En salig blandning av triathleter, pilsner och röa pölsor

Midsommar blev en torr tillställning kan man säga. För på midsommardagen drog jag till Ironman 70.3 (=halva Ironmandistansen 1900m/9 mil/21 km) i Helsingör och hämtade nummerlapp och den femtielfte ryggsäcken som det står IRONMAN på (som i särklass är dom dyraste väskorna jag äger...) 

Jag har sagt det förut och säger det igen ... Ironmancirkusen har vett att ta betalt och vi triathleter har inte vett nog att låta bli att betala...Och så även jag...

Så ännu en gång betalade jag den dyra startavgiften och fick en hejdundrande fest (om man gillar att festa på energigel, mjölksyra och svett förstås). Festen började tidigt på morgonen närmare bestämt kl 08 så det fick spenderas lite pengar på boende, trots att jag bor ganska nära danskarna. Men eftersom jag anmälde mig så sent som 1½ vecka innan start så var alla rimliga boende i Helsingör slut. Så det fick bli en natt i Helsingborg vilket funkade okey, men krävdes lite planering med tidig utcheckning, packning av väskor, bilparkering och färjor fram och tillbaka några gånger extra. För när det gäller Ironmantävlingar känns det ofta som att själva tävlingen är den som behövs minst planering. Det är logistiken runt omkring som kräver mest.

Nåväl... Starten dvs simningen gick i den gamla hamnbassängen i Helsingör och banan var väldigt knixig med många bojar att runda. Man kunde se hela banan från kajkanten så det var bara att memorera den någotsånär kvällen innan Jag såg ett par brännmaneter från kajkanten och kände inte för att få ögonkontakt med en sådan heting.... Jag seedade mig som vanligt lite djärvt och startade sist i 33-36 minutersgruppen och jag såg verkligen framemot simningen.  Det var en fantastiskt fin sommarmorgon och säkert 22 grader i luften redan kl 07 (17 i vattnet...).

Simbanan

Simningen gick bra. Inga konstigheter förutom en box på läppen vilket kändes bättre än en brännmanet i ansiktet.

Jag höll inte riktigt vad jag lovade (33-36 min) men kom upp på 37,30 vilket får vara okey för att vara mig...

Cyklingen var faktiskt en av de roligare halv IM cyklingar jag har gjort. Vacker lättcyklad bana och sååå varmt och skönt. Jag hade cyklat klart efter 2 timmar och 36 minuter.

När löpardojjorna hade åkt på var det ännu varmare men dock inte längre så skönt.....Värmen tog ut sin rätt och det var otroligt tungt att springa. 

Men... lika för alla så det var bara att bita ihop. Jag har utvecklat mitt energiintag de senaste åren och faktiskt blivit väldigt bra på det... det är stor skillnad från hur jag la upp tävlingarna innan. Numera tar jag minst en gel var 20:e minut och till denna tävlingen hade jag Vitargos gel som enligt osäker källa är den gel som ska ha högst saltinnehåll. Förutom gel och sportdryck har jag också alltid ett rör med flingsalt med mig. Och det har räddat mig många gånger kan jag säga. För efter att jag var sjuk i Guillaine Barre så har jag väldigt låg kramptröskel. Så jag gör vad jag kan för att hålla mig på rätt sida om tröskeln.

Löpningen var jobbig i Helsingör men banan var rolig. Nästan lika festligt som i Kalmar. Mycket publik på uteserveringar och parker och såklart en och annan svensk öldrickare som aldrig satt sin fot i en träningssko... Jag sprang in i mål på tiden 5,07 vilket resulterade i en 4:e plats. Jag missade pallen med tillräckligt många minuter för att inte behöva gräma mig att jag "skulle kunnat, om jag bara hade" osv... Jag hade helt enkelt inte vad som krävdes att springa snabbare denna dag (för löpningen är alltid den gren jag mobbar mig mest över...)

Men vad är en pallplats...jag fick ju en bal vid slottet (Kronoborg...)... och dessutom en rygga som kostade drygt 5000 spänn..Det får man väl vara nöjd med ;-)

Skämt å sido ...Kosta vad det kosta vill...Kul var det iallafall..

/Peace Love and Löparskor

Slutet på en 6 månader lång Racereport

Det här var nog den löjligaste och mest utdragna racereport i historien. Men jag lovar detta är sista delen och sedan lägger jag detta bakom mig och blickar framåt istället.

CYKEL OCH LÖPNING

Cykelmomentet på Kona var en jobbig historia. Cyklingen har ca 1700 hm och det går knappt att beskriva hur dom heta vindarna snurrade runt en hela tiden ute på Queen K Highway. Landskapet var böljande och det fanns inte tillstymmelse till skugga någonstans. Av alla backar var den mest krävande upp till Hawi efter ca halva sträckan. Där rundar man en kon för att cykla samma väg tillbaka. 

CYKELBANAN

Och dom omtalade kastvindarna som kan vara obehagliga i samma backe utför, var denna dag väldigt snälla.  Visst kände man att vinden tog tag i framhjulet men det var aldrig något problem. Och vindarna ja....dom mytomspunna, skräckinjagande hawaiivindarana som beter sig alltid mer eller mindre likadant på Hawaii. Det innebär att om man cyklar så långsamt som jag så hinner man inte med den lilla medvinden man ändå har möjlighet att få på "hemvägen" utan efter lunch har vinden stabiliserat sig till nästan bara motvind söderut. Och eftersom jag läst säkert 100 racereports innan så visste jag detta. Men inte hade jag kunnat föreställa mig att värme, vind och vätskebrist skulle kosta så enormt mycket. 

Även om vindarna inte var fullt så hårda som dom kan vara, så var dom fruktansvärt varma. Det var inte särskilt fuktig värme utan "bara" galet hett. Efter 9-10 mil var jag så varm så att jag fick hälla vatten på fötterna. Det kändes som att pedalerna var glödande kolbitar.

Såklart uppenbarade sig negativa tankar när jag såg hastigheten gå ner och jag hade sjukt svårt för att hålla de 165 watt som var tänkt. Självförtroendet bokstavligen smälte bort i värmen och jag kände att alla andra var mycket bättre än jag. 

Cykelbanan var tuff. Bland det tuffaste jag har cyklat. Vätskedepåerna var få och man behövde mer vatten än man fick plats med på cykeln. Mina ben var ångkokta när jag var framme i T2. Jag hade till och med svårt för att gå på fötterna och hur i hela fridens namn ska man då kunna springa en mara med samma fötter...

Men ge upp....? Nej det var aldrig något jag ens funderade på. Hur skulle det se ut? Jag har aldrig brutit innan och varför i herrans namn skulle jag då göra det på den viktigaste av dom alla...Nej, på med löpardojjorna och ut från den lilla skuggan som T2 tältet gav.

Sedan ut på löparbanan i publikhavet till stående ovationer...(överdriver såklart. De flesta var i skuggan och satt dessutom ner)

Fotsulorna brann fortfarande men det var bara att bita ihop. Förutom dom sista 500 metrarna på maran var den första milen roligast trots smärtan i fötterna . Banan gjorde en loop på den kända Alii's Drive inne i Kailua-Kona och det var mycket publik. Jag försökte få någon typ "pace" med de som jag kom ifatt men av någon outgrundlig anledning så gick det inte. Det var som om jag försökte springa ifrån värmen istället för att sänka tempot... Det slutade varenda gång med att de tjejer som sprang saktare än jag sprang om mig när jag sedan fick gå några steg för att inte svimma av värmeslag...

När jag sprungit den första milen så började den ännu varmare sträckningen ut på Queen K Highway.

Svart asfalt och en stekhet sol... Och 32 kilometer kvar. Det var glest med vätskedepåer. Färre än vad det varit tidigare enligt uppgift från de som varit där tidigare. Ja är det varmt i helvetet så kan Hawaii omöjligt vara ett paradis. För satan i gatan vad hett det var. Det hade tom lanserats en keps med någon form av stenar som skulle kyla ner huvudet. Den kostade typ 2500 kronor och många av elittriathleterna hade denna. Säkert såklart sponsrade... Och kan ni tänka er.. Jag gick INTE på det. Nix det var billigare att hälla en liter iskallt vatten över sig var 3:e kilometer

Efter ca halva sträckan så kom en skön utförslöpning ner till EnergyLab. Men eftersom sträckningen ute på Queens K är en vändbana så var det lite svårt att glädjas eftersom varje meter nerför skulle sedan springas uppför.

Backen till EnergyLab

Sträckningen till och från "EnergyLab" beskrivs som den tuffaste delen av löparbanan. Och själva EnergyLabområdet är ganska tråkigt och ser lite ut som ett industriområde. När jag rundade konen  hade jag ca 12-13 km kvar och en låååång uppförsbacke tillbaka till Queens K Highway. Solen började gå ner och även graderna. Det blev faktiskt pyttelite behagligare. Jag insåg snabbt att det skulle bli en målgång i kvällsmörker. Och mörkret kom snabbt. Någon släckte lampan när jag fortfarande var ute på Queens K Highway. Sista 6-7 kilometrarna innan man kom in i stan var bitvis obehagligt mörka. Det var inte utan att man fick en viss styrka av att möta de hjältar med pannlampor som hade 3 mil kvar att springa.

När jag äntligen sprang in till Kailua (eller sprang och sprang.... vet inte om man kan kalla det för löpning...) så var jag helt slut... Fötterna värkte och benen var kokta. Men nu skulle belöningen komma. Nämligen att få springa på den berömda målrakan på Alii´s drive. Blåsorna under foten sprack i backen nerför Palanis Road och sedan var det dom längsta 2 kilometrarna jag nånsin sprungit (eller vad det nu var jag gjorde...)  Men till slut... vände banan till höger på Alii`s Drive och den magiska tunneln av flaggor, människor, jubel musik och fest uppenbarade sig.

Och lilla JAG fick springa där! Jag hörde mitt namn och såg mina nära och kära som tjoade och viftade. Jag gjorde några High five och sprang sedan dom sista metrarna in i mål på den dyngsura röda matten.

Jag gjorde det till slut. Min 7:e Ironmantävling kvalade jag äntligen till Hawaii och nu var jag framme vid målet på World Championship Kona. Det var helt sjuuukt. Det var lite svårt att ta in faktiskt. Efter målgång stod jag en stund i strålkastarljuset och glänste i svett med mina två amerikanska personliga assistenter. Alla fick det... Två stycken som visade vägen, serverade dryck och hjälpte till att få tröja, energi och överdragspåsen. 

En flera års "resa" tog slut här. Efter målgången på Kona var det var nog den tuffaste "Ironmanblues" jag har gått igenom (jmf babyblues = nedstämdhet efter man fått barn). Jag vet faktiskt inte om jag har tagit mig ur känslan av tomhet, mållöshet ännu...

Kanske därav denna enormt utdragna racereport... Men nu är det här histora som jag ska bära med mig så länge jag lever. För det var inte bara första gången på Kona utan även sista. Jag skulle inte åka dit igen även om jag får möjligheten. Worldchampionship på Kona har nog gjort "sitt" nu. Organisationen förändrar upplägget och Herrar och damer kommer from nu att tävla var för sig. Ena året på Hawaii och nästa i Nice Frankrike.

Så nu får jag se vad som händer.

Jag säger som Pippi; "antigen så kör jag en Ironman till eller så gör jag det inte"

/Peace Love and Löparskor 💛

Nu löper vi hela linan ut

Här kommer sista delen i Racereporten från Ironman Kalmar (om någon mot förmodan inte har tröttnat på att läsa denna följetong..)

Nu var det äntligen dags för löpning. Kastade ner mina cykelskor och hjälm i den röda "RUN" påsen och snabbt på med löpardojjor, keps och brillor. När jag sprang från T2:an och ut på banan hörde jag TP ropa "-Skitbra cyklat, du ligger 6:a".

6:a tänkte jag....Skulle jag verkligen klara hämta in några placeringar och kunna få hamna på pallen på ett Ironman...? Och på hemmaplan dessutom. Det hade ju varit galet stort för mig.. Min bästa placering har varit 5:a.

Men jag tänkte att jag kan inte göra mer än att följa min plan. Åtminstone fram till 32-33 km och sedan känna hur kroppen känns. Och min plan var att springa 5,40 tempo. Och det kräver en hel del disciplin att inte bli stressad utan springa i sitt planerade tempo och lägga kilometer efter kilometer bakom sig. 

Som vanligt var det en härlig stämning i Kalmar. Det finns INGEN annan tävling som går upp mot publikstödet i Kalmar. Dom är outtröttliga!! När jag hade sprungit genom stan och var på väg ut så stod dom där igen, mina klubbkompisar. Jag fick rapport om att om jag bara höll tempot skulle jag plocka placeringar. Jag hade ett par i min klass nära framför mig. Men jisses det var ju långt kvar. Vad som helst kan hända... kramp, maghaveri etc etc... Men vid närmare eftertanke så kan det ju hända mina konkurrenter också så jag började vända tankarna till positiva. Efter 6-7 km började det kännas bra i löparbenen. Ryggen, som varit en katastrof efter cyklingen började nu bli bättre och jag försökte springa så avslappnat jag kunde. Fasen det här var ju kul!! Inte alls samma känsla som jag haft under mina två senaste IM maraton.

Jag tittade på klockan ofta och bekräftade att tempot låg på 5,30-5,40 och det kändes helt okey att springa. Jag fyllde på med en gel varannan vätskedepå. Ca var 4-5:e kilometer och massor av sportdryck. Mitt "saltkar" hade jag i handen så det saltade jag tillvaron med. 

När halvmaran passerades så har man sprungit 1,5 varv. Då fick jag besked om att jag låg 4. Och nu var det bara att bita ihop. Inte tappa tempot och kämpa emot smärtan. Men när jag gav mig ut på sista varvet hade jag gått om och Jag fick besked om att jag låg trea och hade 10 minuter upp till andraplatsen!! Men va faaaan.  10 MINUTER!! Det är ju mycket. Men Jag fick också rapporten om att tvåan var trött och gick genom depåerna. Jag hade ett snabbare tempo. Så nu var det bara att kämpa på! Inte få kramp nu snälla!!! Jag hade inte haft några krampkänningar under hela loppet men nu började jag känna att det nöp lite i vaderna. Tog extra salt och tuggade i mig en halv saltgurka och spottade ut andra halvan. Jag roade mig med att tänka på Kona Hawaii. Tänk om......

Jag visste att det skulle delas ut extra slots (kvalbiljetter) till VM Ironman Kona men jag hade bestämt mig för att bara tacka ja om jag hamnade på pallen och inte få min slot genom någon lång "roll down" där folk innan tackar nej. Jag räknade med att det skulle vara 2 kvalbiljetter i min åldersklass. Tänk om jag kunde komma 2:a...

Sista milen var tuff men jag hade skött transportsträckan dit så det var helt klart en hanterbar smärta. Jag njöt av att snart vara i mål och såg fram emot att springa inne i Kalmar sista gången innan den röda mattan och målet skulle erövras. När jag hade passerat 39 km så stod Mia och Fredrik där. Och då var det ord och inga visor längre! Nästan rakt i örat på mig skrek Fredrik "-NU HAR DU 10 SEKUNDER FRAM TILL 2:AN. NU SPRINGER DU OCH SPARAR INTE PÅ ETT SKIT! SPRIIIIIING!!!!!"

Vaaaaa?!? 10 sekunder?? Med 2,5 kilometer kvar och dessutom den roligaste delen på banan. Jag tänkte att nu kör jag! Jag ska inte förlora 2:a platsen med några sekunder och känna att jag inte gjorde mitt allra yttersta. Så jag ökade farten och sprang. Jag sprang om många och löpare flyttade sig som om jag minst skulle vinna hela tävlingen. Jag kände att benen höll för fartökningen och jag tänkte att detta tempot ska hållas ända in i mål om jag så ska dö på kuppen.

Jag sprang på kullerstenen och äntligen var jag vid sista vänstersvängen där målet uppenbarar sig långt fram. Det var fullt med folk som hejjade och jag sprang så blåsorna under fötterna bokstavligen satte fyr på mina fotsulor.

När jag nådde den röda mattan var jag så otroligt glad! Jag visste att jag åtminstone hade kommit trea och det kändes helt magiskt.

Stod och hängde lite i cirkusmanegen efter målet innan jag tog mig vidare ut. Där stod min egen lilla hejjarklack och tjoade om att jag var 2:A!! 

Herregud jag blev 2:a .... Trodde inte var sant. Jag visste inte min sluttid men det spelade ingen roll. Jag var 2:a och jag hade gjort allt som var i min makt och det var det ända som spelade någon roll.

I startledet innan starten på morgonen fick jag frågan om vilket tidsmål jag hade ljög jag lite och sa att det var under 11:10. Mitt inofficiella hemliga mål var under 11 timmar. 

När jag träffade TP någon minut senare fick jag beskedet att jag kommit in på 10,57 och då kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Jag lipade som ett litet barn och behövde bara några minuter i hans famn för att hämta mig. 

Jag insåg att många månaders slit och planering hade gett resultat. Jag hade nått mitt mål. Jag kom under 11 timmar på Ironman Kalmar och det räckte dessutom till 2:a plats. Vad ska man säga...

Nu är det äntligen min tur...

IRONMAN HAWAII KONA Here I come!

Mitt resultat: 

SWIM

1:16:06

BIKE

5:34:05

RUN

3:59:46

OVERALL

10:57:41

TRANSITION DETAILS

T1: SWIM-TO-BIKE

T2: BIKE-TO-RUN

00:03:48

00:03:55

Cykelen e nyckelen....

Del 2 Ironman Kalmar 2022

Cykelmomentet

I år kunde jag för en gång skull ge mig ut på cykeln utan att frysa. Det kändes otroligt skönt att slippa vela om man skulle våga köra utan vindjacka. När jag sprang mot min cykel var det faktiskt många cyklar kvar i T1:an. Det kan berott på att jag lite djärvt hade valt att starta i 1,10 gruppen på simningen. Nåja, det kändes ändå som att jag var i rätt grupp och inte allt för mycket i vägen för de snabbare simmarna. Jag sprang mot rack O och in ingefär på mitten och där hängde den. Och luften i däcken var kvar... Tog cykeln och sprang med den åt fel håll mot utgången. Blev tillrättavisad av en funktionär och fick vända om. Jag lämnade T1:an och hoppade på ( eller snarare steg på) cykeln vid startlinjen och hörde mitt namn från någon i publiken. Sedan bar det iväg genom en tunnel av publik som hejjade på. Det skulle bli en bra dag. Det kände jag på mig redan där.

