Nåja, hur mammografi går till, det vet jag i alla fall. Och allvarliga saker kan kännas lite mindre allvarliga om man skämtar om dem, eller hur. Mammografi för mig är nämligen väldigt känsloladdat. När kallelsen för bröstbesiktningen dimper ner i brevlådan blir jag kallsvettig och det sätter sig en klump i halsen. Jag börjar intala mig att; "-finns det något där så kan det inte vara så stort. Bara 18 månader sen sist ju. Det forskas mycket kring bröstcancer. Sällan man dör av bröstcancer, eller...." I mitt huvud har nämligen tanken att få bröstcancer inte varit "om" utan "när"....
Så igår var det dags igen. Jag tog 10 minuters "komp" och kilade bort till bröstcentrum och intalade mig att detta är ungefär som att lämna deklarationen. Jag bara lämnar det, sen är det ur världen, eller!? Jag hade handsvett och armsvett nästan som om jag hade tränat. Jag frågade röntgensköterskan om det fortfarande är så att om det finns något där, fortsätter man med trippeldiagnostik? Det vill säga ny mammografi, ultraljud och finnålspunktion. "-Jo", säger hon, och märker nog min rädsla. Hon säger att man ibland kan få svar snabbt i brevlådan, men DET BETYDER INTE ATT SVARET ÄR POSITIVT (det vill säga negativt för mig....alltså att det finns något där). Det måste ha lyst något i ögonen på mig som gjorde att hon förstod att jag är livrädd för det där svarsbrevet.
Min Mamma fick bröstcancer när hon var yngre än vad jag är nu. Kan ni tänka er...Mitt i livet! Jag minns det som om det var igår....Jag tror jag var 11-12 år, det var sportlov, ett telefonsamtal och sedan var det bara kaos....
Hon fick beskedet "- Du har bröstcancer" per telefon och fick tid för radikal mastektomi dagen efter telefonsamtalet! ALLTSÅ DAGEN EFTER!! Jag blir alldeles knäsvag när jag tänker på hur man klarar av ett sådant besked. Cancer...Risk för spridning...Ta bort hela bröstet och lymfkörtlar... Hon hade mindre än 24 timmar på sig att mentalt förbereda sig på att bli av med en del av det som gör oss till kvinnor. 42 år och MITT I LIVET!
Behöver jag nämna att min mamma är stark...Hon blev av med sitt ena bröst! Därefter gick hon igenom en tuff behandling med cellgifter och förlorade allt sitt hår. Efter 5 år blev hon friskförklarad.
Jag vet att det är så många som drabbas av bröstcancer men också att forskningen går framåt. Och det är klart att det finns många betydligt svårare och allvarligare cancerformer. Men just bröstcancer ÄR väldigt vanligt och det har funnits i mitt liv väldigt länge.
Jag kommer nog alltid ha handsvett varje gång det är dags för den återkommande besiktningen...Nu följer några dagar av väntan. En väntan på ett brev som förhoppningsvis innehåller ett negativt besked....det vill säga positivt för mig....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar