för en sekund och det höll på att kosta mig silvermedaljen!! Min GPS visade 30,5 kilometer när jag stannade den i mål! Och det betydde ju förstås att 5,10 i kilometertid INTE blev 2,35.

Nu spelar det ju ingen roll eftersom jag kom på rätt sida om 2,38 men bara tanken på att jag kunde ha spoilerat målet pga att jag lagt alldeles för stor tilltro till tekniken hade inte varit så kul. 61 sekunder hade lätt kunnat försvinna någonstans där ute på Lidingö....

Kön till löparbussarna i Ropsten ringlade sig lång på lördagsförmiddagen

Tusentals leriga påsar med överdragskläder

Adjö Grönsta 

Nödprovianten på hotellrummet efter loppet bestod av Rosévin, Resorb och nötter!

Just nu är man så där tråkigt mossig, och lite nedstämd. Det man har haft framför sig under en längre tid har man nu bakom sig. " PostMarathon "  känslan har infunnit sig. Undras tro hur man kommer att känna sig efter IRONMAN 2013......

Före!

Detta är min nödproviant under Lidingöloppet idag! Turbogel!!!
Tron kan försätta berg....

Jag vill hålla tiden!

Nu är det dags för Lidingöloppet för 7:e året i rad! Stumheten i vaderna efter lördagens halvmara har äntligen släppt. Jag var lite orolig ett tag att jag hade äventyrat min målsättning med LL genom att springa Skanör-falsterbo Runt bara en vecka innan. Inte bara genom att kanske inte hinna med att återhämta mig utan även att dra på mig någon höstförkylning. Efter sådana lite längre kraftansträngningar är man ju som en öppen bok för alla virus! Men Ingefäradrycken har fungerat så här långt!
Min målsättning?? Ja, det är ju silvertiden såklart! Under 2,38! I mitt huvud är det en transportsträcka fram till 15 kilometer och sen börjar Lidingöloppet. Då gäller det att man har tillräckligt med krafter kvar att hålla fart i den andra mycket tuffare delen av loppet. Puhhh.... Nu blev jag nervös....
Det är väldigt smickrande (läs toknervöst!!) att alla gissade tider ligger under 3,38!
(Det låter som att jag är galet fixerad vid tider..... Egentligen tycker jag att det viktigaste av allt är att ha roligt, men visst blir extra kul om medaljen blir silvrig :-)
2,28,01
2,34,12
2,36,28
2,37,40
2,36,40
2,35,15
2,36,45
2,34,30
2,33,48
2,34,47
Min gissning är 2,35,47 ( men jag är utom tävlan :-)

Sugen på en keps??

Nu är sista långpasset i hamn och det är bara några snabbpass kvar och sedan VILA, innan jag ska springa livet ur mig i Lidingöloppets backar. Förhoppningsvis ska den där otroligt åtråvärda silvermedaljen erövras!! Vi får väl se hur det går. Det känns som att "formen" är runt 2,38 (silvertiden för damer på LL), så en dålig dag kan lätt innebära fel sida om 2,38 :-(.

För övrigt har jag en alldeles ny NIKE keps som ligger här till ingen nytta. Den är beställd från Startfitness i våras och är lite för stor till mig. "One size fits all" utom mig!!

Är du sugen på denna snygga, nya, garanterat svettfria löparkeps så gissa min tid i Lidingöloppet 30 km 2012!
Den som gissar närmast min sluttid får kepsen!
Gissa min tid och skriv den i en kommentar i detta inlägget så lovar jag fixa att den kommer i dina ägor om just DU är närmast. Du som känner mig kan maila eller facebooka tiden om du inte vill skriva här!

Halvvägs...

Nu är anmälan till Ironman Kalmar 2013 öppen. Jag var halvvägs i anmälningsformuläret men orkade inte fullfölja anmälningen just nu. Det kändes som att det var allt ifrån ålder till skostorlek (nästan) som skulle fyllas i. Imorgon gör jag det.......

Just nu är backträningen inför Lidingöloppet i full gång. Och var kan man träna backar bättre än här? Motionsslingan i Hembygdsparken är grym och det sög i benen idag kan jag säga.
Det vore ju så klart kul att få en silvrig medalj på Lidingöloppet i år också. Nu när det inte blev en järnmedalj i år så får silver duga (om jag nu klarar det!??)

Planen höll.....

och SILVERMEDALJEN är äntligen MIN!!

Men det krävdes 6 lopp, 2 klockor och en respektfull ålder för att springa in på under 2.38 på Lidingöloppet.

När starten hade gått var det ganska trångt fram till Kyrkviken (ca 7 kilometer) men det passade mig bra för då var jag tvungen att "hålla igen". Planen var 52 min - 52 min- 52 min = 5,15 min/km). Allt för att ha krafter kvar på sista milen så att jag kunde bibehålla tempot hela vägen. (ja, jag vet att det låter fegt....jag fick även vibbar hemifrån att utgångstempot var i långsammaste laget). Men med detta upplägget kunde jag njuta av vädret, utsikten, folkfesten, den roliga terrängen och av att mina ben var pigga. Sista milen kändes som en enda lång omkörning ( MÄRKVÄL KÄNDES! Jag säger inte att det var så ;-). Jag trippade upp för Aborrébacken och återhämtade mig snabbt för att sedan även hålla god fart i Karins backe ca 2 kilometer innan mål. Sen kom ljuset i tunneln,det vill säga målet som uppenbarades sig genom träden i skogen. Ni som sprungit Lidingöloppet vet precis vad jag menar.....För plötsligt kommer man bara ut ur skogen till en efterlängtad målraka som är kantad med publik och med ett svagt nedförslut vilket gör att man (oftast!?) kan hålla huvudet högt och spurta in i mål.
Hur gick planen då?? Jodå, 2,36,52. Jag passade tiden med mina 2 (!) klockor så när som på 52 sekunder. Istället för 52 - 52 - 52 blev miltiderna 52,42 - 53,52 - 50,18. Hade jag haft 1 minut och 8 sekunder långsammare tid hade silvret varit rökt detta året också. Men NIX i år visste jag var skåpet skulle stå!! Om jag är nöjd....OjOjOj om ni bara kunde ana....


Klicka HÄR så kan ni se hur mitt Lidingölopp såg ut 2011

Laddade innan start

En medalj som kanske inte är så märkvärdig. Men jäklar vad den har kostat blod, svett (i mängder) och tårar.

Kaj

Vi hade inte varit länge på vårat hotellrum förrän vi hade en objuden gäst som knackade på vår fönsterruta. Måsen döptes genast till Kajan och var väldigt tydligt ute efter min pastasallad som jag hade på kylning på fönsterbläcket. Tidigt på söndagsmorgonen gick han till och med helt sonika in på fönsterkarmen och snodde min nötpåse. Han trodde nog att vi sov men jag kom på honom och kunde sno tillbaka den strax innan han hade hackat sig in i påsen!

Kajan

3½ vecka kvar.....

till Lidingöloppet. Det ska bli kul! Förra årets känsla börjar nämligen att sakta raderas ut från minnet och jag har bestämt mig för att INTE springa in i den hårda "betongväggen" i år! Sommarträningen har inte varit den bästa pga en dryg förkylning i juli, men de senaste veckorna har jag försökt fokusera på backar och långpass. Det har varit jäkligt tungt att få tillbaka formen från maj månad men nu börjar jag känna att jag har "spring i benen" igen. Om en och en halv vecka är det Halvmaran i Veberöd och det blir ett perfekt pass, två veckor innan det är dags för LL.

Jag hittade ett roligt YouTube klipp ifrån en föreläsning av Ultralöparen Rune Larsson. Han är en skön typ och jag har både tränat med honom och lyssnat på hans underhållande föreläsningar i Monto Gordo Portugal. Här pratar han om vår övertro till Pastauppladdning på en föreläsning i Stockholm.

2,38,47

Fanken också!!!

Missade silvertiden med 47 sekunder på Lidingöloppet!! Men....."-jag é inte bitter" :-)

Dagsformen på lördagsmorgonen kändes urusel. Jag sov inte mycket på natten och kände mig yr och konstig i kroppen. Började redan då fundera över min målsättning och blev plötsligt väldigt nervös. Ångrade mig bittert över att jag vitt och brett berättat om mitt mål. Nu var jag ju tvungen att leva upp till detta.

Men jag bestämde mig för att jag skulle göra ett uppriktigt försök och hålla mig till planen ; 52 - 52 - 54. Planen sprack på ett sätt som jag absolut inte hade kunnat tro. Det blev 51,31 - 54,53 - 52,22. Var så otroligt förvånad över att sista milen gick snabbare än andra, med tanke på banprofilen.... När jag passerade 23 km skylten hade jag 35 minuter på mig för att klara silvertiden och då hade jag Aborrebacken framför mig. Även om jag inte tycker att det är den jobbigaste stigningen på banan så tickar sekundrarna där hur man än gör....

I vilket fall som, så var det riktig kul och som vanligt fick jag ett varmt och härligt välkomnande i mål av Karen och Folke. Fick ingen kramp, inga magsmärtor, inget ont efteråt, inga blåsor så vad gör det att medaljen är av brons.... Men....nästa år då jäklar!!!