Som vanligt är det svårt att hålla avstånd till de andra tävlande så tidigt på banan. Många kommer ut på cyklingen samtidigt och det finns ingenstans att ta vägen. Men det är inget att göra åt. Det är bara att stanna i kön och dra lite nytta av att vi är många cyklister som är på samma ställe. För om man ska följa drafting regeln fullt får man stanna cykeln.... och det går ju inte. 

Jag hade noga tänkt igenom mitt race denna gången och speciellt cykelmomentet. Det är nämligen där det kan avgöras hur resten av loppet går. Jag har tränat med WATT-mätare ett tag nu och hade som plan att hålla ett snittwatt på 160-165 under de 18 mil som en Ironmancykling består av. Och absolut inte gå över 210 watt i uppförsbackar eller omkörningar. 

Jag höll mig till planen. Det gick ganska lätt att cykla och jag tänkte "nemas problemas" det här blir en enkel transport till T2:an.

Njaeee det blev det ju såklart inte. Det är sällan en "walk in the park" att cykla 18 mil i triposition. Men den dryga tvärvägen från öst till väst på Öland efter ca 9 mil har aldrig varit så enkel att cykla. Varför ? Det var ju fortfarande motvind som alla år. Jo därför att jag brydde mig inte ett dugg om hastigheten. Hade inte ens den framme på cykeldatorn. Det var liksom med i planen. Max 165 watt var det sagt, och så fick det bli! Sedan att motvinden gjorde att det bara gick 26 km/h var jag helt ostressad och ovetande över.

Energin på cykeln bestod som tidigare beskrivet av 10 st Hallongel (Umara) + 3 skopor sportdryck+ 1 Uhydrate brustablett uppblandat med vatten till ca 750 ml. Utöver detta tog jag minst 1 Maurtengel i timmen, sportdryck så mycket jag orkade och så mycket salt jag kunde utan att må illa. Salt tar jag i form av flingsalt och saltkapslar.

När jag kom in till den berömda rondellen i Kalmar och gjorde ett ärevarv så kändes det riktigt bra. Drygt 12 mil var avklarade och kroppen kändes fortfarande fräsch. Jag hörde mina goa vänner Mia o Fredrik från MIND vråla mitt namn och jag vinkade hej vilt. Det var magiskt att få känna sig lite utvald i den stora skaran.

Ungefär 10 minuter senare upphörde magin. Det var nästan 6 mil kvar och och jag började bli lite uttråkad. Cyklingen på fastlandet är dessutom jobbigare. Inte bara för att man har hållit på länge utan även för att banan är lite trixig med smala och backiga vägar. Men det var bara att bita ihop och försöka tänka på allt som var positivt. Vädret, energiintaget, känslan i kroppen osv. Tiden gick och plötsligt var jag tillbaka i Kalmar. Jag trampade in mot rondellen och mötte flera som var på väg ut. Denna gången fick jag äntligen köra rakt igenom och in till transition. Cyklingen var slut och jag hoppade av och sträckte ut ryggen. Försökte småspringa in i T2 genom portalen men det blev mest som någon slags "funny walk/jogg". Det gjorde ont....och det gör det alltid vid denna övergången. Det går också över.. Det gör det alltid men inte förrän efter 4-5 km i löparskorna...  

Lämnade cykeln efter 5 timmar 34 minuter. Nu var det bara ett Maraton kvar. Och eftersom "cykelen e nykelen" till ett någorlunda hanterbart Ironmanmaraton så var jag glad över att ha känslan av att ha använt rätt cykelnyckel som jag låst upp de 18 milen med...

Fortsättning följer...

Äta, träna, jobba, äta, träna, jobba and repeat....

Just nu känns det som att det är det enda jag gör. Träna, träna, träna....Och på frågan om jag alltid vill det, är svaret Nej... Det är inte alltid lika roligt att ge sig ut på 10 mila pass på cykeln eller springa när 10 mila passet på cykeln från dagen innan sitter kvar i benen. Jag sticker inte under stol med att säga att det är många gånger under semestern som jag har tänkt sovmorgon....gå och strosa i någon storstad....hälsa på vänner jag inte har sett på länge...dricka mig berusad på rosévin. Men istället gör jag inte det (okey midsommar var ett undantag....;-), just för att jag brinner för att utmana mig själv. Jag vill göra något av min träning som är en utmaning. Skulle jag enbart träna för hälsans skull så skulle jag dragit ner på träningen betydligt. Om jag skulle säga att jag tränar för att få en starkare kropp eller för att må bättre så skulle jag hymla. Ibland skriker kroppen smärta, trötthet och utmattning. Jag har drabbats av två rejäla förkylningar under loppet av två månader och kämpat med att inte träna för hårt eller för långt för att inte få en ny virusinfektion. Men om man tränar för en Ironman så går det inte att sluta träna. Det går nämligen inte att genomföra en Ionman på ren vilja.

Om tre veckor är det över. Då är det dagen efter Ironman i Kalmar... Jag kommer att vakna med en kropp som värker och förhoppningsvis med en medalj runt halsen. En medalj som inte bara har kostat mycket pengar, utan även mycket tid och otroligt mycket slit. Jag tycker att det är fantastiskt roligt, även om det inte låter så på ovan skrivna rader.  Det blir som en livstil. Man lever med att träna. Man umgås genom att träna.

Nu låter det som att jag gör någon elitsatsning och det är det som är ännu konstigare....För all den tid och kraft jag lägger ner, räcker inte till något annat än en medalj, en ryggsäck och lite ära...Men däremot massor av glädje och triathlonlycka. För är det någonstans man får känna sig som en triathlonstjärna för en dag så är det på Ironman i Kalmar den 19:e augusti.

Att genomföra en Ironman kan alla klara av. Se bara på mig. Kan jag, så kan DU. Det är bara att bestämma sig och sedan försaka en hel del tid till förmån för cykel, våtdräkt och löparskor. Klarar du bara av

träningen så får du vara med på sjudundrande fest på Ironmancirkusen. För när man väl står på startlinjen med ångest, rädsla, nervositet och lycka så finns det ingenting man ångrar. Mer än möjligen att man inte har tränat lite mer......

Tar en powernap mellan träningspassen

Gammal är äldst

Idag har jag varit och simtränat i denna lokala simhallen. Jag är oftast där på förmiddagarna eftersom jag jobbar oregelbundna tider och vid den tiden behöver man bara dela simbanorna med pensionärer och en och annan motionssimmare. Det är en lugn och avslappnad stämning i bassängen och jag känner mig oftast inte helt "tappad bakom vagnen" när jag simmar granne med en pensionär. Ända till idag....Bredvid mig simmade en herre i övre medelåldern med en spänst och fart som jag hade kunnat döda för. Han hade precis som jag, ganska lång insimning (uppvärmning) och sedan började han med intervaller. Precis samma intervaller som hade tänkt mig denna dag. 10 x 50m. Plötsligt hamnade vi vid samma bassängkant och startade vår intervall på "30" på klockan. I samma sekund som mina fötter sköt ifrån och lämnade kanten flög tävlingsdjävulen i mig och jag tänkte att nu ska jag fasiken simma om, eller åtminstone lika snabbt. Efter 3 meter var jag en halv manslängd bakom! Jag försökte och försökte komma ikapp men lyckades inte. Istället gav sig blodsmaken till känna och försprånget utökades av pensionären och när dom 50 metrarna var slut så var han långt före. När jag slog näven i kaklen dunkade hjärtat upp i halsgropen och det snurrade i huvudet. Men det var ingen fara, jag skulle återhämta mig på den minut jag hade bestämt mig för att pausa. Pensionären bredvid däremot, for iväg på nästa 50 metrar redan efter ca 30 sekundrar. Då höll jag på att få dåndimpen. Inte nog med att han simmar som en gud han ger sig iväg efter bara hälften så lång vila som jag hade.

När jag hade simmat mina 10 intervaller var han färdig för längesen och stod och tänjde sina armar vid kanten. När jag hyperventilerade och hängde som en lase i bassängkanten kunde jag inte låta bli att flämta fram hur imponerad jag var över hans teknik och styrka. Han berättade då att han var gammal friidrottare och simmade bara som "bisyssla". Jag kunde riktigt se och känna att han alltid hade tränat något och han avslutade vårt korta lilla meningsutbyte med att säga "-Sluta aldrig träna"

Dom sista längderna i bassängen simmade jag med ett stort leende. Vilken inspiration denna pensionär var för mig. Nej, jag ska aldrig sluta träna. För vad gör det att bli äldre? Ålder är bara en siffra och kan man inte göra det ena så får man väl göra det andra.

Det är just vad man gör när man sysslar med triathlon. Tränar man inte det ena så kan man träna det andra ....eller det tredje... Jag tror att det är just det som gör att kroppen klarar att träna och tävla på långdistans. Man tränar upp hela kroppen och varierar belastningen både under träning och tävling. Mina personliga mål 2017 blir Mallorca 70.3 (Äntligen!) och Ironman Kalmar. Sedan har jag också en biljett till Masters VM i Ironman 70.3 i Chattanoga i september. Får se hur stort hål det är i plånboken då om jag åker till USA eller inte...

Får nog först lära mig att simma snabbare än pensionärerna innan jag har på ett VM att göra  .... :-0

Men springa kan jag fortfarande göra snabbare än dom flesta 70-åringar. Så därför startar jag i ett lag i Borås Swimrun.
Det kommer att bli en rolig säsong.  Så nu gäller det bara att träna klokt, hålla sig skadefri, frisk och att inte glömma att vara ödmjuk inför livet.

/Peace, Love and Löparskor

Ironman Barcelona Del 1. EN TRILOGI I TRIATHLON

Jodå, jag fick den. Medaljen alltså. Dock inte utan en hel massa betalning i svett! Och en hel del tårar också faktiskt. Eftersom en Ironman är en lång kraftansträngning så blir det också ett långt tidsödande inlägg.... Och som bekant finns det ett arbete som inkräktar på fritiden...därför blir denna racereporten en trilogi ;-)

 

Här är del 1:

 



Att göra en Ironman i Barcelona innebär en massa andra saker att oroa sig för än för själva kraftansträningen. Så när jag hade lyckats asa på cykelväskan (som för övrigt vägde 38 kg!!!) på tåg, flyg, bussar, taxi, uppför och nerför trappor och över mina egna fötter och därefter satt ihop cykeln och insett att den funkade hade nervositeten lagt sig på ett behagligt plan.

När sedan alla andra logistiska omständigheter gick i lås så fanns det inget mer att oroa sig för! Inte ens för tävlingen i sig! Visserligen var havet helt galet vilt dagen innan starten och när vi provade simma på lördagseftermiddagen så fanns det en liten tanke om det verkligen skulle kunna vara möjligt att släppa ut 2600 triathleter i ett sådant hav?

 

Det vore ju förfärligt tråkigt att ha åkt ända ner till medelhavet och inte få göra en "hel" Ironman. Men vädrets makter kan man inte styra över så inte heller det oroade jag mig för. Prognosen för söndagen visade 3-4 sekundmeter, inget regn och runt 20 grader så jag valde att lita på den vilket senare visade sig stämma!


MORGONEN INNAN START
Att göra en Ironman vid medelhavet innebar också helt andra start- och måltider eftersom ljuset inte alls är det samma som på våra nordliga breddgrader. Så starten gick inte förrän klockan 08:45! Det var fantastiskt skönt att slippa ställa klockan på väckning mitt i natten!
Klockan 06:45 promenerade vi bort till starten som låg ca 1,5 km från vårt hotel. Det var fortfarande mörkt och det gick ett lämmeltåg av helspända triathleter på den mörka gränden precis bredvid strandpromenaden och RenFe tåget.

Vid växlingsområdet täckte jag av cykeln, fyllde triathlonflaskan med sportdryck och pumpade däcken. I min Bikebag stoppade jag ner en liten Zippåse med "Gott o Blandat" godis som jag kunde ha att tröstäta ute på cykeln. För övrigt bestod dagens rätt av Snickers, Enervit gel, Bars och allt annat som Ironmantävlingen langade.


