Öloppet är ett Swimrun som jag har varit intresserad av att delta i ända sedan jag började hålla på med detta. Det går i Göteborgs skärgård och med det också lite varmare och saltare vatten än det bräckta vattnet jag är van vid på östsidan av Sverige. Så i lördags var det faktiskt lite glamouröst och onekligen lite medelhavskänsla. Man kunde åka ut med färjan från Saltholmen utan att behöva tänka på att ha fleecajacka och lovikavantarna med sig. Det var varmt! Precis som resten av alla dagarna denna sommaren. Men i lördags var det faktiskt lite svalare. Åtminstone inte 35 grader och ganska blåsigt faktiskt. Ute på Styrsö där starten skulle gå bjöds det på frukost. Fin, god frukost med allt det nödvändigaste. Inte dåligt må jag säga. Man fick onekligen mycket för startavgiften på 2900. Vi var där i god tid och med tanke på det vackra vädret var det helt okey att vara där och inte stressa dit.
Jag tävlade med en ny Swimrunpartner. Vi känner varandra ganska väl i träningssammanhang och har tränat mycket cykel tillsammans i bergen på Mallorca. Men aldrig varit i ett lag tillsammans. Det var dock inget jag oroade mig för. Vi hade pratat ihop oss om vad som gällde... Tex vrister före sekunder, inte riskera något, ha kul. springa fort där vi båda är bekväma dvs på asfalt, grus och stigar och ta det lugnt i den svåra terrängen. Den planen höll vi ända in i mål.
 |
| Kul att dom fångade oss på bild in action i havet |
Men för att börja från starten så inleddes tävlingen med en kort löpning på ca 450 m fram till dagens längsta simning på 1050 m. Den första simningen var givetvis ganska stökig eftersom startfältet inte hade hunnit spridas. Det hade vi förberett oss på så vi höll oss i ena kanten vilket funkade bra. Vattnet var salt och smakade nästan Mallorca. Jag älskar den känslan av salta vatten trots att jag fortfarande har en smak av kräftor i munnen så här 3 dagar efter tävlingen.
Vi hade valt att koppla på linan på första simningen. Dels för att det var vår allra första swimrunsimning tillsammans men också för att simningen var så lång.Vi blev ganska snabbt varse om att linan var för kort, trots noga utprovningar kvällen innan. Man slog i paddlarna i den andras skor hela tiden. Vi bestämde oss vid uppstigningen på den första simningen att strunta i linan resten av racet.
Efter första simningen var vi igång. Det kändes bra! Adrenalinet från starten och första simningen hade lagt sig och pulsen började komma ner i "det blir en lång dag mode" Det var bitvis ganska lätta löpningar på asfalt och motionsslingor vilket gjorde mig lite förvånad då jag av bilder och filmer att döma räknat med mycket mer svår klipp- och stenlöpning. Men det var en positiv överraskning, även om asfaltslöpningen var mycket varmare att springa på. Vi pratade inte så mycket med varandra just då. Jag var lite rädd för att min lagkamrat inte alls tyckte att det här med swimrun är lika kul som jag tycker. Jag som hade traggat så mycket om magi, ett med naturen, fantastiskt, utmanande osv...Jag funderade på att han kanske mest tyckte att det här var en plåga, och alldeles alldeles dötrist...
Öloppets bana var både utmanande och fin. Jag tror faktiskt detta var den roligaste och finaste Swimrun jag har deltagit i (tycker att jag känner igen den frasen...Har nog sagt det förut...det är lite som Ironmanblues…)
Det var många växlingar och lagom mycket svår löpning/klättringar. Det fanns 3 lite längre löpningar på 6700m, 7900m, och 3400 m. Jag hade ju förberett mina paddlar i vanlig ordning med de olika sim.resp löpsträckorna. Det gick åt skogen redan efter ca 5 etapper. Då hade jag totalt tappat räkningen och hade ingen aning om var vi var. Sen hade jag också missat att skriva upp den längsta och kanske viktigaste etappen, nämligen löpningen på 7900 meter och det gjorde ju inte min trovärdighet bättre.....
Så när vi helt ovetande befann oss ute på den etappen var vi båda trötta och började gå slut på både energi och vätska. När vi inte kunde lista ut var vi var frågade vi tillslut ett annat lag hur långt vi hade kvar och då sa dom "-vi har väl sprungit 2 km och ska springa 7,9 så kan ni ju räkna ut själva" Vaaaaa??? 7900 meter?? Tittade febrilt på mina paddlar och kunde inte hitta den etappen någon stans. Herregud tänkte jag...Min lagkamrat kommer att döda mig... Vilken miss!!! Min lagkamrat var dock inte förvånad eftersom han hade memorerat 7900 m ifrån etappschemat på hemsidan. Jag försökte skämta bort det och sa att mig kan man aldrig lita på....
Det riktiga etappschemat såg ut så här. Det var med andra ord ganska många växlingar.
| Öar | CA. DISTANS (M) | ENERGISTATIONER | Maxtider (TID) |
|---|---|---|---|
| START | Start Bratten 10.00 | ||
| Styrsö | 480 | ||
| Simma | 1050 | ||
| Köpstadsö | 2100 | ||
| Vattenpassage | 30 | ||
| Smögholmen | 250 | ||
| Simma | 290 | ||
| Asperö | 2000 | Vätskestation | |
| Simma | 490 | ||
| Brännö | 2680 | Energistation (Galterövägen) | |
| Bro | 15 | ||
| Galterö | 1880 | ||
| Vattenpassage | 20 | ||
| St Stårholmen | 520 | ||
| Vattenpassage | 20 | ||
| Krokholmen | 650 | Vätskestation | |
| Simma | 570 | ||
| Känsö | 720 | ||
| Simma | 390 | ||
| Vargö | 1760 | ||
| Simma | 180 | ||
| Styrsö | 6950 | Energistation (Bratten) | |
| Simma | 270 | ||
| St. Rävholmen | 550 | ||
| Simma | 190 | ||
| Sjumansholmen | 420 | Energistation | 4,5tim efter start* |
| Simma | 470 | ||
| Kårholmen | 620 | ||
| Simma | 350 | ||
| Vrångö | 7900 | Energistation (Vrångö Hamn) | Vrångö Hamn 6,5tim efter start |
| Simma | 350 | ||
| Kårholmen | 640 | ||
| Simma | 470 | ||
| Sjumansholmen | 190 | Energistation | |
| Vattenpassage + kobbe | 80 | ||
| Simma | 560 | ||
| Styrsö | 3420 | ||
| MÅL | Bratten 19.00 | ||
| Total distans | 39525 | ||
| Total simning | 5700 | ||
| Total löpning |
33825
|
Vi hade bestämt oss för att cabba ner våtdräkten på den längsta löpningen som enligt mina paddlar var på 6,7 km.....Det gjorde vi INTE. Vi orkade helt enkelt inte i värmen. Det är nämligen inte gjort i handvändning ska gudarna veta. Det går åt mycket tid till att både ta av och sen på en våtdräkt på en kropp som är dyngsur av svett.
Men det fläktade lite så det funkade trots allt att spring 6,7 km med våtdräkten på. Och den löpningen som var 7.9 km lång hade vi (läs jag...) ju ingen koll på, så där bara knatade vi på och såg till slut vätskestationer som hägringar i en öken.....
Efter drygt halva banan korsade vi målområdet. Där väntade Helen på oss och hon gav oss massor med energi med glada tillrop och sin härliga inställning. Hon galopperade uppför den branta backen framför oss och peppade oss och vi lämnade henne där för att ge oss ut på den södra delen av banan.
Där någonstans började det att bli tufft. Men trots det var vi vid gott mod. Hela tiden förändrades banan och man fick lite nytt att tänka på. Swimrun är lite av en längtan hela tiden. Springer man längtar man efter simning och simmar man känns det skönt att sätta fötterna på landbacken igen. Dock var det få ställen man kunde börja med att sätta föttena på land. Utan det var mer som en säl som asar sig upp på klipporna eller krypandes med bara sjögräs att hålla sig i. Det var verkligen såphalt på alla upp-och nedstigningar. Men vattnet var så klart så att man kunde faktisk hoppa eller kasta sig i där man såg att det var fritt från stenar.
Vi avslutade tävlingen på bästa sätt. Med ca 2,5 km asfaltslöpning där vi lyckades springa med huvudet högt och ifrån de andra lagen vi hade runt oss. Efter målgång tog det inte lång tid innan min lagkamrat började spekulera om Team Nord o Syds nästa swimruntävling. Då förstod jag att det var inte bara jag som hade haft kul! Klart att vi var överens om att göra en tävling till som Nord o Syd. Nåsta gång är det min lagkamrat som har helt fria händer att välja tävling! Ska verkligen bli kul!
Nu när kräftsmaken i munnen äntligen har försvunnit och våtdräkten inte längre luktar avlopp så kan jag bara säga VILKEN DAG vi hade där ute på öarna. Jag sprang med ett leende från öra till öra ända in i mål. Tänk att den 9 september 2017 fick jag ett diskbråck som bänkade mig totalt i ca ett halvt år. Då var jag så förtvivlad och trodde att jag aldrig mer skulle kunna springa.... Operation stod för dörren men ställdes in på grund av influensan och sen var det som att något hände. Det bara vände och blev bättre och bättre. Det gick tydligen att komma tillbaka från ett diskbråck. Det trodde jag aldrig! Diskbråcket stör mig numera bara i vila. Jag kan träna helt oberört. Och det gick att genomföra en Swimrun på 4 mil utan att det hindrade mig. Det är som om "livet" ville ge mig en tillsägning. Jag fick nånting som golvade mig totalt men som ändå gav mig möjlighet att komma tillbaka. Det har helt klart gjort mig mer ödmjuk till träning och resultat och jag har även fått en helt annorlunda träningsglädje. Kan inget annat än säga TACK LIVET för att jag får en ny chans. Denna gången ska jag vara klokare.
Får rysningar och längtan tillbaka när jag läser detta! Det var en fantastisk upplevelse som jag vill göra om.
SvaraRadera