Varför???
Jo, det ska jag berätta. I morse slog jag ringtån i ett bordsben så att jag trodde jag skulle svimma! Det gjorde så ont så jag såg stjärnor och jag var helt säker på att jag brutit den. På en sekund såg jag allt mitt slit gå till spillo... Jag kunde ju för sjutton inte gå på foten! Helt omöjligt att ta ett normalt steg!! Jag proppade i mig en värktablett och haltade fram på insidan av foten och försökte tänka positiva tankar :-(
Efter några timmar såg tån ut så här:
Det är mycket som kan stjälpa en som man inte riktigt har tänkt på! Samtidigt som man tycker så fruktansvärt synd om sig själv så får man dåligt samvete. För vad är en tå i det stora hela....den kommer att läka.
Att få vara frisk är ett privilegium och nu ikväll när tån redan är mycket bättre så förstår jag att den inte bruten. Så nu är det lätt att vara ödmjuk ;-) för Ironman medaljen har kommit tillbaka som en tydlig målbild. Hade tån varit bruten så hade jag troligen varit sur som en citron!!
Löpningen får ligga på hyllan några dagar framöver också håller jag tummarna för att tån är "fit for fight" till den 29:e när jag och Lotta Järnviljan ska jaga längs Blekingekusten!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar