Jag visste väl att det va nåt jag glömt...

Jag har ju glömt att simträna!!! 

 

Herre Gud! Tre dagar kvar till Ironman Barcelona! Hinner jag???

Okey, jag erkänner.... Jag har simmat en del, men inte tillräckligt!! För i vanlig ordning, så kommer jag på så här i elfte timmen, att jag borde förstås tränat mer, annorlunda, hårdare, längre men framförallt betydligt mer simning.....Men jag får helt enkelt vara nöjd om det bara är simningen jag har glömt och inte något som jag skulle packat ner i väskan när det är dags för start på söndag!

Jag har inte heller vågat kolla träningsloggen för att räkna ihop träningstimmarna och jämföra förra årets förberedelser till Ironman Kalmar 2014. Har jag tränat mindre??? Har jag tränat tillräckligt långa pass??Tiderna är åtminstone bättre men har jag verkligen uthålligheten? Men det får jag reda på tids nog... Sådär lagom vid 17-18 tiden på söndagkväll då jag förhoppningsvis befinner mig på IronMan maran på strandpromenaden i Calella, Barcelona. Då får jag svaret!

 

Men nu finns ingen återvändo! Cykeln är nerpackad för andra gången (var ju tvungen att öva mig på att sätta ihop den en gång också) och ligger inslagen i bubbelplast och elisoleringsrör i Canyonväskan. Jag offrar en av de två skumgummiplattor som skulle legat i locket och använder den ytan till att packa resten av grejorna. Det blir perfekt, men väskan kommer att vara sjukt tung....Det är ju det jag alltid har sagt! Utövar man triathlon behövs en Caddy! En TriathlonCaddy!

 

Skämt å sido ...

Faktum är att när jag står så nära inför något som jag tränat för så länge, blir jag plötsligt så fruktansvärt ödmjuk inför livet i stort. I det här skedet borde jag ju såklart ha bättre fokus på tävlingen och bruka allvar, men istället känner jag mig så enormt tacksam över att livet är snällt mot mig. För det är livet i stort, som är allvar! Det här är bara på lek....En lång, jobbig, smärtsam och fruktansvärt rolig lek som kallas IRONMAN!