Av erfarenhet vet jag att det är så lätt att vimsa omkring i växlingarna och leta efter sin Bikebag och Runbag på en ställning som har hundratals likadana påsar. Men Lotta Jänviljan kom på en snilleblixt! Vi band strumpor på våra påsar för att skilja ut dom i mängden! Suveränt genialiskt!!

Ser ni vår håsepåsar....?

När vi hade kollat påsarna en sista gång gick vi ner till stranden och starten. Vi värmde upp med lite simning och det var så skönt! Jag fick nypa mig själv i armen för att förstå att jag faktiskt var där! I medelhavet! På väg att göra min tredje Ironman! I väntan på starten i soluppgången och med fötterna på en halvkylig sandstrand kunde vi såklart inte låta bli att lipa lite! Det är så stora känslor! Jag kan inte riktigt förklara det! Men man är så ödmjuk inför uppgiften och tacksam och lycklig över att ha möjligheten att kunna starta i en Ironman!

 

IRONMAN SIMNINGEN

Starten för proffsen gick 08:30 och för de tävlande i mastersklasserna (dvs åldersklasserna ) klockan 08:45 och det var en rullande start, dvs chipet gick igång när man passerade en matta vid vattenbrynet. Jag hade valt att ställa mig längst bak i 1.15-1.19 gruppen. Strax innan vi började springa till vattnet kramade jag och Lotta om varandra och önskade varandra lycka och sedan var vi igång!

 

 

Havet var så där fantastiskt grönt och salt  och simningen var helt magisk! Banan var ett varv och Noa kunde se simmarna som en jetstream hemma från vår balkong.

Ett svagt sträck av Ironmantriathleter i medelhavet

 

Simningen gick bra. Jag hade bra koll på bojarna och det var "lättsimmat". Visst var det lite vågigt men inget som försvårade simningen (åtminstone så länge man inte har lätt för att bli sjösjuk!). Sista sträckan in till stranden var lite av vågsurfing faktiskt. Det innebar såklart vissa svårigheter att ta sig upp, eftersom vågorna bröts och slog upp ganska rejält på stranden och efter 3800 m gungig simning är man lite yr. Även utan vågor är det vingligt! Men i strandkanten stod det en massa funktionärer beredda att hjälpa till så att man inte skulle få benen omkullkastade av vågorna. Jag klarade ta mig upp mellan två vågor och när jag sprang över tidtagningsmattan så såg jag att simningen hade tagit 1 timme och 22 minuter. YES!! DÄR SATT DEN!!

 

En kort löpning och sen in i det stora tältet där jag lätt som en plätt kunde hugga min "håsepåse". Snabbt av med våtdräkten och på med strumpor, cykelskor, solglasögon och cykelhjälm. Fyllde "benfickorna" fulla med Gott o blandat, gel och Snickers för att sedan springa ut till Stålhingsten som stod vackert i sin spilta och väntade! Vi skulle komma att spendera flera timmar tillsammans! För nu jäklar skulle det bli "åka av"....

 

 

Fortsättning följer

.

Jag visste väl att det va nåt jag glömt...

Jag har ju glömt att simträna!!! 

 

Herre Gud! Tre dagar kvar till Ironman Barcelona! Hinner jag???

Okey, jag erkänner.... Jag har simmat en del, men inte tillräckligt!! För i vanlig ordning, så kommer jag på så här i elfte timmen, att jag borde förstås tränat mer, annorlunda, hårdare, längre men framförallt betydligt mer simning.....Men jag får helt enkelt vara nöjd om det bara är simningen jag har glömt och inte något som jag skulle packat ner i väskan när det är dags för start på söndag!

Jag har inte heller vågat kolla träningsloggen för att räkna ihop träningstimmarna och jämföra förra årets förberedelser till Ironman Kalmar 2014. Har jag tränat mindre??? Har jag tränat tillräckligt långa pass??Tiderna är åtminstone bättre men har jag verkligen uthålligheten? Men det får jag reda på tids nog... Sådär lagom vid 17-18 tiden på söndagkväll då jag förhoppningsvis befinner mig på IronMan maran på strandpromenaden i Calella, Barcelona. Då får jag svaret!

 

Men nu finns ingen återvändo! Cykeln är nerpackad för andra gången (var ju tvungen att öva mig på att sätta ihop den en gång också) och ligger inslagen i bubbelplast och elisoleringsrör i Canyonväskan. Jag offrar en av de två skumgummiplattor som skulle legat i locket och använder den ytan till att packa resten av grejorna. Det blir perfekt, men väskan kommer att vara sjukt tung....Det är ju det jag alltid har sagt! Utövar man triathlon behövs en Caddy! En TriathlonCaddy!

 

Skämt å sido ...

Faktum är att när jag står så nära inför något som jag tränat för så länge, blir jag plötsligt så fruktansvärt ödmjuk inför livet i stort. I det här skedet borde jag ju såklart ha bättre fokus på tävlingen och bruka allvar, men istället känner jag mig så enormt tacksam över att livet är snällt mot mig. För det är livet i stort, som är allvar! Det här är bara på lek....En lång, jobbig, smärtsam och fruktansvärt rolig lek som kallas IRONMAN!

 

 

 

Bland maneter, kolfiber och snarkande triathleter....

Även om jag ser mig själv som "ett blåbär" inom triathlonsporten så har jag ju faktiskt deltagit i ett antal tävlingar vid det här laget. Så själva upplägget med alla tusentals prylar, cykelmaterial, kläder, vilka saker som ska ligga var, är något som jag har någorlunda koll på. Så att åka till Tjörn i fredags för att göra en halv Ironman i lördags var inte så konstigt. Det är bara att ta fram checklistan, lasta taikonbilen och bocka av pryl efter pryl. Men en sak var ju HELT NYTT för denna helgens svettproduktion. Nämligen att bo i en sovsal med 20 andra tävlande triathleter.....

 

Hujeda mig....Detta gjorde mig nog mer orolig än för själva tävlingen. Inget duntäcke, inga rena lakan eller minibar som vi brukar ha....Ja, snålheten bedrar bekvämligheterna. Men beslutet att bo kollektivt tog jag och Lotta gemensamt för att minska det stora triathlonhålet i plånboken. Med detta beslutet kunde vi säkert köpa någon ny kassett eller pedal för dom insparade pengarna ;-)

 



 

Boendet som vi hade köpt låg på träningskliniken som för övrigt ägs av Lotta Nilsson som är tävlingsledare för Tenson Tjörn Triathlon.

Sviten (aerobichallen) var noga möblerad med sängbord "ala stepupbrädor" och ordningsregler. Eller rättare sagt REGEL. För vad är triathletens bästa och ömmaste pryl? Jo, cykeln såklart! Så för att inte alla triathleterna skulle ha sina cyklar bredvid sig eller allra helst i sängen så fanns stora skyltar uppsatta: "CYKLAR FÖRBJUDNA I AEROBICHALLEN!"

Det var väl ungefär den enda regeln som behövdes. Triathleter är nämligen ett sympatiskt och hjälpsamt folk. Men möjligen hade jag önskat en regel till: "De som snarkar i aerobicsalen får gå ut"

Men oavsett snarkande sänggrannar eller andra ljudliga luftavgångar så sover jag ALDRIG någon törnrosasömn natten innan ett större lopp. Men med Håkan Hellström i öronen blev det väl någon form av dvala några timmar under natten

Eftersom vårt Hilton låg relativt nära starten lät vi bilen stå och cyklade istället ner till växlingsområdet på tävlingsdagsmorgonen. Det var blåsigt men ändå hyfsat varmt. Och är det något man har tränat på denna sommaren så är det just att cykla i blåst.



 

På väg till starten efter att vi checkat in cykeln och löparskorna

Simstarten var uppdelad i de olika mastersklasserna. Så min och Lottas klass startade 09:04 och vi var väl ca 20 stycken som sprang i vattnet från stranden samtidigt. Vattentempen var ca 18 grader så det var precis lagom i en våtdräkt. Som vanligt så kom jag efter direkt i simningen och jag försökte verkligen hitta ett par fötter att surfa på men alla fötter försvann bums. Efter en kort stund kom det dom som ville surfa på mina fötter...?? I ungefär 10 sekunder sedan ville dom istället surfa på min rygg.....Konstigt.... ett helt hav, och omsimning måste ske vägen över min rygg istället för vid sidan...Fast det var inte så farligt. För som vanligt överdriver jag....Jag hade noga valt att starta i utkanten av fältet för att försöka undvika att bli översimmad av de startgrupper som startade efter oss. Trots att det inte går så fort för mig så gillar jag simning i öppet vatten så himla mycket. Och igår var man ju på Västkusten vilket betyder betydligt saltare vatten än vårt bräckta vatten i Hanöbukten. Det gav en liten föraning om medelhavets smak under kommande IM Barcelona. Jag tror banne mig att gårdagens simning var den roligaste av alla mina triathlonsimningar hittills. Och med vetskapen att det fanns brännmaneter, stora som fotbollar, gjorde den ju ganska spännande också! När det återstod ca 100 meter simning till uppstigningen kändes som om jag vevande runt i vatten med miljontals små runda gelebollar i och uppenbarligen hade jag hamnat mitt i maneternas förlossningsavdelning (som tur var inga brännmaneter...)

Cyklingen var en tvåvarvsbana med några jobbiga backar, mycket kantvind och ca 1,5 mil motvind från helvetet. Dock visade det sig på sluttiden att motvindens dåliga snitthastighet hade kompenserats med bra fart i kantvinden. Det tackar jag allra ödmjukast för.

 

Efter 2 timmar och 44 minuter på cykelsadeln var det dags att dra på sig löparskorna. Detta kändes inte lika efterlängtat som det brukar för mig. Min baksida lår/knäveck har bråkat med mig den senaste veckan. Och med minnet av den kramp som uppstod på Klövernmilen i Båstad då jag knappt kunde gå utan fick lift på en pakethållare till målet, så fanns det såklart en oro att det kunde ske även här. Det var ju samma skada, samma smärta. Och mycket riktigt så gjorde jäkligt ont när jag började springa direkt efter cyklingen. Jag sprang haltande upp för dom första backarna för att undvika sträcka ut baksidan helt och det gick sannerligen inte fort. Men hur konstigt det än låter så blev det bara bättre och bättre och efter ca 10 kilometer kunde jag springa helt obehindrat. Då blev jag hoppfull och började springa mer avslappnat. Jag fick också en sådan otrolig inspiration av en man i övre medelåldern som jag sprang jämsides med ett tag. Han var amputerad och sprang med en protes, en så kallad blade runner protes. Som om det inte var nog, så var han dessutom synskadad. Hans son sprang 2 meter före honom och varnade för trottoarkanter, ojämnheter i asfalten, uppförsbackar, nedförsbackar och dylikt. Helt sanslöst, och här kan man själv gå och klaga på lite skoskav eller ett knäveck som gör lite ont....... (skämsmössa på!!) Jag kunde såklart inte låta bli att berätta att han var inspirerande och hur mycket jag ser upp till sådana som honom. Det vill säga de människor som bestämmer sig för något och gör det utifrån sina egna förutsättningar!

 

Löpningen var en rolig och vacker 4-varvbana med ganska många backar. Det passade mig alldeles utmärkt. Jag älskar att springa varvbanor och backar....jodå backar, det funkar det också. När endast ett varv återstod så vågade jag lägga i en växel till. Det fanns nog några där framme som hade 40, 41,42,43 eller 44 ritade med tusch på vaden som jag kunde springa om. Vi hade nämligen blivit märkta med vår ålder på vaden så att man ska kunna ha koll på sina konkurrenter under tävlingen. Det var bra! Mycket bra!Åtminstonde om man, som jag, har en tävlingsdjävul i rockärmen....

Efter att ha passerat målet 3 gånger så fick jag då äntligen vända in mot målmattan och ta emot publikens jubel. För det var ett otroligt ös på publiken vid målet. Och man kan ju inget annat än dras igång av Björn Mortenssons välbekanta speakarröst från Ironman Kalmar som också var på Tjörn och höll låda ända långt ut på Racepartyt.

Jublade gjorde även jag när jag fick klart för mig att det gått ganska snabbt för mig på löpningen och faktiskt på cykeln också (med mina mått mätt) ! Hur sjutton gick det till? Det måste varit det exlusiva boendet och den lyxiga sängen med tillhörande pump från Jysk.....
Mitt resultat från Tjörn Triathlon finns här

Tenson Tjörn Triathlon var en riktigt kul tävling och vårt kollektivboende funkade väldigt bra trots vissa farhågor.
Det mest positiva med ett Hilton av detta slaget är att man lätt kan få hjälp, tips och råd om allt möjligt och omöjligt.
Kvällen avslutade vi med god mat och dryck på tävlingens RaceParty och jag kan avslöja att dom kunde släppt en bom i aerobichallen på natten och jag hade garanterat inte vaknat ändå......

Skål för vätskebalansen!

Som vanligt har jag och Lotta haft en super rolig helg! Förra roadtrippen vi gjorde var för exakt tre månader sedan. Då var vi på Utö SwimRun och snart är vi på kas igen....men då lämnar vi taikonbilen hemma och tar istället flyget till Barcelona och kör IronMan där! Tack snälla fina Lotta för att du delar alla stolleprov med mig!

/Tro hopp och Triathlon

Imorgon är det fest....

och kan man tänka sig, JAG är bjuden!!
Eller....ja....bjuden och bjuden ....Jag fick själv köpa inbjudningskortet.
Så idag rullar cirkusvagnen (Volvon) upp till Tenson Tjörn Triathlon och imorgon står jag och LottaJärnviljan på startlinjen för att göra en halv Ironman där. 1900 m simning, 9 mil cykling och 21 km löpning och jag har inte vett  till att vara nervös (ännu). Herre gud det är ju bara en halv......Jag är mycket mer nervös inför att springa 10 km (som i mina ögon är den mest prestigefyllda distansen, och svåraste..... och jobbigaste....) På 10 kilometer vet jag vad jag borde springa på och om jag skulle putsa på mitt PB det så blir det 10 kilometer sekundjakt som kostar ofattbart mycket slit! Det är också oftast 10 kilometer löpare emellan mäter "sig i". Oavsett vilken distans man tränar till så får man ofta frågan "- vad gör du på milen?"  Det är liksom någon form av måttstock och de flesta har en referensram till just den distansen. Däremot om jag gör en HalvIronman och jag säger att min sluttid blev 5 timmar och 4 minuter så är det alldeles för jobbigt för dom allra flesta att analysera de olika grenarna och värdera det. Åtminstone på min blygsamma nivå. Ett toabesök, knyta om skorna eller en lite för långsam växling kostar ju massa minuter som inte har någon större betydelse i det stora hela.
Men tänk ett millopp, inte fasiken finns det tid för något stopp på damrummet där inte. Nej, det man inte har gjort när man står på startlinjen får man helt enkelt låta bli att göra när startskottet har bränt av. Nu känner jag att det blev lite dålig stämning här i bloggträsket.......Det vill säga att det framgår att jag är en sekundjägare ....
(men jag har inte tid att sudda och ändra inlägget för nu måste jag gå och packa alla de tusentals prylar som ska med till triathloncirkusen...)

Men för att avsluta detta inlägget på ett bra sätt så är det så många omständigheter som gör att tider på triathlon blir svårare att jämföra än på en löptävling. Det är vågor, strömmar vindar som påverkar resultatet och i triathlon så kan jag vara halvbra (läs halvkass...) i alla tre grenarna, lägga ihop summan och vara nöjd. För det är det som hela denna cirkusen handlar om för mig. Träna, tävla, ha kul och göra så gott man kan efter sina egna förutsättningar och sedan sitta i flera dagar och pilla navelludd och bara VARA NÖJD.

/Tro hopp och Triathlon

Du och jag, Håkan

 Tränar jag cykel ensam så dör jag av tristess efter någon timme om jag inte har musik eller någon radiodokumentär i öronen. I sommar har jag spenderat många timmar på stålhingsten tillsammans med Håkan. Jag menar såklart att det är Håkan Helltröm som har förgyllt mina ensamma mil i ur och skur! Han är ett musikaliskt geni, om du frågar mig! Så i de kilometerlånga backarna häromkring så sjunger jag i högan sky "-KOM IGEN LENA, KOM IGEN LENA KOM IGEEEEEN LEEENA.....

Och nu sjunger sommaren också på sista versen. Men som väl är, så blev det lite värme och sol i alla fall. Och jag hoppas det är mycket av den varan kvar! För cyklingen kan vara precis lika dötradig en regnig och blåsig dag som väldigt rolig, vacker och ljuvlig en skön sommarkväll. Jag kan verkligen inte se mig mätt på de vyer man ser när man är ute och trampar på vägarna här, på den östra sidan av Skånelandet.

Jag har en slags hatkärlek till Stålhingsten cykeln alltså. Egentligen är löpningen det jag gillar bäst, men det är väldigt roligt att ha alternativ. Kanske på gott och ont.... För det är definitivt svårare att lägga in vilodagar. För trötta löparben kan ju alltid cykla en runda, trots att dom sprungit långt dagen innan.

Eller för att inte tala om simning. Ett simpass kan man alltid klämma in. Men denna veckan ska det minsann inte klämmas in något! För på lördag är det äntligen dags för Tjörn Triathlon HalvIronman. Det ska bli hur kul som helst! Fast jag tror att vi har gått och blivit skogstokiga då vi tänker "budgetboende" och ska sova i någon form av sovsal på Tjörn. Herre jisses. När vi är ute på äventyr brukar ju jag och Lotta vilja ha morgontofflor, morgonrock och få sängen bäddad på våra logier. Men denna gången har vi spenderat alla våra pengar på cyklar, kassetter, kedjor, solglasögon, kepsar och Speedsuits för att nämna något.... så då får vi väl bo i en koja istället för i en hotellsvit....

För att hålla på med triathlon kan definitivt göra stora hål i plånboken om man inte passar sig.....Att tjäna minuter på materialet kan bli väldigt dyrt om man inte ser upp och tänker efter...

Men smakar det så kostar det ......

Finns det en chans till drafting (ligga på rulle) så tar jag den ;-)

 

 

/ Peace Love and Löparskor