Bland maneter, kolfiber och snarkande triathleter....

Även om jag ser mig själv som "ett blåbär" inom triathlonsporten så har jag ju faktiskt deltagit i ett antal tävlingar vid det här laget. Så själva upplägget med alla tusentals prylar, cykelmaterial, kläder, vilka saker som ska ligga var, är något som jag har någorlunda koll på. Så att åka till Tjörn i fredags för att göra en halv Ironman i lördags var inte så konstigt. Det är bara att ta fram checklistan, lasta taikonbilen och bocka av pryl efter pryl. Men en sak var ju HELT NYTT för denna helgens svettproduktion. Nämligen att bo i en sovsal med 20 andra tävlande triathleter.....

 

Hujeda mig....Detta gjorde mig nog mer orolig än för själva tävlingen. Inget duntäcke, inga rena lakan eller minibar som vi brukar ha....Ja, snålheten bedrar bekvämligheterna. Men beslutet att bo kollektivt tog jag och Lotta gemensamt för att minska det stora triathlonhålet i plånboken. Med detta beslutet kunde vi säkert köpa någon ny kassett eller pedal för dom insparade pengarna ;-)

 



 

Boendet som vi hade köpt låg på träningskliniken som för övrigt ägs av Lotta Nilsson som är tävlingsledare för Tenson Tjörn Triathlon.

Sviten (aerobichallen) var noga möblerad med sängbord "ala stepupbrädor" och ordningsregler. Eller rättare sagt REGEL. För vad är triathletens bästa och ömmaste pryl? Jo, cykeln såklart! Så för att inte alla triathleterna skulle ha sina cyklar bredvid sig eller allra helst i sängen så fanns stora skyltar uppsatta: "CYKLAR FÖRBJUDNA I AEROBICHALLEN!"

Det var väl ungefär den enda regeln som behövdes. Triathleter är nämligen ett sympatiskt och hjälpsamt folk. Men möjligen hade jag önskat en regel till: "De som snarkar i aerobicsalen får gå ut"

Men oavsett snarkande sänggrannar eller andra ljudliga luftavgångar så sover jag ALDRIG någon törnrosasömn natten innan ett större lopp. Men med Håkan Hellström i öronen blev det väl någon form av dvala några timmar under natten

Eftersom vårt Hilton låg relativt nära starten lät vi bilen stå och cyklade istället ner till växlingsområdet på tävlingsdagsmorgonen. Det var blåsigt men ändå hyfsat varmt. Och är det något man har tränat på denna sommaren så är det just att cykla i blåst.



 

På väg till starten efter att vi checkat in cykeln och löparskorna

Simstarten var uppdelad i de olika mastersklasserna. Så min och Lottas klass startade 09:04 och vi var väl ca 20 stycken som sprang i vattnet från stranden samtidigt. Vattentempen var ca 18 grader så det var precis lagom i en våtdräkt. Som vanligt så kom jag efter direkt i simningen och jag försökte verkligen hitta ett par fötter att surfa på men alla fötter försvann bums. Efter en kort stund kom det dom som ville surfa på mina fötter...?? I ungefär 10 sekunder sedan ville dom istället surfa på min rygg.....Konstigt.... ett helt hav, och omsimning måste ske vägen över min rygg istället för vid sidan...Fast det var inte så farligt. För som vanligt överdriver jag....Jag hade noga valt att starta i utkanten av fältet för att försöka undvika att bli översimmad av de startgrupper som startade efter oss. Trots att det inte går så fort för mig så gillar jag simning i öppet vatten så himla mycket. Och igår var man ju på Västkusten vilket betyder betydligt saltare vatten än vårt bräckta vatten i Hanöbukten. Det gav en liten föraning om medelhavets smak under kommande IM Barcelona. Jag tror banne mig att gårdagens simning var den roligaste av alla mina triathlonsimningar hittills. Och med vetskapen att det fanns brännmaneter, stora som fotbollar, gjorde den ju ganska spännande också! När det återstod ca 100 meter simning till uppstigningen kändes som om jag vevande runt i vatten med miljontals små runda gelebollar i och uppenbarligen hade jag hamnat mitt i maneternas förlossningsavdelning (som tur var inga brännmaneter...)

Cyklingen var en tvåvarvsbana med några jobbiga backar, mycket kantvind och ca 1,5 mil motvind från helvetet. Dock visade det sig på sluttiden att motvindens dåliga snitthastighet hade kompenserats med bra fart i kantvinden. Det tackar jag allra ödmjukast för.

 

Efter 2 timmar och 44 minuter på cykelsadeln var det dags att dra på sig löparskorna. Detta kändes inte lika efterlängtat som det brukar för mig. Min baksida lår/knäveck har bråkat med mig den senaste veckan. Och med minnet av den kramp som uppstod på Klövernmilen i Båstad då jag knappt kunde gå utan fick lift på en pakethållare till målet, så fanns det såklart en oro att det kunde ske även här. Det var ju samma skada, samma smärta. Och mycket riktigt så gjorde jäkligt ont när jag började springa direkt efter cyklingen. Jag sprang haltande upp för dom första backarna för att undvika sträcka ut baksidan helt och det gick sannerligen inte fort. Men hur konstigt det än låter så blev det bara bättre och bättre och efter ca 10 kilometer kunde jag springa helt obehindrat. Då blev jag hoppfull och började springa mer avslappnat. Jag fick också en sådan otrolig inspiration av en man i övre medelåldern som jag sprang jämsides med ett tag. Han var amputerad och sprang med en protes, en så kallad blade runner protes. Som om det inte var nog, så var han dessutom synskadad. Hans son sprang 2 meter före honom och varnade för trottoarkanter, ojämnheter i asfalten, uppförsbackar, nedförsbackar och dylikt. Helt sanslöst, och här kan man själv gå och klaga på lite skoskav eller ett knäveck som gör lite ont....... (skämsmössa på!!) Jag kunde såklart inte låta bli att berätta att han var inspirerande och hur mycket jag ser upp till sådana som honom. Det vill säga de människor som bestämmer sig för något och gör det utifrån sina egna förutsättningar!

 

Löpningen var en rolig och vacker 4-varvbana med ganska många backar. Det passade mig alldeles utmärkt. Jag älskar att springa varvbanor och backar....jodå backar, det funkar det också. När endast ett varv återstod så vågade jag lägga i en växel till. Det fanns nog några där framme som hade 40, 41,42,43 eller 44 ritade med tusch på vaden som jag kunde springa om. Vi hade nämligen blivit märkta med vår ålder på vaden så att man ska kunna ha koll på sina konkurrenter under tävlingen. Det var bra! Mycket bra!Åtminstonde om man, som jag, har en tävlingsdjävul i rockärmen....

Efter att ha passerat målet 3 gånger så fick jag då äntligen vända in mot målmattan och ta emot publikens jubel. För det var ett otroligt ös på publiken vid målet. Och man kan ju inget annat än dras igång av Björn Mortenssons välbekanta speakarröst från Ironman Kalmar som också var på Tjörn och höll låda ända långt ut på Racepartyt.

Jublade gjorde även jag när jag fick klart för mig att det gått ganska snabbt för mig på löpningen och faktiskt på cykeln också (med mina mått mätt) ! Hur sjutton gick det till? Det måste varit det exlusiva boendet och den lyxiga sängen med tillhörande pump från Jysk.....
Mitt resultat från Tjörn Triathlon finns här

Tenson Tjörn Triathlon var en riktigt kul tävling och vårt kollektivboende funkade väldigt bra trots vissa farhågor.
Det mest positiva med ett Hilton av detta slaget är att man lätt kan få hjälp, tips och råd om allt möjligt och omöjligt.
Kvällen avslutade vi med god mat och dryck på tävlingens RaceParty och jag kan avslöja att dom kunde släppt en bom i aerobichallen på natten och jag hade garanterat inte vaknat ändå......

Skål för vätskebalansen!

Som vanligt har jag och Lotta haft en super rolig helg! Förra roadtrippen vi gjorde var för exakt tre månader sedan. Då var vi på Utö SwimRun och snart är vi på kas igen....men då lämnar vi taikonbilen hemma och tar istället flyget till Barcelona och kör IronMan där! Tack snälla fina Lotta för att du delar alla stolleprov med mig!

/Tro hopp och Triathlon