Jag fick ett mail häromdagen där det stod: "Hur är det med dig annars, någon Ironmanblues??" (Ironmanblues=Ironmans motsvarighet till Postmarathondepp. Eller för den delen barnafödandets "Babyblues") Jo, visst har jag känt av en känsla av tomhet och mållöshet efter Kalmar. Mitt stora fokus och mål försvann ju där när jag passerade mållinjen på kvällen i Kalmar den 17:e. Efter det följde förstås total glädje och upprymdhet, men efter någon vecka var det som att någon puttade ner mig högst upp från rutchkanan och jag åkte rakt pladask ner i asfalten. POOOOFF, luften gick ur mig och motivationen försvann. Nu har jag sakta men säkert tagit mig upp både mentalt och fysiskt. Mitt mål med träningen de senaste veckorna har varit att genomföra "må bra" pass. Det vill säga ut och springa lagom fort, lagom långt och gärna med sällskap. För visst är det dom "må bra passen" som i grund och botten är dom allra viktigaste! Vilken träning det än gäller!
För några dagar sedan kom en tjej fram till mig med ett leende som räckte från öra till öra. Hon har haft det tufft en längre tid och har mått mentalt dåligt. Hon har även kroppsligen arbetat hårt utöver sitt heltidsarbete. Hon älskar att springa men har tyvärr inte orkat göra detta den senaste tiden och hon har saknat det otroligt mycket. När hon kom fram till mig såg jag på henne att hon var glad. Det fullkomligen lyste om henne! Innan hon öppnade munnen kunde jag räkna ut vad det var hon skulle berätta. Hon sade:
"-Åhh kan du tänka dig, Igår var jag ute och sprang för första gången på länge! Jag trodde att jag hade tappat allt men det fanns kvar och det var som alla bekymmer bara rann av mig. Det var såååå skönt!". Jag blev så glad för hennes skull och jag hoppas att hon "får till" dom där "må bra" passen! Att ge sig ut på en löparrunda i skogen är den bästa meditationen som finns. Det är som liniment för själen. Jag vårdar mina "må bra" pass varsamt! Det är dom som får mig att löpa livet ut....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar