ÖtillÖ

När klockan ringde i Sandhamn, kl 03:30 den 5 september 2016 var jag så fruktansvärt nervös så jag mådde illa. Sömnen hade som vanligt inte varit tillräcklig. Och som grädde på moset hade både radio och den lokala pressen uppmärksammat vårt deltagande i ÖtillÖ veckan innan starten. Det gjorde såklart att tävlingsnerverna var helt i upplösningstillstånd. Jag sa till min lagkamrat kvällen innan racet: "-bara så att du vet så går jag under jorden om vi inte klarar att ta oss i mål. Då får du ta tåget hem själv" 

Men för att göra en lång historia ännu längre så börjar jag med att berätta hur man känner sig när man går på en chartrad ÖtillÖ-båt full med adrenalinstinna superatleter och är en en medelmåtta löpare, medioker simmare och medelålders kvinna som jag....
Jo jag kände mig precis så som jag troligen såg ut, nämligen dörädd, bortkommen och väldigt nervös. Herregud jag kunde ju faktiskt vara mamma till flera stycken. Vad gör jag här...? Solen sken och Jag sa till Tobbe, vi går ut och sätte oss på däck. Allt för att slippa sitta och känna känslan av att någon tittar på en och tänker; "vilken sten har hon krupit fram under". På vägen ut till aktern höll jag blicken i golvet men skymtade rapparen Petter i ögonvrån på VIP platserna mitt i båten tillsammans med den innersta kretsen av familjen Swimrun. Ute på däck var luften frisk och mindervärdeskomplexen kändes lite mer avlägsna för tillfället

På Preracemötet kvällen innan start lovade tävlingsledarna bra förhållande med en "nice tailwind" under loppet, vilket i mina öron omsattes till "vågor i ryggen" och "lättsimmat". 12 timmar senare skulle jag dock bli varse om att så var inte fallet.

Prerace-möte på söndagskvällen

På tävlingsdagen var det faktiskt första morgonen utan halsont och huvudvärk. Tack för det kroppen.... 04:10 serverades det frukost på seglarhotellet i Sandhamn där vi också bodde. Jag hade förberett min lagkamrat på det kaos och djungelns lag som rådde på frukostbuffén två år tidigare då jag var på samma tävling med Lotta Järnviljan. Men i år hade dom dock löst detta superbra med att ett frukostpaket i en påse och det ända man behövde hämta var en halvliter kaffe (typ) .. Problemet var bara hur sjutton man skulle få ner så mycket som man skulle behöva för en så lång tävling som vi hade framför oss.  Efter frukosten var det ca en timme till start och jag ullfettade in mig innan jag gled ner i våtdräkten. Nervositeten hade lagt sig och jag visste att halsen skulle hålla och därför fanns det åtminstone ingen risk för att jag inte skulle kunna starta. (Hade nämligen haft ont i halsen några dagar och jag drömde mardrömmar om att jag skulle ligga i feberfrossa på måndagsmorgonen och Tobbe skulle få efterlysa en ersättare där ute på ön). Självförtroendet för att springa i mål var dock en helt annan ....

Team Degeberga Swimrunners strax innan start

När vi kom ut från hotellet och kände hur stark vinden var och tittade på hur flaggorna blåste så var jag väldigt tveksam till att vi skulle ha vinden i ryggen. Nice tailwind måste väl betyda att vi skulle ha medvind eller?!?

När vi aktiverade vårt chip fick vi info om att starten skulle gå ca 06. Då hade nämligen de stora färjorna passerat skärgården och svallvågorna försvunnit.

Minutrarna innan starten ägnade jag åt att tänka på de två som betyder mest i mitt liv. Mina två stora livsverk. Min dotter och min son....Det låter kanske som en klyscha men man får lite existenciella tankar när man står inför något som man inte är helt säker på att man har kontroll över och det ända som kan ta en dit man strävar, är den egna kroppen

 

Men när starten gick var jag ingen annanstans i mina tankar, än precis just DÄR! Vi startade med 1200 m löpning innan vi skulle komma fram till dagens längsta och förmodligen kallaste simning. Den var 1750 meter och vi hade bestämt oss för att inte ta det för lugnt i början utan verkligen vara "med" i startfältet. När vi nådde sandstranden och vattnet och den lättaste växlingen under hela loppet kopplade vi linan och sedan var vi igång. Det var kallt, trångt i början och långt. Väldigt, väldigt långt till den blinkande lanternan på nästa Ö. Simningen kändes helt okey och jag lyckades hålla linan slak förutom när jag ibland trasslade in mig med armen. Det var ett skumpigt hav och den första simningen tog lång tid. Mest berodde det på att vi navigerade fel. Vi blev tillsagda av en säkerhetsbåt att vi skulle byta riktning och det gjorde vi alldeles för mycket och råkade simma tillbaks igen. Fick ytterligare en tillrättavisning om riktning och sen var vi på banan igen. Tyvärr ledde felsimningen till både onödig tid- och kraftåtgång och jag såg hur frustrerad Tobbe var när vi satte fötterna på land igen. Jag försökte hålla humöret uppe och intala både mig själv och min lagkamrat att det var långt kvar och bara för att vi inte hade så många lag bakom oss där och då, så är vi ju gudar på att springa. Vi skulle springa ikapp. Jag kan dock erkänna att jag var ganska nervös för hur mycket tid det hade tagit? Den första Cut-offen (tidsgränsen för att få fortsätta) var klockan 09:00 och jag såg på sträckorna på mina paddlar att vi skulle inte ha särskilt mycket tid tillgodo till den.

Och mycket riktigt....klockan hann bli 08:30 innan vi passerade den första cut-offen! HALV NIO!! Va fasen?? Då taggade jag till! Nu jäfvlar! Inte en gång till ska det förbannade repet få stoppa mig. Därför lade vi på en extra växel på de relativt lättlöpta sträckor som följde (dvs på underlag som inte är stora stenar eller hala klippor). Vi var helt enkelt tvungna att springa in den förlorade tiden. Jag visste, att om vi inte lyckades dryga ut tiden till nästa cutoff skulle vi inte klara det. Man måste nämligen köpa tid för att klara den sista cutoffen kl 18:00 som är precis efter den långa 20 kilometers löpningen på slutet av banan. Mellan den nästsista och sista cutoffen är det nämligen bara två timmar, 16:00 och 18:00 och på den etappen ska man avverka 20 kilometers löpning och simma 350 m. Låter kanske inte så farligt men har man hållit på i 8-9 timmar och sprungit 44 km och simmat drygt 8000 m så är en halvmara inte en "walk in the park" precis...

Efter att vi hade passerat 09:00 cutoffen med bara en halvtimmes marginal sa vi inte mycket till varandra. Vi behövde inte det...Jag visste vad Tobbe tänkte och han lät mig springa så fort jag ville (nästan...) Han bromsade mig då och då och upplyste mig om vår kilometerfart. Det gick ganska fort men jag ville verkligen undvika att komma till nästa cutoff och bara ha en halvtimme till godo. Att mina krafter kanske skulle ta slut alldeles för tidigt fick bli ett senare problem. Nu var vi i tidsnöd! Jag visste att det skulle komma svårlöpta partier där det är omöjligt (åtminstone för mig) att springa utan att riskera vristerna. Och skulle en fotled gå sönder så skulle vi definitivt inte komma i mål. Nej det var bara att passa på att hålla fart när underlaget var till vår fördel. Vid nästa simning efter dryga 8 kilometers löpning hade vi äntligen kommit ifatt flera lag och då ä började vi få lite självförtroende igen. Jag började bli lite mer positiv igen och simningen gick nu bättre.

Nästa Cutoff på Nämdö som var kl 12:00 passerade vi kl 11:00! Där var det helt otroligt fantastisk gofika! Om vi stannade? Nej det fanns inte en chans! Min lagkamrat var nästan på väg innan jag hade lyckats få upp gelen. Men där hann jag iallfall få i mig lite varm salt buljong och en liten ruta tunnbröd och sedan stoppade jag fickorna fulla med CLIFF chokladgel (som för övrigt är den godaste turbogelen jag nånsin smakat) Efter max 3 minuter sprang vi iväg igen och lämnade ytterligare några lag bakom oss.

YEAAAAHHHH!! Vi tog in! Vi sprang ikapp och blev sedan omsimmade!! Om och om igen. Men nu höll vi i. Vi hade samma lag runt om oss hela tiden. Där var bland annat ett belgiskt tjejlag som också var med på Rockman. Och jag kände igen några ansikte som jag visste hade gått i mål på ÖTILLÖ tidigare. Nu hade min förtvivlan växlat till hopp igen!

Vi hade linan för det mesta avkopplad på löpningen. Hade vi den kopplad så var det mest för att spara tid på att inte behöva koppla på den igen vid nästa simning.

Team Degeberga Swimrunners

Nu så här 7-8 timmar in i loppet började jag bli sliten och vi började längta till grissimmet. Mest för att få det överstökat innan vi blev för slitna. Grissimmet är de beryktade 1400 metrarna som går mellan Mörtö klobb och Kvinnoholmen. Det är den mest svårsimmade sträckan på hela ÖtillÖ med både starka strömmar, mycket vågor och kallt vatten. Vi fick lite förkänningar på de närmaste simningarna innan. Där tog vi riktmärke till höger om uppstigningsplatsen för att inte strömmen skulle driva oss alldeles ur kurs. Vattnet var både kallare än förut och det kändes ibland som att man snurrade runt i en tvättmaskin. Jag blev så himla yr i mössan efter några av dom simningarna så att det säkert såg ut som att jag hade hinkat i mig både ett och annat när jag fick land under fötterna. Så äntligen stod vi där....På väg att äntra vattnet i det berömda, omtalade och skräckinjagade Grissimmet! Mina minnen från förra gången jag simmade grissimmet var att jag frös nåt fruktansvärt och jag hackade tänder och vi kom aldrig fram hur mycket vi än kämpade.

Denna gången var det inte lika kallt men väldigt strömt och vågigt. Det ända jag tänkte på där var att det här är inte värre än den förfärliga fjordsimningen på Rockman. Ingen krampkänning, ingen utmattning utan bara tänka framåt framåt framåt. Armtag efter armtag...

Det tog lång tid men vi tog oss över till slut. Med stelfrusna ben som kändes som om de var hämtade direkt ur frysdisken på ICA, asade vi oss upp på glashala klippor på Kvinnoholmen. Efter Grissimmet är det bara en halv kilometers löpning innan man ska ner i kylan igen. Då gällde att försöka få upp lite värme. Tobbe manade på och jag gjorde vad jag kunde för att få upp pulsen.

Flera av löpsträckorna på ÖTILLÖ är helt obanade och går upp och över stenar eller bokstavligen i vass eller genom träd och över stockar. Det är fantastiskt att arrangörerna  lyckats snitsla 65 kilometer så bra att det nästan aldrig var en tvekan om var man skulle.

Känslan jag hade när vi passerade den nästsista Cutoffen (16:00) och klockan bara var 14:30, var att NU har vi detta som i en liten ask....Vi hade sprungit in en timme från den allra första cutoffen och nu hade vi 3½ timme på oss att springa 20 kilometer och simma 350 meter. Med tårar i ögonen och ett stort leende sa jag till Tobbe "Vi kommer att klara det! Vi kommer att gå i mål på Utö ikväll" Tobbe däremot var inte lika säker. Men jag visste! Dom skulle få bära mig av banan i vågrätt läge om jag inte skulle ta mig i mål. Jag sa till Tobbe att vi kan GÅ de 20 kilometrarna och ändå klara den sista cutoffen!

De 20 kilometrarna var tuffa men ändå härliga! Vi cabbade ner våtdräkterna och sprang i ca 5:15 tempo. Vi gick i alla uppförsbackar och det började göra ont nu. Tobbe hade ont i sina framsidor lår och jag hade ont i mina ljumskar och i fötterna.

Det började också svida i alla de rivsår jag hade på benen och jag kände att jag hade fått en del taggar i fingrarna efter att ha hållit i buskar för att undvika fall. Under denna långa löpningen hade vi faktiskt linan kopplad mellan oss. Men det var nog mest psykologiskt. Ingen av oss hade krafter att dra men bara av att sitta fast i varandra så kunde man utan ord veta att vi springer tillsammans. Kedjan är inte starkare än den svagaste länken.....

Men här sken vi ikapp med solen. Den hade nämligen spruckit igenom som på beställning under det kalla grisasimmet. När vi kom fram till dom korta sista simningarna tittade jag upp och njöt av känslan och den vackra naturen. Jag var på väg att klara mitt livs tuffaste utmaning hittills. Jag ville nästan nypa mig själv i armen och stanna tiden för någon minut. Det var kanske den enda och sista gången jag kommer att befinna mig därute på skärgårdsöarna, iförd våtdräkt och med 11 timmars kroppsvätskor mellan hud och våtdräkt (ja ni förstår, SwimRun är inte så glamouröst....)

Team Degeberga Swimunners

Den sista simningen över till Utö var en kort på 100 m och när vi kom fram till den så stod det en hel skara fransmän på andra sidan och skrek och hejade på oss som galna. Vi trodde minst att vi ledde hela tävlingen så som de hyllade oss. Det gjorde vi såklart inte, men det var en sån otrolig känsla att få ett sånt mottagande när vi satte fötterna på den allra sista ön, Utö. Nu var det bara en löpsträcka på 3,4 kilometer in till Utö Värdshus och målet!

Dom kilometrarna var helt fantastiska. Vi skulle komma i mål på det prestigefyllda världsmästerskapet i Swimrun, ÖtillÖ. Vi skulle få springa uppför den sista backen till värdshuset och få möta Michael Lemmel i målet och vara ett av de lag som är ett FINISHER lag! Vi skulle få åka hem och säga att vi klarade det!

När jag hade den målbilden på näthinnan fick jag oanade krafter och all smärta och trötthet var som bortblåst.

När jag kunde skymta flaggorna vid färjeläget på Utö så sa jag till Tobbe; "-nu är det nära". Det kändes som att vi flög uppför den sista backen och DÄR VAR MÅLET!! Äntligen!! Efter 12 timmar och 50 minuter av ren och skär smärta och slit var vi där!

ÄNTLIGEN!!

LÄNK till Degeberga Swimrunners resultat

LÄNK till de olika sträckorna på ÖTILLÖ

LÄNK till ÖTILLÖ websida