Vad är en vad liksom...?

Nu när man harvat igenom snö, blåst, och regn från alla fyra väderstrecken, lera, kyla en hel vinter så får man äntligen kamma hem lite vinster i form av ljus, värme, snöfria vägar och en havererad vad....

Jajaja... nu tänker nog någon; "jag kunde slått vad om att den vaden inte skulle hålla vad den lovat, såsom hon tejpat, lindat och kört på".  För det är precis vad jag själv tänker! Hur dum får man va...Men vissa saker kan man faktiskt "träna" bort. För säger man att man ALLTID är helt smärtfri när man tränar löpning så tror jag att dom flesta ljuger. Man har ont lite här och där. Kanske när man börjar springa, kanske efter man har sprungit, kanske går det överunder tiden man springer eller så kanske det INTE GÖR DET...

Så på söndagens långpass fälldes avgörandet. Vaden sa stopp! Muskelbristning troligtvis. Säkert i det område som varit inflammerat och irriterat en längre tid. Så nu är det ingen löpning och rehab på riktigt som gäller...
Lasermannen är uppringd och första behandlingen är i hamn. Laser är suveränt. Det har hjälpt mig förr och det kommer att hjälpa mig igen. Och det är inte utan att man tycker att det är lite hokuspokus. En lampa som sätts mot muskeln, lite pip då och då och inte en enda förnimmelse av att det känns något just där och då. Hur mycket jag än koncentrerar mig på att försöka känna laserstrålarna så gör jag inte det. Men det händer uppenbarligen något. Läkningsprocessen sätts igång! Och i övermorgon är det dags igen. Här ska det minsann inte sparas på lasern...Nu ska det bli bra, riktigt bra