Om jag tänker "18 mil cykling" så känns det ohyggligt långt! Tänker jag dessutom på hur det är att cykla 18 mil ensam och utan en "rulle" eller lite trevligt sällskap så känns det som tortyr. Men att cykla 18 mil på en Ironman är av någon outgrundlig anledning helt okey! Visst är det lite plågsamt efter 4-5 timmar när ändalykten och cykelsadeln inte har skiljts åt en enda gång.
Men när det gäller ett IronmanRace så har jag så otroligt kort minne ! Den smärta jag har känt på tidigare lopp är helt utraderad från minnet. Och tur är väl det. Så när jag var färdig med simmomentet och gränslade stålhingsten fanns det inte en enda tanke på smärta. Inte heller en enda tanke på att det skulle bli några problem. Bara fokus på hur "hårt" jag skulle våga cykla för att benen inte skulle liknas vid något dåligt "secondhand köp" på den avslutande maran.
Cykelbanan började med 3 kilometer transportsträcka inne i Calella med en massa snäva svängar, fartgupp och människor som nästan fickas tvångshållas av funktionärer för att dom inte skulle springa över vägen och i värsta fall rakt framför en cyklande triathlet.
När man väl var ute ur Calella började äntligen den "riktiga" cyklingen. Ryktet sa att det skulle vara en lättcyklad bana, men alla tre varven började med en hel del backar faktiskt. Både uppför och utför. Banan gick längs med kusten och var bitvis ganska vacker med utsikt över över det gröna medelhavet. Den var förlagd som en vändbana med ca 7 mil fram och tillbaka två gånger, och ett sista varv som vände efter ca halva sträckan. Jag inbillar mig att det var bansträckningen som gjorde att det var trångt och svårt att hålla 10 metersregeln (det vill säga förbudet att drafta eller ligga på rulle). Jag försökte verkligen hålla mig till 10 meter men det var svårt. För mig var de första milen en enda lång omkörning. Och då var det svårt att veta var man skulle ta vägen. En omkörning får ta högst 15 sekunder men jag var ju direkt framme vid nästa omkörning. Men tydligen så skötte jag mig okey för det var ingen av sherifferna (motorcykeldomarna) som antydde att jag höll på att bryta mot regeln.
Min cykling började riktigt bra. Det var ingen vind och cykelbenen kändes som nya. Det gick fort. Ett snitt på 33 km/h utan minsta ansträngning. Jag körde om den ena efter den andra. Roade mig med att läsa nummerlappar och heja på de som var svenskar. Såklart var det extra roligt att cykla om de nummerlappar med K40-44 på (min mastersklass....) . Den här "cykeleuforin" varade i ungefär 3 mil.....Sedan hände det som absolut inte fick hända!! Jag fick PUNKTERING!!!! Jag började känna att det guppade märkligt i bakdäcket men hoppades att jag inbillade mig. Efter någon kilometer inbillade jag mig inte längre....Däcket var helt platt och jag cyklade på fälgen. FAN FAN FAN....Jag som inte tog med mig det extra tubdäcket! Varför tog jag inte det med mig?? Vet inte.....Jag trodde väl helt enkelt på turen. Tubdäck ska ju vara så svåra att få punka med... Jo, pyttsan....Jag har fått punka 2 gånger i mitt cykelliv och 100 % av gångerna har varit på tubdäck!!
Tårarna sprutade och jag kände mig som en liten unge som inte skulle få vara med och leka längre....Jag stannade inte direkt utan cyklade på fälgen (Det går att göra det eftersom det är tubhjul....) men det var såklart tungt och gick väldigt sakta. Jag ville förflytta mig framåt samtidigt som jag var försökte tänka klart. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag kunna komma tillbaks till min son Noa, som följt med oss ända ner till Barcelona och säga att tyvärr så fick mamma punka och kunde inte fortsätta...Förbannade mig själv för blogginlägg, Instagram och att jag själv flaggat vitt och brett för att jag skulle göra en Ironman! Jag borde givetvis gjort detta i hemlighet! Då behövde inte någon heller få veta att jag eventuellt skulle misslyckas....
JAG VILLE JU I MÅL!! Till varje pris!! Bestämde mig för att stanna och försöka få i en kolsyrepatron i däcket. Det gick inget vidare.....Försökte komma ihåg hur långt det var till cykel servicen, men jag hade ingen uppfattning om hur länge sedan jag hade sett en. Bestämde mig för att trampa vidare och hoppas på att det fanns hjälp inom rimligt avstånd. Det var otroligt tungt att cykla på fälgen och jag blev såklart omkörd hela tiden. Men jag vägrade att ge mig!! Jag skulle åtminstone ta mig till en servicestation för att se om de kunde hjälpa mig!! Jag vet ju att man inte ska cykla på en helt ny, icke förklistrad tub på fälgen....
Efter ca 6-7 kilometer så ser jag äntligen ett tält där det står BIKESERVICE!!! YES!! Nu får jag antingen en chans till eller så får jag kasta in handduken.
Hoppar av cykeln och ber på mina bara knän (nästan iallafall) och säger till cykelmeckaren;
"- PLEASE, help me....I´ve got a flat tubular tire....I want to finish so much.....Please.....Do you think you can fix it?"
Cykelmeckaren säger att om det "bara" hänger på däcket så kommer jag att ta mig i mål för han kan klistra en ny tub på fälgen. Han bad mig dock att ta det lite lugnt i svängar och rondeller så att inte däcket skulle krängas av hjulet....
Jag hade kunnat kyssa hans fötter! Efter 7-8 minuter lämnade jag servicetälten och ropade "-YOU ARE MY HERO TODAY" Samtidigt som han skrev en saftig räkning på mitt startnummer......
Nu skulle inget kunna stoppa mig! Dom skulle få bära mig i vågrätt läge från banan om jag inte skulle ta mig i mål!
Efter några kilometer kom jag dock tillbaks till verkligheten. Det var långt kvar och jag ville ju fortfarande göra ett bra lopp. Så det var bara att "tagga till" och trampa, trampa, trampa så hårt jag vågade. Ut på andra varvet och vinden började tillta och backarna kändes både jobbigare och längre. Jag var tvungen att titta upp och fram ofta eftersom det var trångt och en hel del rondeller och därför började jag få ont i nacken. Men tiden går fort när man har roligt(?) så innan jag han blinka, så var jag tillbaka i Calella för att köra dom 3 sista knixiga kilometrarna in till T2. Sista kilometern gick förbi vårt hotell igen och gud vad jag hoppades att Noa skulle stå på balkongen så jag kunde få se en skymt av honom. Nacken höll på att gå av när jag vred upp huvudet för att titta upp på 7:e våningen och men DÄR STOD HAN JU och vinkade! Och nu lipade jag igen....Men av glädje, av att kunna vinka till mitt äldsta livsverk och att ha klarat av cyklingen trots allt.
Det tog mig 5 timmar och 39 minuter att cykla de 18 milen och jag var jag så enormt tacksam över att få hänga upp åbäket på min plats och säga "-du kan dra dit pepparn växer.....vi va vänner innan men det är historia nu....Vi får ta och göra upp nästa gång vi ses!!" .
In i tältet och fångade min röda RUN BAG (med strumpan). Av med cykelskorna och hjälmen och äntligen ner i löpardojjorna. En liten bit kvar nu bara....närmare bestämt ett marathon...
Shit, vilket äventyr men riktigt starkt att klara av hela cyklingen trots allt, flera Heros här :-)
SvaraRadera/Magnus