Alldeles för närgånget förhållande

I måndags var jag på Aleris Ryggklinik här i Skåne. Första tanken när jag fick kallelsen var "Äntligen" men sedan blev jag fruktansvärt nervös. Nervös över att de skulle döma ut L-5 och S-1 kotorna helt och hållet och säga att steloperation skulle vara den enda utvägen. Det sa dem inte.... Istället sa läkaren att det här kan vi ganska enkelt hjälpa dig med. Men han sa också "- det här kan läka ut av sig själv. Det kan ta ett år det kan ta två år eller i värsta fall läker det aldrig helt och hållet".

Jag är ju trots allt mycket bättre än vad jag var i höstas. Den smärtan går inte att jämföra med den molande värken jag har nu i mitt ben. Jag kan springa, jag kan cykla skapligt och det kan gå flera timmar då jag faktiskt är helt smärtfri. Så det är inte utan, att jag funderar en hel del på att jag tackade ja till operation. För visst kan man stå ut med mycket smärta och ett diskbråck är ju inte särskilt farligt mer än för välbefinnandet och möjligen för levern då det krävs en hel del smärtstillande i början...Men vem vill gå och ha ont alltid? Inte jag i alla fall.

Och så är med facit i hand har bensmärtorna som har kommit och gått de senaste åren garanterat berott på min disk som är alldeles för närgången mot mina nerver som går ner i benen. Så om inte smärtorna i mitt ben har gått över tills jag får tid för operation så får det bli kniven som får göra slut på det mycket smärtsamma disk-nerv förhållandet.