Jag har börjat springa....Lyssna bara; JAG... HAR... BÖRJAT.... SPRINGA! Och nu ska jag säga något som kanske låter som en klyscha..."-Det är fanimaj magiskt" på ren skånska!
Men diskbråcket då? Jodå det finns där och gör sig till känna varenda dag. Speciellt när jag har suttit mycket eller varit stilla. Löpningen, däremot, gör mig bättre. Och jag är sjukt sugen på att sätta en nummerlapp på magen och känna den blodsmak i munnen som bara en tävling kan ge.
Men jag är absolut inte där än. Och det känns så himla skönt att slippa känna känslan av att "jag måste" och istället bara ge mig ut och springa kravlöst. För första gången på länge känner jag att bara "kunna" springa är en seger i sig. Från att under många år nästan alltid tycka att jag sprang för kort, eller för sakta, inte cyklade tillräckligt länge eller att jag borde träna nåt annat än just det jag tränade så kan jag nu bara njuta av att kunna springa. Jag bryr mig inte ett dugg om tider, sträckor eller intervaller.
Okey ....just nu är det så....Men förmodligen (och förhoppningsvis) så kommer jag att jaga igen. Jaga ryggar, tider och prestationer. För trots allt så gillar jag att utvecklas och ligga på gränsen.
Med hopp om en säsong som ändå ska ge lite svett, mjölksyra och blodsmak får jag ändå skynda långsamt. Så fram tills dess tränar jag utan mål och i mellanmjölkens land och trivs alldeles förträffligt med det.
/Peace, Love and Löparskor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar