Visar inlägg med etikett Triathlon. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Triathlon. Visa alla inlägg

söndag 30 juli 2017

Äta, träna, jobba, äta, träna, jobba and repeat....

Just nu känns det som att det är det enda jag gör. Träna, träna, träna....Och på frågan om jag alltid vill det, är svaret Nej... Det är inte alltid lika roligt att ge sig ut på 10 mila pass på cykeln eller springa när 10 mila passet på cykeln från dagen innan sitter kvar i benen. Jag sticker inte under stol med att säga att det är många gånger under semestern som jag har tänkt sovmorgon....gå och strosa i någon storstad....hälsa på vänner jag inte har sett på länge...dricka mig berusad på rosévin. Men istället gör jag inte det (okey midsommar var ett undantag....;-), just för att jag brinner för att utmana mig själv. Jag vill göra något av min träning som är en utmaning. Skulle jag enbart träna för hälsans skull så skulle jag dragit ner på träningen betydligt. Om jag skulle säga att jag tränar för att få en starkare kropp eller för att må bättre så skulle jag hymla. Ibland skriker kroppen smärta, trötthet och utmattning. Jag har drabbats av två rejäla förkylningar under loppet av två månader och kämpat med att inte träna för hårt eller för långt för att inte få en ny virusinfektion. Men om man tränar för en Ironman så går det inte att sluta träna. Det går nämligen inte att genomföra en Ionman på ren vilja.

Om tre veckor är det över. Då är det dagen efter Ironman i Kalmar... Jag kommer att vakna med en kropp som värker och förhoppningsvis med en medalj runt halsen. En medalj som inte bara har kostat mycket pengar, utan även mycket tid och otroligt mycket slit. Jag tycker att det är fantastiskt roligt, även om det inte låter så på ovan skrivna rader.  Det blir som en livstil. Man lever med att träna. Man umgås genom att träna.

Nu låter det som att jag gör någon elitsatsning och det är det som är ännu konstigare....För all den tid och kraft jag lägger ner, räcker inte till något annat än en medalj, en ryggsäck och lite ära...Men däremot massor av glädje och triathlonlycka. För är det någonstans man får känna sig som en triathlonstjärna för en dag så är det på Ironman i Kalmar den 19:e augusti.

Att genomföra en Ironman kan alla klara av. Se bara på mig. Kan jag, så kan DU. Det är bara att bestämma sig och sedan försaka en hel del tid till förmån för cykel, våtdräkt och löparskor. Klarar du bara av
träningen så får du vara med på sjudundrande fest på Ironmancirkusen. För när man väl står på startlinjen med ångest, rädsla, nervositet och lycka så finns det ingenting man ångrar. Mer än möjligen att man inte har tränat lite mer......

Tar en powernap mellan träningspassen

torsdag 26 januari 2017

Gammal är äldst

Idag har jag varit och simtränat i denna lokala simhallen. Jag är oftast där på förmiddagarna eftersom jag jobbar oregelbundna tider och vid den tiden behöver man bara dela simbanorna med pensionärer och en och annan motionssimmare. Det är en lugn och avslappnad stämning i bassängen och jag känner mig oftast inte helt "tappad bakom vagnen" när jag simmar granne med en pensionär. Ända till idag....Bredvid mig simmade en herre i övre medelåldern med en spänst och fart som jag hade kunnat döda för. Han hade precis som jag, ganska lång insimning (uppvärmning) och sedan började han med intervaller. Precis samma intervaller som hade tänkt mig denna dag. 10 x 50m. Plötsligt hamnade vi vid samma bassängkant och startade vår intervall på "30" på klockan. I samma sekund som mina fötter sköt ifrån och lämnade kanten flög tävlingsdjävulen i mig och jag tänkte att nu ska jag fasiken simma om, eller åtminstone lika snabbt. Efter 3 meter var jag en halv manslängd bakom! Jag försökte och försökte komma ikapp men lyckades inte. Istället gav sig blodsmaken till känna och försprånget utökades av pensionären och när dom 50 metrarna var slut så var han långt före. När jag slog näven i kaklen dunkade hjärtat upp i halsgropen och det snurrade i huvudet. Men det var ingen fara, jag skulle återhämta mig på den minut jag hade bestämt mig för att pausa. Pensionären bredvid däremot, for iväg på nästa 50 metrar redan efter ca 30 sekundrar. Då höll jag på att få dåndimpen. Inte nog med att han simmar som en gud han ger sig iväg efter bara hälften så lång vila som jag hade.

När jag hade simmat mina 10 intervaller var han färdig för längesen och stod och tänjde sina armar vid kanten. När jag hyperventilerade och hängde som en lase i bassängkanten kunde jag inte låta bli att flämta fram hur imponerad jag var över hans teknik och styrka. Han berättade då att han var gammal friidrottare och simmade bara som "bisyssla". Jag kunde riktigt se och känna att han alltid hade tränat något och han avslutade vårt korta lilla meningsutbyte med att säga "-Sluta aldrig träna"

Dom sista längderna i bassängen simmade jag med ett stort leende. Vilken inspiration denna pensionär var för mig. Nej, jag ska aldrig sluta träna. För vad gör det att bli äldre? Ålder är bara en siffra och kan man inte göra det ena så får man väl göra det andra.

Det är just vad man gör när man sysslar med triathlon. Tränar man inte det ena så kan man träna det andra ....eller det tredje... Jag tror att det är just det som gör att kroppen klarar att träna och tävla på långdistans. Man tränar upp hela kroppen och varierar belastningen både under träning och tävling. Mina personliga mål 2017 blir Mallorca 70.3 (Äntligen!) och Ironman Kalmar. Sedan har jag också en biljett till Masters VM i Ironman 70.3 i Chattanoga i september. Får se hur stort hål det är i plånboken då om jag åker till USA eller inte...

Får nog först lära mig att simma snabbare än pensionärerna innan jag har på ett VM att göra  .... :-0

Men springa kan jag fortfarande göra snabbare än dom flesta 70-åringar. Så därför startar jag i ett lag i Borås Swimrun.
Det kommer att bli en rolig säsong.  Så nu gäller det bara att träna klokt, hålla sig skadefri, frisk och att inte glömma att vara ödmjuk inför livet.

/Peace, Love and Löparskor

onsdag 7 oktober 2015

Ironman Barcelona Del 1. EN TRILOGI I TRIATHLON

Jodå, jag fick den. Medaljen alltså. Dock inte utan en hel massa betalning i svett! Och en hel del tårar också faktiskt. Eftersom en Ironman är en lång kraftansträngning så blir det också ett långt tidsödande inlägg.... Och som bekant finns det ett arbete som inkräktar på fritiden...därför blir denna racereporten en trilogi ;-)
 
Här är del 1:
 



Att göra en Ironman i Barcelona innebär en massa andra saker att oroa sig för än för själva kraftansträningen. Så när jag hade lyckats asa på cykelväskan (som för övrigt vägde 38 kg!!!) på tåg, flyg, bussar, taxi, uppför och nerför trappor och över mina egna fötter och därefter satt ihop cykeln och insett att den funkade hade nervositeten lagt sig på ett behagligt plan.

När sedan alla andra logistiska omständigheter gick i lås så fanns det inget mer att oroa sig för! Inte ens för tävlingen i sig! Visserligen var havet helt galet vilt dagen innan starten och när vi provade simma på lördagseftermiddagen så fanns det en liten tanke om det verkligen skulle kunna vara möjligt att släppa ut 2600 triathleter i ett sådant hav?

 


Det vore ju förfärligt tråkigt att ha åkt ända ner till medelhavet och inte få göra en "hel" Ironman. Men vädrets makter kan man inte styra över så inte heller det oroade jag mig för. Prognosen för söndagen visade 3-4 sekundmeter, inget regn och runt 20 grader så jag valde att lita på den vilket senare visade sig stämma!


MORGONEN INNAN START
Att göra en Ironman vid medelhavet innebar också helt andra start- och måltider eftersom ljuset inte alls är det samma som på våra nordliga breddgrader. Så starten gick inte förrän klockan 08:45! Det var fantastiskt skönt att slippa ställa klockan på väckning mitt i natten!
Klockan 06:45 promenerade vi bort till starten som låg ca 1,5 km från vårt hotel. Det var fortfarande mörkt och det gick ett lämmeltåg av helspända triathleter på den mörka gränden precis bredvid strandpromenaden och RenFe tåget.


Vid växlingsområdet täckte jag av cykeln, fyllde triathlonflaskan med sportdryck och pumpade däcken. I min Bikebag stoppade jag ner en liten Zippåse med "Gott o Blandat" godis som jag kunde ha att tröstäta ute på cykeln. För övrigt bestod dagens rätt av Snickers, Enervit gel, Bars och allt annat som Ironmantävlingen langade.


Av erfarenhet vet jag att det är så lätt att vimsa omkring i växlingarna och leta efter sin Bikebag och Runbag på en ställning som har hundratals likadana påsar. Men Lotta Jänviljan kom på en snilleblixt! Vi band strumpor på våra påsar för att skilja ut dom i mängden! Suveränt genialiskt!!
Ser ni vår håsepåsar....?

När vi hade kollat påsarna en sista gång gick vi ner till stranden och starten. Vi värmde upp med lite simning och det var så skönt! Jag fick nypa mig själv i armen för att förstå att jag faktiskt var där! I medelhavet! På väg att göra min tredje Ironman! I väntan på starten i soluppgången och med fötterna på en halvkylig sandstrand kunde vi såklart inte låta bli att lipa lite! Det är så stora känslor! Jag kan inte riktigt förklara det! Men man är så ödmjuk inför uppgiften och tacksam och lycklig över att ha möjligheten att kunna starta i en Ironman!
 
IRONMAN SIMNINGEN
Starten för proffsen gick 08:30 och för de tävlande i mastersklasserna (dvs åldersklasserna ) klockan 08:45 och det var en rullande start, dvs chipet gick igång när man passerade en matta vid vattenbrynet. Jag hade valt att ställa mig längst bak i 1.15-1.19 gruppen. Strax innan vi började springa till vattnet kramade jag och Lotta om varandra och önskade varandra lycka och sedan var vi igång!
 
 
Havet var så där fantastiskt grönt och salt  och simningen var helt magisk! Banan var ett varv och Noa kunde se simmarna som en jetstream hemma från vår balkong.

Ett svagt sträck av Ironmantriathleter i medelhavet
 
Simningen gick bra. Jag hade bra koll på bojarna och det var "lättsimmat". Visst var det lite vågigt men inget som försvårade simningen (åtminstone så länge man inte har lätt för att bli sjösjuk!). Sista sträckan in till stranden var lite av vågsurfing faktiskt. Det innebar såklart vissa svårigheter att ta sig upp, eftersom vågorna bröts och slog upp ganska rejält på stranden och efter 3800 m gungig simning är man lite yr. Även utan vågor är det vingligt! Men i strandkanten stod det en massa funktionärer beredda att hjälpa till så att man inte skulle få benen omkullkastade av vågorna. Jag klarade ta mig upp mellan två vågor och när jag sprang över tidtagningsmattan så såg jag att simningen hade tagit 1 timme och 22 minuter. YES!! DÄR SATT DEN!!
 
En kort löpning och sen in i det stora tältet där jag lätt som en plätt kunde hugga min "håsepåse". Snabbt av med våtdräkten och på med strumpor, cykelskor, solglasögon och cykelhjälm. Fyllde "benfickorna" fulla med Gott o blandat, gel och Snickers för att sedan springa ut till Stålhingsten som stod vackert i sin spilta och väntade! Vi skulle komma att spendera flera timmar tillsammans! För nu jäklar skulle det bli "åka av"....
 
 
Fortsättning följer
.







torsdag 1 oktober 2015

Jag visste väl att det va nåt jag glömt...

Jag har ju glömt att simträna!!! 


 
Herre Gud! Tre dagar kvar till Ironman Barcelona! Hinner jag???
Okey, jag erkänner.... Jag har simmat en del, men inte tillräckligt!! För i vanlig ordning, så kommer jag på så här i elfte timmen, att jag borde förstås tränat mer, annorlunda, hårdare, längre men framförallt betydligt mer simning.....Men jag får helt enkelt vara nöjd om det bara är simningen jag har glömt och inte något som jag skulle packat ner i väskan när det är dags för start på söndag!
Jag har inte heller vågat kolla träningsloggen för att räkna ihop träningstimmarna och jämföra förra årets förberedelser till Ironman Kalmar 2014. Har jag tränat mindre??? Har jag tränat tillräckligt långa pass??Tiderna är åtminstone bättre men har jag verkligen uthålligheten? Men det får jag reda på tids nog... Sådär lagom vid 17-18 tiden på söndagkväll då jag förhoppningsvis befinner mig på IronMan maran på strandpromenaden i Calella, Barcelona. Då får jag svaret!
 
Men nu finns ingen återvändo! Cykeln är nerpackad för andra gången (var ju tvungen att öva mig på att sätta ihop den en gång också) och ligger inslagen i bubbelplast och elisoleringsrör i Canyonväskan. Jag offrar en av de två skumgummiplattor som skulle legat i locket och använder den ytan till att packa resten av grejorna. Det blir perfekt, men väskan kommer att vara sjukt tung....Det är ju det jag alltid har sagt! Utövar man triathlon behövs en Caddy! En TriathlonCaddy!
 
Skämt å sido ...
Faktum är att när jag står så nära inför något som jag tränat för så länge, blir jag plötsligt så fruktansvärt ödmjuk inför livet i stort. I det här skedet borde jag ju såklart ha bättre fokus på tävlingen och bruka allvar, men istället känner jag mig så enormt tacksam över att livet är snällt mot mig. För det är livet i stort, som är allvar! Det här är bara på lek....En lång, jobbig, smärtsam och fruktansvärt rolig lek som kallas IRONMAN!
 
 
 

söndag 30 augusti 2015

Bland maneter, kolfiber och snarkande triathleter....


Även om jag ser mig själv som "ett blåbär" inom triathlonsporten så har jag ju faktiskt deltagit i ett antal tävlingar vid det här laget. Så själva upplägget med alla tusentals prylar, cykelmaterial, kläder, vilka saker som ska ligga var, är något som jag har någorlunda koll på. Så att åka till Tjörn i fredags för att göra en halv Ironman i lördags var inte så konstigt. Det är bara att ta fram checklistan, lasta taikonbilen och bocka av pryl efter pryl. Men en sak var ju HELT NYTT för denna helgens svettproduktion. Nämligen att bo i en sovsal med 20 andra tävlande triathleter.....
 
Hujeda mig....Detta gjorde mig nog mer orolig än för själva tävlingen. Inget duntäcke, inga rena lakan eller minibar som vi brukar ha....Ja, snålheten bedrar bekvämligheterna. Men beslutet att bo kollektivt tog jag och Lotta gemensamt för att minska det stora triathlonhålet i plånboken. Med detta beslutet kunde vi säkert köpa någon ny kassett eller pedal för dom insparade pengarna ;-)
 

 

Boendet som vi hade köpt låg på träningskliniken som för övrigt ägs av Lotta Nilsson som är tävlingsledare för Tenson Tjörn Triathlon.

Sviten (aerobichallen) var noga möblerad med sängbord "ala stepupbrädor" och ordningsregler. Eller rättare sagt REGEL. För vad är triathletens bästa och ömmaste pryl? Jo, cykeln såklart! Så för att inte alla triathleterna skulle ha sina cyklar bredvid sig eller allra helst i sängen så fanns stora skyltar uppsatta: "CYKLAR FÖRBJUDNA I AEROBICHALLEN!"

Det var väl ungefär den enda regeln som behövdes. Triathleter är nämligen ett sympatiskt och hjälpsamt folk. Men möjligen hade jag önskat en regel till: "De som snarkar i aerobicsalen får gå ut"

Men oavsett snarkande sänggrannar eller andra ljudliga luftavgångar så sover jag ALDRIG någon törnrosasömn natten innan ett större lopp. Men med Håkan Hellström i öronen blev det väl någon form av dvala några timmar under natten
Eftersom vårt Hilton låg relativt nära starten lät vi bilen stå och cyklade istället ner till växlingsområdet på tävlingsdagsmorgonen. Det var blåsigt men ändå hyfsat varmt. Och är det något man har tränat på denna sommaren så är det just att cykla i blåst.

 

På väg till starten efter att vi checkat in cykeln och löparskorna
Simstarten var uppdelad i de olika mastersklasserna. Så min och Lottas klass startade 09:04 och vi var väl ca 20 stycken som sprang i vattnet från stranden samtidigt. Vattentempen var ca 18 grader så det var precis lagom i en våtdräkt. Som vanligt så kom jag efter direkt i simningen och jag försökte verkligen hitta ett par fötter att surfa på men alla fötter försvann bums. Efter en kort stund kom det dom som ville surfa på mina fötter...?? I ungefär 10 sekunder sedan ville dom istället surfa på min rygg.....Konstigt.... ett helt hav, och omsimning måste ske vägen över min rygg istället för vid sidan...Fast det var inte så farligt. För som vanligt överdriver jag....Jag hade noga valt att starta i utkanten av fältet för att försöka undvika att bli översimmad av de startgrupper som startade efter oss. Trots att det inte går så fort för mig så gillar jag simning i öppet vatten så himla mycket. Och igår var man ju på Västkusten vilket betyder betydligt saltare vatten än vårt bräckta vatten i Hanöbukten. Det gav en liten föraning om medelhavets smak under kommande IM Barcelona. Jag tror banne mig att gårdagens simning var den roligaste av alla mina triathlonsimningar hittills. Och med vetskapen att det fanns brännmaneter, stora som fotbollar, gjorde den ju ganska spännande också! När det återstod ca 100 meter simning till uppstigningen kändes som om jag vevande runt i vatten med miljontals små runda gelebollar i och uppenbarligen hade jag hamnat mitt i maneternas förlossningsavdelning (som tur var inga brännmaneter...)

Cyklingen var en tvåvarvsbana med några jobbiga backar, mycket kantvind och ca 1,5 mil motvind från helvetet. Dock visade det sig på sluttiden att motvindens dåliga snitthastighet hade kompenserats med bra fart i kantvinden. Det tackar jag allra ödmjukast för.
 
Efter 2 timmar och 44 minuter på cykelsadeln var det dags att dra på sig löparskorna. Detta kändes inte lika efterlängtat som det brukar för mig. Min baksida lår/knäveck har bråkat med mig den senaste veckan. Och med minnet av den kramp som uppstod på Klövernmilen i Båstad då jag knappt kunde gå utan fick lift på en pakethållare till målet, så fanns det såklart en oro att det kunde ske även här. Det var ju samma skada, samma smärta. Och mycket riktigt så gjorde jäkligt ont när jag började springa direkt efter cyklingen. Jag sprang haltande upp för dom första backarna för att undvika sträcka ut baksidan helt och det gick sannerligen inte fort. Men hur konstigt det än låter så blev det bara bättre och bättre och efter ca 10 kilometer kunde jag springa helt obehindrat. Då blev jag hoppfull och började springa mer avslappnat. Jag fick också en sådan otrolig inspiration av en man i övre medelåldern som jag sprang jämsides med ett tag. Han var amputerad och sprang med en protes, en så kallad blade runner protes. Som om det inte var nog, så var han dessutom synskadad. Hans son sprang 2 meter före honom och varnade för trottoarkanter, ojämnheter i asfalten, uppförsbackar, nedförsbackar och dylikt. Helt sanslöst, och här kan man själv gå och klaga på lite skoskav eller ett knäveck som gör lite ont....... (skämsmössa på!!) Jag kunde såklart inte låta bli att berätta att han var inspirerande och hur mycket jag ser upp till sådana som honom. Det vill säga de människor som bestämmer sig för något och gör det utifrån sina egna förutsättningar!
 


Löpningen var en rolig och vacker 4-varvbana med ganska många backar. Det passade mig alldeles utmärkt. Jag älskar att springa varvbanor och backar....jodå backar, det funkar det också. När endast ett varv återstod så vågade jag lägga i en växel till. Det fanns nog några där framme som hade 40, 41,42,43 eller 44 ritade med tusch på vaden som jag kunde springa om. Vi hade nämligen blivit märkta med vår ålder på vaden så att man ska kunna ha koll på sina konkurrenter under tävlingen. Det var bra! Mycket bra!Åtminstonde om man, som jag, har en tävlingsdjävul i rockärmen....

Efter att ha passerat målet 3 gånger så fick jag då äntligen vända in mot målmattan och ta emot publikens jubel. För det var ett otroligt ös på publiken vid målet. Och man kan ju inget annat än dras igång av Björn Mortenssons välbekanta speakarröst från Ironman Kalmar som också var på Tjörn och höll låda ända långt ut på Racepartyt.

Jublade gjorde även jag när jag fick klart för mig att det gått ganska snabbt för mig på löpningen och faktiskt på cykeln också (med mina mått mätt) ! Hur sjutton gick det till? Det måste varit det exlusiva boendet och den lyxiga sängen med tillhörande pump från Jysk.....
Mitt resultat från Tjörn Triathlon finns här








Tenson Tjörn Triathlon var en riktigt kul tävling och vårt kollektivboende funkade väldigt bra trots vissa farhågor.
Det mest positiva med ett Hilton av detta slaget är att man lätt kan få hjälp, tips och råd om allt möjligt och omöjligt.
Kvällen avslutade vi med god mat och dryck på tävlingens RaceParty och jag kan avslöja att dom kunde släppt en bom i aerobichallen på natten och jag hade garanterat inte vaknat ändå......

Skål för vätskebalansen!


Som vanligt har jag och Lotta haft en super rolig helg! Förra roadtrippen vi gjorde var för exakt tre månader sedan. Då var vi på Utö SwimRun och snart är vi på kas igen....men då lämnar vi taikonbilen hemma och tar istället flyget till Barcelona och kör IronMan där! Tack snälla fina Lotta för att du delar alla stolleprov med mig!

/Tro hopp och Triathlon





fredag 28 augusti 2015

Imorgon är det fest....

och kan man tänka sig, JAG är bjuden!!
Eller....ja....bjuden och bjuden ....Jag fick själv köpa inbjudningskortet.
Så idag rullar cirkusvagnen (Volvon) upp till Tenson Tjörn Triathlon och imorgon står jag och LottaJärnviljan på startlinjen för att göra en halv Ironman där. 1900 m simning, 9 mil cykling och 21 km löpning och jag har inte vett  till att vara nervös (ännu). Herre gud det är ju bara en halv......Jag är mycket mer nervös inför att springa 10 km (som i mina ögon är den mest prestigefyllda distansen, och svåraste..... och jobbigaste....) På 10 kilometer vet jag vad jag borde springa på och om jag skulle putsa på mitt PB det så blir det 10 kilometer sekundjakt som kostar ofattbart mycket slit! Det är också oftast 10 kilometer löpare emellan mäter "sig i". Oavsett vilken distans man tränar till så får man ofta frågan "- vad gör du på milen?"  Det är liksom någon form av måttstock och de flesta har en referensram till just den distansen. Däremot om jag gör en HalvIronman och jag säger att min sluttid blev 5 timmar och 4 minuter så är det alldeles för jobbigt för dom allra flesta att analysera de olika grenarna och värdera det. Åtminstone på min blygsamma nivå. Ett toabesök, knyta om skorna eller en lite för långsam växling kostar ju massa minuter som inte har någon större betydelse i det stora hela.
Men tänk ett millopp, inte fasiken finns det tid för något stopp på damrummet där inte. Nej, det man inte har gjort när man står på startlinjen får man helt enkelt låta bli att göra när startskottet har bränt av. Nu känner jag att det blev lite dålig stämning här i bloggträsket.......Det vill säga att det framgår att jag är en sekundjägare ....
(men jag har inte tid att sudda och ändra inlägget för nu måste jag gå och packa alla de tusentals prylar som ska med till triathloncirkusen...)

Men för att avsluta detta inlägget på ett bra sätt så är det så många omständigheter som gör att tider på triathlon blir svårare att jämföra än på en löptävling. Det är vågor, strömmar vindar som påverkar resultatet och i triathlon så kan jag vara halvbra (läs halvkass...) i alla tre grenarna, lägga ihop summan och vara nöjd. För det är det som hela denna cirkusen handlar om för mig. Träna, tävla, ha kul och göra så gott man kan efter sina egna förutsättningar och sedan sitta i flera dagar och pilla navelludd och bara VARA NÖJD.

/Tro hopp och Triathlon




måndag 24 augusti 2015

Du och jag, Håkan

 Tränar jag cykel ensam så dör jag av tristess efter någon timme om jag inte har musik eller någon radiodokumentär i öronen. I sommar har jag spenderat många timmar på stålhingsten tillsammans med Håkan. Jag menar såklart att det är Håkan Helltröm som har förgyllt mina ensamma mil i ur och skur! Han är ett musikaliskt geni, om du frågar mig! Så i de kilometerlånga backarna häromkring så sjunger jag i högan sky "-KOM IGEN LENA, KOM IGEN LENA KOM IGEEEEEN LEEENA.....

Och nu sjunger sommaren också på sista versen. Men som väl är, så blev det lite värme och sol i alla fall. Och jag hoppas det är mycket av den varan kvar! För cyklingen kan vara precis lika dötradig en regnig och blåsig dag som väldigt rolig, vacker och ljuvlig en skön sommarkväll. Jag kan verkligen inte se mig mätt på de vyer man ser när man är ute och trampar på vägarna här, på den östra sidan av Skånelandet.
Jag har en slags hatkärlek till Stålhingsten cykeln alltså. Egentligen är löpningen det jag gillar bäst, men det är väldigt roligt att ha alternativ. Kanske på gott och ont.... För det är definitivt svårare att lägga in vilodagar. För trötta löparben kan ju alltid cykla en runda, trots att dom sprungit långt dagen innan.
Eller för att inte tala om simning. Ett simpass kan man alltid klämma in. Men denna veckan ska det minsann inte klämmas in något! För på lördag är det äntligen dags för Tjörn Triathlon HalvIronman. Det ska bli hur kul som helst! Fast jag tror att vi har gått och blivit skogstokiga då vi tänker "budgetboende" och ska sova i någon form av sovsal på Tjörn. Herre jisses. När vi är ute på äventyr brukar ju jag och Lotta vilja ha morgontofflor, morgonrock och få sängen bäddad på våra logier. Men denna gången har vi spenderat alla våra pengar på cyklar, kassetter, kedjor, solglasögon, kepsar och Speedsuits för att nämna något.... så då får vi väl bo i en koja istället för i en hotellsvit....
För att hålla på med triathlon kan definitivt göra stora hål i plånboken om man inte passar sig.....Att tjäna minuter på materialet kan bli väldigt dyrt om man inte ser upp och tänker efter...
Men smakar det så kostar det ......


Finns det en chans till drafting (ligga på rulle) så tar jag den ;-)


 






 
/ Peace Love and Löparskor

tisdag 4 augusti 2015

2 sekunder.... till min fördel.

I söndags var jag på Malmö Triathlon och tävlade på Olympisk distans. Och som den "eviga tvåa" jag är så var äntligen marginalen på min sida. Marginalen ja....den var endast 2 sekunder lång och kanske lite taskig. Men i krig och kärlek är allt tillåtet och det är klart att man vill kriga för en väska och en blomsterkvast
Men för att göra en Olympisk triathlon lite längre så tar jag det från början:

Triathlon är ju som bekant en materialsport utan dess like. Det känns som om man har hela garaget nedpackat i alldeles för små väskor eller boxar när man är på väg till tävling. Jag och Lotta, min själsfrände i alla galenskaper, var helt överens om att vi borde haft vars en triathloncaddy! Det borde väl inte vara för mycket begärt.....

Det ska ju asas på cykel, hjälm, 5 par skor (nästan...), våtdräkt, flaskor, pumpar m.m. och detta ska balanseras och ofta bäras en bra bit mellan parkering och tävlingsområde. I Västra Hamnen i Malmö är det också en massa trottoarkanter och vattenkanaler och annat pynt som ska passeras med en cykel som man bara har en hand ledig att styra med. För att sedan späda på lasset så ska nummerlapp hämtas, klisterlappar klistras, hjälm sättas på, och då först, kan man äntligen bli insläppt till sin växelfålla och pausa arbetet som packåsna för några timmar. Pust.......

Simningen 1500m
Simningen är 1500m och går på en tvåvarvsbana i Västra Hamnen. Det är en fin och relativt lätt simning men jag börjar banne mig inse att jag snart borde lära mig simma....Okey, jag kan simma men jag ska ju för sjutton förflytta mig framåt också, och helst lite snabbare....Jag fick i alla fall uppleva något som aldrig hänt mig på någon simning tidigare. Det var att jag låg axel mot axel med en annan triathlet i säkert 1200m av 1500. Varenda gång jag andades mot vänster så låg han där med något orangefärgat på sin arm. Det var en ganska häftig känsla. Man kände sig som en fisk i ett stim och den oranga armen var min trygghet. Jag tänkte att snart får jag mig en armbåge i huvudet men nix. Vi var ett simteam. Han hade koll på mig och jag på honom. Vi följdes åt ända fram till uppstigningen. Framme på uppstigningsrampen såg jag att det var en äldre herre och vi tackade varandra för sällskapet och skrattade åt att vi lyckats hålla ihop så länge. Men där slutade artigheten för undertecknad. Ålder fick INTE gå före! Så från och med att man blev en landkrabba igen så började tävlingen på riktigt! Nu var jakten igång!

Cyklingen 40 km
Efter 2,54 min i T2 (växel nummer 2) så var alla prylar på plats och den vita stålhingsten i rullning. 4 mil på en trevarvsrunda skulle avverkas och varven var ganska knixiga med tre snäva vändpunkter och många rondeller och även sträckor med kullersten. I vanlig ordning trampade jag på mig mjölksyra i början och benen blev tunga som bly. Men efter ca 1 mil så kändes det bättre. Om det nu finns något positivt i att vara urkass på att simma, så är det att man kan glänsa på cykeln och trampa om många som har lagt träningstiden i bassängen istället för på cykeln.
På cykeln är intag av energi superviktigt. Och av alla triathlonprylar som finns så är flaskan på styret en av de saker som jag inte skulle vilja vara utan. Det är skönt att slippa resa sig upp från liggstyret för att dricka. Det är bara att fånga sugröret med munnen. Och som energi, förutom sportdryck i flaskan hade jag godis från Linns lördagspåse. Där var dock inte så mycket kvar att välja på....Men jag är inte trögbedd! Fast den kolan som jag försökte trycka i mig under cyklingen var omöjlig att få ner. Den satte sig som cement i tänderna. Jaja den fick sitta där... Jag kunde åtminstone känna smaken av den länge, och upptag av socker har man ju även i munhålan. Kanske en ny idé till energiintag. Långsamt smältande kola i kindtänderna.... 

Plötsligt var 4 mil färdiga och konststycket att springa med cykelskor på den blåa tygmattan utan att fastna med klossarna och stå på huvudet med cykel och allt, var nästa utmaning. Har man nu stigit upp i ottan, packat taikonbilen och införskaffat alla dessa triathlonprylar vill man ju åtminstone se ut som om man har koll på läget. Det gick bra denna gången också så efter 1 tim 12 min  var det haj och godbaj med cykeln!

ÄNTLIGEN LÖPNING!
 
Löpningen 10 km
Äntligen fick jag hoppa i löpardojjorna. Dock var fötterna lite frusna och avdomnade så det tog nära 2 kilometer innan dom kändes som vanligt. Men det är en sån härlig känsla att kunna springa relativt obehindrat efter att ha cyklat 4 mil. För faktum är, att dom där spaghettibenen man kände för några år sedan när man hoppade av cykeln är som bortblåsta. Den känslan finns inte längre. Det funkar att springa på ganska bra redan från början. Träning ger färdighet, så är det bara....
Eftersom det var en varvbana så vimlade det av triathleter som avverkat olika många varv. Jag försökte hitta en rygg som jag kunde få lite draghjälp av, men det fanns inte. Antingen blev jag varvad av någon av de snabba, eller fick jag springa om. Ännu en fördel med att ha sin bästa gren sist ;-) Man får springa om! Och om man är som jag, dvs galen i att visa min rygg, så kan man ju inget annat än att älska detta upplägget.
På mitt nästsista varv började motorcyklisten cirkulera runt mig. Vad falls??? Inte kan det väl vara möjligt att jag är framme och nosar på täten. NOLL KOLL! Men det var någon av de manliga triathleterna som nämde att jag var långt framme. Men inte kunde jag väl tro....Visst sprang jag om många tjejer, men man hade ju inte en aning om vilket varv de var på. Det kunde ju lika bra vara någon som hade två varv kvar när jag hade tre osv. Strunt samma, det var inte mycket att tänka på där och då. Det var bara att springa och det är sällan som just springa är tråkigt :-) Det var ett helt sanslöst härligt publikstöd och fantastiskt inspirerande medtävlande! Den äldsta herren i Mastersklasserna var hela 80 år! Det kan man kalla respekt och inspiration!
 
Under min löpning så slog det mig ett par gånger att det gick ganska fort. Nog hade jag en del farhågor att snart kommer tröttheten på ett väldigt väntat, men ack så otrevligt besök. Men under mitt sist varv  kom ju den där smickrande motorcykeln igen...Körde bakom...körde om...vände....stannade och pratade i sin hjälmtelefon...Jag sprang om några tjejer igen på sista varvet, men som sagt, jag hade ingen aning om hur mycket av distansen dom avverkat. Jag försökte se långt på fram på banan om det fanns någon dam i sikte. Nej, jag kunde inte se någon, men nu var det så kort sträcka kvar, så då var det bara att bita ihop och hålla ut. Vid den sista gångbron uppenbarade sig en rygg som jag tyckte såg lite väl smal ut för att vara manlig. Min första tanke var att "-Nä det är inte lönt, hon är så långt fram så jag hinner inte ikapp på de ca 400 metrarna som är kvar innan min målgång. Hon ska kanske inte ens i mål utan ut på ett varv till." Men jag sprang så fort jag kunde och hon närmade sig och plötsligt hade jag 4-5 meter fram till henne. Då var vi tillslut framme där banan delade sig för målgång och varvning. OCH BANNE MIG HON HÖLL TILL VÄNSTER IN MOT MÅL!!! Då jäklar var det som om någon tände en stubin på mig och jag for förbi som en raket (nu överdriver jag såklart, men håll med om att det ser roligt ut om man visualiserar det....). Men raket eller inte, jag lyckades ta mig förbi ca 3 meter innan mållinjen och jag vann med 2 sekunder före henne. Det som kändes lite taskigt av mig var att hon säkert inte hade uppfattat att jag var i närheten. Och när jag sprang om, tror jag faktiskt inte att hon hann reagera. När jag hade passerat mållinjen och innan jag riktigt hade fattat vad som hänt fick jag en mikrofon och frågan hur det kändes att ta hem segern med 2 sekunders marginal?  "-SÅ HIMLA ROLIGT! Det var nu eller aldrig! "
2 sekunder är bra och tillräckligt, i alla fall så länge dom är på min sida.....För att förlora segern med så liten marginal, utan att ens hunnit göra ett försök att vinna spurten, måste ha känts bittert. Men jag ville inte springa i mål bitter, så för att vara på den säkra sidan så var jag bara tvungen att tända stubinen där innan mål....Och eftersom vi var i samma klass kan jag förstå att hon inte gav mig någon ryggdunk och grattis just då!
 
Dagens resultat från Malmö Triathlon finns HÄR
 








 

Så glad man blir för en väska och en blomsterkvast....

Förresten, nämde jag att vi har så sjukt kul också...... ;-)
 
Trots att både jag och Lotta Järnviljan svor över allt slit med pinalerna på morgonen så gillar vi ju det här. Vi hade en rolig dag i Malmö och man kan inget annat än inspireras till tusen av de superstarka triathleter i dom äldre mastersklasserna. Det bådar ju gott för vår framtid.
 
Vad gäller den olympiska distansen så tycker faktiskt jag att det är en av dom roligare distanserna när det gäller triathlon! Det är liksom nästintill fullt ös hela tiden. Och just när man börjar bli uttråkad i dom olika grenarna så är det plötsligt dags att växla. Växlingarna behöver man göra på riktigt triathlonvis. För en extra minut i T2 är svår att "springa" in. Så det gäller att spara tid överallt. .
 
Nu väntar några veckor av hård träning innan Tjörn Triathlon Halv Ironman som blir perfekt förberdande tävling inför årets stora mål IRONMAN Barcelona den 4 oktober


fredag 17 april 2015

Imorns träningsläger

 
 
Om en vecka är det äntligen dags för Imorns träningsläger på Mallorca! Och eftersom jag har fått äran att vara ledare under veckan så sitter jag nu här hemma och pluggar kartor, höjdmetrar och tittar på GoogleMaps. Man vill ju inte leda cykelgruppen ut på villovägar i bergen. Har även fräschat upp mina kunskaper i slangbyte vid en eventuell punka. Och sjukvård, det behöver jag inte plugga, det kan jag redan....Jodå så att....Dom som kommer att cykla med mig ska få cykla säkert!! Inga tävlingar nerför...Bara uppför ;-)
En av de svåraste sakerna så här veckan innan man kommer iväg är att "hålla igen" och absolut inte tänka "jag måste träna NU så att jag orkar vara med på träningslägret". För tränar man hårt för nära inpå ett träningsläger så är det lätt att man anländer med en kropp som brister lika snabbt som knopparna gör när våren kommit. Man måste vara utvilad! Ni vet det där gamla slitna uttrycket "träning bryter ner, vila bygger upp". Gammalt uttryck men väldigt väl beprövat! Så endast lätta "må bra" pass sista veckan innan avresa! Benen ska hålla för många mils klättring på cykeln i dom mallorcanska bergen.....
 
 
 
 
 
Nästa svåra grej med att åka på ett triathlonläger är att packa.... 23 kilo + ett handbagage....
På utresan förra året hade jag bara några hekto till godo till maxvikten och med ett handbagage som var fullt till bredden!! Men på hemresan, när jag var helt säker på att jag skulle ha mindre vikt så hade jag övervikt i resväskan (Kanske vägde alla svettiga träningskläder mer på hemresan....?) Så mitt i kön på flygplatsen i Palma fick jag stuva om och packa upp den stora påse med träningskläder (som INTE luktade hallon precis) och trycka ner i handbagaget. Sedan var det grönt ljus! Dock borde mitt handbagage på flygplanet varit försett med röda varningsljus och med texten "DO NOT OPEN UNTIL YOU ARE HOME"
Så i år packar jag med STOR eftertanke......
 
 
Att åka med IMORN är som att åka med ett kompisgäng. Vi gör det mesta tillsammans. Om man vill förstås! Det erbjuds 3 pass om dagen, men såklart störst fokus på cyklingen. Cyklingen är helt unik på Mallorca! När man kommer upp i bergen är det som om man vore i Vilda Västern och utsikten är hisnande!
 
 
 
 
 

fredag 15 augusti 2014

Ironman Kalmar 2014

Nu har jag checkat in cykel, bikepåse och Runpåse i växelområdet. Chipet är hämtat och simprylarna ligger i en ordentlig hög här i stugan och väntar.
Vi har provsimmat i Kalmarsund och det kändes bra. Det här ska bli så himla kul och imorgon ska jag bara njuta av att ha möjligheten att få vara en del av denna stora cirkus ännu en gång!
Att Lottajärnviljan har blivit bra i sitt knä och också ska starta känns dubbelt så roligt. DELAD GLÄDJE ÄR DUBBEL GLÄDJE!
Imorgon ger jag järnet för att få järnet igen ...

söndag 13 juli 2014

Kalla fötter....

Jag börjar få kalla fötter....Det är 5 veckor kvar till IronMan i Kalmar och imorgon är det exakt 7 veckor till starten i ÖtillÖ!! Förra året "levde" jag med en IronMan i huvudet varje dag. Men i år är det nästan så att jag tänker "ja visst ja, snart är det dags för en jäääätte låååång triathlontävling". Skämt å sido, visst tänker jag mycket på IronMan men inte jämförelsevis så mycket som förra året. Däremot tränar jag mer. Och det är ju bra ;-). Det finns helt klart fördelar med att det är andra gången man ska starta i IM men det kan också vara en fara....För det är lite som en förlossning...de starkaste minnena är de glada, lyckliga stunderna, när allt är över. Den h-lvetes smärta man upplevde timmarna innan målgång finns undangömd långt ner i minnesbanken...Det kan förstås leda till att man är lite överkaxig och det är lätt att tänka att "detta kommer inte att vara några problem" också går man ut för hårt och plötsligt har man slagit huvudet i den berömda "väggen". Och då blir jäääätte låååång triathlontävling ännu längre och mycket mer smärtsam.....
Det är helt enkelt dags för lite mental träning också....

I torsdags hände något roligt och inte minst sagt smickrande...Jag blev kontaktad via Facebook av en superduktig triathlettjej som var på semester i mina hemtrakter. Hon undrade om jag ville köra något cykel-eller simpass tillsammans med henne. Vilken komplimang! Klart jag ville! Med risk för att bli avhängd så ville jag ändå ta chansen, så vi planerade in ett långpass på cykeln i lördags! Men är man stark på cykeln så får man dra sitt strå till stacken....Det vill säga man får ligga först och låta den mindre starka ligga på rulle. Och finns det en rulle att ligga på så gör jag gärna det ;-). Ja, för jag fick ta några pauser därbak i vinddraget. Men oftast kunde vi ligga sida vid sida och snacka om allt möjligt och det är bara att konstatera att världen är liten och förutom träning och triathlon hade vi båda sjukvård som levebröd och var uppväxta i närheten av varandra.
Det visade sig även att hon delade min tränings- och tävlingsfilosofi. Att träna lustfyllt och låta resultaten bli vad det blir. För mig är "resan" till målet den absolut viktigaste. För är inte den rolig så är inte målet det heller!
När vi hade cyklat några timmar stannade vi för att få i oss lite energi. Jag tyckte att jag hade framstått som en någorlunda "van" cyklist och även skrutit om att jag aldrig hade ramlat och berättat om min fina vita triathloncykel hemma. Vi börjar rulla igen och jag klickar i höger pedal och svänger sakta åt samma håll....Just DÅ HÄNDER DET! Styret viker sig och foten sitter fortfarande fast i pedalen och farten är alldeles för låg för att ha balans och jag faller pladask till höger utan att hinna klicka ur pedalen. Så var det med det cykelsjälvförtroendet :-) . Men vi skrattade åt det och konstaterade att på lokalförening i Norra Björstorp fick hon sitt första ReBer choklad när hon var liten, och jag gjorde min första cykelvurpa när jag var stor....
När jag skulle borsta håret idag så hade jag ont i min högra axel och min första tanke var "jaha nu börjar jag få någon förslitning/inflammation av simningen" . Men efter någon timme blev jag väldigt lättad av att konstatera att jag hade en cykelvurpa att skylla på. Ingen inflammation, ingen skada, ingen förslitning ...bara ett simpelt stillastående cykelfall .......

 

måndag 9 juni 2014

Sövde HalvIronman

" Nu ska jag bada lite och sen cyklar jag en runda och sedan blir det ett litet (?) brickpass på det"

Det intalade jag mig inför starten på Sövde HalvIronman igår.... Allt för att inte fjärilarna i magen skulle leva rövare....
Dagen såg ut att ge dom allra bästa förutsättningarna med en spegelblank sjö och inte ett enda löv som rörde sig på träden.


 
Vi var på plats 07:30 och efter en lång stunds fibblande med alla prylar i växelfållan gled jag äntligen ner i våtdräkten, eller ja....gled och gled.....kämpade mig i den...(Kan våtdräkter krympa?? ;-) och vi begav oss ner till stranden och starten.
Simningen
Jag tog mina gamla simglasögon för säkerhets skull. Dom hade jag rengjort med Yes diskmedel och det funkade kanon ända fram till varvningen på stranden då jag lyfte upp dom i pannan. Aj Aj Aj det skulle jag aldrig gjort! Andra varvet simmades i Lutzendimman....Men bortsett från sikten så gick simningen hyfsat, men navigeringen lite sämre. Jag MÅSTE ha bättre disciplin på att titta upp oftare och jämnare, men det är ju förstås en förutsättning att man kan se nåt ut genom simbrillorna!!! Hoppas jag inte störde någon annans simning allt för mycket med mitt sicksack. Jag nådde stranden efter ca 41 minuter och min tid för simmomentet blev 42,17. "Det tar sig", som pyromanen sa.....
 
Cyklingen
När jag kom fram till min växelfålla efter en ganska lång löpning från sjön, så trodde jag att jag hade haft koll på mina prylar. Detta har jag ju gjort förr....Men mitt på sadeln stod min öppnade vaselinburk som fullständigt höll på att rinna bort i solskenet. Den fumlade jag ner och försökte undvika att innehållet rann ut över hela cykeln, mig och allt annat. Våtdräkten var minst lika svår att komma ur som att komma i... Kanske skulle jag haft lite mer vaselin?
Men efter 1 minut och 53 sekunder i växel 1, så var allt på plats och den vita stålhingsten skulle springas med på den oändligt långa sträckan innan man fick börja cykla. "Mycket publik....Försök att inte snubbla....Akta så att inte styret viker sig..." Det gick med nöd och näppe denna gången också! Det var en del ojämnheter på den blåa mattan så vattenflaskan på styret hoppade omkring så att sportdrycken duschade både mig och cykeln. Men det var kanske bra med lite klistrig sportdryck för att motverka den hala vaselin som jag oavsiktligt fått på cykeln...
Fasiken vad cyklingen var rolig! Triathloncykeln var fantastisk att cykla på. Banan var den samma som förra året och det vill säga backig. Men uppför betyder oftast nedför, så lite återhämtningspartier, med lite gratis fart, fanns också.
Efter 2 timmar och 54 minuter steg jag av cykeln. Längtade efter att få springa!!!
 
Löpningen
Så äntligen ut på den omtalade mördarbanan...den nya bansträckningen för löpmomentet som man hört så mycket om. Hur illa var det?
Jodå, det var precis så illa som befarat....Det var små stigar, ojämnt, smalt och två backar varav den ena (som var ny för i år)  brant som sjutton! Men jag gillar variation, och det var det! I allra högsta grad! Det var så många intryck och saker att hålla reda på (tex var man satte fötterna) så att man glömde bort tiden och plötsligt hade man avverkat 3 varv och hade bara ett kvar. Då var det bara att bita ihop, pinna på, förtränga smärtan och bara njuta!!(?). Under sista varvet kunde jag tyvärr inte låta bli att tänka på kommande Ironman i Kalmar. Och då, när benen var blytunga, blev jag ju såklart av med allt mitt "Ironmansjälvförtroende". Men jag har hört att Sövde halvIronman är så tuff att man kan dubbla tiden man får här och få en förväntad sluttid på IM i Kalmar. Det stämde på mig förra året och i år skulle det betyda 11 timmar och 14 minuter för mig på Ironman i augusti.....
 
Min totaltid igår blev 5,37 och jag är supernöjd! Den eviga tvåan (dvs jag) fick för en gång skull besöka översta platsen på pallen (i min åldersklass) och det gick nästan ihopa sig ekonomiskt. Men det här gör jag ju för att det är så förbannat roligt! Hade jag velat bli rik hade jag haft större chans på aktiemarknaden än med mina resultat i triathlon- eller löparbranchen ! Nej, det här är kul och ger mig så otroligt mycket oavsett placering eller priser. Tävlingen igår gav mig också en del skav på utsatta ställen!
 
Så där jag går, går också Xylocain gelen idag.....
 

Nervösa, men glada, innan start!

Foto: Björn Tufvesson

 
 Lotta "Järnviljan" kämpade sig i mål trots problem med knät! Hon är en kämpe!
 
 
 
Mina tider:
Sim: 00:42:17
T1: 00:01:53
Cykel: 02:54:56
T2: 00:01:42
Löpning: 01:57:00

 

 
 
 

lördag 7 juni 2014

Uppjagad och nerpackad




Baksidan med triathlon är all denna förberedelse... Jag har ännu inte fått in nån bra rutin för detta. Det är ju hur mycket prylar som helst som behövs inför ett triathlonrace! Och nu när det är premiär för den vita stålhingsten (den nya triathloncykeln) så var det ju såklart en del cykelförberedelser som behövdes. Så nu har jag avfettat, fettat in, justerat, flyttat fram, ihop och bak. Provcyklat fram och tillbaka. Klippt sugröret på drickaflaskan (för att undvika att det sticker ut ögonen på mig). Satt fast sadelväska med ny slang och kolsyrepatron (tänkte egentligen att jag skulle strunta i det och chansa, men insåg att, är det någon gång jag får punka så är det väl då!) Tejpat turbogel runt ramen precis som jag gjorde i Kalmar (så jag kan strunta i att ha en väska vid styret). Ja och sen har jag vimsat omkring som en yr höna i vanlig ordning.....


Jag gillar att lägga upp prylarna för varje triathlongren och sedan packa ner dom i en plastbox. Jag kommer att ha trikläderna under våtdräkten och imorgon ska det bli varmt så klädvalet är det ingen tvekan om: Trilinne och tribyxor! Skönt att slippa tänka på vindvästar och kalla fötter.

Det ska bli såååå roligt imorgon! Det kommer att vara en tuff löpning men åtminstone ganska skonsam med mjukt underlag på stora delar av 4-varvsbanan. Jag håller alla mina tummar och tår för att Lotta Järnviljans knä håller imorgon! Blir det någon tumme över så håller jag den för att alla ska få en riktigt kul tävling imorgon!!

Prylar som är lätta att glömma (tycker jag)
Handduk till fötterna
Vaselin
Keps
Solbrillor
Racebelt /gummiband till nummerlappen
Strumpor
Skohorn


Lycka till ALLA!

fredag 30 maj 2014

SwimRun träning

Det var en del människor som höjde på ögonbrynen och tittade lite konstigt när vi 4 tjejer tränade SwimRun runt Råbejöfssjön igår. Ja, inte undra på det, när man kommer springandes med våtdräkt, simmössa och handpaddlar på....
Förutom Lotta (min parhäst i ÖtillÖ) så var vi även två Ironladies, Anna och Karolina. Och att vi var så många fick oss nog att framstå som lite mer normala....


Att träna SwimRun vid Råbelöfssjön är perfekt. Bredvid sjön går en cykelbana (en gammal banvall) och det finna många ställen att komma i och ur sjön. Sjön är för det mesta ganska lugn, förutom igår då det var lite vågor, och båttrafiken är minimal. Det vi konstaterade efter gårdagens pass var att vi nästa gång ska lägga längre löpmoment och kortare simningar. Eller åtminstone fler växlingar mellan land och vatten. Visst är simningen jobbig men det är på löpningen den tröttheten gör sig till känna och det är där vi måste vara starka...Vi behöver också bli vana vid känslan av att springa med våta skor och av värmen i våtdräkten.
 
Min våtdräkt är numera avklippt ovanför knäna. Det blev stor skillnad att springa i den utan gummi som stramar över knäna. Men det var också skillnad i vattnet! För med löparskorna på i vattnet blev benen tyngre och inte alls lika flytande. Detta kommer vi dock att avhjälpa med en flydolme mellan benen på ÖtillÖ. Förutom benförkortningen så funderar jag på att sätta en dragkedja på framsidan på våtdräkten. Kan vara en fördel om man kan dra ner den under dom längre löparmomenten. Den längsta löpsträckan på ÖtillÖ är 21 km!! Skorna som jag använder är Asics DS. Det är helt vanlig lättviktsko som funkar superbra. Det finns en test på Runners World som också visar att dessa skorna var lättast både direkt efter uppstigningen ur vattnet och efter 50 m löpning.
 
 
ÖtillÖ i all ära.....Men först är det ju faktiskt triathlon i fokus!! Mitt första stora mål för säsongen är nästa helg. Då är det dags för Sövde HalvIronman. Då får jag se hur jag har tillgodogjort mig träningen.... OCH om minsta motståndets lag gäller för min nya vita vackra stålhingst ....
 


Kanske slutar jag i en strut på IronMan Kalmar iallafall.....(och då menar jag inte glass strut ;-)