Huvudet vill mer än kroppen kan....

Om Marathonlöpare är löparsportens små nätta och ettriga golfbilar så är banne mig orienterare och traillöpare bulldozers som tar sig fram överallt oavsett underlag. Otroligt att man kan springa så snabbt som många gjorde på Åhus TrailRun i lördags.

 

För mig gjorde den där förbenade nummerlappen på magen, i vanlig ordning, att huvudet blir så dumt så att den stackars kroppen får lida. Jag tror att dom där två snart får ta och göra upp.....Mitt huvud och kroppen alltså.

Det var nog ca 250 löpare som startade i ÅhusTrailRun i lördags. Mina farhågor om att det skulle bli trångt i starten var helt onödiga. Arrangörerna hade såklart tidtagning med sportidentpinne så vi startades på en rad, i förhållande till vår kilomtertid på 10 km landsväg och tidtagningen gick igång vid startpasseringen. Så det var inte trångt över huvudtaget!

När starten hade gått så sa mina ben till huvudet; "- Ta det lugnt, ta det lugnt, stressa inte, det är vi, benen här nere, som ska göra jobbet och vi behöver spara på krafterna till sanden......"
Huvudet däremot, sa till benen; "Herregud vad långsamma ni är, har ni ingeting att komma med?? Kolla där, hon med den rosa toppluvan springer ifrån er, kom igen spring ikapp!! Slöfockar är ni båda två!"

Nåja, det tog några kilometer sedan hade benen och huvudet kommit någorlunda överens om ett tempo som passade båda..... När stranden kom första gången så var mitt vägval att springa på den lilla strandremsa där vågorna slår in. Det kostade ju såklart både våta skor och strumpor men var helt klart till fördel att få lite bättre fäste under skorna. Det här konceptet var dock väldigt kortvarigt då banan ganska snabbt vände upp i sanddynerna igen. Och i sandynerna sprang man upp och ner i hålor. Och utan att ljuga så sjönk man ner en decimeter på många ställen. Och på de partier som det inte var sand på så var det backar. Korta men branta. Ja, som sagt kroppen fick lida.....

Undertecknad blir omsprungen ca 1,5 km innan mål

Men eftersom jag är som jag är....så betyder svett och mjölksyra nöje för mig (ja, jag vet...... det finns dom som tänker tvångströja....men sån är jag ;-) . Så jag tyckte förstås att det var superkul! Man var tvungen att vara i myllan både med fötterna och huvudet så det var definitivt inga 52 minuter som jag kunde lösa några "världsliga problem" på.  Det var inte många likadana vågräta fotistättningar under dom 10 kilometrarna, så tankeverksamheten gick åt till att se var fötterna skulle sättas ner.

Sandynerna

 

Efter start försvann den "rosa toppluvan" lika snabbt som en avlöning. Och den rosa toppluvan ÄR snabbare, det vet jag, men mitt huvud ville göra att försök att hänga på... och ja ni vet..... huvudet styr jag inte över  ;-). Men jag är nöjd med min insats. 5:a bland damerna och utan en "suck" på tätkvartetten.  Resultatet finns här.


Det är alltid lika häftigt och imponerande att komma ut på tävlingar som är arrangerade av orienteringsklubbar. Det är äkta människor det.....Där går funktion före fåfänga kan man säga. På tävlingsområdet är "ryggsäcksstolen" en lika given asseccoar som hörlurarna är på en marathontävling. Man kan inget annat än att älska löpningens alla kontraster!



 

Damerna fick det lyxiga duschrummet!

Åhus TrailRun... I´ll be back!