Igår var det äntligen dags för lite löpartävling. Inget stort men åtminstone ett klubbmästerskap. Och jisses vad jag har saknat de här små gemytliga löparloppen som nu för tiden är inställda. Även om jag jobbar med dom allra sjukaste Covid19 patienterna kan jag ändå tycka att det är lite konstigt att alla motionsevenemang ställs in. Det känns lite som att det som är enkelt att sätta stopp för, det gör man. Tex olika former av motionslopp och friskvård. Det känns väldigt osannolikt att smittspridningen vid sådana tillställningar skulle vara särskilt stor. Dels ställer man inte upp i ett löparlopp om man känner sig krasslig och dessutom är alla dessa lopp utomhus. Kollektivtrafiken däremot.... Den är omöjlig att stopp för, så där får man stå och trängas... I ett litet, slutet utrymme, nästan på varandra.. Nej då tror vissa att man kan ta på sig ett munskydd när man åker bussen och sedan ta av sig det och lägga det i handväskan när man går av. För hur många spritar händerna innan och efter man tar på, och av sig ett munskydd. Och hur många vet hur viktigt det är VAR man är med sina händer på munskyddet. Det går inte att dra ett munskydd med händerna upp och ner från mun, näsa och till hakan...DÅ är det en stor risk att man får viruspartiklar i ansiktet. Antingen från sina händer eller från munskyddet. Jag anser att ett munskydd kan visst skydda både från smitta och att föra smittan vidare men det krävs att man vet hur man ska bära det och INTE MINST hur man ska ta det av sig! Vet man inte det så är det en större risk eftersom man är med sina händer uppe i ansiktet där man absolut inre ska få viruset.
Nu har snillet spekulerat färdigt och går över till något som jag aldrig lär mig...Nämligen att det är så fasansfullt obekvämt att springa fort på tävling. Jag håller på att flåsa upp lungorna i halsen och hela munnen känns som en öken. Varför i herrans namn vill jag då göra det? Jo för det är så infernaliskt roligt. Och enkelt, eller tja.... enkelt och enkelt var kanske och ta i. För TA I det får man verkligen göra om man är som jag, sekundjägare. Men man behöver iallafall inte mer grejjor än ett par löpardojjor och tjockt pannben.
Som sagt så var det en så kallad handikapptävling igår. Det innebar att förste man eller kvinna över mållinjen vann. Och så är det ju ALDRIG om man är kvinna på en löpartävling. Det är alltid en kille som korsar mållinjen först. Så bara det var kul. Hela tävlingen byggde på att man visste OCH var ärlig när man uppgav hur fort man trodde att man skulle kunna springa sin sträcka på. Och denna säsongen är det inte särskilt lätt att veta. Man har ju inga tävlingsreferenser över huvudtaget. Sedan spelar ju banprofilen en viss roll också. Så utifrån sin förväntade sluttid blev det en jaktstart. Det vill säga den snabbaste fick starta sist och jaga ikapp startfältet. Klubben hade till och med blandat alla distanserna så oavsett om man sprang 3 varv, 2 eller 1 varv så tävlade alla mot alla. Tävlingsformen funkade alldeles utmärkt till ett klubbmästerskap där både förste löpare över mållinjen prisades plus de som hade snabbaste tid av damer och herrar.
Jag har sagt det förr... och säger det igen ...Löpare är ett enkelt folk. Ge oss en nummerlapp, en startsignal och möjligen en grillad korv i bröd och kvällen är räddad.
Peace Love and Löparskor
 |
| Ivösjön |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar