Cykelen e nyckelen....

Del 2 Ironman Kalmar 2022

Cykelmomentet

I år kunde jag för en gång skull ge mig ut på cykeln utan att frysa. Det kändes otroligt skönt att slippa vela om man skulle våga köra utan vindjacka. När jag sprang mot min cykel var det faktiskt många cyklar kvar i T1:an. Det kan berott på att jag lite djärvt hade valt att starta i 1,10 gruppen på simningen. Nåja, det kändes ändå som att jag var i rätt grupp och inte allt för mycket i vägen för de snabbare simmarna. Jag sprang mot rack O och in ingefär på mitten och där hängde den. Och luften i däcken var kvar... Tog cykeln och sprang med den åt fel håll mot utgången. Blev tillrättavisad av en funktionär och fick vända om. Jag lämnade T1:an och hoppade på ( eller snarare steg på) cykeln vid startlinjen och hörde mitt namn från någon i publiken. Sedan bar det iväg genom en tunnel av publik som hejjade på. Det skulle bli en bra dag. Det kände jag på mig redan där.

Som vanligt är det svårt att hålla avstånd till de andra tävlande så tidigt på banan. Många kommer ut på cyklingen samtidigt och det finns ingenstans att ta vägen. Men det är inget att göra åt. Det är bara att stanna i kön och dra lite nytta av att vi är många cyklister som är på samma ställe. För om man ska följa drafting regeln fullt får man stanna cykeln.... och det går ju inte. 

Jag hade noga tänkt igenom mitt race denna gången och speciellt cykelmomentet. Det är nämligen där det kan avgöras hur resten av loppet går. Jag har tränat med WATT-mätare ett tag nu och hade som plan att hålla ett snittwatt på 160-165 under de 18 mil som en Ironmancykling består av. Och absolut inte gå över 210 watt i uppförsbackar eller omkörningar. 

Jag höll mig till planen. Det gick ganska lätt att cykla och jag tänkte "nemas problemas" det här blir en enkel transport till T2:an.

Njaeee det blev det ju såklart inte. Det är sällan en "walk in the park" att cykla 18 mil i triposition. Men den dryga tvärvägen från öst till väst på Öland efter ca 9 mil har aldrig varit så enkel att cykla. Varför ? Det var ju fortfarande motvind som alla år. Jo därför att jag brydde mig inte ett dugg om hastigheten. Hade inte ens den framme på cykeldatorn. Det var liksom med i planen. Max 165 watt var det sagt, och så fick det bli! Sedan att motvinden gjorde att det bara gick 26 km/h var jag helt ostressad och ovetande över.

Energin på cykeln bestod som tidigare beskrivet av 10 st Hallongel (Umara) + 3 skopor sportdryck+ 1 Uhydrate brustablett uppblandat med vatten till ca 750 ml. Utöver detta tog jag minst 1 Maurtengel i timmen, sportdryck så mycket jag orkade och så mycket salt jag kunde utan att må illa. Salt tar jag i form av flingsalt och saltkapslar.

När jag kom in till den berömda rondellen i Kalmar och gjorde ett ärevarv så kändes det riktigt bra. Drygt 12 mil var avklarade och kroppen kändes fortfarande fräsch. Jag hörde mina goa vänner Mia o Fredrik från MIND vråla mitt namn och jag vinkade hej vilt. Det var magiskt att få känna sig lite utvald i den stora skaran.

Ungefär 10 minuter senare upphörde magin. Det var nästan 6 mil kvar och och jag började bli lite uttråkad. Cyklingen på fastlandet är dessutom jobbigare. Inte bara för att man har hållit på länge utan även för att banan är lite trixig med smala och backiga vägar. Men det var bara att bita ihop och försöka tänka på allt som var positivt. Vädret, energiintaget, känslan i kroppen osv. Tiden gick och plötsligt var jag tillbaka i Kalmar. Jag trampade in mot rondellen och mötte flera som var på väg ut. Denna gången fick jag äntligen köra rakt igenom och in till transition. Cyklingen var slut och jag hoppade av och sträckte ut ryggen. Försökte småspringa in i T2 genom portalen men det blev mest som någon slags "funny walk/jogg". Det gjorde ont....och det gör det alltid vid denna övergången. Det går också över.. Det gör det alltid men inte förrän efter 4-5 km i löparskorna...  

Lämnade cykeln efter 5 timmar 34 minuter. Nu var det bara ett Maraton kvar. Och eftersom "cykelen e nykelen" till ett någorlunda hanterbart Ironmanmaraton så var jag glad över att ha känslan av att ha använt rätt cykelnyckel som jag låst upp de 18 milen med...

Fortsättning följer...